De onda äro oftast kraftiga organismer som känna sig hämmade i sitt temperaments flöde. Att de onda lida mest är inte sant, deras lidande är inte djupt, det är för dem på sätt och vis en angenäm vana.
Edith Södergran, Brokiga iakttagelser
Med reservation för "de onda" - aforismen tycks inte handla om dem som medvetet går in för att skada, och det är nog förutsättningen för att någon ska kallas ond - "de stora egoisterna", "de hänsynslösa" skulle kanske passa bättre - är det en träffsäker tanke även i vår tid.
Medlidande och självömkan, med tung betoning på det sista, inlindat i hockeymetaforer och i ord om manlighet och motstånd: manschauvinismen ber ett diffust, viljelöst kollektiv av kvinnliga objekt om ursäkt. Så patriarkalt det kan bli, givetvis.
Religionen som varumärke diskuteras idag, och det är en angelägen diskussion. Men det är framförallt läge att se upp med auktoritetstro: syndernas förlåtelse går på ett kick, kritiskt tänkande tar tid. Att högröstat åberopa sig på "högre instans" i offentligheten är alltid ett politiskt vapen. Det är konservativa tider, metafysiska kärnvapenparaplyer täcker inte alla, varken gudlösa namnlösa metookvinnor eller mediekvinnor som saknar verktyg för att ta reda på vad det egentligen handlar om. Genidyrkarna bryr sig givetvis inte om det utan ser det som en pikant grej utan implikationer, vilket säger en del om personkultens drivkrafter.
Jodå, religionsfrihet. Glöm inte att det finns religionsofrihet. Och granska det, syna det i sömmarna, släpp inte det kritiska tänkandet.
Och så ett citat från 1622, eftersom allt går igen.
 |
  |
18 kommentarer:
Murrigt!
Tyckte du var för snäll mot Larsson i Myggor och tigrar. Eller, ja, lite skarpt var det väl. Är det katolska varumärket problemet eller mediefeministerna eller nåt annat?
Återkommer vid tillfälle - det här inlägget hade kunnat formuleras både bättre och tydligare, det får vänta.
Medietränad av en katolsk präst? Känns lite lättköpt. Kan tycka att religion måste vara en privatsak. Gillar inte få andras religion i huvudet. Det är otroligt anspråksfullt. Kanske särskilt när "gamla syndare" pekar på Gud och säger Han har förlåtit mig. Med Stig Larssons kvinnosyn undrar man vart det hela bär. Å andra sidan förståeligt att människor söker skydd och tröst i religionen. Det är rätt många kulturpersonligheter som konverterat till katolicismen nu. Kan inte påstå att det skrämmer mig men undrar ibland hur seriöst det är. Är det viktigt att gå ut med det i medierna? ”Metafysiskt kärnvapenparaply" är ganska bra formulerat.
Men vad syftar "hockeymetaforer" på?
Den där fransyskan var ju lite gullig. Om man får säga så.
Jag älskar Marie de Gournay, hon var lite mångordig ibland som den tidens förfar ofta var. Och så var hon kattkvinna.
Jo, murrig. Jag är inte antikatolik på det slentrianmässiga sättet, men tycker det är sunkigt och obehagligt att gå från biktbåset ut och snacka om "kvinnor", och så tar en del det på allvar.
"Hockeymetaforer" syftar på kryddan, eller kanske snarare - om du tänker dig en reaktionär, religiöst "kodad" retorik, för att appropriera och trycka till metoo, så är sportmetaforerna den mer fysiska delen, som sätter likhetstecken mellan motstånd och manlighet.
Men hördu. Kvinnorna har ju övertaget idag. Vem bryr sig om hockeymetaforer?
Vad sägs om samarbetet Suzanne Osten/Camilla Läckberg?
Vet inte, ett slags revansch? Verkar handla om Ingmar Bergman?
Gillade Ostens uppsättning av Leonora Carrington på Stadsteatern.
Apropå murrigt, jo det är ett slags debatttonfall i det här inlägget.
"och det är en angelägen diskussion" -
haha! såna tonfall kan man lämna åt andra
folk förtrollas - av gester, utspel, massmediala strategier, skampålar, biktstolar - men förtrollas till likgiltighet för att det är en sån störtskur av inflytanden.
Ämnet retorik är en verktygslåda, eller kan bli det om läraren och kurslitteraturen är bra - men alltså. Det här verkar vara en skrotlärare och stilett i lovikavante -
jag ska inte säga en smyg-r-st det kommer inte an på mig, jag kan bara säga att det känns myggigt.
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/4BjjRq/segen-meles-om-klasstillhorighet-och-etnicitet
Tävlingen om vem som är mest överklass har ibland varit en statusfråga i svensk kulturvärld, i stil med Monty Pythonsketchen "när jag var liten bodde vi i en skolåda" osv - för min del har jag ju då stött på glödande klasshat, inte jätteofta men det har verkligen funnits (och finns) personer som inte nöjer sig förrän jag tystnar. Pga bakgrund. Det är inte synd om mig och klasshatet i kulturvärlden förändrar inga hierarkier, det är snarare tvärtom. Klasskamp är det inte utan bara hat.
Det finns en koppling här för läraren som Segen Meles beskriver verkar "dela lite värdegrund" med de klasshatare som jag stött på - för det brukar kombineras med idén om att det bara är väldigt vita vars föräldrar är födda i Sverige som är äkta arbetarklass. Jag ser in i den här lärarens huvud: den tänker: "det här är egentligen kosmopolitisk överklass... till skillnad från mina stackars skattebetalande äkta arbetarföräldrar...".
För övrigt är Guillous klassbegrepp meningslöst, en pust från gamla tider: han vill reservera begreppet överklass för bördsadel och gamla pengar, medan ekonomisk överklass inte är tillräckligt fin för att kallas överklass. Märkligt att han vill vårda den distinktionen.
Åsa Beckman sätter alltså likhetstecken mellan genialitet, svinigt beteende (eller provokationer, arrogans, övermänniskoideal - oklart eftersom hennes artiklar är värdegrundsgrumliga) och manlighet.
När hon skriver att Larssons beundrare inte "inser" att det manliga geniet är dött,
samtidigt som markerar att hon beundrade honom på 80-talet lika mycket som hon beundrar Knausgård idag, och utan större övertygelse kräver att andra som fortsätter beundra Larsson byter ut honom mot Suzanne Osten - då är det mindervärdeskomplexet som talar, samma som får henne att tala om "konstnärligt medberoende", ett uttryck som på ett nazianstruket vis kopplar ihop konst och missbruk, och samma som
är grundstenen i det kommersiella komplex som länge krävt att konsterna tar av sig mössan och inte tror att de är nåt.
Naiviteten - och bristande insikt i att effektsökeri har effekt: jag tror inte att sd:s väljare reagerar "det här är ett svek mot svenska folket".
Tvärtom. Fan va fräckt! Ändamålet helgar medlen, det här kommer gynna mig.
Många trodde järnrörsskandalen skulle minska sd:s väljarbas, det blev tvärtom.
"Va, använder inte alla trollkonton?"
Det tror jag är de flestas reaktion.
Trycka till metoo och ett par "överskattade författare" som bara råkar ha invandrarbakgrund, det finns ingen oskyldigt med den öppenhjärtigheten.
Det blev en väldigt konstig karusell efter intervjun i P1.
Öppenhjärtighet - att påpeka i samma intervju i svenskan att mitt under metoo gick det bra att tafsa en ganska ung tjej på stjärten på ett förlagsparty, "och det var såklart ok". Folk stirrade lite när de åkte hem till lyan. Visst, det behöver inte vara något fel. Kvinnan tog inte illa upp och ville följa med hem. Det är ingen plikt att ge nån en örfil ens mitt under metoovågen. Handlar det bara om skryt med en liten fräck erövring, såklart inte. Det handlar om att kasta ett dubiöst sken över metoo, i skydd av katolicismen.
"Naturen säger även i detta fall nej till hierarkier": förenklad lite för modern översättning som jag drog till med
Även i detta fall är Naturen en lika stor motståndare till överlägsenhet, som till underlägsenhet
(lite otympligt)
Skicka en kommentar