Underligt tyst efter Matilda Gustavssons Klubben.
Den är precis lika bra som det sägs i recensionerna. MG gräver djupt, är nyanserad, vittnesmålen är fler och mer utförliga, det är otäckt, omskakande.
Hur kommer det sig att en del hävdar att boken inte innehåller något nytt?
19 kommentarer:
De sitter gissningsvis och läser Katarina Frostensons "K" istället.
Jag hörde två Expressenkvinnor i något slags panel som diskuterade Klubben, den ena talade om Kulturprofilens "eskapader" med ett litet leende.
Flera expressenskribenter listade den som årets bästa bok också.
Kompiskorruption eller "go after the money", dvs fikande efter Akademiens köttgrytor?
Värre än skumt är det ialf.
Kulturkarriärister är så gott som aldrig feminister - på riktigt alltså.
Aha kollade, det är ju bl.a Stig Larsson som rekommenderar.
mina julklappstips kulle nog bli Athena Farrokhzads I rörelse, Matilda Gustavssons Klubben och Olga Tokarczuks Jakobsböckerna. Frostensons K - nej, i synnerhet inte efter att ha läst Klubben. Men dessutom - ja den var medryckande, ett skickligt rasslande med kristendom och annan bråte, och dessutom dessutom (det är sånt här man inte säger utan att göra bort sig, men jah tror det kan påpekas) sannolikt inspirerad av Myggor och tigrar, och eventuellt av den här bloggen också. Det finns saker i tonfall o.dyl som påminner, och KF har aldrig skrivit något giftigt på det viset förr så...
Nej, för min del var DN:s uthängning lite för blaffigt upplagd (även om jag förstår att det var det enda sättet att få omkull en kulturmakthavare med så många Schotteniusar och Horaces som försvarare), först vid läsning av Klubben fylldes jag av beundran och ett slags tacksam stolthet över Matilda Gustavsson, svårt att beskriva det där men det är ett så jävla gediget arbete, med nyanser och ambivalenser, och med tanke på misogynin i kulturvärlden var det modigt. Sen drunknade det ett tag i knytblusuppror, jag hade inte en susning om att Sara Danius var sjuk igen så det känns minst sagt ogeneröst att ha retat sig på hennes framträdande på catwalken med designad knutblus, eller statusuppdateringar på facebook om städning osv. Vad spelade det för roll? Ingen alls, det är min bildskepsis, jag gillar ju inte Instagram heller.
Hela saken drunknade i en kaskad av alltför endimensionella bilder eller hur man ska uttrycka det.
NU SKA JAG SOVA it has been a hard day I've been working like a dog GOOD NIGHT
För mig var det något nytt hur Forumparet lurade och bestal konstnärinnan Katarina Norling.
Räknades inte Norling som "någon" att hålla sig väl med i kultursvängen och därför blir ingen upprörd - på riktigt? Hur kan flera Expressenkribenter rekommendera Frostensons K efter det?
Ingen aning. Det enda jag kan säga är att fejkad indignation inte är något att eftersträva.
Just läst Frostensons K. Visst är det begripligt att hon är bitter på tidigare vänner som slängde henne och Arnault under bussen omedelbart efter DN:s artikel. Varför så bråttom att döma? Inställsamma ena dagen, avståndstagande den nästa. Sara Danius riktar ett varmt tack till Arnault i sin bok Den blå tvålen. Per Wästberg skaffade honom Nordstjärneorden. Sara Stridsberg hade inget emot att framträda under Forums kväll om Nymfer. Plötsligt under metoo svänger alla vindflöjlar åt andra hållet.
Så långt är det lätt att känna sympati för Frostenson. Men vilket självbedrägeri! Vad har de för ett förhållande egentligen? Är Frostenson införstådd med Arnaults eskapader? Hur fick hon den gudinnestatus hon hade i kulturvärlden? De var untouchables båda två. Det andra som föll mig in under läsningen är att hon verkar ha haft ena ögat i Myggor och tigrar. Vilket ger en ganska märklig känsla av rundgång. Särskilt som K inte innehåller tillstymmelsen till självkritik. Väsensskillnad från Myggor och tigrar. K är en konstruktion. På samma sätt som den piedestal Frostenson placerats på.
Slänga under bussen är en anglicism.
Klubben är god journalistik men hade det inte varit snyggt att nämna Myggor och tigrar?
Det hade knappast varit så värst möjligt att nämna den.
Men jag kan också rekommendera en artikel Matilda Gustavsson skrev i Sydsvenskan, jag skulle ha följt med henne till Neapel egentligen och guidat i Kvarteren. ptsd kan smyga sig på ganska oväntat.
Från 2012
Hade nog inte varit möjligt.
Men jag kan rekommendera en artikel MG skrev i Sydsvenskan 2012, jag skulle ha följt med och guidat i Kvarteren egentligen.
SVEN-ERIK Liedman om Matilda Gustavssons Klubben
"Matilda Gustavsson betonar att Kris-gruppen hade romantiken som ideal. (Horace Engdahls första och bästa bok heter ”Den romantiska texten”.) Man formerade sig som ett av de romantiska kollektiven kring år 1800. Den stora förebilden var Jena-romantikerna med bröderna Schlegel som nyckelfigurer. Friedrich Schlegels ”Fragment” i svensk översättning utgjorde ett paradnummer i tidskriften. Det ofullbordade, det sönderbrutna fångade den splittrade verklighetsbild som enligt Kris präglade den nya tiden.
Och intet ont om romantiken så långt. Jag har själv sysslat mycket med den och menar att den behövs som ett komplement till upplysningens sträva och lätt lite hårda ljus. Romantiken hyllar innerligheten och fantasin, båda nödvändiga för ett rikt liv.
Men det finns också en sida av romantiken som är mer motbjudande: kulten av geniet. Den som betraktas som geni anses tillhöra en exklusiv elit. Det är nästan alltid en liten krets som utnämner varandra till genier, och är kretsen lyckosam sprider sig föreställningen bland kulturellt intresserade.
Matilda Gustavsson beskriver hur Horace Engdahl och Stig Larsson utnämnde varandra till genier och blev trodda. De behövde också ett komplement och det blev Jean-Claude Arnaud. Inte ett geni, men en storartad gentleman enligt Engdahl.
Vad denne gentleman ägnade sig åt år efter år vet vi nu (och många visste det långt tidigare, men teg)."
https://www.etc.se/ledare/lat-oss-bekampa-denna-dumhetens-kultursyn?fbclid=IwAR0gGk2kOzbQeaR7-KRctkrCpNJX-84IjKtZksL-Lip9kYKQyAfAXmWHPYc
Ska kolla.
När Lidija Praizovic angrep Athena Farrokhzad i Aftonbladet tänkte jag att det var slagsmål om en position på den kultursidan. I "Isis mamma är feminist" ägnar hon skrivarkursledaren Athena F ren idoldyrkan, det är bla därför jag hade så svårt för den, hon angrep ju sina kursare (faktiskt främst de kvinnliga) och när hon samtidigt tecknar idolporträtt av läraren kändes det lite arrivistiskt.
"Hos oss förvandlas allting till politik" skriver Linderborg lite förvånande. Är det inte det hon vill?
Skicka en kommentar