måndagen den 14:e april 2014

Första favoritlåten

Jag kunde inte gå än, men jag kunde guppa (hålla fast mig i något och göra knäböjningar med blöjan som schysst motvikt). Prata kunde jag inte heller men jag kunde säga ba ba. Och det året kom det en hitlåt som var i min smak. Några som sjöng så att man både förstod och kunde sjunga med. Så jag lär ha blivit helt vild av förtjusning, och det ska ha sett rätt roligt ut.


lördagen den 12:e april 2014

Roll over Bach

I pausen mellan favoritlåtarna kan jag väl sticka emellan med den musik jag tycker allra sämst om.
Det här stycket anses av somliga vara höjden av musikalisk skönhet, kanske för att det är regelbundet som ett urverk. Jag blir uttråkad efter mindre än en halv minut. Sedan händer det ingenting som kan väcka mitt intresse igen.
Musiken känns obligatorisk, stel, som att ha blivit inkallad till rektor. Inte för att få skäll egentligen, utan mer för att få höra… inte vet jag. Bach förmodligen.
Allt av denne kompositör är inte lika outhärdligt. Men det här är inte roligare än att lyssna på en talgoxe. Jag har suttit i en konsertlokal och lidit, och sneglat i smyg på andra åhörare. Högstämd extas i deras ansikten, njutning. Kan det möjligen vara så att de bluffar?





Jag föredrar Händel, i så fall. Född samma år. Näktergal, inte talgoxe.



För övrigt kan man inte dra en skarp gräns mellan olika musikstilar och genrer - klassiskt, jazz, rock - i synnerhet kan man inte påstå att den ena genren i sig skulle vara finare än den andra.
Här är Fats Waller. Näktergal.



Jaja, signaturmelodin till Beppes godnattstund fick Bach till bra. Men bespara mig cellosviterna.

P.S
Talgoxen har tydligen fler läten än det där tvåtoniga sågandet som kan vara irriterande tidiga morgnar. Men det är det lätet jag syftar på.


Tillägg måndag 14/4: det är nog koltrasten jag menar, inte näktergalen.

onsdagen den 9:e april 2014

Dagens citat

Jag tycker det är fasansfullt och blir jätteprovocerad när folk lägger fram förslag om att förbjuda tiggeri. Birgitta Ohlsson intervjuad i DN.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud.
Detta var i begynnelsen hos Gud.

tisdagen den 8:e april 2014

bland det omöjligaste

Att vara översättare är inte helt olikt att vara en skådespelare. Jag läser Bretons text högt och sedan min egen översättning: då leker jag förstås att jag är Breton. Jag måste plocka fram det bretonska inom mig. Det där som knastrar som ett kex, sprakar som ett tomtebloss eller en präriebrand, porlar ibland och ibland harklar sig och stakar sig som forna tiders läkare och advokater, eller knarrar som en gammal läderfåtölj. Det är så jäkla kul, trots att det är omöjligt. Det går inte att översätta franska till svenska egentligen. Och Breton är bland det omöjligaste. Som jag förstår det har några redan försökt översätta L'amour fou till svenska, men kapitulerat. Det gör inte jag för jag är bäst.
Och till er som undrar och/eller längtar: nej jag har inte slutat skriva eget. Men att skriva en sak som till exempel novellen Tillit i Feministiskt perspektiv, är inget man gör i en handvändning. Bara som ett exempel.
Trevliga fortsättningar på april!

måndagen den 7:e april 2014

Måndagsdisco!!!

En regnig aprilmåndag kan behöva livas upp. Favoritlåtkavalkaden fortsätter. Jag gillar både april och regn, systerskap och disco.


söndagen den 6:e april 2014

Musiken ädla känslor föder

Jag tittar lite på Babels tävling - olika författare får sätta ord till en otroligt vacker melodi av Benny Andersson. Hittills har jag fastnat mest för Göran Greiders bidrag. Inte av politiska orsaker egentligen, även om det är en fin text även ur den synvinkeln, utan av rent poetiska skäl: orden passar fint ihop med tonerna. Dessutom gillar jag hur betoningen hamnar på "ingen människa är en ö".
Undrar om Benny Andersson skulle kunna sätta toner till Drottning Kill.
Drottning Kill, Drottning Kill
Ingenting att vara.
Drottning Kill, Drottning Kill
Kan man inte vara.

Jag tror jag ska försöka bygga ut den, så att det blir en hel historia, och använda melodin från Babeltävlingen. För skojs skull. Det kan bli lite gåtfullt.

lördagen den 5:e april 2014

Utan titel

Ansvar - värdigt - irreparabelt.
Hjärtlösa människor kräver hjärtlösa monument. Varför är artonhundratalet så seglivat?
Vördnad för den stora konsten, och här i kombination med något slags modernistisk negativ uppbygglighet: ju fulare och brutalare desto bättre. Ju fler ekorrar som stryker med, desto bättre. Gnälliga anhöriga och öbor måste talas tillrätta, för nu ska det bli ett pampigt nationalmonument som kan invigas av Siv Jensen.





The human beings, oh

Nu har jag läst en artikel igen av den sort som slår ut språket hos mig - en dumskalle i Expressen skriver:

Det är det norska samhällets ansvar att ge Utøya ett värdigt minnesmärke.
Som ett irreparabelt snitt genom marken.


En mattighet, den känns i händerna och armarna, samtidigt som det rusar runt i huvudet. Jag säger inte så mycket, jag tror att den här vidrigheten kommer att stoppas ändå.

Adam and the Ants tyckte jag var ett rätt intressant band 1980, fick för mig att jag skulle lyssna på dem igen och jodå, inte så tokiga.



tisdagen den 1:e april 2014

Det blir inget aprilskämt om amalgam

Först en rättelse: amalgamet hade inte orsakat en spricka i käkbenet utan en rotfraktur. Tandläkaren sa fraktur och då tänkte jag direkt: ben. Nix, det var roten som hade gått av. Jag ska fråga en gång till vid nästa besök för säkerhets skull men jag tror att det var rotfraktur hon sa.
Nu till själva inlägget.
Tänka sig, jag satt och googlade amalgam! Dels för att jag är långsint och vetgirig, dels för att jag letade efter inspiration till ett aprilskämt. Man skulle kunna tänka sig en konspirationsteori: skoltandvårdens metallvurm på sjuttiotalet kanske kan kopplas ihop med chemtrails, tänkte jag. Ungefär så här: tandläkarna opererade in radiosändare i barnens tänder som krävde att små hål borrades större. Syftet var att kvicksilvret sedan skulle ta emot chemtrails. Något med yttre rymden kunde slängas in, det kunde handla om ett klassiskt övertagande av jorden av små metallsnubbar, o.s.v. Men jag behövde mer fakta, det måste vara underbyggt för att kunna bli ett bra lur. Detaljer.
Då hittade jag en krönika av Hillevi Wahl , med rubriken "Vittnen om skräcktandläkare".

Skoltandvården borrade i våra friska tänder, hävdade jag i en krönika härom veckan. Den har väckt många reaktioner, både från dem som har fått sina tänder sönderborrade på 60- och 70-talet – och självklart också tandläkare som befarar att jag spär på tandläkarrädslan.

I krönikan står det ena med det andra som jag bara kan nicka instämmande med: tandläkarna borrade bort minsta lilla antydan till karies, och långt utanför kariesskadans gränser, s k extension for prevention.. Jepp.
Hillevi Wahl skriver också om brutalitet, skrämseltaktik och övervåld mot barnen och jag känner igen lite av det där, inte för egen del men jag har diffusa minnen av att en skoltandläkare var väldigt elak mot en lekkamrat till mig, hånfull och sadistisk.
Men det här var ju innan man hade börjat dalta med barnen. Det var strängt förbjudet att uppehålla sig i korridorerna under rast såtillvida temperaturen ute inte underskred 40 grader, eller om det var 50 grader, och busiga pojkar kunde bli både luggade och dragna i örat.
OK, hinner inte få ihop det här med chemtrails riktigt. Men det lossnar nog. (Höhö).

Jag är nästan återställd i alla fall. En tansebissing med amalgam är väck. All annan amalgam ska jag göra mig av med innan det blir mer groteskerier.


lördagen den 29:e mars 2014

Mycket ska man höra innan örona osv osv

Det är väl självklart att Ukraina inte ska gå med i Nato.
Skärp dig, Bildt.
Det var värst vad man kan leka lamm.
På italienska finns uttrycket "fare lo svedese" - göra svensken. Det betyder att spela dum, att låtsas inte förstå.

fredagen den 28:e mars 2014

DET BLEV INGEN AMPUTERING AV HUVUDET

Efter min amalgamsanering kommer jag att fira så här:



Tack, Pompe.


Sedan 2009 är det förbjudet med amalgam. Vissa undantag kan göras för vuxna men PÅ BARN OCH UNGDOMAR ÄR DET TOTALFÖRBJUDET. Jag har inte haft ett hål på fyrtio år och jag tvivlar på att mina hål som barn var särskilt stora (sötsaker var strängt begränsade till lördagar, vi hade inte kaffebröd heller i min familj annat än på helgerna, det var fluorsköljning i skolan osv). Jag tror inte att de ganska stora amalgamfyllningar jag fick i småskolan var motiverade. För en vecka sedan tänkte jag inte mycket på amalgamet i min käft mer än att det är fult och utgått ifrån att det varit okynnesfyllningar, en tandläkare som brann för mycket för sitt yrke, en som snedtänt på yrket kanske man kan säga. FRÅN OCH MED I SÖNDAGS ÄGNAR JAG AMALGAMET EN BETYDLIGT ALLVARLIGARE TANKE OCH HÖGST PÅ MIN ÖNSKELISTA STÅR NU EN AMALGAMSANERING.
Nu slutar jag innan jag börjar svära.
Trevlig helg.

torsdagen den 27:e mars 2014

Burn, tansebissing, burn

Nu när faran förhoppningsvis, peppar peppar, är över kan jag berätta att jag legat ganska risigt till några dagar på grund av att amalgamet i en tand hade gjort en spricka i benet. Ingenting syntes på röntgenplåtarna, tand och tandkött var friska men det gjorde ändå vansinnigt ont och svullnade upp i ena kinden, på utsidan av halsen och en bit ner på bröstet. Först när amalgamet i den tand som det onda kom ifrån hade avlägsnats upptäcktes sprickan och det var ju tur - jag fick massor med antibiotika, annars hade det kunnat gå illa, för finns det en spricka i tandbenet så kan bakterierna gå rakt ut i blodet.
När jag kom hem efter att ha fått tanden avlägsnad (har ändå aldrig gillat den där tanden, bland annat på grund av att det är så mycket amalgam i den - när jag var liten var nämligen skoltandläkarna övernitiska, ett litet hål borrades gärna större och sen öste man på med metall), nå, tanden stretade emot en hel del men ändå måste jag säga att det var en process under vilken jag var oerhört ståndaktig, jag begrep på tandläkaren och sköterskan att det hela var allvarligt men det gjorde inte så värst ont och jag var angelägen om att bli av med tanden, så jag härdade ut. När jag kom hem funderade jag lite på varför jag inte brydde mig om att man hade ryckt ut en tand på mig. Jag borde ju vara ledsen. Min första tand som måste ryckas.
Men näe. Jag undrar om jag kanske inte är så rädd för döden.
Hur som helst så somnade jag. Det tyckte jag att jag var värd. När jag gick på återbesök nästa dag var tandläkaren och sköterskan oroliga - de hade ringt flera gånger eftersom de glömt att varna mig, om jag fick feber måste jag åka till akuten på stört. Men jag hade sovit och för övrigt svarar jag aldrig om jag inte känner igen telefonnumret.
Det syns inte riktigt på bilden från i förrgår hur uppsvullen jag var, förresten så är jag inte riktigt återställd ännu men det känns som om penicillinet är på väg att vinna striden.
Rubriken anspelar på Burn, motherfucker, burn, det är väl inte direkt heavy metal men...

I bakgrunden skymtar Tischbeins teckning av Goethe när han hänger i ett fönster i Rom.


Tillägg: ett sammanträffande: jag kommer aldrig att haka på den "autofiktiva trenden", jag räknar inte M&T till den eftersom den inte hör dit. Men det händer ibland att jag sneglar vad jag skrivit i gamla dagböcker samma datum och av en slump valde jag året 1978, då jag den 27 mars skrev att jag inte var rädd för döden.
Så, nu ska jag inte skriva något förrän språket återvänt.

onsdagen den 26:e mars 2014

Lämna naturen i fred

Det här hoppas jag stoppas, ja det är ännu viktigare än att stoppa nya Slussen. Det gäller det brutala hugg mot ön Utöya som planeras.
Det är konst när den är som allra mest cynisk och står i omvänd proportion till äkta sorg.
Det är ytterligare ett övergrepp, denna gång mot naturen.
Det är konstens motsvarighet till våld och krokodiltårar.
Det är konstens motsvarighet till histrioniskt himlande med ögonen.
Det är som gjort för att inskärpa att människan är det sämsta som hänt jorden.
Nyligen kunde man också läsa i tidningen att de anhöriga inte har blivit tillfrågade. Det var några föräldrar som inte alls ville att deras dotters namn skulle ristas in på bergväggen.
Det är ingen slump att de anhöriga inte har blivit tillfrågade, eftersom det här inte handlar om dem utan om konstnärlig hybris.
Det är inte öns fel.

lördagen den 22:e mars 2014

I Me Mine - The Beatles

Nämen det är väl bara att ösa på med favoritlåtar tills vidare. Det är väl ingen som blir direkt förbannad för att man gör det? Jusqu'à nouvel ordre. *
Att välja ut en enda av Beatles låtar som skulle vara den bästa, det går ju inte. Lättare i så fall att välja ut den sämsta. (Enligt mig är det Don't pass me by. Men det finns säkert fler kandidater till jumboplaceringen. Vad sägs?)
Skulle jag vara absolut tvungen att sålla fram en topplåt, så skulle det nog bli den här.




(Över huvud taget är George Harrison en lite underskattad beatle, tror jag. Man pratar ju mest om Lennon/McCartney, men flera stycken fantastiska är det Harrison som ligger bakom. T.ex Savoy Truffle)

* Uppdatering 26/3: Jusqu'à nouvel ordre betyder tills vidare.
Jag klämde in det för att det är ett av André Bretons favorituttryck i boken jag håller på att översätta.

tisdagen den 18:e mars 2014

The Hollies "The Air That I Breathe"

49 är inte mycket att väsnas om. Men nästa år, då blir det partaj.
Dagen bjöd på exakt det väder jag vill ha på min födelsedag:

lite barmark
lite snö
lite is och
lite tö

Inte så mycket is kanske, det kan annars gärna få finnas kvar några istappar här och där som droppar i solen, och som barnen kan leka med. Inte så mycket sol heller men milt (tror jag, har influensa så jag har inte stuckit näsan utanför dörren idag). Annars perfekt: någonstans mittemellan förvår och senvinter.
Tack, tack.
Och jag har via tips hittat fram till en ny favoritlåt - det händer ju att de gamla vanliga blir lite utslitna, då är det uppfriskande att plötsligt ramla över något man inte har hört (eller åtminstone inte har något minne av att ha hört). O, den här var raffinerad.


Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)