Pausmusik

Det var längesen det var progg här i bloggen. (OBS skämt haha). Den här var min absoluta favorit på syrrans Contact-LP.
Ensam och tyst går hon där med sin dröm
Liten och blek i dyningens skuggor
hon lyssnar till sången som bara hon hör
Det blåser en vind från de stora haven

Lästips

 Döp om ”Min kamp” till ”Det första könet” och verket kommer att bli en nordisk mansklassiker skriver Ebba Witt-Brattström i Dagens Nyheter.

Redobogen

Den kristdemokratiska toppledarstriden skulle kunna missförstås som en yttring av Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Men den ofrånkomliga söndring som den raden handlar om är givetvis en helt annan, och snuddar inte vid partikarriärens skosnören.
Socialdemokratin å sin sida fick antagligen en riktig snilleblixt när de valde en man som får moderaternas "Sveriges nya arbetarparti" att framstå som samma blåställsmaskerad som delar av medelklassen höll på med på sjuttitalet. Haha! Vad säger ni nu då, broilers och pianofingrar! Som en Deus ex svetsarmaskinen, duktig, skötsam och reko med en mamma som kvalar in som landsmoder. ("En bra karl. En sån som jag", har Leif GW uttryckt det -  jag vet inte om Löfven påminner om en ruffig murvel och kriminalare egentligen, men alla har rätt till sin självbild). I SvD blev Löfven överöst med hyllningar, det är nästan så att man anar dåligt samvete. Det ena karaktärsvittnet efter det andra fick intyga att det här är ingen slarver utan en som alltid har gjort rätt för sig och varit schysst mot sina medmänniskor. Och det är bra. Men man får hoppas att allmogen inte bara ser till personen, karisman och karaktären när de röstar, utan som vanligt sätter sig in i sakfrågor och realpolitik. Det kan hända att socialdemokraterna planerar att bli Sveriges nya moderater. Eller så planerar de något annat - vilket återstår att se.

En god nyhet

Roberto Saviano och Lycia Cacho får Palmepriset.
Kan ett sådant pris göra någon nytta? Ja, jag tror faktiskt det. Det är inte bara en tapperhetsmedalj utan mening, utan en reell uppmuntran och markering. Att bekämpa de kriminella nätverken är en av de viktigaste och svåraste uppgifterna inför framtiden.

Drömmar med senarelagda innebörder

Spännande artikel av Karin Johannisson om det hypnagoga. Jag ska skriva mer om den vid tillfälle. Nöjer mig än så länge med att påminna om några tidigare diskussioner om liknande erfarenheter här i bloggen.
http://lundgrenmaja.blogspot.com/2010/03/you-name-it-ive-had-it.html
http://lundgrenmaja.blogspot.com/2010/03/min-gamla-kines.html
http://lundgrenmaja.blogspot.com/2010/03/en-annorlunda-dokumentar.html
Den sista är en påminnelse om André Bretons Nadja, mer än någon annan bok min vägvisare i Neapel. Den som börjar: vem är jag?
Jag sover ibland med öppna ögon. En optiker har berättat att jag har micro stains på näthinnan (tror jag det  hette), som man får om man inte blundar när man sover. När jag studerade i Perugia delade jag rum med en tysk studentska, Claudia. En morgon gick hon fram till mig och pratade med mig, i tron att jag var vaken eftersom jag låg och tittade. När jag låg helt orörlig och inte svarade blev hon rädd och skrek eftersom hon trodde att jag var död.
Det är viktigt att tillägga att i min vardag, ute i verkligheten när jag samtalar med människor, hallucinerar jag inte, hör inga inre röster och ser inga syner. Min verklighetsuppfattning och perception är då realistiska, fungerar som alla andras. Mellan-dröm-och-vaka-erfarenheterna är avgränsade.

fsv. slöghp

"Är du Sveriges värsta i slöjd? Var du en sådan som briljerade vid slöjdbänken? Eller gick nålen alltid av i symaskinen eller figursågsbladet i plankan när det blev din tur?" frågar Aftonbladet, apropå att Nordiska museet ställer ut svenska slöjdalster.
Gissa.
På syslöjden var det bara att sprätta upp en del av nattlinnet, något var fel på något sätt.
15/1 1979
Syslöjdsfröken var alltid tålmodig. "Det där kan ingen människa hjälpa", kunde hon säga när jag kom fram med den senaste härvan (både hon och jag visste att hon ljög, men det hade tagit för lång tid för henne att förklara i detalj vad jag hade gjort för fel).
Så medan de flesta andra förfärdigade både en, två och tre kreationer, slogs jag med undertråden och bad bittra böner till sömsmån att den inte skulle krympa från en centimeter till en millimeter på eget bevåg nu igen. Förhäxat.
Något bättre på träslöjd. Jag hade lyckats göra emaljörhängen som jag bar när jag var Tallulah, men det var innan man valde mellan sy och trä, för när strömdelningen kom valde jag syslöjd. Det var en eller ett par tjejer som valde trä, inte för att de var genusmedvetna utan för att de tyckte det var kul, och jag tror att en kille var djärv nog att välja syslöjd även om det måste ha varit riskabelt. Men jag var inte tillräckligt bra på träslöjd för att avvika från majoriteten, lite skraj för maskinerna, och tyckte nog att den stillsamma stämningen på syslöjden var rätt avkopplande. Det gör väl inget om man sitter där och sprättar upp lite? Eller så tyckte jag att det var en plåga - dagboksanteckningen är informativ, lakonisk, går att tolka som att jag tog det hela med saktmod likaväl som att det gick mig på nerverna. Men på högre ort uppfattades det som bekymmersamt att jag gjorde mitt bästa utan att det märktes på resultatet. Träslöjdsmajjen (jag har för mig att han kallades för Papp-Helge, visst gjorde han väl det) kom fram till mig på skolgården en gång (på uppdrag av syslöjdsfröken, helt klart var han en torped fastän snäll) och frågade ifall jag inte borde ta och hoppa över till träslöjden istället. Det har jag också skrivit om, men nu får det räcka för idag.

Ringarna på vattnet

Alla tecken tyder på att striden om självbiografin inte är över. Det vill säga - om den kvinnliga.

Ty i deras mun

Svenska Dagbladet fortsätter sin manipulation av partipolitiken: "Kravprofilen som ingen i S uppfyller". Syftet är vid det här laget övertydligt: att förinta socialdemokratin, att ge sig på den gamla klassfienden tills denna står med mössan i hand. Men när en tidning åsidosätter etik och ger sig in i ett fult antidemokratiskt ränkspel, så glömmer de att raseriet och frustrationen ökar. Till och med borgerliga väljare måste ju bli förvånade över att det viktigaste nu inte är att granska regeringens politik utan förhindra att s återhämtar sig. De ska inte ens kunna utse en ny partiledare, för SvD har redan slagit fast att alla är odugliga. Vems är kravprofilen? Tidningens.
Kanske växer politikerföraktet. Men framförallt det redan våldsamma journalistföraktet.

Hajtänder

Jag får en känsla av att det är hajtänderna som vunnit.

* * *

Att det finns en spricka inom socialdemokratin, och att det råder delade meningar om vilken kurs partiet ska ta, har ju så att säga framgått vid det här laget. Men det som har utspelat sig den senaste tiden kan inte kallas en öppen diskussion om politiska mål. När medierna hårdbevakar en enda politiker med stoppur i hand (kanske för att journalister är förtjusta i RUT-avdraget som Juholt är kritisk till, kanske för att de vill sälja lösnummer genom att vädja till läsarnas blodtörst, kanske för att högersossar har fler försänkningar i stockholmsmedierna) och försummar andra och allvarligare brott och förseelser - då blir resultatet söndra genom att söndra. Det är sant, jag menade också att Juholt borde avgå. Foldjupet glömmer nog inte minsta misstanke om bidragsfiffel (trots att det handlade om oklara regler som även borgerliga politiker gjort övertramp emot - men detta skrevs det om med genomskinligt bläck) och godtar nog inte en potentiell statsministerhustru som blivit dömd för bedrägeri. Jag tror att kombinationen var fatal, och att Juholts nervositet och tendens att säga knäppa saker ökade eftersom misstron hängde kvar i luften. Retorik om kultur och kärlek går knappast heller hem hos ett materialistiskt folk. Nästan bara Gud skulle vara värre. Men den senaste tidens absurda klappjakt och förvirring menar jag har varit ännu värre och på en dummare nivå än drevet mot Mona Sahlin. Det finns flera frågor där jag aldrig förstod var Juholt stod, bland annat NATO-frågan, en av de allra viktigaste för framtiden. Och givetvis en av de frågor medierna knappt tar i. Jag har inte någon som helst aning om det svenska folket nu drar en lättnadens suck, och i så fall om de verkligen vet varför de gör det. Nu tar vi en provocerande snyftig låt, ingen koppling till inlägget, det råkar bara vara så att jag diskuterade den häromdagen och det rådde delade meningar om Magnell sjunger flummig stund eller fumlig stund. Klart slut. Det här skrev jag snabbt, men jag är rätt bra på att teckna.

"Följ Håkan Juholts ödesdag live i mobilen" (Expressen)

Vilka hyenor.

Bengan - en trickster

Jo det är tyst från Bengan Ohlsson nu. Sveriges krokodil. (Det var det första djur jag associerade till. Förvänta er inte att jag väger metaforer på guldvåg här i bloggen).
Jag tror inte att han är knäckt, utan att han skriver skönlitterärt. Livad av fejden. Kanske en "test-pjäs", bara för att se om han blir refuserad nu när han inte är kulturvänster längre.
Kanske bekänner han plötsligt färg som kulturkonservativ. Nej visst nej, han är ju för Slussenplanerna. Eller i alla fall inte emot.
Jag minns en lång, vresig artikel där Bengan O gick i "i Juholts fotspår". Han ställde sig och pinkade i snön, och bytte ämne flera gånger under artikelns gång - helt i sin ordning i en essä, vilket det kan sägas ha varit. En essä i buttert gult. En av de saker han pratade om var att han inte alls levde sådär lyxigt övre medelklass som DN-cheferna.
(Jag citerar ur minnet nu, det blir mer destillerat så).
Klart han inte gör. Inte jag heller. Kulturvänster eller ej, jag tror att de flesta författare tycker att det är obehagligt alternativt hatar de där livsstilsbilagorna.
Hur som helst. Den där essän har nästan kommit att framstå som fjärrskådande. När han pinkar i snön är det som början till en uppgörelse. Jag tänkte att DN hade gett honom i uppdrag att gå i Juholts fotspår, han blev förbannad och tänkte att de där lyxsossarna på DN håller bara på s så länge s sitter vid makten, och så bestämde sig Ohlsson för att att avsätta Juholt symboliskt. Därefter började DN mycket riktigt med sina hyllningsartiklar till Anders Borg.
Mimesis.
"I Juholts fotspår" var en liminal artikel. Pinkandet var en övergångsrit. Mitt i tiden, mitt i Sverige. En politisk, neurologisk och trans-subjektiv (kan man kalla sådant som varken är objektivt eller subjektivt utan som sträcker sig mellan olika subjekt i en verklighet stadd i förändring) passagerit utförd av trickstern Bengt Ohlsson. En trickster är inte någon karismatisk ledare, så det skulle vara helt fel om Ohlsson ställde sig på barrikaderna och viftade med facit och talade om hur det ska vara.
Han tillhör "den negativa uppbyggligheten", som jag har återkommit till några gånger i bloggen. Radikal negativ uppbygglighet.

Tidsödlan och krigsplanerna

Folkets vrede väcks av etikettsråd. Ribbing. Ska man ha släktkalas bör man bjuda alla, även släktingar man inte står ut med, hävdade hon vid en så känslig tidpunkt som strax före jul. Ojojoj... Att förespråka diplomati, artighet, bilagda släktfejder och vapenstillestånd under julen visade sig vara bland det mest kontroversiella man kan göra. Rätten att inte försonas och rätten att slippa hålla masken är jävligt helig och tungt julgransförankrad, och det var taktlöst av Ribbing att påminna om hur traumatisk julen är för många, både för dem som har en släkt och för dem som ingen har, både för de bjudna och de objudna, och inte minst för dem som vägrar gå på släktkalas och helst skulle se att sådana förbjöds. Så rådet väckte ett fruktansvärt ursinne mot den behärskade överklassen som försöker få alla att glida runt med förbindliga leenden även när de hatar.

Bildts affärer däremot verkar lämna svenskarna ganska oberörda. Afrika är för långt bort.

Jag såg en artikel av Carl Bildt och Hillary Clinton i Svenska Dagbladet, om "vikten av att inte vara likgiltig inför ondskan". Artikeln kan läsas på många sätt, bland annat som att Sverige ska delta i krig mot Iran. Eftersom Urban Ahlin, en av de socialdemokrater som är mest engagerade i NATO, nyss blivit vald till gruppsekreterare för s hoppas jag att den övriga oppositionen ser till att Sverige inte snubblar in i eventuella kommande krig, utan att de drar igång en ordentlig debatt om alliansfrihet.

Mycket viktig påminnelse

En kärlek bortom såväl könen, döden och galaxerna, med upproret som moralisk princip. 
Sinziana Ravini, Göteborgs-Posten.
Glöm inte att köpa Nelly Kaplans Sinnenas brunn. Här till exempel. Det är inte säkert att den finns i bokhandeln (små förlag kan ha svårt att nå ut). Jag är partisk, men jag tycker att den är fenomenal. 

Ingen försoning utan sanning

Krav på underordnad försoning - det är krav på försoning utan sanning, och utan att motparten erkänner några brister.

Slentrianvänster, automathöger

Slussenfrågan är ju inte en höger/vänsterfråga. Det är inte bara folk till vänster om socialdemokratin utan även kulturkonservativa som i nutidshistorien har varit emot att modernisera Stockholm utan känsla för det gamla (Lars Gustafsson har hotat med att inte rösta på Alliansen längre, Johan Lundberg på Axess är skeptisk, etcetera). Och jag vet inte om Benny Andersson är kulturvänster egentligen.
Varför Bengt Ohlsson nästan använder Slussenfrågan som slagträ mot just vänstern (jag skriver nästan eftersom artikeln är svårtydd) och inte mot kulturkonservatismen, är något slags gåta. Hans artikel har väckt en hel del vrede, men den har legat och irriterat i det här bakhuvudet på ett intressant sätt. För att returnera med ett slags motsvarighet till uttrycket "de gör i alla fall något!", som Ohlsson tydligen avskyr, skulle man kunna skriva "han skapar i alla fall debatt" (en av de värsta klichéer jag vet).
Men artikeln är såpass vinglig, motsägelsefull och tjurskallig att jag mot min vilja tycker att den är lite fulsnygg, eller hur man ska uttrycka det (har inget med skribentens utseende att göra, utan det handlar om misslyckandets estetik, djävulens advokat som uttalar sig lite för sent, men på något paradoxalt vis går emot strömmen trots att han flyter med den - svårt att beskriva, men nu har jag i alla fall försökt).
Jag förstår Ohlssons motvilja mot konsensus, mot obligatoriska åsikter, och mot låtsasvänster (även om just den här frågan inte handlar om vänster/höger, om man nu inte ska tro att hängivna motormän och blåshålsfanatiker är höger). Jag förstår obenägenheten att skriva under på listor och upprop, och jag har också allergi mot en viss typ av retorik (i själva verket handlar Ohlssons artikel nästan bara om retorik och inte om sakfrågor). Och jag anar en medveten provokation när han säger att han hellre "gillar läget", än ingår i den goda gemenskapen.

Ohlsson hävdar att frågan om Slussen har "politiserats", och då menar han att Socialdemokraterna har passat på att nischa sig mot Slussenplanerna, på grund av något slags cyniskt röstfiske. Och det torde ju då vara den lilla kulturvänsterns och kulturkonservatismens röster som avses. Kanske vill Ohlsson helt enkelt påminna om att socialdemokraterna har bytt fot, de hade ju inget emot att riva Klarakvarteren? Samtidigt som han själv byter fot, träder ut ur kulturvänstern.
Det kan man påminna om. Men är det rimligt att misstänka krasst S-röstfiske som inte bottnar i egen övertygelse? Någon regelrätt folkstorm mot Slussenplanerna kan man nog inte tala om egentligen.  (Jag vet inte om det var en kulturelit som bromsade New-Yorkplanerna för Stockholm en gång i tiden, och om majoriteten av Stockholmarna egentligen hade velat att större delen av Gamla Stan revs. Jag har ingen riktigt överblick över hur breda protesterna var, om det var ett fåtal upplysta och högljudda snarare än en folklig majoritet som satte sig på tvären. För att diskussionen om demokrati och stadsplanering ska kunna bli gedigen borde sådana jämförelser göras. Har de gjorts så tipsa gärna).
Vad vill folket? De allra flesta Stockholmare (det tror jag att jag vågar säga) har inte fattat hur det kommer att bli. Man kan säga att det är medborgares plikt att informera sig, allt annat är en underlåtenhetssynd (som Dan Wolgers skrev i Aftonbladet nyligen). Men hur det än står till med Stockholmarnas eventuella lättja (en dödssynd), så bör man inte glömma att de även är utsatta för en del desinformation.
Jag fick en broschyr i brevlådan från Stockholms Stad nyligen. Där stod om trottoarer och cykelbanor. Bara om detta. Inte ett ord om motorvägen. Inte ens i en fotnot, nej man kunde inte ens ana sig till den mellan raderna. Den hade trollats bort i den folder som gick ut till hushållen. Det bör tyda på att politikerna befarar verkligt stora protester. Vore de säkra på att ha Stockholmarnas stöd, skulle de knappast förvränga informationen.

* * *

Apropå provokation - när jag skriver om långsamhet, är jag en provokatör.

punkt punkt punkt

Ja det är ju inte meningen att folk ska tro att man är död bara för att man inte skriver i bloggen.
Jag slänger in början på en gammal dagboksanteckning,
I lördags kväll fick jag mens. Vi hade sett på någon engelsk gentlemannatjuvserie som började den dagen.
15/1 1978
Lite kul tycker jag, senare framgår det att jag kände mig "nerfläckad med blod", vilket jag kan tycka är lite sorgligt, även om den känslan beledsagades med jubel. Ambivalens, med andra ord. Jag kommer inte ihåg vad det var för gentlemannatjuvserie, men uppenbarligen var det under en sådan jag fick min första...
(Punkt punkt punkt är en eftergift till... Rättare sagt: punkt punkt punkt är min egen gentlemannamässiga bugning för mig själv som tolvåring).

Tvära kast:
Jag lägger även in nåt som jag skrev när jag försökte förstå Bengt Ohlssons artikel (det är nämligen så att jag inte bara tycker att den är dålig):
Bengt Ohlsson uttalar sig mot auktoritetstro (att blint lita på vad någon framträdande person säger, och skriva sitt namn under en lista utan att själv ha tagit reda på fakta).
Mot "tillhörighetskortet" (att rösta vänster för att det känns bra, känns som att man är på rätt sida, men utan att på allvar ha satt sig in i de frågor som står på dagordningen).
Jag tror att vad Ohlsson längtar efter är dygd. Dygden är de kulturkonservativas alternativ till vänsterbegrepp som solidaritet och jämlikhet.
Det finns kardinaldygder, på samma sätt som det finns dödssynder.

Sen tyckte jag att det fick räcka. Min undervisning krävde all uppmärksamhet, och utöver att styrketräna så har jag haft en del andra bestyr. Och debatten rasade, och jag tänkte att vad Ohlsson egentligen ville göra var väl en satir över slentrianvänster, som jag gör i Mäktig Tussilago (min egen hybris kommer jag att få tillfälle återkomma till senare).

För att det här inlägget ska bli lite längre, för att kompensera den långa tystnaden, kan jag ju slänga in en gammal dagboksrad till.

På syslöjden var det bara att sprätta upp en del av nattlinnet, något var fel på något sätt.
15/1 1979

Trevlig söndag.

Dagens citat

Slowing down is, after all, what the essay teaches.
G. Douglas Atkins

Senaste flugan

... på Facebook är en riktigt rolig grej: att ta reda på vilken låt som låg etta på Billboard den månad man föddes. Här kan man göra det.
Listan går ända tillbaks till artonhundratalet, så det är ingen idé att försöka mörka sin ålder.
(Den senaste meningen saknar logik, jag vet, men jag ville skriva så).
Beatles Eight Days a Week blev det för min del.

Lästips

Inte bara den svenske utrikesministern, utan även den svenske ambassadören, är inblandad i röran av massmord, folkfördrivning och fängslade journalister i Etiopien. Den svenska regeringen bör utreda detta innan det är för sent, skriver författaren Kerstin Lundell i Historiens dom över Sverige blir hård.

"Amen herregud va sossarna håller på"

Jag brukar inte vara den som menar att konflikter ska hållas internt. Men när den ena ledande socialdemokraten efter den andra betonar hur djup och allvarlig den ideologiska s-krisen är, måste de vara medvetna om att det gör det omöjligt att rösta på dem. I kristider röstar folk i särskilt hög grad på det parti som ger stabilast intryck. Det har uppstått ett kusligt demokratiskt problem i Sverige. S gick åt höger med Persson och Sahlin, men Alliansen gick inte åt vänster mer än retoriskt. I praktiken har skillnaderna mellan partierna varit rätt liten under lång tid.

Blå Tågets låt Tragedi i Kanslihuset från 1972, med Torkel Rasmussons grymma text, finns inte på YouTube. Det får bli bara texten.

I rummets kvava dunkel lyser svagt cigarrens glöd
Den fete mumlar när han torkar svetten ur sin panna
"I Sverige råder nuförtiden inte någon nöd"

"Jag minns min barndom när i veckor vi gick utan bröd
vi grät när mor berättade om öknen full av manna"
I rummets kvava dunkel lyser lyser svagt cigarrens glöd

"På trettiotalet var jag agitator, ung och röd
Och striderna var hårda då och flickorna var granna
I Sverige råder nuförtiden inte någon nöd

Jag tycker vi skall visa vördnad för vårt överflöd"
Han tystnar rörd och drar ett tankfullt bloss på sin Havanna
I rummets kvava dunkel lyser svagt cigarrens glöd

Han ropar, upprörd nu: "Jag vet att vi har folkets stöd!
Tack vare oss har överflödet kommit för att stanna!
I Sverige råder nuförtiden inte någon nöd!"

Det går liksom en skälvning genom kroppen - han är död
Han dog av hjärtinfarkt. Hans änglar sjunger Hosianna
I rummets kvava dunkel lyser svagt cigarrens glöd
I Sverige råder nuförtiden inte någon nöd