söndag 24 juli 2016

Filmtips + aforism + konstverk


District 9  ligger på SvT Play i elva timmar till.  Om utomjordingar i Johannesburg. 
Tillsammans med Gus van Sants Elephant så är det här min absoluta favoritfilm. Här finns inte bara psykologisk utveckling, utan så mycket annat också! 

* * *

En lugn och klok man är alltid bättre än en bjäbbig och egotrippad kvinna. (Jag är inte feminist egentligen, återkommer till det).

* * *

En tavla av Olivia Beaumont - lägger inte ut den i bloggen, pga upphovsrättsliga eventualiteter.
The Baroque Beast series serves my desire to make portraits using beastly attributes that the viewer can sympathize with on a level of human emotion. I believe society already identifies certain animals as noble, others as witty, still others as fierce. Because portraiture is semi-permanent, I believe this dignifies those characteristics, be they noble or barbaric.
Per più informazioni leggi qui: http://www.tuttartpitturasculturapoesiamusica.com/2012/04/olivia-beaumont-baroque-beasts.html
© Tutt'Art@ | Pittura * Scultura * Poesia * Musica |
The Baroque Beast series serves my desire to make portraits using beastly attributes that the viewer can sympathize with on a level of human emotion. I believe society already identifies certain animals as noble, others as witty, still others as fierce. Because portraiture is semi-permanent, I believe this dignifies those characteristics, be they noble or barbaric.
Per più informazioni leggi qui: http://www.tuttartpitturasculturapoesiamusica.com/2012/04/olivia-beaumont-baroque-beasts.html
© Tutt'Art@ | Pittura * Scultura * Poesia * Musica |

The Baroque Beast series serves my desire to make portraits using beastly attributes that the viewer can sympathize with on a level of human emotion. I believe society already identifies certain animals as noble, others as witty, still others as fierce. Because portraiture is semi-permanent, I believe this dignifies those characteristics, be they noble or barbaric.
Per più informazioni leggi qui: http://www.tuttartpitturasculturapoesiamusica.com/2012/04/olivia-beaumont-baroque-beasts.html
© Tutt'Art@ | Pittura * Scultura * Poesia * Musica |
The Baroque Beast series serves my desire to make portraits using beastly attributes that the viewer can sympathize with on a level of human emotion. I believe society already identifies certain animals as noble, others as witty, still others as fierce. Because portraiture is semi-permanent, I believe this dignifies those characteristics, be they noble or barbaric.
Per più informazioni leggi qui: http://www.tuttartpitturasculturapoesiamusica.com/2012/04/olivia-beaumont-baroque-beasts.html
© Tutt'Art@ | Pittura * Scultura * Poesia * Musica | 



lördag 23 juli 2016

Sara Mohammad, Gudrun Schyman och Lemmy Kilmister


Twitter är twitter: för kort för att kommentera viktiga saker, tillräckligt långt för att det ska uppstå missförstånd.
Jag tyckte nog att Gudrun Schymans och F!s kommentar till Sara Mohammads sommarprat lät lite arrogant. Ett hastigt avfärdande av ett i mina öron starkt sommarprat som handlade om väldigt tunga erfarenheter. 
Hej Sara! Jag och F! accepterar aldrig våld eller förtryck i hederns namn och står för en human flyktingpolitik. 
Ett rosa plakat. "Så det så, Sara Mohammad!"
Låter det inte aggressivt?
Vad vet jag. Det kan hända att hennes anklagelser mot vänstern och F! är orättvisa, jag vet inte hur de arbetar och kan inte avgöra det. 
Aktivt arbete mot könsstympning och tvångsgifte borde stå högt upp på ett feministiskt partiprogram. 
Sara Mohammad har erfarenheter av en hård variant av hederskultur. Det är helt förståeligt att hon tappar en del nyanser när hon övergår till att agitera. 
För ja, det menar jag att hon gör - också. Hijab betyder inte exakt samma sak för alla. Det finns de som väljer den. Jag tycker att de ska ha rätt att göra det utan att förknippas med kvinnoförtryck. Symboler förändras över tid. 
Samtidigt är det varken rimligt eller försvarbart att anklaga någon med Sara Mohammads erfarenheter för islamofobi eller kulturrasism.
Så bådeochigt kan det vara. Jag tror att man måste bevara den ambivalensen.
Mer än så här orkar jag inte argumentera idag - dags att gå ut i kvällssolen igen.



Jag har hittat en fantastisk inspelning av Barry McGuires Eve of Destruction, med min stora idol Lemmy Kilmister och Royal Philharmonic Orchestra. 
Jag tycker att den fångar in samtidens ångest. För visst är det så här det känns ibland?

Rubriken är kass, men den kanske lockar hit några slögooglare.


torsdag 21 juli 2016

Utan personangrepp stannar Sverige


 Jag hade egentligen tänkt fråga om någon vet huruvida det är/kommer att bli förbjudet att reproducera konst i bloggar. I så fall måste jag sätta igång och plocka ner tavlor...
Till exempel detta stilleben av Josefa de Odibos:

Josefa de Odibos Natureza morta








onsdag 20 juli 2016

Jag vill fortfarande inte vara Charlie - men gärna Kapten Nemo


En av de mer oväntade reaktionerna på terrordåden i Frankrike, som blänker till i sociala medier ibland, lyder ungefär så här: "Nu flyttar jag till Frankrike, jag känner mig inte trygg i Sverige". Det är ju till höger som den i mitt tycke ganska ologiska ståndpunkten återfinns - för ingen kan gärna påstå att det är färre terrordåd i Frankrike än i Sverige. Det måste alltså vara något annat än trygghet emigrationssuktarna far efter. Mer militarisering?

Det har hänt att jag varit rädd för terrordåd. Efter den misslyckade självmordsbombaren i Stockholm var jag full av skräckblandad sorg, och även långt senare - någon gång vågade jag inte gå ner i T-banan för att jag fått för mig att en vagn skulle sprängas i luften just då. Jag hoppas av alla mina krafter att vi slipper det i Sverige, att vår historia (dubbelmoralisk förvisso, en rikedom som till viss del bygger på vapenexport även till osnälla länder, hur många dog pga svenska vapen i kriget mellan Iran och Irak?) och vår politiskt något mjukare attityd till minoriteter, till skillnad från den mer hårdfört överlägsna franska attityden, är mindre benägna att framkalla vansinnesdåd, ideologiskt motiverade eller ej.
Ett vet jag - givetvis hoppas jag att alla läsare godtar att jag vet det - och det är att den retoriska högern inte har något klokt att komma med.

Att nämna invasionen i Irak (som Blair bett om ursäkt för, alltid något - eller blir det nästan ännu värre?) som bakgrund till IS explosiva utveckling betraktas på sina håll som att upphöja IS-terrorister till frihetskämpar. Det är de inte - jag tycker inte att jag behöver säga det, jag tycker inte heller att muslimer behöver säga det, lika lite som muslimer behöver fördöma den saudiske kung som allas vår kung fått i uppdrag att fjäska för.
Men det är ju här - för att nämna något självklart - som en av de mest grundläggande skillnaderna mellan höger och vänster återfinns. Inställningen till kolonialismen, om den fortfarande har återverkningar eller ej - och inställningen till Västs krigföring i Mellanöstern.
England och Frankrike nappar ganska ordentligt på IS blodiga provokationer, inte bara genom utökad krigföring utan även retoriskt. David Camerons "it is not what we do, it is what we are" - "they want to destroy everything our two countries stand for: Peace. Tolerance. Liberty." "They want to destroy our way of life" - allt det där klingar mums i högeröron, eftersom det betonar Västerlandets överlägsenhet. I IS-öron klingar det också mums. I vänsteröron klingar det falskt.


Varför mörkade svenska media det här?

Four former US air force service members, with more than 20 years of experience between them operating military drones, have written an open letter to Barack Obama...
---In particular, they argue, the killing of innocent civilians in drone airstrikes has acted as one of the most “devastating driving forces for terrorism and destabilization around the world”.

                                                             *

                                                Karma is a bitch.

                                                            *

Till höger är en ständigt återkommande tankefigur att "de goda" är värst. Godhetsapostel, godhetsrunkare, invektiven haglar.
Kanske allra mest kuriöst i sammanhanget är rädslan för "henomanerna". Hen-anhängarna har inte mycket att göra med vare sig vapenindustri eller terrorism, men - jag skojar inte - de anses vara mycket farliga eftersom de med små tyranniska steg vill skapa ett konfliktfritt samhälle.
Ja, så långt begåvningsreserven inom högern. OK, bara en randanmärkning efter en rundtur på Facebook - man kan bli galen för mindre.


* * *

1973 gick Jules Vernes Den hemlighetsfulla ön som TV-följetong. Jag minns den ganska vagt - mystiskt, sorgligt, obegripligt, fascinerande. Med Omar Sharif som Kapten Nemo. Jag såg om den häromdagen - vad allt kan man inte hitta på nätet. Jag tyckte att den höll.




lördag 25 juni 2016

Jag vill också ha en folkomröstning

Det står en dunst av tvång och ofrihet kring alla sura och apokalyptiska kommentarer om Brexit idag.
Det finns tydligen inget val: de som röstade för att England skulle lämna EU levde bara i villfarelsen att det handlade om en folkomröstning, men det var bara ett spel för gallerierna: att lämna EU är detsamma som att spola ner sig i toaletten, så allt det här med valvakan och valurnorna och räknandet var bara riggat för att se ut som en folkomröstning. De som röstade fel är dumma och onda, gamla och egoistiska och eftersom de missuppfattat situationen så kapitalt, är det tveksamt om de borde ha rösträtt.
Jag har sällan sett så mycket deppighet och rädsla i medier och sociala medier. Och framförallt förakt. Även från folk som i normala fall brukar hålla festtal för demokratin.
Tongångarna var likadana kring EMU-valet i Sverige: Sverige skulle helt enkelt gå under om vi inte gick med. De som röstade nej beskrevs som totalt efterblivna, och om det inte fanns ett hat mot etablissemanget tidigare så föddes det ett där och då, under den bittra retoriken riktad mot folk som inte fattade att det inte fanns något val.
Det kanske allra grövsta är att en del uttrycker förhoppningar om att nöden och misären i England nu kommer att bli så stora, att resten av Europa avskräcks och förstår att EU är som maffian, ingenting man kan säga nej till.
Är det omtanke om britterna? Eller ett uttryck för ett demokratiskt sinnelag?
Vi får se hur det går. Jag har faktiskt rätt svårt att tro att undergången står för dörren. Blir det så ska jag erkänna att jag hade fel. Eller så struntar jag i det, och hävdar att jag hade rätt ändå.

Men för att inte demokratin ska dö kvävningsdöden, och folk pressas ihop på grund av skräck, hotelser och fatalism, kräver jag en svensk folkomröstning om EU. 
Inom två år. Tack på förhand.











onsdag 22 juni 2016

Därför har selfien ändrat vår bild av narcissismen


Ännu ett lästips: Jenny Nordberg i SvD.
Förvisso en mycket sträng artikel.

Jag är ledsen att jag stör, men just därför har det sällan varit sämre läge att ignorera allt, eller att enbart ägna sig åt ”det lilla livet”. Att odla perfekta rosor i en trädgård, och försöka uppfostra barn i en avskärmad idyll. Det går an att känna sig lite modlös, men det har vi inte riktigt tid med heller.

"Vi" riktar sig förstås till den övre medelklassen - det är alltid en god idé att vara uppmärksam på användningen av "vi" i en tidningsartikel, oavsett om det gäller "Därför gillar vi Beyoncé" eller "Därför har selfien ändrat vår bild av narcissismen": detta journalistiska vi uttrycker en snudd på totalitär fantasi om gemensamma värderingar - eller åtminstone förutsätter det en homogen målgrupp. I detta fall (bland annat) en målgrupp som rentav skulle kunna finansiera tidningsutgivning med privata pengar, eftersom den kvalificerade journalistiken sägs vara på fallrepet.
Men - är det verkligen brist på pengar det handlar om? Mediebolagen har väl massor med pengar, som de ofta väljer att lägga på lappri.
Med detta sagt, tycker jag att Nordbergs artikel "Har aldrig funnits en sämre tid för att stänga i sig", är mer eller mindre läsvärd.

Rubriken till inlägget är preliminär.

Här är en målning från sextonhundratalet.


Giovanna Garzoni, Skål med kronärtskockor

lördag 18 juni 2016

Heja Tyskland!

Nu syftar jag inte på fotbolls-EM, utan på det här:

Tyskland varnar för vapenskrammel
– Det vi inte ska göra är att förvärra situationen genom vapenskrammel och stridsrop. Den som tror att symboliska stridsvagnsparader vid alliansens östra gräns skapar säkerhet, den har fel, säger Frank-Walter Steinmeier, från socialdemokratiska SPD, till tidningen Bild am Sonntag (BamS).
Steinmeier uppmanar i stället till mer dialog och samarbete med Ryssland. Historien lär oss att samtal är en lika viktig faktor som försvarsberedskap, enligt den tyske utrikesministern.
Rapid Trident och Sea Breeze vid Krim var också märkliga och riskabla provokationer.


måndag 13 juni 2016

Lars Gustafsson i de yttersta tiderna

"Förkrigstid" skrev Lars Gustafsson. Det måste ha vari en av hans sista artiklar så den profetiska skärpan får anses vara stor. Dödsögonblickets spjutspetsblick.
Men vilken typ av profetia var det?

Med stor självklarhet står där förkrigstid, och eftersom idén om att vi lever i en sådan har börjat etablera sig i det allmänna medvetandet, eller det kollektivt omedvetna - men också eftersom Lars Gustafsson brukar vara lurig - tvetydig, ambivalent - så kan det vara en idé att dröja vid uttrycket.

Det skulle kunna vara en uppgiven näve i bordet. Defaitism. Förgäves kämpar mänskligheten mot krigets gudar, ödesbestämt går hon mot sin undergång.

Det skulle också kunna röra sig om magiskt tänkande av det slag som dominerade det offentliga samtalet före det första världskriget. Heroism. Inte helt ovanligt på borgerliga ledarsidor även idag, även om dessa snarare brukar försöka frammana bilden av att vi står på tröskeln till något i stil med det andra världskriget (Putin och islamismen får representera Hitler och Hitler - jämförelsen haltar en aning, men mer om det en annan gång).
Sverige ska inte smita undan den här gången, är en återkommande retorisk figur inom högern. Vi offrade inte mycket under det andra världskriget, tvärtom berikade vi oss. Nu är det dags att betala i blod.

Det kan också ha varit en nästintill subliminal provokation  (subliminal endast för ouppmärksamma läsare, iögonenfallande för oss andra). Provokationen som varning och väckarklocka, bortom polariseringens enkla njutning.

Nu handlar emellertid Gustafssons artikel om en av världens bästa diktsamlingar - Gunnar Ekelöfs Färjesång. (Paul Celans Todesfuge är nittonhundratalets bästa dikt, men sen kommer i princip allt av Ekelöf).
Även om Expressens rubrik och ingress antyder att Gustafsson menar att poesin - särskilt Ekelöfs - är en tröst och en verklighetsflykt, så är det inte riktigt så jag tolkar artikelns andemening. (Ekelöf är en av de minst trösterika poeter jag vet, han är för klarsynt för det, och han är - som Gustafsson också påpekar - ingen Tranströmer).
Så - det lilla ordet förkrigstid, kanske en retsam bjällra snarare än en Hesa Fredrik, hur ska det läsas?
Kan det möjligen handla om självtröst - lika bra att lämna denna jämmerdal, eftersom det snart blir krig igen?
Det vet inte jag, men det tål att tänka på.

Här är Leif Norbergs Orkesters underbara ACDC-cover.




måndag 6 juni 2016

knätofs på eder alla



Jag längtar något fruktansvärt efter att blogga - får egentligen inte eftersom jag måste rikta min koncentration etc etc, så detta är bara att betrakta som en okynnig tjuvstart.
Den som just nu blir tilltalad
Som har existerat under lång tid
Den som just nu blir tilltalad
Som ej är fysiskt instängd

Denna soliga, lite loja och fridfulla dag - en klart effeminerad dag - är exakt rätt tillfälle att påminna om att arméchefen herr Anders Brännström har sagt att Sverige mycket väl kan vara i krig om några år. Det kunde man läsa i en artikel i januari, eller om det var februari eller något åt det hållet. Det får ni kolla efter själva. Rubriken lydde påpassligt nog Vi kan vara i krig om några år. Ibland är det lätt att vara redigerare.

Den som just nu blir tilltalad, som har berg som når över trädgränsen
med stor utsträckning i riktning uppåt.
Nordlig del av visst område...

En naiv läsare kanske tänker att arméchefens dystopiska uttalande har något att göra med att detta Sverige (gammalt, fritt, fjällhögt, tyst, glädjerikt, skönt osv) står i begrepp att ytterligare avlägsna sig från den alliansfrihet och neutralitet som i viss mån lyckats hålla Sverige utanför krig i evärderliga tider, för att i stället (tyst, fornstort) ytterligare närma sig en militärpakt vars medlemmar - för att ta ett par exempel - omfattar Erdogans Turkiet, med betoningen på Erdogans, och inom kort kan komma att omfatta Trumps USA.
Vilket osvikligt omdöme denne arméchef måste ha, som tar bladet ifrån mun och varnar för den utvecklingen.
Men fan, det verkar ju vara tvärtom. "Vi kan vara i krig om några år" är uppenbarligen ett förhoppningsfullt uttalande. Om vi sköter oss, satsar på vapenindustrin, rustar upp o.s.v o.s.v kan vi i bästa fall vara indragna i krig inom några år. Men i såfall måste vi avskaffa alliansfriheten, neutraliteten och det nationella oberoendet, och ansluta oss sig till en militärpakt vars framtida excesser utan tvivel har många uppiggande överraskningar i sitt sköte.
Annars går det inte, och då kommer framtidens besvikna rubrik att lyda:
Nej, det blev inget krig nu heller...
Den som just nu blir tilltalad, som inte ger något nämnvärt ljud ifrån sig
Den som just nu blir tilltalad, som är mycket väl försedd med känsla av upprymdhet och tillfredsställelse, och som är fulländat vacker
Jag råkade titta på firandet på Skansen och blev faktiskt rörd - det var gulligt när karosserna kom åkande, jag gillar kungen och Victoria, "det där är helt ok" tänkte jag, och jag har inget emot att Victoria blir drottning.
Men det kändes mycket avlägset att tänka sig bomber över Stockholm, så jag gissar att den där längtan efter krig, som märks då och då, handlar om att få härja på bortaplan.

Den som just nu talar ger artigt och personligt tecken på igenkännande eller uppmärksamhet genom handskakning, bugning, nick e.d. eller genom att säga "hej", "goddag", åt den som just nu blir tilltalad, som är det mildaste vackraste område som utgör en självständig politisk enhet i läge mot ovansidan av den planet vi lever på.

Artikeln från januari i år torde ha varit något slags lobbyism inför Riksdagens omröstning om värdlandsavtalet. Och tyvärr, mer långsiktiga är tydligen inte majoriteten av Riksdagsmännen och kvinnorna, än att de röstar igenom en sådan galenskap.

Den starkt lysande och värmande centrala himlakroppen som har samband med dig,
Den skenbart valvformiga begränsning av rymden som har samband med dig,
Det markområde, som huvudsakligen är bevuxet med tätt gräs och örter men knappast med träd, som har samband med dig,
och som har färg
som friskt gräs.

* * *

Klart slut för tillfället. Jag kanske skriver färdigt inlägget i morgon, rättar stavfel, putsar och donar men jag lovar inget.

Den här biten hade jag tänkt ha på långfredagen, men eftersom jag inte bloggade då, tar jag den nu i stället.




måndag 4 januari 2016

Önskelista


Nu tänker jag snabbt slänga ner några önskemål inför det nya året. Sömngångaraktigt som automatisk skrift.

1. Kulturskribenter slutar asgarva åt svensk kultur och upprepa att den aldrig har funnits, alternativt att den aldrig har varit något annat än pinsam bonnlurkskultur, till skillnad från andra kulturer som bör respekteras och bevaras. Det där är inte kulturrelativism (det senare tycker jag är bra, och jag har lovat att berätta varför med utgångspunkt i Michel de Montaignes djärva Om kannibaler, men jag ska då försöka undvika det uppfostrande tonfall som odlas på t.ex DN:s kultursida, bara för att ta ett exempel). Det där är alltså inte kulturrelativism utan en konstig sorts hymlande självspäkelse som kanske i grund och botten vittnar om en nedlåtande attityd - vi är moderna, ni kan gärna pyssla med er folklore.

2. Hela Sverige inser att vi ska avlägsna oss från Nato. Krigen i Irak, Afghanistan och Libyen beskrivs inte längre som rättfärdiga och lyckade. IS beskrivs som det symptom det är, och inte som en orsak. Alla externa aktörer som tjänar på kriget i Syrien får skäll av Herren Sebaot. Assad avgår efter en övergångsperiod, demokrati införs och revolutionen sprider sig till Saudiarabien.
Bråket mellan Iran och Saudiarabien sätter inte käppar i hjulen för fredsprocessen i Syrien.

3. Folk slutar äta gris. Folk äter färre kor.

4. Ledarsidorna läggs ner. Ivar Arpi och alla andra ledarskribenter från vänster till höger tar nick på Flashback i stället. Kopplingen mellan partipolitik och mediehus upphör och opinionsbildning har inte längre någonting att göra med pengar och prestige.

5. Många fler fina önskemål, väldigt bra önskemål.

Och nu, mina damer och herrar, blir det ny paus. Säg till mig på skarpen om jag börjar okynnesblogga igen. Inte förrän i februari är det tillåtet för mig att blogga.
Hiventualli!
Den serie med kvinnliga renässans- och barockmålare som självuppstått i bloggen fortsätter här med ett stilleben av Galizia Fede.

 Till yttermera visso!
Målning av Galizia Fede



torsdag 31 december 2015

Hur ska det gå


Inga nyårstal på lager, bara tanken på att försöka sammanfatta 2015 förvandlar mig till en dystert stirrande stenstod. Men jag har en känsla av att det kommer att bli bättre, något slags tillförsikt.
För egen del har det varit ett bra år, inte bara det här med armbågen har varit en upplevelse, utan i stort har det hänt intressanta saker.
Och politiskt? Från "mitt Europa bygger inga murar" till "vi har varit naiva" - och däremellan ett misslyckat försök att få med sig Europa på en generösare väg. Samt ett terrordåd i Paris.
 "Vi har varit naiva" gissar jag att Löfven halvångrar, eftersom det ryckt ur sitt sammanhang kan se ut som att ge SD rätt. Men att jämföra uttalandet med nazisternas språkbruk och applicera Klemperers analys av Lingua Tertii Imperii på det, som t.ex Malin Ullgren gör i DN, menar jag är en klar överanvändning av Klemperer.
Reductio ad Hitlerum kallas sånt. Det kniper omedelbart poäng bland de redan frälsta, men på längre sikt innebär det en avtrubbning av de analytiska verktygen.
Situationen är akut och kommer att fortsätta att vara akut, och det är outhärdligt med dessa stängsel. Sverige är rikt. Om några år tror jag att vi kommer att öka flyktingmottagandet igen. Diskussionen kommer att gälla hur man ska skaffa fram jobb. Terrorism och kravaller i förorten är jätteimpopulärt, det är nästan ingen som gillar sånt. Det kommer att finnas ideologiska skiljelinjer, men diskussionen måste vara konkret och det är onödigt att dra in Goebbels i det hela.

* * *

En av dem som dog under året var Pino Daniele. Jag kan inte säga att jag sörjer, jag kände inte Pino Daniele, men rent egoistiskt så känns det som en attack mot en viktig del av mitt liv, det är ju det som gör ont. Liemannen, hugg inte mot min ungdom! När jag bodde i Rom som fjortis och upptäckte I' sto ccà!
Denna konsert får avrunda bloggen för detta år. Den är så bra att jag vill säga att ni måste titta på hela. Hela folkhavet sjunger.
Gott slut och god fortsättning.
 Allsång på Piazza Plebiscito.


Uppdatering 13/6:
Konserten har plockats bort från YouTube, men jag provar med att lägga in en svartvit inspelning av en av låtarna - Quanno chiove. Det betyder När det regnar på napoletanska.






Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)