lördag 25 juni 2016

Jag vill också ha en folkomröstning

Det står en dunst av tvång och ofrihet kring alla sura och apokalyptiska kommentarer om Brexit idag.
Det finns tydligen inget val: de som röstade för att England skulle lämna EU levde bara i villfarelsen att det handlade om en folkomröstning, men det var bara ett spel för gallerierna: att lämna EU är detsamma som att spola ner sig i toaletten, så allt det här med valvakan och valurnorna och räknandet var bara riggat för att se ut som en folkomröstning. De som röstade fel är dumma och onda, gamla och egoistiska och eftersom de missuppfattat situationen så kapitalt, är det tveksamt om de borde ha rösträtt.
Jag har sällan sett så mycket deppighet och rädsla i medier och sociala medier. Och framförallt förakt. Även från folk som i normala fall brukar hålla festtal för demokratin.
Tongångarna var likadana kring EMU-valet i Sverige: Sverige skulle helt enkelt gå under om vi inte gick med. De som röstade nej beskrevs som totalt efterblivna, och om det inte fanns ett hat mot etablissemanget tidigare så föddes det ett där och då, under den bittra retoriken riktad mot folk som inte fattade att det inte fanns något val.
Det kanske allra grövsta är att en del uttrycker förhoppningar om att nöden och misären i England nu kommer att bli så stora, att resten av Europa avskräcks och förstår att EU är som maffian, ingenting man kan säga nej till.
Är det omtanke om britterna? Eller ett uttryck för ett demokratiskt sinnelag?
Vi får se hur det går. Jag har faktiskt rätt svårt att tro att undergången står för dörren. Blir det så ska jag erkänna att jag hade fel. Eller så struntar jag i det, och hävdar att jag hade rätt ändå.

Men för att inte demokratin ska dö kvävningsdöden, och folk pressas ihop på grund av skräck, hotelser och fatalism, kräver jag en svensk folkomröstning om EU. 
Inom två år. Tack på förhand.











onsdag 22 juni 2016

Därför har selfien ändrat vår bild av narcissismen


Ännu ett lästips: Jenny Nordberg i SvD.
Förvisso en mycket sträng artikel.

Jag är ledsen att jag stör, men just därför har det sällan varit sämre läge att ignorera allt, eller att enbart ägna sig åt ”det lilla livet”. Att odla perfekta rosor i en trädgård, och försöka uppfostra barn i en avskärmad idyll. Det går an att känna sig lite modlös, men det har vi inte riktigt tid med heller.

"Vi" riktar sig förstås till den övre medelklassen - det är alltid en god idé att vara uppmärksam på användningen av "vi" i en tidningsartikel, oavsett om det gäller "Därför gillar vi Beyoncé" eller "Därför har selfien ändrat vår bild av narcissismen": detta journalistiska vi uttrycker en snudd på totalitär fantasi om gemensamma värderingar - eller åtminstone förutsätter det en homogen målgrupp. I detta fall (bland annat) en målgrupp som rentav skulle kunna finansiera tidningsutgivning med privata pengar, eftersom den kvalificerade journalistiken sägs vara på fallrepet.
Men - är det verkligen brist på pengar det handlar om? Mediebolagen har väl massor med pengar, som de ofta väljer att lägga på lappri.
Med detta sagt, tycker jag att Nordbergs artikel "Har aldrig funnits en sämre tid för att stänga i sig", är mer eller mindre läsvärd.

Rubriken till inlägget är preliminär.

Här är en målning från sextonhundratalet.


Giovanna Garzoni, Skål med kronärtskockor

lördag 18 juni 2016

Heja Tyskland!

Nu syftar jag inte på fotbolls-EM, utan på det här:

Tyskland varnar för vapenskrammel
– Det vi inte ska göra är att förvärra situationen genom vapenskrammel och stridsrop. Den som tror att symboliska stridsvagnsparader vid alliansens östra gräns skapar säkerhet, den har fel, säger Frank-Walter Steinmeier, från socialdemokratiska SPD, till tidningen Bild am Sonntag (BamS).
Steinmeier uppmanar i stället till mer dialog och samarbete med Ryssland. Historien lär oss att samtal är en lika viktig faktor som försvarsberedskap, enligt den tyske utrikesministern.
Rapid Trident och Sea Breeze vid Krim var också märkliga och riskabla provokationer.


måndag 13 juni 2016

Lars Gustafsson i de yttersta tiderna

"Förkrigstid" skrev Lars Gustafsson. Det måste ha vari en av hans sista artiklar så den profetiska skärpan får anses vara stor. Dödsögonblickets spjutspetsblick.
Men vilken typ av profetia var det?

Med stor självklarhet står där förkrigstid, och eftersom idén om att vi lever i en sådan har börjat etablera sig i det allmänna medvetandet, eller det kollektivt omedvetna - men också eftersom Lars Gustafsson brukar vara lurig - tvetydig, ambivalent - så kan det vara en idé att dröja vid uttrycket.

Det skulle kunna vara en uppgiven näve i bordet. Defaitism. Förgäves kämpar mänskligheten mot krigets gudar, ödesbestämt går hon mot sin undergång.

Det skulle också kunna röra sig om magiskt tänkande av det slag som dominerade det offentliga samtalet före det första världskriget. Heroism. Inte helt ovanligt på borgerliga ledarsidor även idag, även om dessa snarare brukar försöka frammana bilden av att vi står på tröskeln till något i stil med det andra världskriget (Putin och islamismen får representera Hitler och Hitler - jämförelsen haltar en aning, men mer om det en annan gång).
Sverige ska inte smita undan den här gången, är en återkommande retorisk figur inom högern. Vi offrade inte mycket under det andra världskriget, tvärtom berikade vi oss. Nu är det dags att betala i blod.

Det kan också ha varit en nästintill subliminal provokation  (subliminal endast för ouppmärksamma läsare, iögonenfallande för oss andra). Provokationen som varning och väckarklocka, bortom polariseringens enkla njutning.

Nu handlar emellertid Gustafssons artikel om en av världens bästa diktsamlingar - Gunnar Ekelöfs Färjesång. (Paul Celans Todesfuge är nittonhundratalets bästa dikt, men sen kommer i princip allt av Ekelöf).
Även om Expressens rubrik och ingress antyder att Gustafsson menar att poesin - särskilt Ekelöfs - är en tröst och en verklighetsflykt, så är det inte riktigt så jag tolkar artikelns andemening. (Ekelöf är en av de minst trösterika poeter jag vet, han är för klarsynt för det, och han är - som Gustafsson också påpekar - ingen Tranströmer).
Så - det lilla ordet förkrigstid, kanske en retsam bjällra snarare än en Hesa Fredrik, hur ska det läsas?
Kan det möjligen handla om självtröst - lika bra att lämna denna jämmerdal, eftersom det snart blir krig igen?
Det vet inte jag, men det tål att tänka på.

Här är Leif Norbergs Orkesters underbara ACDC-cover.




måndag 6 juni 2016

knätofs på eder alla



Jag längtar något fruktansvärt efter att blogga - får egentligen inte eftersom jag måste rikta min koncentration etc etc, så detta är bara att betrakta som en okynnig tjuvstart.
Den som just nu blir tilltalad
Som har existerat under lång tid
Den som just nu blir tilltalad
Som ej är fysiskt instängd

Denna soliga, lite loja och fridfulla dag - en klart effeminerad dag - är exakt rätt tillfälle att påminna om att arméchefen herr Anders Brännström har sagt att Sverige mycket väl kan vara i krig om några år. Det kunde man läsa i en artikel i januari, eller om det var februari eller något åt det hållet. Det får ni kolla efter själva. Rubriken lydde påpassligt nog Vi kan vara i krig om några år. Ibland är det lätt att vara redigerare.

Den som just nu blir tilltalad, som har berg som når över trädgränsen
med stor utsträckning i riktning uppåt.
Nordlig del av visst område...

En naiv läsare kanske tänker att arméchefens dystopiska uttalande har något att göra med att detta Sverige (gammalt, fritt, fjällhögt, tyst, glädjerikt, skönt osv) står i begrepp att ytterligare avlägsna sig från den alliansfrihet och neutralitet som i viss mån lyckats hålla Sverige utanför krig i evärderliga tider, för att i stället (tyst, fornstort) ytterligare närma sig en militärpakt vars medlemmar - för att ta ett par exempel - omfattar Erdogans Turkiet, med betoningen på Erdogans, och inom kort kan komma att omfatta Trumps USA.
Vilket osvikligt omdöme denne arméchef måste ha, som tar bladet ifrån mun och varnar för den utvecklingen.
Men fan, det verkar ju vara tvärtom. "Vi kan vara i krig om några år" är uppenbarligen ett förhoppningsfullt uttalande. Om vi sköter oss, satsar på vapenindustrin, rustar upp o.s.v o.s.v kan vi i bästa fall vara indragna i krig inom några år. Men i såfall måste vi avskaffa alliansfriheten, neutraliteten och det nationella oberoendet, och ansluta oss sig till en militärpakt vars framtida excesser utan tvivel har många uppiggande överraskningar i sitt sköte.
Annars går det inte, och då kommer framtidens besvikna rubrik att lyda:
Nej, det blev inget krig nu heller...
Den som just nu blir tilltalad, som inte ger något nämnvärt ljud ifrån sig
Den som just nu blir tilltalad, som är mycket väl försedd med känsla av upprymdhet och tillfredsställelse, och som är fulländat vacker
Jag råkade titta på firandet på Skansen och blev faktiskt rörd - det var gulligt när karosserna kom åkande, jag gillar kungen och Victoria, "det där är helt ok" tänkte jag, och jag har inget emot att Victoria blir drottning.
Men det kändes mycket avlägset att tänka sig bomber över Stockholm, så jag gissar att den där längtan efter krig, som märks då och då, handlar om att få härja på bortaplan.

Den som just nu talar ger artigt och personligt tecken på igenkännande eller uppmärksamhet genom handskakning, bugning, nick e.d. eller genom att säga "hej", "goddag", åt den som just nu blir tilltalad, som är det mildaste vackraste område som utgör en självständig politisk enhet i läge mot ovansidan av den planet vi lever på.

Artikeln från januari i år torde ha varit något slags lobbyism inför Riksdagens omröstning om värdlandsavtalet. Och tyvärr, mer långsiktiga är tydligen inte majoriteten av Riksdagsmännen och kvinnorna, än att de röstar igenom en sådan galenskap.

Den starkt lysande och värmande centrala himlakroppen som har samband med dig,
Den skenbart valvformiga begränsning av rymden som har samband med dig,
Det markområde, som huvudsakligen är bevuxet med tätt gräs och örter men knappast med träd, som har samband med dig,
och som har färg
som friskt gräs.

* * *

Klart slut för tillfället. Jag kanske skriver färdigt inlägget i morgon, rättar stavfel, putsar och donar men jag lovar inget.

Den här biten hade jag tänkt ha på långfredagen, men eftersom jag inte bloggade då, tar jag den nu i stället.




måndag 4 januari 2016

Önskelista


Nu tänker jag snabbt slänga ner några önskemål inför det nya året. Sömngångaraktigt som automatisk skrift.

1. Kulturskribenter slutar asgarva åt svensk kultur och upprepa att den aldrig har funnits, alternativt att den aldrig har varit något annat än pinsam bonnlurkskultur, till skillnad från andra kulturer som bör respekteras och bevaras. Det där är inte kulturrelativism (det senare tycker jag är bra, och jag har lovat att berätta varför med utgångspunkt i Michel de Montaignes djärva Om kannibaler, men jag ska då försöka undvika det uppfostrande tonfall som odlas på t.ex DN:s kultursida, bara för att ta ett exempel). Det där är alltså inte kulturrelativism utan en konstig sorts hymlande självspäkelse som kanske i grund och botten vittnar om en nedlåtande attityd - vi är moderna, ni kan gärna pyssla med er folklore.

2. Hela Sverige inser att vi ska avlägsna oss från Nato. Krigen i Irak, Afghanistan och Libyen beskrivs inte längre som rättfärdiga och lyckade. IS beskrivs som det symptom det är, och inte som en orsak. Alla externa aktörer som tjänar på kriget i Syrien får skäll av Herren Sebaot. Assad avgår efter en övergångsperiod, demokrati införs och revolutionen sprider sig till Saudiarabien.
Bråket mellan Iran och Saudiarabien sätter inte käppar i hjulen för fredsprocessen i Syrien.

3. Folk slutar äta gris. Folk äter färre kor.

4. Ledarsidorna läggs ner. Ivar Arpi och alla andra ledarskribenter från vänster till höger tar nick på Flashback i stället. Kopplingen mellan partipolitik och mediehus upphör och opinionsbildning har inte längre någonting att göra med pengar och prestige.

5. Många fler fina önskemål, väldigt bra önskemål.

Och nu, mina damer och herrar, blir det ny paus. Säg till mig på skarpen om jag börjar okynnesblogga igen. Inte förrän i februari är det tillåtet för mig att blogga.
Hiventualli!
Den serie med kvinnliga renässans- och barockmålare som självuppstått i bloggen fortsätter här med ett stilleben av Galizia Fede.

 Till yttermera visso!
Målning av Galizia Fede



torsdag 31 december 2015

Hur ska det gå


Inga nyårstal på lager, bara tanken på att försöka sammanfatta 2015 förvandlar mig till en dystert stirrande stenstod. Men jag har en känsla av att det kommer att bli bättre, något slags tillförsikt.
För egen del har det varit ett bra år, inte bara det här med armbågen har varit en upplevelse, utan i stort har det hänt intressanta saker.
Och politiskt? Från "mitt Europa bygger inga murar" till "vi har varit naiva" - och däremellan ett misslyckat försök att få med sig Europa på en generösare väg. Samt ett terrordåd i Paris.
 "Vi har varit naiva" gissar jag att Löfven halvångrar, eftersom det ryckt ur sitt sammanhang kan se ut som att ge SD rätt. Men att jämföra uttalandet med nazisternas språkbruk och applicera Klemperers analys av Lingua Tertii Imperii på det, som t.ex Malin Ullgren gör i DN, menar jag är en klar överanvändning av Klemperer.
Reductio ad Hitlerum kallas sånt. Det kniper omedelbart poäng bland de redan frälsta, men på längre sikt innebär det en avtrubbning av de analytiska verktygen.
Situationen är akut och kommer att fortsätta att vara akut, och det är outhärdligt med dessa stängsel. Sverige är rikt. Om några år tror jag att vi kommer att öka flyktingmottagandet igen. Diskussionen kommer att gälla hur man ska skaffa fram jobb. Terrorism och kravaller i förorten är jätteimpopulärt, det är nästan ingen som gillar sånt. Det kommer att finnas ideologiska skiljelinjer, men diskussionen måste vara konkret och det är onödigt att dra in Goebbels i det hela.

* * *

En av dem som dog under året var Pino Daniele. Jag kan inte säga att jag sörjer, jag kände inte Pino Daniele, men rent egoistiskt så känns det som en attack mot en viktig del av mitt liv, det är ju det som gör ont. Liemannen, hugg inte mot min ungdom! När jag bodde i Rom som fjortis och upptäckte I' sto ccà!
Denna konsert får avrunda bloggen för detta år. Den är så bra att jag vill säga att ni måste titta på hela. Hela folkhavet sjunger.
Gott slut och god fortsättning.
 Allsång på Piazza Plebiscito.


Uppdatering 13/6:
Konserten har plockats bort från YouTube, men jag provar med att lägga in en svartvit inspelning av en av låtarna - Quanno chiove. Det betyder När det regnar på napoletanska.






torsdag 24 december 2015

" - Vad är det som har blivit bättre?" "- Det"



Max Ernst: La vierge corrigeant l’Enfant Jésus devant trois témoins : André Breton, 
Paul Eluard et le peintre, 1926

måndag 21 december 2015

Jul i Gaggböle

Ingen snö i Gaggböle i jul. Men Ank-Käthe har lyckats klä ut sig till snögubbe ändå. Var hon har skrapat ihop den där snön är ovisst. Förklädnaden är skicklig, men visst är det gamla Käthe som gömmer sig där bakom, inget tvivel om det.


Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)