måndag 23 augusti 2010

Skiss till en sorts litterär nutidshistoria

Jag har börjat förbereda höstens kurs på Södertörn, det är alltid lika roligt - men jag försöker inte styra eleverna i en viss litterär riktning, snarare vill jag visa att de litterära traditionerna är många. Vad jag säger till dem strängt är att de ska läsa mycket, och att de inte ska försöka skriva som fjolårets succédebuntanter; när de läser äldre litteratur kommer de att märka att det som anses vara ett ideal idag inte alltid var det igår.
Jag säger inte åt dem att vara modernister men inte heller traditionalister, eftersom båda begreppen är vaga idag. I grund och botten finns det bara två sorters litteratur: död och levande. Och de enda som kan få dem att skriva levande litteratur är de själva.
Men jag brukar gå in på de senaste årtiondenas litteraturdebatter, i synnerhet de många efterlysningarna efter den vittomfamnande realistiska romanen, den breda epiken, de engagerade samhällsskildringarna och gestaltningen av de stora skeendena.
Hela nittiotalet präglades av missnöje med litteraturen, framfört av många kritiker och debattörer: romankonsten ansågs ha gått i stå. Redan under nittiotalets första år iscensattes en debatt på Författarförbundet: finns det överhuvudtaget något litterärt nittiotal?
Det existerade ett slags rastlös men samtidigt totalt nervlös nervositet inom etablissemanget, en vilja att identifiera trender, bestämma riktlinjer för hur prosan borde se ut (i alla händelser inte som den gjorde, verkade de flesta vara överens om).
Och ropen var många på den brett episka och engagerade realistiska romanens återkomst. Men jag är än idag inte övertygad om att alla debattörer var helt på det klara med vad de menade med realism. I själva verket föreföll det faktiskt som om de längtade efter fyrkantighet. Eller att någon skulle beskriva världen för dem så att de kunde känna sig trygga i världen.
En flitig debattör var Göran Greider, som ville se en ny arbetarroman. En annan var Kay Glans, som lanserade begreppet "skräckel" för vad han ansåg vara ett allt dominerande effektsökeri i samtiden. Skräck och äckel som billiga genvägar till uppmärksamhet. Han exemplifierade med bland andra Stig Larsson, Carina Rydberg och Magnus Dahlström. Glans analys gick ut på att åttiotalslitteraturens pessimistiska världssyn bottnade i föreställningen om att alla maktförhållanden är sado-masochistiska, och att åttitalsförfattarna ägnade sig åt spekulation i våld. (Jag tror att hans utpekande av just de författarna var orättvist, men han satte fingret på ett fenomen som existerade då och existerar idag. Skräckelförfattaren framom andra torde vara Carl-Johan Vallgren, men det finns fler företrädare för skräckromantiken).
Ebba Witt-Brattström initierade en debatt om vad hon menade var ett uttryck för en litterär backlash: kvinnliga författare hade blivit masochister, förhoppningarna om ett jämställt samhälle som hon menade präglade den tidigare generationen hade avlösts av uppgivenhet, självspäkning och underordning inom det kvinnliga skrivandet. Artikeln var intressant, men udden i den var riktad mot just kvinnliga yngre författare, vilket gav den en märklig grundton.
Månadsjournalen siktade också in sin kritik på just kvinnliga författare, i ett slags uthängning av en rad författare som påstods representera en ny mediekåt kvinnlig författartyp. Problemet, som det beskrevs i uthängningsartikeln, var snarare motsatsen till det Witt-Brattström hade moraliserat över: kvinnliga författare sades nu tvärtom vara alldeles för framåt, exhibitionistiska, egotrippade. "Kvinnorna som gör det på skrivbordet" har jag för mig var en av rubrikerna.
De författare som buntades ihop på det här sättet var mycket olika, och jag minns att det egentligen bara var en av de personer som blev intervjuade om denna nya samhällsfara som genomskådade den fälla Månadsjournalen hade gillrat: Stig Larsson, som tog avstånd från idén om en ny egotrippad kvinnlig författartyp, och hävdade att det handlade just om enskilda och mycket olika författarskap.
För övrigt är just förnekandet av individualitet hos kvinnor en mycket gammal historia: de ses som företrädare för sitt kön, som grupp, och inte som enskilda subjekt.
Vid nittiotalets slut skrev Gabriella Håkansson en polemisk artikel om författarnas världsfrånvändhet och deras brist på samtidsorientering. Alexander Skantze skrev ett svar - "here we go again..." för redan då hade man hört det många gånger.
Man ska inte belasta nya författaraspiranter med gamla debatter, men det kan inte skada med litterär nutidshistoria: vad vill en ny författare ta spjärn emot, vilka är de estetiska idealen, och hur ska man förhålla sig till diskussionen om förnyelse respektive tradition?
Ett eko av nittiotalets debatter ägde rum helt nyligen: Manifest för ett nytt litterärt decennium, där en rad författare tog ställning för ett återvändande till en stabil tradition. Ett eko var det utan tvivel... Det var redan då över tio år sedan Skantze skrev "here we go again".
Jag lät vid min första föreläsning eleverna läsa texten eftersom diskussionen om konservatism och förnyelse är så central; här hade vi en grupp ganska nya författare som förespråkade kulturkonservatism, och som menade att nutidens litteratur inte var en utveckling utan ett förfall.
Etablissemanget har länge präglats av å ena sidan en extrem och echaufferad jakt på det revolutionära, å den andra av längtan efter den allmängiltiga och snart nog objektiva skildringen av en förskräcklig värld där man kan sitta trygg i båten. Jag tror att det som efterlyses är en allvetare som klagar på ett sätt som gör det uppenbart att det är som det är, och som ger läsaren (i synnerhet kritikern, som förstås inte vill befinna sig bland perukstockar som förhindrar utveckling) känslan av att vara på rätt sida. En iakttagare som bekräftar att allt är för sent. Lite som dagens Bruno K. Öijer. Att verkligen veta att man är rebell och kraftfullt tar avstånd, och att världens urartning är något man själv är höjd över.
Jag lät eleverna läsa Manifest för ett nytt litterärt decennium eftersom jag ville dra igång en debatt om vad tradition respektive modernism är, och jag hade inte riktigt förväntat mig att eleverna skulle bli så arga på manifestet i fråga. Jag har gjort om det några gånger, delat ut det till nya kurser, och ungdomarna blir lika skitförbannade varje gång.
Det kanske inte är något att förvåna sig över. Men jag har aldrig hört någon säga att det skulle vara fel i sig att återknyta till äldre traditioner.
Jag tänker aldrig insinuera för eleverna att form skulle vara mindre viktigt än innehåll, eller att det skulle finnas ett egenvärde i att undvika ett jämnt muzac- flöde - den skickliga sömnighet som kallas "konsekvens" i nutidens kritikerlingo. ("Varför var det viktigt att få klart boken?" var en ganska talande fråga jag såg riktad till en debutant, antingen tydde den på långtråkighet eller på att intervjuaren ansåg att det i sig är en bedrift att få klart en bok). Det finns heller inget egenvärde i att vara rebell, varken när det gäller form eller innehåll. Det enda jag kan göra är alltså att å ena sidan ge en antydan om hur många och vitt skilda litterära traditioner som existerar, ju fler de tillägnar sig desto större blir deras chanser att få perspektiv på samtiden och låta en egen röst utkristallisera sig - å den andra uppmana dem att bli medvetna om tidens litterära moden och värderingar.
Fortsättning följer.

35 kommentarer:

  1. Intressanta tankar. Jag tror (iofs inte nytt men det tål att upprepas) att samtidens förvirring (vad gäller kritik och estetiska kompassriktningar) är kronisk, att den sträcker sig mot evigheten. Allt är gjort, och det revolutionära/moderna kravet är fullständigt urvattnat. Problemet är att man kan göra vad tusan man vill. Det finns en hisnande frihet just nu, kulturell frihet. Det finns ingenting som är för mossigt, för enkelt eller för komplext för att bli ett kulturellt projekt. Men kulturarbetarna blir stressade av detta - de vill definiera, paketera och sammanfatta. De vill höra hemma, men alla hem är försvunna. Därför kommer dessa krav på vad som "ska" skrivas. Tyvärr går det inte att beställa riktlinjer längre. Kulturen har exploderat, förångats och spridits för vinden. Nu återstår ett evigt, kvasimystiskt fjärilsfångande. De senaste åren har den sk oesimen varit synnerligen populär - en strömning som eg bara är en ompaketering av 60-talets radiakala litteratur. Det var den fjärilen det. Undrar vilken nästa trendfjäril blir ...

    Apropå trender ... det har ju i flera år rasat en debatt om den svenska poesin, en debatt där de sk oeisterna ställts mot den traditionella poesin (den syftande jagbundna symboliska etc) ... nyligen gav Helena Looft ut en oerhört smart bok kallad "Brusa högre lilla å" - en bok som elegant avslutar en epok i svensk litteratur ... hon har i samband med bokens utgivning annekterat ordet språkmaterialism. 1-0 till Looft.

    Kim Larsson/Eremonaut

    SvaraRadera
  2. maja! - jag har läst hela föreläsningen! - puhh! -

    SvaraRadera
  3. Kim Larsson: debatten om språkmaterialismen har jag knappt följt - men jo, att det även inom poesin har funnits förespråkare för ett återvändande till exempelvis sonetten (Lotta Ohlsson) vet jag - även om det mestadels brukar vara ett sätt att experimentera även det, man vänder sig till äldre former - varför inte? - för att se vad som händer då.
    Helena Loofts Brusa högre lilla å låter intressant - hur vet du att hon avrundar en epok...? Kan man veta det...?
    Klagomålen på litteraturen och försöken att slå fast trender innan de ens uppstått uppfattar jag som ett problem, som ett slags dystert novemberlock på en gryta som inte tillåts sjuda fritt.
    Marianne J: puhhh, eller hur?

    SvaraRadera
  4. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen! Dina studenter har tur att ha en föreläsare som du. Din betraktelse över samtida litteratur och strömningar är balanserad och insiktsfull.

    En rik samtida kulturmanifestation av olika slag inom litteratur ger till slut ett samhälle större innehåll och mening.

    SvaraRadera
  5. Till Maja: jag kan faktiskt veta det, eftersom trenderna i detta lilla lilla land brukar röra sig enligt tioårsplaner. Nu har den sk oeismen brusat/puttrat/sjudit/kokat i 10-15 år, give or take a few. Om man tittar på oeisterna så börjar de röra sig åt nya håll - jag uppfattar dessutom Loofts bok som ett avslutande ironiskt nålstick i en kulturbubbla. En bubbla bestående av särdeles ömhudade och självhögtidliga figurer. Om man läser in sig på den segdragna debatt som pågått de senaste åren kan förvånas över bristen på hyfs, självdistans och humor hos oesitlägret.

    Km Lrssn

    SvaraRadera
  6. Enligt oeisttraditionen (som jag förvisso inte bejakar) kan jag tydligen inte stava! Jag är ledsen ... oeistlägret ska det stå ... det ska också stå: kan MAN förvånas ...

    Km Lrssn

    SvaraRadera
  7. Km Lssen: av det lilla jag satt mig in i vad språkmaterialism är, har jag egentligen bara kunnat sluta mig till något slags extremt avvisande av kommunikation, alltså en form av språkautism. (Det finns också något som kallas "language", jag tror att det är besläktat). Den mest alienerade litteraturform som någonsin existerat? Jag har för mig att en del oeister idag närmar sig just bunden versform, t.ex sonetten. Inget fel i sig, givetvis. Lite som när postmodernister blir religiösa på äldre dar ? - men man skulle på något vis kunna "kräva" en redogörelse för den strömkantringen.
    Tiden är på många sätt väldigt historielös. Man jämför i princip bara nyutkommen litteratur med fjolårets.
    Cuben: ja det tror jag, jag skulle aldrig drömma om att säga åt dem hur de ska skriva, men jag försöker ge dem tillgång till olika traditioner, uppmanar dem att inte snöa in sig enbart på angloamerikansk litteratur, och är ganska sträng - man blir aldrig färdig som författare, bör tänka långsiktigt, läsa hela tiden och reflektera över sin samtid.

    SvaraRadera
  8. - ska man liksom känna sig vara i någon sorts process - känna att man bara är i början av en process - och denna process kommer att fortsätta så länge man lever - sen - först då - då döden behagar infinna sig - avslutas processen på ett naturligt sätt - man är ju som jag redan för 25 år sen uttryckte det i en spontant påkommen dikt - liksom havande med tiden - när förlossningens ögonblick är inne - då! - först då! - är livet - liksom tiden - ute - då! - möjligen?! - 'fortsätter' det s k livet - i dött tillstånd - kan ett liv fortsätta i dött tillstånd ? - apropå detta ämne - som visst var skrivande - jag tänkte på skrivandet som en process - för det är väl det det är - en liksom levande process = min tolkning iaf...

    SvaraRadera
  9. Jag har lite svårt att förstå varför en del författare inte nöjer sig med att skriva så som de tycker att man bör skriva, utan också måste ha en massa åsikter om hur andra borde skriva. Om det nu finns någon "tidsanda" eller något "mode" man inte trivs med har man väl alltid rätt att ställa sig utanför denna? På något sätt påminner mig dessa återkommande "manifest" ofta om pubertala tonårsuppror.

    SvaraRadera
  10. Till Henrik: visst är manifestskrivandet stendött. Loofts manifest är däremot synnerligen tydligt i sitt metasyfte. Hon "skrev manifest" som en ironisk gest, en del av bokprojektet, vilket lyckades. På kort tid nådde hon tidningar och radions kulturnyheter. Längre diskussioner återfinns på Den blinde argus, Axessbloggen och Bernurs blogg. Och nu diskuterar vi här ... Nå ... man kan också säga sä här: i en tid när allt är gjort och allt är supermeta osv ... i denna tid är manifestskrivandet förvisso stendött, men resten av kulturen är också stendöd! Stendöd i meningen: det finns inget nytt. Att skriva manifest är väl just nu inte fånigare än att göra en roman, en dikt?

    Vad gäller författares åsikter om varandras skrivande, är det svårt att undvika ... de som är inne brukar strunta i att debattera ... det är ju de som vill ha ett annat/nytt klimat som tjafsar ... i den lilla lilla ankdamm som Sverige är, tycker jag att allt tjafs är underbart. Är det ngt ankdammen inte behöver, är det stiltje, lugn, sossedvala, koncensus och ryggdunkande. Nej, sjung ut och skapa friktion, för guds skull ...

    Till Maja: din karaktäristik av oeismen är korrekt ... det rör sig närmare om ett avvisande av ett antal poesibegrepp/verktyg: diktjaget, metaforen, symbolen, syftet (oeister syftar inte), temat ... det handlar om radikalism, konstnärlig nivelering ... språkkommunism, som Lars Mikael kallade det ..

    Pss ch krm/Km Lrssn

    SvaraRadera
  11. Redan 1983 (nya trender är sällan sa nya) P. Bourdieu talade om "l'illusion du communisme linguistique". Det kunde ha varit intressant att använda hans analyser i en context som den svensk, när man ständigt upprepat att spraket ska användas "demokratiskt", man ska prata "klarsprak" (i tidningarna, i lagskrivning etc.) Jag är inte säkert om det har nagonting med den här debatten att göra. Det var bara för att visa att när författare sysslar med sociologi, sociologer känner sig frestade att dekonstruera författarskapen och sin självbild...

    SvaraRadera
  12. Jo litteraturstrider kan vara bra - på nittiotalet uppfattade jag att det rätt mycket handlade om destruktivt kritikergnäll, samtidigt med försök att fånga in trender -
    helst innan de uppstått.
    Manifestet framstår som en upprepning - det är väl inte många som har något emot att författare återknyter till äldre tiders litteratur, men det är fåfängt att föreställa sig att världen förändras medan litteraturen inte gör det.
    Hur som helst, vad som ansågs ha gått i stå då var romanen. För övrigt var det här före den stora deckarboomen, och den siktar manifestförfattarna också in sig på.

    SvaraRadera
  13. Zamenhof: ja, och jag har aldrig riktigt fattat kopplingen mellan språkkommunism och språkmaterialism. Eftersom den senare avfärdar all gemensam mening. Om jag nu inte missuppfattat något.
    Apropå Helena Looft såg jag just denna:

    http://www.fria.nu/artikel/84931

    SvaraRadera
  14. Nu blev det så igen, att jag åkte på att skriva den trettonde kommentaren.... Aaaaarrrgggghhh som det heter i serietidningarna.
    Zamenhof: Bourdieu har jag läst ytterst lite av, får man vara fräck nog att be om en sammanfattning av vad han menade med communisme linguistique...?

    SvaraRadera
  15. Jag blev kapad nyligen. Fast det var rätt oskyldigt. Jag skrev "nä" och kaparen" "jo" eller så.
    Loofts artikel var kul att läsa och ganska gullig men handlade den inte mest om att alla författare vill ha uppmärksamhet och de flesta har ont om pengar? Sant. Själv är jag en misslyckad författare. Läs: ständigt refuserad.
    God
    natt

    SvaraRadera
  16. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  17. Stackars Zigge. Kom då ihåg hur många storheter som börjat sin bana med att bli refuserade. Jag har för mig att André Gide på Gallimard refuserade Proust. Rätta mig om jag har fel, men jag tror faktiskt att det var så.
    Loofts artikel beskriver ju en så att säga socioekonomisk realitet. Jag tror att villkoren på många vis blivit tuffare för nya författare, som en konsekvens av att alltfler skriver - det har nog aldrig vällt in så många manus på förlagen som idag - och på grund av några andra grejer som jag hoppas att jag får tillfälle att återkomma till.
    Jag såg kapningen! Det var under inlägget om plupphärvan! Den var harmlös, men jag kunde inte låta bli att dyka ner i sitemetern och det förefaller som om den oskyldiga kaparen bedriver sin dubiösa verksamhet i Ängelholm.
    God
    natt

    SvaraRadera
  18. Stjärtböldkuddar, Clam, ett verkligt otyg inom litteraturdebatten. *S*

    SvaraRadera
  19. Clam: "Kritikerna hänger på staketet till kulturbygget" - mmmm...

    SvaraRadera
  20. Ängelholm? Kusligt, jag är född där.

    SvaraRadera
  21. maja! - ditt klockan 21:27 igår: - ja den deckarboomen! - fy faa:n - jag säger bara det - jag som aldrig brukar svära! (ps: jag har aldrig i hela mitt liv känt mej lockad att läsa en deckare!)

    SvaraRadera
  22. Marianne J: jo, deckarboomen är väl ett exempel på tioårsplan som har lyckats, ur ekonomisk synvinkel.
    Och jag tror att alla författare (utom de som skriver deckare förstås) är ganska irriterade på fenomenet, eftersom det går med automatik: etiketten deckare går hem m.el.m oberoende av innehållet (en del "deckare" är knappt deckare)

    SvaraRadera
  23. Kim Larsson: jag blir nyfiken på vad du menar med att förvirringen "är kronisk, att den sträcker sig mot evigheten" - särskilt kopplat till tanken om att allt redan är gjort - något jag själv alltså inte håller med om. Menar du att det alltid har rått förvirring eller att det alltid kommer att göra det?
    Sorry om jag är trögfattad.

    SvaraRadera
  24. Ok jag har kollat upp detta med Gide och Proust, det stämmer men Gide ångrade sig:
    "The rejection of this book will remain the most serious mistake ever made by the NRF and, since I bear the shame of being very much responsible for it, one of the most stinging and remorseful regrets of my life"

    SvaraRadera
  25. Till Maja: nej, Du är inte alls trögfattad. Jag ska förtydliga vad jag menar med att "förvirringen sträcker sig mot evigheten". En gång i tiden fanns det sk fixpunkter - trender, politiska linjer, personer som var lätta att urskilja. Tänk på 70-talets vänster, punken, postmodernismen. Det har alltid rått förvirring (kulturen måste alltid växa tätt intill kaos). Det har alltid varit svårt att definiera sin nutid, men: idag finns det verkligen inga enkla svar, ingen enskild skola eller person kan påstå att den har medicinen mot nutidens kulturförvirring. Man kan också säga: inget är totalt ute och inget är totalt inne. Denna situation kommer att bestå - dvs den sträcker sig mot evigheten. Kanske skulle jag skrivit "kommer vara för evigt" istället. Detta är ett enormt ämne, men jag vill i alla fall nämna kommunikationsrevolutionen här. det finns inget centrum längre, inget fenomen som ensamt kan fånga publikens uppmärksamhet, strålkastarljuset. Det kommer ingen ny Marilyn Monroe, Picasso, Janis Joplin, Edit Piaf. Vi lever i en strömvirvel nu, en oändlig malström av intressenter och idéer. Situationen när inte sämre än innan, bara annorlunda, totalt exotisk i ljuset av världshistorien. Hmmm, jag kan inte bevisa att allt är gjort - lika lite som Du kan bevisa motsatsen. Vad gäller den frågan närmar vi oss tron/religionen. Jag tror det är så etc ... att allt är gjort. Du tror på Ditt sätt. Jag måste sluta nu, men vill avslutningsvis säga att kulturens sk kris (som jag inte alls upplever som en kris) har att göra med oeismen och dess förmenta obegriplighet. Oeismen (Hallberg och Co) är ett bra svar på samtidens uppluckring av traditionella kulturvärden.

    Fred & kärlek/Kim Larsson

    SvaraRadera
  26. På franska, om du tillåter

    Si je me souviens bien - en tout cas si ce n'est pas la lettre, c'est l'esprit de ce que voulait dire Bourdieu - l'illusion du "communisme linguistique" est pour lui l'illusion d'établir, par un langage plus direct, moins chargée de conventions sociales, d'allusions littéraires etc. une communication "égalitaire", sans effets de domination de la part de celui qui "maîtrise" la langue au détriment de ce qui la maitrise moins mal. Pour résumer de manière très approximative, le professeur d'école qui s'adresserait à ses élèves en utilisant le langage courant, le langage des banlieues, parce que c'est "leur" langage, essaye de pratiquer du communisme linguistique. De se mettre "au niveau" de ses interlocuteurs.

    Or, d'après Bourdieu, tout ça n'est qu'une belle illusion. Mais son argumentaire est beacoup plus compliqué de ce que j'ai résumé ici.

    SvaraRadera
  27. Errata corrige:
    moins mal = moins bien.

    SvaraRadera
  28. Till Maja: Du är inte trögfattad. Jag ska förtydliga: jag menar att den nuvarande kulturella förvirringen kommer att vara för evigt. En gång i tiden fanns det linjer, fixpunkter, mönster som inte var svåra att bestämma, hålla kvar. Sant är att varje tid är förvirrad (det är svårt att se sin samtid etc) men vår tid är synnerligen extrem, till och med i ett historiskt ljus. Det kommer ingen mer punk, rock n roll, surrealism, ingen ny Joplin, Monroe, Elvis. Detta har inte bara att göra med exploatering (jag tror verkligen att allt är gjort men kan inte bevisa det), att den västerländskkulturen bränt sitt krut. Det har också att göra med kommunikationsrevolutionen. Det går inte längre att monopolisera, fånga strålkastarljuset som förr. Vi befinner oss i en helt ny topografi ... allt sker samtidigt ... man skulle kunna säga att kulturen blivit nebulös. Jag tycker att det är intressant, inspirerande och underbart, men jag förstår att de som brukade monopolisera (tex dagstidningskritikerna och förläggarna) har surnat till. Men vad gör det om 100 år? Inte ett skvatt.

    Det var allt om detta från mig för tillfället.

    Tack för att Din blogg finns. Den lever.

    Peave & love/Kim Larsson

    SvaraRadera
  29. Zamenhof: d'accord, il s'agirait d'une espece de fausse égalité alors, voire hypocrite? Peut-être la réforme de dire tu, en serait un exemple. Je suis partiellement d'accord, c'est à dire je crois qu'on ne change pas automatiquement le contenu en changeant la forme. en tout cas, c'est superintéressant tout cela. Personellement j'abhorre quand on me dit de vous en Suède, mais la fausse intimité - les vendeurs qui m'appellent maja par exemple - n'est pas plus agréable.

    Kim Larsson: nu hajar jag grejen. Yes box!

    SvaraRadera
  30. mais le communisme linguistique selon Bourdieu me paraît le contraire du språkmaterialisme.
    Je crois effectivement que le språkmaterialism est une réaction contre le folkhemsideal, l'égalitarisme (si ce mot existe en franc,ais).
    le språkmaterialism är etrêmement élitiste, incompréhensible, dans un sens "pur" (loin de la sordide réalité, haha)

    SvaraRadera
  31. Kim L: jag håller med, särskilt detta med kommunikationsexplosionen: inom just kulturmedia finns det/har det funnits - åtminstone sen nittitalet - en väntan på något monumentalt som intar scenen och tar över.
    Och detta monumentala ska kanske allra helst vara hett, farligt och subversivt.
    För att bli lite självupptagen igen så kommer jag ihåg hur vidrigt det var att se Svenskans löpsedel före jul 2007: de ville redan då annonsera ut "vårens hetaste böcker". Alltså, de ville slå fast vilka av vårens böcker som skulle bli farliga, så att säga. Vara tidigt ute, men hela upplägget var så tydligt ett exempel på "radikal negativ uppbygglighet" som några danskar kallade det, d.v.s överskattande av provokationen för dess egen skull. Institutionaliserad farlighet. Det är klart att Noréns dagböcker var med på det löpet, och själv tyckte jag att det var så oerhört tydligt vad syftet var.

    SvaraRadera
  32. Le språkmaterialism se fout donc de Bourdieu (et viceversa), et ce que j'avait dit n'avait rien att göra avec ingenting.

    Quoi qu'il en soit, j'aime mieux Lévi-Strauss que Bourdieu. Spécialement dans cette vidéo

    http://www.ina.fr/sciences-et-techniques/sciences-humaines/video/I06320441/essai-des-habits-d-academicien-pour-claude-levi-strauss.fr.html

    SvaraRadera
  33. hihihi ...
    jo jag tror det du skrev har un peu att göra avec beaucoup. Eller närmare bestämt beaucoup a göra avec un peu. Det finns nämligen en politisk gren av språkmaterialismen, det gäller knappast alla oeiter men en del har verkligen revolutionära anspråk. Alltså vänsterrevolutionära. Just det där har jag aldrig fått att gå ihop, men jag skulle tro att din koppling till Bourdieu inte är caduc.

    SvaraRadera
  34. Konsten att skriva har inte med genreer el litterära "riktningar" att göra. Konsten är enkel:

    Man skriver så att läsaren fr o m första sidan måste vända blad/läsa till sista sidan.

    Ett lysande exempel är min "Med Sabel og Pistol" som gavs ut på danska 1921.

    / Deputy Marshal Chris Madsen

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)