Några isländska sagor
Några medeltida ballader
(jag föreslår Ebbe Skammelson, den kommer inte göra tiktokifierade barn uttråkade - jag tror i och för sig inte att urgammal litteratur tråkar ut barn, mycket av den äldsta litteraturen var folklig i egentlig mening och baserad på muntliga traditioner).
Lite ur Bibeln - den är såklart inte svensk men alla som levde här kunde den tidigare. Det kan finnas en poäng i att unga inte bara kommer i kontakt med Bibeln via amerikansk populärkultur. Samson heter Simson på svenska till exempel.
Några läskiga eller knäppa landskapslagar.
Sen kan vi ta lite Årstafruns dagbok och Lasse Lucidor.
Bellman och Anna-Maria Lenngren.
Det behöver inte vara heltäckande.
CJL Almqvists Det går an.
Av Strindberg tycker jag att man kan välja ett av kammarspelen.
Av Selma Lagerlöf Kejsaren av Portugallien, eller några noveller.
På nittonhundratalet kan man ta Hjalmar Söderberg och Moa Martinson. Det blir svårare att välja ju längre fram i tiden man kommer. Men en kanon betyder ju inte "det här är det enda som finns" eller "litteraturen tog slut med det här".
Högvördigaste lyckönskningar
Aj aj nu glömde jag samerna. Samisk berättartradition måste såklart in.
I stort tänker jag att efter andra världskriget ungefär kan man inte prata om kanon längre eller göra listor på vad barnen borde få i sig. Då kan man släppa det fritt. Men det finns äldre litteratur som med självklarhet kan platsa på en "det här ska vi läsa"- lista utan att det för den sakens skull blir tråkigt eller konformt.
12 kommentarer:
Soft girls kommer bli skitförbannade på Det går an
Modernismen var och är inte "jahr null".
Kulturpersoner som protesterar mot en litteraturkanon i skolan kan säkert ha poänger, även om det verkar vara en panikreaktion - rädda för hjärntvätt, rädda att en fixerad lista utesluter all annan litteratur, att den blir ett tvång och skrämmer bort ungdomar från litteraturen, att högern ska välja det som går att förena med konservatism arbete familj fosterland lydnad, att listan aldrig ska gå att förändra och att lärarna ändå inte kan levandegöra litteraturen. Och kanske lite den här självklara svenska antinationalismen. Blågult är mossigt, osv.
Men de har ju för i helvete sålt Sverige till USA. Kanon kan väl vara motstånd mot kommersialisering och att det enda som är värt något är det som går att kränga. Och språket, komma i kontakt med det levande språket i äldre litteratur. Idag förekommer åsikten att engelskan är ett överlägset språk. Det är en vanföreställning.
Jag tänker lite på när jag fick vara med på litteraturundervisningen på gymnasiet i en sydfransk stad, ett år när jag jobbade som barnflicka där. Nivån på undervisningen var skyhög, sjuttonåringarna fick lära sig något som heter explication de texte och skriva essäer om exotismen i upplysningsförfattarnas texter och liknande, allt handlade såklart om fransk litteratur, sen tyckte jag iofs att de verkade rätt deprimerade, hårt och svårt att passera sin BAC, det som var skönt var att slippa det svenska kulturhatet, som finns.
Karin Boye och Dan Andersson bör vara med.
Men svårigheten består i att få bort prestigen, ingen ska känna sig kvaddad av böcker, man måste få bort stilandet, snobberiet, den överdrivna respekten, känslan det här är för svårt för mig.
La till ämnesrubriken Den skenande planeten också eftersom den handlar om besläktade ting (ett av flera teman :-) )
Man får inte förmena barnen fröjden i den gamla litteraturen och förpassa dem till den sterila "kunskapsinhämtningen", utan ge dem kontakt med det språk som inte är massmedialiserat och utslätat.
Förty träder Ebbe Skammelsson så mången vill stig.
Balladernas kärnfullhet. Motsatsen till poddsnack.
Det här verkar ju inte lovande:
"Han fastslår att uttryck som konst, musik och litteratur intresserar honom föga. Störst respekt har han för kulturutövare som själva förmår finansiera sin verksamhet."
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/AvlqJj/fredrik-persson-lahusen-om-lars-tragardh-och-kulturkanonaden
Nationalistisk och demokratifostrande kanon - nej. Då försvinner det mesta som lever.
Så jag tycker inte "kulturvänstern" eller "kulturliberalerna" ska rucka inför idén om att svensk litteratur ska uppvärderas, tillmätas egenvärde, bli minst lika viktig som matte och engelska eller vad det nu är som anses viktigt i dagens skola (har ju inga egna barn och dålig koll på vad undervisningen går ut på idag), men då måste man släppa nervositeten inför det svenska, att det automatiskt är nationalistiskt och konformistiskt, och inte låta låta högern ta fram en smal och tråkig pekpinne.
Rimlig lista. Vill lägga till Rökstenen. Och kanske inte hela bibeln, det räcker med Predikaren och Johannesevangeliet.
F.ö har jag inte riktigt fattat grejen med den här statliga kanon (och orkar inte läsa kultursidor för att få veta) är det bara att man lägger till böcker i skolans läroplan som alla måste läsa? Ska det gälla alla friskolor? Det var alltså inte redan så sen innan?
Jag vet faktiskt inte. Misstänker att det är en luftpastej. Ett ideologiskt utspel, som inte handlar om intresse för litteratur. Utan bara ta fram en obligatorisk lista, av allt att döma väldigt snäv. Och en lärare som inte känner för det h*n lär ut kan ta kol på ett intresse, göra det mördande tråkigt och överspänt.
De som protesterar har förmodligen rätt, och det är nog bibliotekarier och cirkelledare som ska ta hand om lästipsen. Jag tänkte mest presentera en motlista.
Med Bibeln tycker jag egentligen att GT och alla fantastiska berättelser där är viktigast och det behöver inte vara religiöst, så att säga. Daniel i lejongropen, Rakel och Lea.
Hon som stjäl en husgud av sin morbror, lägger den under kamelsadeln och vägrar kliva ner. Minns inte vad hon heter nu.
Och på tal om något relaterat: Läste Det går an för första gången här om året och tog mig därefter an Det går an-debatten från 1830-när-det-nu-var, genom KB:s tidningsarkiv. Pressen ansåg att boken var nån slags kommunistpropaganda då upplösning av äktenskapet med automatik kommer leda till upplösning av privategendomen.
Nyligen läste jag gamla recensioner av Kommunistiska manifestet (eller "Kommunismens röst" som utgåvan hette - ja, jag läser gamla recensioner på KB:s tidningsarkiv, det är min hobby) 1848 och där var det nån konservativ tidning som ojade sig över händelserna i Europa och menade att anledningen till att vi inte fått nån farlig revolutionsrörelse i Sverige förrns nu (det trodde tidningen att vi fått, utgivningen av manifestet var ett bevis på det) var de negativa reaktionerna på Det går an.
Ah! Jag tror den kan uppröra fortfarande.
Skicka en kommentar