onsdag 19 augusti 2015

"Då köpte han godis, och inte mjölk"

Det här tycker jag är konstigt. 14-åriga Ali hittas död vid ett vattendrag, och tydligen läggs ärendet ner direkt.
– Om han gått i själv eller ramlat i kan vi inte fastställa. Men vi misstänker inget brott.
– Nu förs han till Lund för den rättsmedicinska undersökningen. Och om de inte hittar något där kommer ärendet att avskrivas, säger Anders Karlsson.
Kanske har polisen talat med de boende i trakten och hört efter om de sett något misstänkt, t.ex eventuella personer som befunnit sig i närheten och uppträtt på ett märkligt sätt. Men det är framförallt en detalj jag reagerar på, eftersom det nästan ser ut som ett misstänkliggörande av den döda pojken. Han hade gått hemifrån för att köpa mjölk på Ica.
- Då köpte han godis, och inte mjölk, ser vi på övervakningsfilmen.
 Är det relevant för utredningen? Det är ju väldigt mycket debatt just nu kring vad som är relevant info och vad inte, till exempel etnicitet. Det kan väl aldrig vara så att själva olydigheten - skulle köpa mjölk men köpte godis - lett till ett slags jaja, buspojkar vet man ju.

Nu är det enda vi vet, att pojken köpte godis i stället för mjölk.

måndag 10 augusti 2015

Ökänd krönikör förespråkar massmord

 Ja det är väl senaste snackisen, på nätet. Gammelmedia verkar inte ha reagerat ännu, men ramaskriet torde vara på väg. Alex Schulman gör en Charlie. :
Jag vet att det praktiskt är en svår sak att göra, men tänk om man kunde lokalisera alla människor som ­någon gång skrivit ”whoop whoop” i sociala medier. Och så binder man fast dem i säg Rålambshovsparken. Och så avrättar man dem en efter en. När sista pistolskottet ljuder över torget skulle man veta att världen var en bättre plats och man skulle därför känna en viss glädje. Man skulle inte säga det, men man skulle tänka det. Whoop whoop.
Jag har varken sett eller hört uttrycket whoop whoop tidigare. Det kanske är en googleöversättning av tjoho och jippi till amerikanska.
Jag skrattar åt krönikan trots att jag aldrig hört whoop whoop. Det blir ett fnys-skratt (även kallat fniss). Som allra elegantast när man är helt nysnuten och i egenskap av dam är jag givetvis alltid nysnuten. Min infama glädjeyttring är bara en spontan reaktion - "jag har det roligt nu" - den är inget argument och bevisar inget om etik och moral, god eller dålig smak, lag och ordning och allra minst om "yttrandefriheten", denna kameleont.
Ja, baske mig. En kameleont och inget annat. Men i och med Charlie är det fritt fram för vad som helst.

Det här skrattar jag inte åt:
Precis som dem som trotsade polisens order i Jönköping att flytta på sig bör de som rev ned Sverigedemokraternas affischer i tunnelbanan lagföras. Formellt för vandalisering men ytterst för att nävrätten aldrig ska tillåtas få sista ordet.
Skrivet av en Nils Funcke som påstås vara  expert i yttrandefrihetsfrågor. 
Tänk om jag (tänker jag egocentriskt) hamnar i samma gäng som såna där? Är det bara en fråga om nyanser, är jag också en stelbent sykofant?
Nazisterna representerar inte nävrätten i denna pekfingriga artikel - utan det är de troende som satt och sjöng och bad på gatan som stod för våldet. Enligt den logiken, var även Gandhi en företrädare för nävrätten.
Jag vill inte använda det nötta uttrycket normalisering, men bristen på perspektiv och proportioner bland småborgerliga skribenter med petit-maîtremoral har successivt lett till en bagatellisering av nazismen.
Den här Funcke är antagligen en stackars liberal, reaktionärer kallar sig ofta det. Men nu tycker jag att det är dags för dem att förtydliga sig, i kölvattnet efter Min Kamp.

* * *

1965 kom det så mycket bra låtar att det skulle kunna gå att ha en ny varje dag. Men så ofta bloggar jag inte.







torsdag 30 juli 2015

Mordhotad, mordhotadare, mordhotadast

Louise Andersson Bodin är rebellen, Adam Tensta moralisten.
Da capo: en etablerad artist protesterar mot att en icke-etablerad tillåts synas i TV. Allt för att den så kallade anonyma pöbeln ska få sin världsbild bekräftad: antirasisterna hycklar, säger bitch och niggah och gör karriär på att dissa vita. Folkliga vita tjejer som uttrycker sig lika grovt som Alice Babs på fyrtiotalet ska uppfostras till salongsfähiga medelklassflickor. Nu ska vi inte alla vara Charlie utan lära oss hyfs. O.s.v.
Sedan följer den sedvanliga tävlingen i vem som fått flest mordhot. Ganska jämnt fördelat, som jag fattat det.
Men vad är det här? När Adam Tensta får som han vill skriver han:
"TV4 spelar ett fult spel och skiftar fokus från deras egna ansvar när dom sparkar Louise Andersson Bodin från kommande seriesatsning. En person som man fram tills i morse har ställt sig bakom, men alltså nu väljer att dumpa."
Det är ju Adam Tensta som skiftar fokus. Han hade kunnat säga så här: "Ja jag krävde att hon skulle få sparken, ärligt talat var det bara ett utspel som jag idag tycker var lite dumt. TV4 bör inte ge Louise Andersson Bodin sparken".
Men nej, för det här är en lek, en farlig lek. Jag såg nyligen ett uttalande från en av dem som röjer nick på Flashback - vi vet att sd får fler sympatier genom det här. Vi vet det. Men, eh...

Hit från 1965 med lite sköna gamla foton. Ramsey Lewis Trio - The "In" Crowd

torsdag 23 juli 2015

onsdag 22 juli 2015

Lugna livet, trösta döden

Jag hänger som sagt var inte med i popmusikens utveckling alls. Med ålderns rätt knäpper jag av radion snabbt som en skållad iller om den råkar hamna på P3 (deras målgrupp är folk under 35) eller P4 (tycker det är lika tråkigt i den kanalen).
Men det finns undantag: musik som är värd att kallas musik.




"Han är ingen tänkare" - det omdömet ser man då och då om Knausgård. Han är en stor författare, men han är då rakt ingen tänkare. Inte ens de som hävdar att Knausgård är vår tids Proust brukar påstå att han är någon tänkare. Jo, Jonas Thente - han menar att det är imponerande djupsinnigt att skriva "må den som är utan synd kasta den första stenen" apropå Adolf Hitler.
 Gud och Tiden får avgöra.
Nåväl, fiskpinne-Proust har som bekant skrivit en artikel i The New Yorker, där han slår fast att Breivik inte är politisk. Artikeln heter The inexplicable, den är mycket lång och går ut på att en man sprungen ur den norska myllan inte borde ha kunnat utföra ett sådant här dåd. Det är oförklarligt. "There is also something deeply sincere, almost innocent, about Norwegian culture".
Det är viktigt för Knausgård att inskärpa att Breivik inte drevs av sina politiska åsikter, eftersom en norsk gutt inte gör det, och eftersom norsk nationalism är oskuldsfull och genuin, så för att förklara det oförklarliga måste han ta till med kvasipsykologi.
"He wanted to be seen; that is what drove him, nothing else.
Look at me. Look at me. Look at me."

Var tid får de storheter de förtjänar. Helt bortsett från politiska åsikter och schatteringar är det som om världslitteraturens alla insikter har gått den mannen spårlöst förbi. För att bli en "stor reaktionär" författare, hade det krävts betydligt mer tankeverksamhet. Då hade han inte blivit lika populär, fiskpinnarna hade inte uppfattat honom som tillräckligt lagom. Nu kan de hålla till godo och njuta av redogörelser för trista telefonsamtal och annat i en väldigt seg bok som döpts efter Hitlers Min Kamp. Samtidigt som de känner sig snälla. Och det är gott så, eftersom det är samtiden i ett nötskal.

* * *

Jag hoppas att naturen lämnas i fred.

* * *
 I all hast, eder etc.







söndag 19 juli 2015

Antonio Cardillo in memoriam


Vid månadsskiftet är det tio år sedan Antonio Cardillo blev mördad. Svaret på varför varför varför (ett rop som mycket väl kan ha varit riktat till bröderna Di Biasi, som bodde runt hörnet) har framkommit successivt, i takt med att det har kommit vittnesmål från pentiti. Vanliga medborgare vittnar sällan. Antonio Cardillo ska ha fått en order inifrån fängelset av sin far, Salvatore "Beckenbauer" Cardillo, att han skulle distansera sig från I faiano och istället närma sig en ny gruppering som höll på att bildas.
"Jag var närvarande när Mario Di Biasi, Luigi Di Biasi och Emilio Quindici fattade beslutet att han skulle dödas. Vi var hemma hos Mario. När jag förstod att de fattat detta beslut drog jag mig undan, eftersom jag stod Antonio ganska nära", ska en pentito ha berättat. Enligt en annan botgörare hade Antonio Cardillo vänt sig till Missos klan några dagar tidigare och bett om beskydd, eftersom han visste att hans liv var hotat. Man ska inte lita blint på en botgörare: det är något med den uppgiften som känns långsökt, utifrån det jag inte vet om camorran. För att det handlar om olika kvarter och för att Di Biasis och Missos var fiender, åtminstone var det så tidigare. Det låter rätt osannolikt att Missos skulle ha sagt åt Di Biasis att låta Antonio Cardillo vara. Men jag ska inte orda mer om det, det snackas så mycket och vem vet vad som är sant.
Det jag vet är att det var en outhärdligt kvalmig natt, på dagen hade det varit 38 grader. Jag hade lagt märke till att vakterna dragit sig tillbaks tidigare än vanligt. Jag trodde först att det kanske var en låda med fyrverkerier som exploderade. Det blev en mycket större upprördhet i kvarteret än när Umberto Melotti blev mördad i oktober. Då var det feststämning, dödskult, den enda som skrek och grät var Melottis sambo.
Efter upprördheten, en annan sorts tystnad och likgiltighet. Gatans och husväggarnas dästhet, deras mättnad. Känslan var påtaglig, som bokstavligen påtaglig, att själva stenen var nöjd.

* * *

Ett tips: Paolo och Vittorio Tavianis film "Caesar måste dö", om fängelset Rebibbias teaterprojekt för fångar. I filmen sätter de upp en bearbetning av Shakespeares Julius Caesar. Jag tror den ligger kvar på SvT Play. Här en recension. Brutus är en napoletanare som säger att den där Shakespeare, han måste ha bott i mitt kvarter.
Rebibbia är för övrigt fängelset där Misso satt innan han frigavs 2011. Numera är han av allt att döma bosatt på mycket hemlig ort. Det var också där, om jag inte minns fel, som han fick en lärare som satte honom i kontakt med den klassiska litteraturen. Han kom så småningom att fastna för Pound, Nietzsche, Heidegger.

Martha Reeves and the Vandellas 1965: Nowhere to run. 



fredag 19 juni 2015

Glad Cyborgsmässoafton

Nej, det kan väl vara dags att uppdatera.
Jag ska dra igång bloggen igen så småningom, det får bli twitterkort så länge. Lyssna noga nu för här kommer svaret på världsgåtan.

Pelargonen är vardagslivets pelar(hel)gon.

Ett exempel på att orden bär på gömda nycklar. Nycklarna finns utspridda här och där i världens alla språk. (Se exempelvis J.P Brissets eminenta avhandling).
Svenskan har fått äran att avslöja sambandet mellan pelargonen och pelarhelgonet. Andra språk avslöjar andra samband.
Därför bör vi sörja som elefanter var gång ett språk dör ut. Ty inget är det andra riktigt likt och ändå har de så mycket universellt att säga. Alla språken är så värdefulla, de är dyrgripar, världens mest raffinerade uppfinningar och på något hittills oförklarat sätt har de skapats kollektivt.
Vänta nu, jag sa ju att det skulle bli twitterkort. Skärpning.

Debattindustrin är ett annex till livsstilsbilagorna, så att kvinnor som drömmer om stora hus och har råd att köpa dem ska få känna sig lite intellektuella och lära sig använda medelklass som skällsord.

Det där var i det närmaste en trubbig truism. Onödigt att säga något alla redan vet.

Humor är motsatsen till dysterhet, och dysterhet är motsatsen till allvar.

Serien hits från 1965 fortsätter med Lovin' Spoonful.
Det här är inte kulturmän utan det är popmän.





torsdag 2 april 2015

Be för min armbåge



Ni som är religiösa kan be för min vänstra armbåge i påsk. Ni andra kommer undan med att eventuellt tycka synd om mig. Eller inte, det går lika bra ändå. Iallafall, jag var med om en halkolycka i januari då jag oturligt nog hamnade med hela min kroppstyngd på armbågen, jag gick dessutom fort, det gjorde monsteront och armbågen gick i flera bitar, lite grann av överarmen gick sönder också tror jag, så det blev en lång operation då de gjorde en provisorisk armbåge av järnskrot. Komplicerat, och bra gjort. Nu tränar jag och med hjälp av min sjukgymnast är det tänkt att jag ska få tillbaks så mycket av rörligheten som möjligt.
Jag var och drog ut en skruv härförleden (den som korsar armbågen diagonalt på den nedre röntgenbilden till höger). Allt det andra ska sitta kvar, om jag inte får alltför mycket besvär av det. Inte för att brickorna och skruvarna behövs i längden - benet återskapar sig själv, men det finns risker med alla operationer och det är inte säkert att det blir så mycket bättre om järnskrotet plockas bort.
skillnad i rörlighet mellan vänster och höger armbåge
Än så länge har det gått ganska bra, men det är fortfarande lite svårt att äta och tvätta sig i ansiktet med bägge händer. Högerhanden får göra det mesta. Och det är inte självklart att det kommer att bli bättre.
Men jag anklagar inte den där Sebaot för det. Knappt ens sandningen och gatukontoret. Det är ganska svårt när det töar på dan och fryser till på natten, och det sedan lägger sig ett lager snö ovanpå det hala.
Nej, fördragsamhet och saktmod är a och o. Och styrketräning.

                                                                    * * *

Jag har åsikter också, minst ett par som är opassande. Om jag trots allt framför dem måste de omgärdas av förmildringar: massor med verbal bomull. Medan jag funderar på om det verkligen är nödvändigt att säga vad man tycker alla gånger, så dryftar jag en annan åsikt som nog inte kan uppfattas som stötande av någon: 
Det här med höjd bensinskatt, kom inte det i fel tid? Om man rent hypotetiskt tänker sig att det finns ett missnöjesparti i Sverige; om man ponerar att detta parti i ganska hög grad lockar till sig folk på mindre orter med större behov av bil än stockholmarna: kan det då inte finnas en risk att just en sådan skattehöjning får ett kraftigt symbolvärde: pk-stockholmare och miljöpartister som själva bor centralt och har höga riksdagslöner, de struntar fullständigt i hur vi har det - o.s.v. 
Nej, om det gick att införa en särskild bil- eller bensinskatt för storstadsbor, utan att det blev för mycket byråkratiskt krångel, så skulle det vara bättre. Trängselskatten är också lite omvänd - det borde väl vara storstadsborna som fick betala extra.
Sen undrar jag hur det går med förmögenhetsskatten och arvsskatten. Törs regeringen inte återinföra dem p.g.a att de fruktar att Alliansen spräcker decemberöverenskommelsen då? 
Någon av dem - arvsskatten eller förmögenhetsskatten - är det bara Sverige och Italien som har avskaffat i Europa. Just nu kommer jag inte ihåg vilken av dem. Jag ska kolla upp det. 

Apropå bensinskatt: den här biten från 1965 passar ju bra. 




De två lite jobbigare åsikterna: det har stått i tidningen att en del föräldrar tar sina barn ur den judiska förskolan i Malmö, och då tänker jag att det är bättre om förskolor överhuvudtaget inte delar in barn så tidigt på det sättet. Inga muslimska, judiska, kristna förskolor (t.ex inget Livets Ords Löfteslandets förskola). Jag vet inte om jag tycker att de ska förbjudas rakt av, eller att man borde införa krav på att förskolor är konfessionslösa. Men jag tycker att barn ska blandas så mycket som möjligt, och inte bara umgås med dem som antas vara mest lika dem själva (men barn är barn, det vill säga de är mycket lika varandra oavsett bakgrund; låt dem få chansen att upptäcka det).

Sen en nästan lika jobbig åsikt, och det är att… Nej jag är ingen Charlie, jag tycker inte att det har ett egenvärde att smäda och häda; och jag är långtifrån lika giftig som de franska surrealister som skrev pamfletten Ett kadaver, om en god och hyllad fransk författare och Nobelpristagare, Anatole France, strax efter att han hade dött. Det gjorde skandal då och motsvarande skulle göra skandal idag.
Men det är faktiskt så här, att jag inte tycker att Tranströmer är en särskilt bra poet. Hela världen och alla jag känner med god poetisk smak tycker tvärtom, mycket eftertryckligt dessutom, och det känns ju märkligt - lite grann som när alla skrattar åt ett skämt man inte förstår. Det är inte för att jag tycker att Tranströmer är borgerlig (han var anklagad för det från vänsterhåll tidigare, för mycket länge sedan). Det är inte för att jag tycker att han skriver för ljus poesi (tillit och förtröstan kan mycket väl vara poetiska). Och det är inte för att jag har något emot metaforer. T.ex Erik Beckman var väl kritisk emot Tranströmers bruk av metaforer. Men jag gillar metaforer och för övrigt tror jag inte att man kan dela in språket i figurativt och nonfigurativt på ett alldeles enkelt sätt, i synnerhet inte det poetiska språket.
Nå, om jag först betonar att jag även tycker att det finns vackra rader av Tranströmer, så kan jag väl säga att många av de dikter och rader som anses svindlande bra, tycker jag är medioker eller dålig poesi. Jag vet inte om jag kan leda i bevis att det är överlastat eller på annat sätt dåligt bildspråk, skulle jag försöka så skulle jag koncentrera mig på konkretionen: hur gör stjärnor när de stampar i sina spiltor, vad är det för bås som åsyftas; att jämföra stjärnor med otåliga hästar instängda i universum kanske är djärvt men… Jag har säkert missat något, och till slut är det väl bara att inse: det här är inte min grej.
Då är Ranelid roligare eftersom han är mer hejdlös.
Så var det med det. (Haikusarna är bättre eftersom de är enklare).
Jaja, det är inte första gången jag tänker "men gud, är de inte kloka" - men den här gången är det extra konstigt eftersom alla, från radikalfeminister som annars brukar avsky vita stora män som Ekelöf och liknande mossfarbröder till (enligt uppgift) dagisbarn, kineser och andra poeter är överens om att han har tillfört världen nya djup. Och jag som har lite svårt för vördnad reagerar mot det, men dessutom så förstår jag faktiskt inte storheten. Jag vet inte om det där var tillräckligt inlindat, för övrigt spelar det egentligen inte så stor roll - smaken är helt enkelt olika. Konstigare än så är det inte.
Basta och hasta la vista.



onsdag 25 mars 2015

Topplistan 2


Den senaste tiden så har jag börjat inse att topplistan måste göras om. En del av låtarna är inte mina personliga favoriter. The Who My generation, Rolling Stones Satisfaction - fantastiska,  men de har inte det där lilla speciella, oklart vad, som gör att de lattjar med nånting i mig.
Och när det gäller Beatles så är det I'll Follow the Sun som är min favorit. Paul McCartney komponerade den tidigt, medan de fortfarande hette The Quarrymen. Jag tycker om melodins sätt att klättra upp och ner. Det är väl inte tonartsbyte (eller är det?), men något åt det hållet och den är inte helt lättsjungen. Texten är konstig och grym - en dag kommer du att upptäcka att jag har lämnat dig, du kommer då att inse att jag var din stora kärlek (the one), men till slut kommer du att förstå mig; men i morgon ska det bli regn och jag väntar tills det blir vackert väder.
Ett svin? Eller vad säger man?
(*Tillägg 26/3: McCartney var 16 år när han skrev texten, det kan förklara en del av den förbryllande psykologin. Se kommentarfältet).
John Lennons You've got to hide your love away tycks tvärtom romantisk, ärlig och ädel: låt dem prata, jag står för min kärlek. Ändå är det I'll follow the sun som är min favorit - kanske för att den skaver, som det heter på kultursidorna när något stör på ett intresseväckande sätt.

Jag har också insett att Wooly bully är en favorit, och att France Gall ska vara etta.

1. Poupée de cire, poupée de son
2. We gotta get out of this place
3. Hang on Sloopy
4. Here comes the night
5. I'll follow the sun
6. Wooly bully

Jag är osäker på Little Honda, Eve of Destruction och Rescue me, nu när jag ändå nördar med millimeterprecision - kanske ska  California dreamin' in där nånstans i stället? Inte riktigt rätt, jag får leta vidare.
Jag har i alla fall kommit på en till, en hit från 1965 som verkligen är en favoritlåt, inte bara bland dem som kom 65 utan överhuvudtaget.
Titta här hur roligt alla generationer kan ha tillsammans. Tjuren verkar inte komma till skada, och publiken är såååå lycklig.






7. Spanish Flea

(återkommer med tre till, om det nu ska vara tio)

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)