torsdag 23 juli 2009

Borde ej nämna detta men...

... eftersom det är ett led i den svenska kvalmiga medelmåttiga homogeniseringsprocessen och trendsjukan så bifogar jag en länk:

http://www.dn.se/dnbok/dagbok-science-fiction-svante-weyler-1.916916


Så där har kulturmedietugget låtit hela nittitalet och tvåtusentalet. Det finns knappt en rad i den artikeln som har något att komma med, någon form av stringens eller perspektiv. Synen på litteratur och uppfattningen om historien är lika med desinformation. Kulturgeggans klasspappa Svante Weyler kommer att fortsätta uttala sig långt efter det att han borde ha gått i pension.

Akta er för Dagens Nyheter, man kan bli sån.

Argument? De är på väg.

Medelmåttighetstyranniet vore något att rycka på axlarna åt om det inte var för att det har en baktanke. Om man kan upphöja den döda blicken till lag, går litteraturen i normalitetens och trendernas ledband.

77 kommentarer:

  1. Hallå, jag gick också igång lite på Svante så jag skrev om det på Argusbloggen ...

    SvaraRadera
  2. Kul! Det ska jag läsa.
    Varför bemödar sig somliga att slänga en trist blöt filt över litteraturen hela tiden?

    SvaraRadera
  3. Men vad pratar karln om?

    Då handlar det om att födas, utvecklas och dö.


    Jaha, och när handlar det inte om det då?

    Det kom nån kepler också och skrev en deckare. Det vet man inte vem det är.

    Läste en recension i dag där allt som hände i boken berättades, jag förstår inte varför folk gör så där.

    SvaraRadera
  4. Jag har läst Kepler. Jag tyckte den var rätt usel.

    SvaraRadera
  5. Ja det stor det i recensionen också, men varför berättade de hela handling, i den händelse att någon skulle vilja läsa den ändå? Eller är det de inte vill att man ska göra?

    Varför kan inte folk som recenserar böcker ge fan i att avslöja det som ska hända och varför och hela faderittan.

    Jag tror de skulle ha strypkoppel.

    SvaraRadera
  6. Charlotte: För att sabba, tror jag...
    Helena: "den stora berättelsen" har nog aldrig funnits. Dickens, kanske? De flesta artonhundratalsrealister som brukar nämnas är ganska stökiga, och skulle nog inte godtas som igenkänningslitteratur.
    Och att reducera gamla greker till "början, mitt och slut" är... jag får sno ett glåpord av Thomas E: de som gör så är "mentala dvärgar".

    SvaraRadera
  7. Claes: jag är så fördomsfull att jag nästan utgår ifrån att en bok som är skriven under pseudonym, renderar nio miljoner i förskott, får en jättehajp samt blir såld till 24 länder så gott som oläst är en ganska svampig hamburgare.
    Du har läst den, alltså! Om du skulle säga något gott om den, alltså: vad är det bästa med den?

    SvaraRadera
  8. Tja, det är onekligen ett bra driv i den, och en lite ovanlig omsorg om detaljer. Men händelseförloppet, själva grundhistorien är så osannolik och karaktärerna väldigt svåra att tro på. Dessutom är våldet på en konstig splatterfilmsnivå.

    Jag fick faktiskt manus "redan" i april för att titta på omslag/seriekoncept fort som tusan, men de valde alltså något annat. Trodde aldrig att det skulle bli en sådan hype, uppenbart har jag ingen bedömningsförmåga.

    SvaraRadera
  9. Nej, kanske att "den stora berättelsen" bara är något som somliga går omkring och önskar sig, helt enkelt ... Men nog finns det en berättartradition som lutar sig tillbaka på de gamla grekerna? Den där dramaturgin med början, mitt och slut, röd tråd och peripeti osv? Alltså, traditionen bygger på de gamla grekernas idéer, men sedan har den vidareutvecklats genom århundradena.

    SvaraRadera
  10. Dramatiken, i synnerhet tragedin, jo... Men epiken har alltid varit mer spretig. Handlingens enhet var inte självklar i antikens motsvarighet till romaner. Herderomanen, den satiriska romanen eller den fantastiska (även om det inte hette roman då) bestod ofta av långa långa utvikningar och ganska lite intrig.
    Det som idag kallas "psykologisk trovärdighet" eller att en karaktär ska genomgå "psykologisk utveckling" kunde vara totalt frånvarande.
    Jag tror inte att det är litterära ideal som spökar när det handlar om ropet på en berättelse, utan något slags grov förenkling, nostalgi.
    Jag gillar inte riktigt "splatter"-genren, tycker det är för mycket effektsökeri i den.
    Kan nämna en roman som jag tyckte var en storslagen samtidsskildring: Jörgen Gassilewskis Göteborgshändelserna.

    SvaraRadera
  11. Nostalgi blev fel, något annat ord behövs.

    SvaraRadera
  12. Maja.

    Kanske ordet surealistiskt passar eller perspective japonese. Beror ju på betraktarens antingen objektiva eller subjektiva uppfattning.

    Leroy

    SvaraRadera
  13. A.B.C

    Argument
    Betydelse
    Checkfråga

    = Behovsanalys

    Leroy

    SvaraRadera
  14. Maja din blogg verkar ha blivit en samtids skildring.

    Så min fundering är lite att skriva om den och alla som där tycker och tänker.

    Ligger det kanske i tanken?

    Vad vet jag och lilla jag?

    Bakslug finns som lokalt alternativ men det handlar egentligen säkert om rättvisa och sanning.

    Våga bli intra per spectiv och tänka efter tänka sig för konsekvens av handling.

    Leroy

    SvaraRadera
  15. Leroy: "bakslug finns som lokalt alternativ"...

    Leroy, det är sant att jag ibland tänker att det är frestande att helt enkelt stjäla en del av alla de fantastiska formuleringar som uppstår här. Men det kommer jag inte att göra. Och inte heller - som någon har påstått någonstans - "hänga ut" kommentatorerna i en skandalroman (hur nu det skulle gå till?)

    Däremot stämmer det att bloggen som sådan har blivit något slags samtidsroman.
    En polyfon roman, kallas det på litteraturvetenskapliga. En med många röster.
    Eller en kollektivroman.

    Men ingen behöver oroa sig, den här bloggen kommer bara att vara den här bloggen.

    SvaraRadera
  16. P.S Ank-Käthe hälsar att hon är glad att John McEnroe fått en röst.

    SvaraRadera
  17. Häng ut gamle Algot, gärna med något sex-skandalöst. Som jag tråkigt nog aldrig varit med om. Kunde pigga upp.
    Algot

    SvaraRadera
  18. Algot jag gav dig kredit för din länkning. Du sitter säkert.

    JA Algot, jag vet hur det är då någon påstår att man är peddo.

    Det verkar som om det är lätt att göra det på nätet.

    Oavsett man är annonym eller på riktigt.

    Leroy

    SvaraRadera
  19. Jag läste och eeeeh??? Kulturgegga var nog bara förnamnet.

    SvaraRadera
  20. I "INFANTERIET, SOLDATINSTRUKTION, 1915 ÅRS UPPLAGA" (som den egentligen heter) finns tamejfan både början, mitt och slut - i den ordningen. Vändningar finns vid varje blad och peripettri är avslutande vackra bilder å gradbeteckningar vid armén och marinen. Och i inledningen finns bl a följande eggande teaser: "Förräderi, överlöpande till fienden, övergivande av fanan eller bloggen o.d. är synnerligen svåra, med hårda straff belagda brott mot plikttroheten.Ett brott mot pliktens bud begår även den, som genom självstympning, låtsade kränkningar o. d. söker undandraga sig tjänsten eller fullgörandet av sina plikter."
    Virtuosa flashbacks är några rader här och var om Carl XII.
    Som sagt, man skrev bättre förr.
    Robert

    SvaraRadera
  21. Nils: ja, nog för att det är rötmånad, men måste man för den sakens skull trycka den där sortens simmig geggamoja?

    Leroy: vad menar du med "du sitter säkert"?
    Det här är så att säga min blogg... och jag får verkligen hoppas att du inte ingår i någon bloggosfärpatrull?

    Robert: haha... början mitt och slut... Jag måste säga tack (den här bloggen är magisk, förlåt att jag säger det).

    Schysst att du klistrade in det centrala partiet, så att jag slipper gå till biblioteket.

    Jo visst kunde dom skriva! Men överlöpande till fienden är snarast ett krav i just denna blogg - det vill säga, att hoppa mellan bloggar är bra (så länge det inte går ut på att åsiktsregistrera andra signaturer).

    Självstympning undanbedes däremot, gillar inte splatter.

    tusen tack och åter tusen tack

    SvaraRadera
  22. ursäkta, "den där sortens simmiga geggamoja" bör det nog stå.

    SvaraRadera
  23. Maja jag gillar Alex. Därför, jag är inte i makt att bestämma vem som får säga vad hos dig på din blogg.

    Anonym som skriver om det nu är verkligen är Alex sitter enligt mig säkert för jag gillar det Alex skriver och lyfter.. (Lite parodi på olika talang tävlingar på tv.)

    Men det vet ju bara du Maja som har koll på vem som skriver.

    Jag gillar Alex och det han/hon skriver.

    Inget annat.

    Leroy

    SvaraRadera
  24. Ja, jag tänkte just på det, måste man trycka den där sortens dynga? Måste man verkligen det trots rötmånad?

    SvaraRadera
  25. Jag är inte Alex.
    Algot

    SvaraRadera
  26. Leroy, som blogginnehavare på blogger.com så har man inte koll på vilka som skriver så länge en kommentator inte uppger sin riktiga identitet.

    Men, är det nödvändigt att veta vem som skriver vad? Är det inte vad som är viktigare än vem?

    Personkultens och idoldyrkans tyranni, för att tala med Maja! ;-)

    SvaraRadera
  27. Nej jag sa just att jag hade skrivit fel.

    :-)

    Roy

    SvaraRadera
  28. Är "dynga" en litterär semafor?
    Robert

    SvaraRadera
  29. En av många trista saker med den artikeln (som kan sägas vara typisk för den slentrianmässiga kulturjournalistiken) är att böcker vägras ha en egenart. Allt slätas ut, även väsensskilda böcker sägs tillhöra samma "trend". Och så det ständiga försöket att förutsäga nästa trend.
    En del litteratursnubbar tror att de är börsmäklare.

    SvaraRadera
  30. Det kanske är avhängigt av dess placering, Robert. Synas eller icke synas, det är f... (för att göra en valens).

    SvaraRadera
  31. rågan.

    För att läsa mellan raderna.

    SvaraRadera
  32. Robert: dynga är en trend inom den reflexmässiga kulturjournalistiken som gärna vill placera många böcker i samma mittfåra så att de i möjligaste mån liknar varandra och kan sägas bilda en riktning(läs: trend).

    SvaraRadera
  33. Nils, aha - tack för klargörandet. Vad är förhärskande trend just nu, då?
    Robert

    SvaraRadera
  34. Att placera många böcker i samma mittfåra och få dem att i möjligaste mån likna varandra, som Nils skriver.
    Det är den förhärskande trenden inom kulturjournalistiken idag.

    Det finns en rätt bra grundregel, lite hårddragen kanske men i princip stämmer den:
    en artikel om litteratur som inte innehåller ett enda citat ur boken/böckerna, handlar inte om böckerna utan om artikelförfattarens projektioner, hans/hennes vilja att vara trendsetter, eller till och med en vilja att avfärda.
    Det gäller både för recensioner och för översiktliga artiklar. En bra artikel utgår alltid från texterna, inte från diverse moden.
    Den måste innehålla exempel som illustrerar det skribenten påstår om boken. Dessutom bör läsaren åtminstone få en liten glimt av ursprungstexten, för att kunna göra sig en egen uppfattning bortom kritikerns tolkningar. Därför är det viktigt med citat.
    Det blir dessutom intressantare att läsa artiklar som fokuserar på skillnader snarare än likheter.

    SvaraRadera
  35. Men är det inte en kombination av likheter och skillnader som är själva essensen i en analys? Å andra sidan utesluter förstås inte det att fokus till trots ligger på skillnaderna medan likheterna bildar något slags fondkuliss i artikeln. (förlåt jag tänkte högt!)

    SvaraRadera
  36. Jo men förvisso förvisso. Inga skillnader utan likheter och vice versa, eller hur?
    Det är den där jämntjocka smeten jag vill åt.

    SvaraRadera
  37. Maja, vad tycker du är en bra avslutning i en litteraturanalys - ett feelgood-, hurtighets-, mystik/förrvirrings-, totalsågningsslutet eller vad?

    SvaraRadera
  38. ... den som kunde klämma in alla dessa i samma analys...!
    Ibland ser man recensioner som börjar välvilligt för att sluta med en totalsågning.

    Jag har hittat en till som hajat till inför Weylers bludder (Nils som kommenterade?)
    http://www.zoulmedia.com/

    SvaraRadera
  39. Jo, det är jag som kommenterade.

    SvaraRadera
  40. Jag skrev förresten det här också. http://www.zoulmedia.com/2009/07/23/hur-gick-det-till/

    SvaraRadera
  41. Jag förmodar att du som litteraturkritiker inte själv kommer att producera något "hurtighetsslut" med tanke på din inställning till tyranniet! :-)

    SvaraRadera
  42. Nils: en mycket plausibel förklaring av hur det gick till! Eller snarare hur det brukar gå till i kulturindustrin.

    Svårt att välja bland alla de pärlor som faller från Weylers läppar, men denna är nog allra mest briljant:

    “Allt går runt. Något radikalt nytt läser vi bara efter stora katastrofer. Efter första världskriget kom dadaismen efter det andra I väntan på Godot".

    Det är inte någon tillfällig lapsus, Weyler snackar alltid på det sättet.

    SvaraRadera
  43. Tristan, man har haft en tendens att fokusera på den utomäktenskapliga sexskandalen, eftersom Sverige är bigott. Men det är bara en skärva av stort motstånd, och skandalen måste vara långsam.

    SvaraRadera
  44. Apropå Hypnotisören: en recensent som inte avslöjar mycket av intrigen

    http://www.aftonbladet.se/kultur/article5556172.ab

    ....men skriver att ondskan i romanen placeras hos kvinnorna, barnen och de sinnessjuka.
    Stämmer det?

    SvaraRadera
  45. Skvallerkärringarna är igång igen http://parnassen.wordpress.com/2009/07/25/lars-noren-maja-lundgren-och-bananerna-pa-apberget/

    SvaraRadera
  46. Ja visst är de det.
    Det är inte irrelevant att de är runt tjugo år äldre. Jag håller absolut inte med "Helena Palenas" (?) tolkning av Myggor och tigrar, lika lite som Monica Antonssons föraktfulla kommentar om att jag inte har blivit våldtagen. Granskar du deras värderingar finner du många goda anledningar till att vara feminist.

    SvaraRadera
  47. Jag förstod inte heller Helena Palenas tolkning om det här med sex och makt. Det var inte något som har föresvävat mig en sekund.

    Hade det inte stått att det var Myggor och Tigrar det handlade om så hade jag inte förstått det.

    Monica Antonssons kommentar som våldtäkter var otrevlig minst sagt. Den visar drag i hennes personlighet som inte är helt sympatiska om jag ska uttrycka mig milt.

    SvaraRadera
  48. mmm... men efter artikeln där Helena Palena skuldbelägger maja skriver hon i kommentarfältet ngt som nästan är plankat ur boken:

    "med religionens hjälp får kvinnan skulden för mannens sexuella drift. Det är synd om kvinnor som inte förstår det här. Man ska hålla på sig. Man ska inte släppa en djävul över bron."

    Femmeminist

    SvaraRadera
  49. Jag undrar så vad som får en del att prata om skam och skuld i samband med sex. I synnerhet när det gäller att andra har mer eller mindre tillfälligt sex.

    Jag vet inte om de tror på det, eller bara tycker att så borde det vara och hoppas att det verkligen är så också.

    Så att ingen springer omkring och har sex nån gång då och då och njuter av det, för det vore ju fasansfullt. Man skulle ju kunna trilla av sin höga häst för mindre.

    SvaraRadera
  50. Anonym: Tycker det är tråkigt att bli ihopbuntad. Jag är fristående från grupper och tryck. Så långt har jag kommit. Jag är ingen skvallerkäring. Jag är en seriös skribent.

    Maja: Det är relevant att jag är äldre. Då blir man vis. Det skulle behövas lite mer käringmakt rakt upp och ner. Bort med alla unga blondiner och bröst i parti och minut. Det är det enda som får synas i den duperande mainstreamen eftersom dom är så ofarliga.

    Man kan nog inte säga att jag har tolkat boken Myggor och tigrar när jag skriver om dina möten med högsta hönset på redaktionen. Det vore väl ändå att läsa in för mycket in min text.

    SvaraRadera
  51. Varför och hur ska blondiner och bröst i parti och minut bort?

    För att det ska bli mer kärringmakt?

    Vad skulle hända då? Skulle kärringar få unga män som klängde på en och ville ha små nattliga sexmöten kanske? ;-)

    SvaraRadera
  52. Charlotte: det handlar i allra högsta grad om sex och makt. Ett av de viktigaste temana i boken. Även om det finns många fler.
    Själv tycker inte att man ska ta det med en axelryckning - det gjorde jag inte då, och jag gör det inte nu; som synes gjorde inte kulturetablissemanget det heller. Skam och skuld är i allra högsta grad verksamma när det gäller sex än idag, och jag begick ett stort tabubrott genom att berätta om det. Självklart låtsas många som ingenting idag, det blir "bah!" och "äsch"... men sanningen är den att ett helt gäng var beredda att försöka driva mig i självmord för att skydda en chef och familjefar. Det kallas hyckleri, tror jag.

    Helena Palena: "bort med alla unga blondiner och bröst i parti och minut" - kan du överväga tanken att jag begick kulturharakiri bland annat - så mycket annat! - för att jag inte ville resonera på det sättet?

    "Man kan nog inte säga att jag har tolkat boken Myggor och tigrar när jag skriver om dina möten med högsta hönset på redaktionen."

    Nej, det kan man inte. Du har spekulerat och fantiserat utifrån dina värderingar, inte tolkat boken. Där är du förstås inte ensam.

    En poäng i ditt inlägg är att Norén skildrar samlag, vilket jag aldrig gör. Jag tycker att det är alldeles för privat. Dessutom har det ingenting med det feministiska projektet att göra.

    En strålande jämförelse mellan Noréns dagböcker och Myggor och tigrar finns för övrigt i senaste numret av tidskriften Glänta. Det har jag skrivit lite om tidigare.

    SvaraRadera
  53. Det beror på att jag är aspig, och tolkar ordet sex i klinisk bemärkelse, antar jag.

    Jag tolkar det som att romanen handlade om de företeelser som uppstår i relationer, där sex eller lust eller olust till sex är en komponent.

    Men jag antar att det är det som menas med makt och sex.

    Jag tror jag behöver en samlagsbeskrivning för att säga att det handlar om sex.

    Eller egentligen inte, för nu förstår jag vad som avsågs med orden "sex och makt".

    SvaraRadera
  54. Man jagar fortfarande Macht durch Freude enligt gamle Adolfs recept.
    Robert

    SvaraRadera
  55. Ah, gamle Adolf. Inte gamle Algot hoppas jag.
    Algot

    SvaraRadera
  56. Algot eller Adolf, fan kan skilja mellan korpralerna.
    Robert

    SvaraRadera
  57. Nej. Norén skildrar inte heller samlag. Hans beskrivningar är mer som schematiska "överdrag" över mötena i sängen. Roligt ord i sammanhanget.

    Jag är väl bevandrad i kvinnans politiska, sexuella och ekonomiska underordning i världen. Så vad är egentligen det feministiska projektet?

    SvaraRadera
  58. haha, det är väl en del av det behaviouristiska idealet! Och en och annan beskrivning av bröst, eller minns jag fel?

    Nå... det jag inte gillar med din bild av det hela är att du tycks utgå ifrån att jag är fullständigt omedveten medan jag skriver. Det är snarare tvärtom så (som jag ser det) att jag har öppna ögon.
    En av dem som gillade skildringen allra mest och som jobbat på Aftonbladet sa (genom att låna en bild ur M&T) att jag gör det osynliga synligt.
    Ska inte sitta här och skrävla, det finns för övrigt en mkt bra kandidatuppsats med titeln "En skör människas verklighetsuppfattning"; studenten pekar på vad det är jag gör som är nytt, och sånt är ju mums för varje författarmåns.

    Vad beträffar budskapen i rubriker och dylikt så resonerar jag kring dem själv, ifrågasätter deras existens, och så vidare. Så gör inte paranoida: jag tror att det är precis som jag skriver i boken: en del var faktiskt signaler, budskap.
    Och det blir ju ganska intressant att tänka sig en strängt kontrollerad herre som skickar små små signaler som han vet att en perceptiv och sensibel kvinna kommer att reagera på.

    Var det så eller var det inte så?

    I Neapel var blinkande billjus och stängda fönsterluckor absolut inte paranoia, förstår man det inte medan det pågår så förstår man det på slutet.
    Men hur var det egenligen med budskapen på kultursidan?
    Tål att tänka på.

    SvaraRadera
  59. Det känns lite konstigt att tolka en text av en författare på författarens blogg.

    Men en del, som över huvud inte utgör en del av kontexten för Myggor och tigrar tar sig friheten att förlöjliga författarens intolkning av budskapen.

    Med tanke på språkets illokuta, lokuta och perlokuta kraft så anser jag att tolkningsföreträdet i inbördes ordning tillkommer.

    1. Författaren till "signalerna"/"budskapen"
    2. Maja Lundgren
    3. andra involverade
    4. .... (säkerhetsmarginalen)
    5. Publiken

    SvaraRadera
  60. Och den som anför bäst argument för sin tolkning vinner. :-)

    SvaraRadera
  61. På väg ut i grönskan - vill bara säga: kan fatta att det känns konstigt att tolka just här, men feel free, jag menar allvar, kritisera hur mkt som helst.
    Tristan: rätt rangordning av tolkningsföreträdet tycker jag.

    Förlöjligandena spelar i grund och botten ingen roll, de beror på osäkerhet tror jag - ovisshet om hur det förhöll sig.

    Men det är lite intressant, om man tänkte sig att jag faktiskt var så förlorad och paranoid som en del vill beskriva det som - att det väcker ett sådant löje. Det säger en del.

    SvaraRadera
  62. Jag tolkar allt som väldigt eteriskt.

    Att säga sex och makt är så grova ord i sammanhanget, alltså för konkret, för hårda för något så mjukt och genuin beskrivelse av de små tics vi människor har för att överleva när vi måste dela tid och rum.

    Nu kanske jag är helt ensam om min tolkning, och det spelar ju ingen roll över huvudtaget.

    Dock kom ju inget klart fram varför människor har såna här små tics för sig, men det spelar inte heller nån roll. Det var det som var det sköna att det låg utanför min möjlighet att säga så här är det, så här var det, så här tror jag. Det gav mig en tjock vispgrädde med känslor, där den inte ska delas ut i små molekyler av fett, vatten etc.

    Låter kanske jättemärkligt, men det är så här jag känner för myggorna och tigrarna.

    SvaraRadera
  63. Även om jag själv inte är någon övertygad freudian - psykologi är en kvasi-vetenskap, men med högt underhållningsvärde - så ska man nog inte underskatta sexualdriften.

    Vad gäller maktbegreppet har det en enorm nästan mytisk laddning. Men i dess kliniska form handlar det om den faktiska möjligheten att påverka (med till buds stående medel, av vilka inte alla har lika stor tillgång till).

    SvaraRadera
  64. Vi är några som VET att de där rubrikerna var kodade meddelanden till främmande makt, inte till lilla Maja.
    Robert

    SvaraRadera
  65. Robert, har du frågat dig själv vad avsikten med ditt inlägg, kl. 13.17, skulle vara?

    SvaraRadera
  66. Tristan; svaret på din något puerila fråga kan inte utsejas. Det är lika sekretessbelagt som en viss s. k. författarinnas vindsdokument.

    SvaraRadera
  67. ohoho, "utsejas"...
    touché...

    SvaraRadera
  68. jag ska JENAST sova middag men
    återkommer

    SvaraRadera
  69. Anledningen till att jag läste din bok var just redaktioner och nålstick. Som utdelas när inga andra hör och ser. Man går in på redaktionen och tror att man är något. Man är något för annars skulle man ju inte få komma in. Dom andra spelarna har sina positioner sen länge - sen decennier till och med - och bevakar avundsjukt allt som sker. Varje steg som tas. Scenen ;läs tidningssidan är deras. Detta mönster stör man eftersom man är så briljant och annorlunda. Nålsticken kommer. Dom som inte syns. Jag hämnades ockå. Fast inte lika publikt som du.

    Jag förstår inte vad ditt kulturella självmord består i. Du är ju fortfarande ett russin i Bonniers kaka. Vad har du förlorat? Partyn med innegänget? Men det kan man väl både ha och mista. Det ska vara lite hat i den litterära kakan. Avundsjuka och svartsjuka sporrar skapandet.

    När det gäller kvinnans underordning glömde jag det absolut viktigaste: den som religionen stakar ut åt henne.

    SvaraRadera
  70. Helena !

    Jag läste din artikel om bananerna på Apberget och tycker det var bra skrivet.

    Tror nog du och Maja kan bolla lite om detta. vore intressant att se hur kampen mellan journalistik och författarskap kan te sig och få svar på om etik, moral skiljer mellan dessa skrån för uppenbart så verkar det vara så att det visar sig förhålla sig så som jag kommenterade tidigt på x-pressen då Ulf N Skrev.

    Häng me.

    Du kliar min rygg för jag har visat att jag tycker om dig, jag drar nytta (utnyttjar dig) och hänger ut annars hänger jag ut och du blir uthängd och ifrågasatt.

    Kanske surrealistikst men troligen sannt. Tråkigt om så sker.

    Jag håller med dig om att de kanske missat russinet i kakan hos Bonnier då man kör som man gör i tidningen.

    Drar därför en gammal snappsvisa från Hjalle och Heavys hembygd och u-tubar. : "Vi tar en vi tar två sen tar vi kullorne på russine!- Skål"

    Håller med om att det är kopplat till såväl könsmakt som religion.

    Men vill att man skall känna glädje och stolthet över det än då. Många av oss män ser på saker enligt vissa perspektiv. :

    Först Dökött:
    http://www.youtube.com/watch?v=TroQl20XfbY

    (Tuttar överallt)

    Sen Mimmikry:

    http://www.youtube.com/watch?v=hjEPTdToz5U

    (En Flicka Som Är Stark)

    Leroy

    SvaraRadera
  71. En till för den är så bra.

    Det är min sång:

    http://www.youtube.com/watch?v=MVheSfTC0nM

    Leroy

    SvaraRadera
  72. Helena Palena:
    Mmm hmmmm.... Hämnades du icke-publikt... Men du skickade väl inga paket med "nummer två" i? Som en del lär göra?
    Men det kanske är en vandringssägen.

    Leroy: jovisst, jag tycker det är intressant, i allra högsta grad. Och förbehållslöst bör man kunna diskutera.
    Robert 13.17: lilla och lilla, hörrudu.
    Charlotte: jag tycker din tolkning av tics som uppstår när människor måste dela tid och rum är bra. Och att det ska vara möjligt att se det hela från olika håll. Litteratur är inte sudoku, man "löser" den inte en gång för alla.

    SvaraRadera
  73. Nej, jag hämnades med ord. Ord kan döda. Vassare än svärd om man använder dom rätt. Och det kan jag.

    SvaraRadera
  74. Rättelse Snappsvisan lyder:

    "Vi tar en vi tar två vi tar dussinet, sen tar vi kullorne på russinet."

    Glömde att det var flera än två som man sjöng om.

    Leroy

    SvaraRadera
  75. Så klart skall man lyfta på luren och kolla hur det ligger till och ser ut egentligen innan man går och lägger sig.

    Leroy

    SvaraRadera
  76. "Luren" på lokalt mål hos Heavy = Aparaten.

    Leroy

    SvaraRadera
  77. Maja jag tycker att SVD och Lina K skrivit en bra artikel:

    http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_250537.svd

    Leroy

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)