Svenskar måste lära sig respekt

Apropå att Jonas Gardell inte får flänga runt som han vill i Vatikanen.

Cat disco

Söker man på Disco Cat på YouTube så finner man många videor där folk håller sin stackars katt under armarna och svänger på den efter discomusik.
Hmmm... Ungefär så här:




Diskutabelt om man får göra så med en omtyckt kisse. Lite taskigt är det väl. Men människan har alltid exploaterat djuren, och jag ska inte säga så mycket. Jag är inte vegetarian.

(Tillägg: jag skämtar lite alltså. Det verkar ju som om discokatten i videon tycker att det är rätt mysigt.)

Det finns andra videor, väldigt långa och skakiga (jo, jag är ganska ny på YouTube så allt detta är fortfarande något av terra incognita) men det verkar inte vara experiment à la danskarna, utan mer naturbarnsvideor. De visar folk som springer till cd:spelaren och byter låt hela tiden, fnittrar åt något man inte vet vad det är, tills kameran "fokuserar" på en sovade katt och vickar av och an i takt med musiken, för att ge sken av att katten dansar techno. Jojo, alltid lurar det nån. De var nog berusade när de spelade in videon, men var de nyktra när de la ut den på YouTube?
Någon har också lagt ut en filmsnutt med en katt som kräks i takt med technomusik. Nej, sånt måste vi säga ifrån emot. På skarpen.

Några schyssta låtsaskatter:




Frågan är, om vi nu ska diskutera moral, om inte sånt här borde plockas bort från YouTube:



Det är förnedrande. Gränsen mellan privat och offentligt har luckrats upp i och med Internet. Vi måste diskutera sexualiseringen av det offentliga rummet, som i förlängningen blir konsekvensen.

(Tillägg igen: här skämtar jag faktiskt lite också. Jag driver med "gammalmedias" attacker på nya media).


Lite bättre är då denna video. Katten tar egna initiativ, är ett subjekt.



Åtminstone i början, sedan får katten representera människans laster. Se bara hur de har satt en cigg i en katts mun.

Vi kattägare måste nog ta itu med det här. Moral på Internet är en problematik som bara är i sin linda. Fiktiva katter är en sak, för då vet man att det handlar om en fabel. Men verkliga katter måste få ha tolkningsprivilegiet över sin egen verklighet.

Zeke och Zion

Det finns en fin hyllningsdikt till katter, skriven på 1700-talet. Den börjar:
Nu vill jag tala om min katt Jeoffrey.
Emedan han i varje stund betjänar Guds levande väsen.

Ja, och sen kommer en lång uppräkning av goda anledningar att tala om katten Jeoffrey. Några axplock:

Emedan han lekande rullar kroppen full med doft.
Emedan han - efter fullgjord ritual och given nåd - börjar tänka på att snygga sig fin.
Emedan hans gnistrande ögon och raggs elektricitet bekämpar mörkrets makter.
Emedan han är av Tigerns stam.
Emedan Keruben är katt och Ängeln tiger.
Emedan han besitter ormens väsande list, som han av godhet undertrycker.
Emedan han tacksamt purrar, när Gud säger honom att han är en god katt.
Emedan hans lena päls ger barnen blida händer.

Christoffer Smart (1722 - 1771)
Hela dikten återfinns i antologin Texter, Studentlitteratur.

På bilderna: Xerxes och Atossas lillebröder Zeke och Zion. Oemotståndliga, eller hur?

Trött och glad författare ber att få rekommendera sig, men i morgon får vi dra igång lite disco igen.

Svarta lådan

Eleverna i kreativt skrivande på Södertörn har uppläsningskväll klockan arton ikväll, i den så kallade Svarta lådan. Pendeltågsstation Flemingsberg.
Jag har försummat bloggen ett tag men ni kan väl snacka på själva lite, dyka ner i några gamla kommentarfält och vara polemiska.

Purr-fect

Idag fyller mina katter ett halvår. För att fira:



Några ord om vådan med katalogtexter: min nya bok är inte en uppföljare till Myggor och tigrar, som jag har sett spekulationer om att den skulle vara.

Händel

Det är mycket nu, som man säger. Jag har utlovat mer knep och knåp, det ska bli och jag ska också svara på era hulda kommentarer. Det får bli efter helgen, för nu måste nya boken få all min uppmärksamhet, sista filandet.
Under tiden, för att dementera att jag skulle favorisera Atossa, lite musik: ur Händels opera Xerxes, som faktiskt råkar gå på Operan just nu. Intressant synopsis, innehåller bland annat en byxroll och andra förklädningar: http://en.wikipedia.org/wiki/Serse

Stilen och lyckan

"...det står även var och en fritt att förneka..."
Minns en grej - apropå inlägget nedan - med farbrormajatonfallet - att stilistiken har sina inslag av trickstervändningar; för att spränga gränserna och göra kvinnlig intellektualitet möjlig, inte för att vädja om en plats i kanon - fan ta den, sannerligen - utan för att "med sin lärdom tjäna också andra" som någon har sagt - så kan man med ärligheten i behåll låna tonfall som väcker beundran hos män men oftast är avskräckande hos kvinnor.




Nån som kan kinesiska? Bloggen har fått kommentarer på det vackra språket. Är det ett troll eller en anhängare av Lao-tse?

Det går hundratals Björn Wiman, Sverker Sörlin och Sverker Lenas på en Madeleine Gustafsson. Deras vind i seglen beror på en kombination av självöverskattning, kameraderi, sociala och psykologiska faktorer, kvinnlig självnedvärdering och beundran för expansiva män.
I detta ingår att specifikt kvinnliga erfarenheter betraktas som mindre värda; för att göra "könsresan" (en motsvarighet till klassresa) måste en kvinna sikta in sig på att förneka sitt kön, godta villkoren, hävda att kvinnlighet inte finns eller skuldbelägga kvinnor.

Voilà. Det får bli allt för den här gången.
Keep cookin´, världen är stor.

disa sa...
花鄉,愛情海,百威,為楓精典,比佛利,新阿里山,儷京,御花園,風華,溫莎堡,晴海冷泉,紐芬堡,歐悅,名湖水岸,歐悅,萬里仙境,北極星,皇居,禾楓.湯泉,香緹,湯野,水漾,金色河畔,戀愛,新阿里山,皇家花園,山櫻花,名家,風華,美麗殿,艾蔓,薇星,皇城,泰皇,風雅頌,欣歡,名爵,竹田驛站,薇星,風雅頌,愛摩兒,墾丁,雅柏,天母,威斯堡,嘉賓閣,伊都,衣蝶旅店,樹林月圓,萬里仙境,北極星,華都飯店,馥嘉商務,唐城,雙橡園,百老匯,紫園,夏卡爾,竹林雅緻,好來屋,馬德里,湖山度假,蔚藍海岸,約客頂級,儷灣,真善美,歐香,愛莉園,人客
(se recent comments längst ner, vill gärna få hjälp med att veta vad flitiga Disa säger)

Here we go again...

Jag skrev alldeles nyssens en kommentar i Therese Bohmans blogg som jag puffat lite för här tidigare. Kul blogg nämligen.

Så här blev det:

Jag tänker inte skriva en lång lista på kvinnliga författare och intellektuella med bildning och bredd, som inte snöat in på att endast skriva om specifika kvinnofrågor – det är inte nödvändigt att se dem som förebilder, om man inte vill det, och det står även var och en fritt att förneka att det skulle vara något speciellt med att vara kvinna (och att det är ointressant att läsa om erfarenheter som män inte har).
Däremot vill jag påpeka en sak: att ta avstånd från kvinnliga intellektuella och betona att man inte har några förebilder hos sitt eget kön, är inte något nytt: för att göra karriär inom kulturen har det förväntats att man rackar ner på äldre kvinnor, har män som förebilder och lanserar sig själv som den första banbrytande kvinnliga intellektuella. Det är ett mönster.
Att manifestförfattarna hade svårt att få kvinnliga författare att skriva under kommer inte direkt som en överraskning (det märks på formuleringarna i manifestet att de i första hand siktar in sig på att sparka till kvinnliga författare; att listan på berättare som manifestförfattarna uppfattar som förebilder innehåller några kvinnonamn är inte heller särskilt övertygande – det hade blivit för uppenbart annars, ungefär som Therese Bohmans inlägg är uppenbart..).
Detta inte sagt för att tvinga Therese Bohman att börja läsa kvinnliga författare och intellektuella! Endast för att påpeka att avståndstagande från andra kvinnliga intellektuella är en del i det mönster som bidrar till att osynliggöra och förringa kvinnor, att det är vanligare i början av en karriär än längre fram, och att det egentligen borde vara onödigt idag. Av ren artighet skulle man ju helt enkelt kunna avstå från utspel av denna typ, men å andra sidan är det nog inte många som inte har hört det förut…

Slut på kommentaren, som jag av någon anledning undertecknade Esset.
Jag vill tillägga en grej: eleverna på Södertörn tyckte att manifestet var deprimerande snålt, och många blev arga.
Klart slut.

Murens fall

Två läsvärda artiklar: Natalja Kazmierska i Expressen och Åsa Linderborg i Aftonbladet.

Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol från Tankesmedjan Limbo skriver även ett tänkvärt inlägg under rubriken Minns grejer på Frihetsdagen.

"Category: entertainment"

Jag fick berättigad kritik när jag publicerade videon som visar gatumusikanten Petru Birladeanus död, och kanske framförallt rädslan och likgiltigheten bland människorna runtomkring. En ljudmatta av sorgesam musik har nu lagts över videon, vilket har fått mig att överväga att plocka bort den.
Mordet på Mariano Bacioterracino (även det inspelat av övervakningskameror) är det andra döendet som nu har offentliggjorts.
I Italien trycker tidningarna sedan länge bilder av lik, medan svenska tidningar brukar vara mer restriktiva.
Jag tänker inte ifrågasätta Roberto Savianos goda vilja när han




analyserar videon (han påpekar att den är allt annat än Hollywood, förklarar de "vardagliga" reaktionerna runtomkring, och motiverar offentliggörandet med att mördaren på så vis kan identifieras).
Men på ganska kort tid har två videor som överskrider tabut att visa människor som blir mördade, människor som dör, hamnat på YouTube. I en översikt såg jag att någon - en ironiker? - hade kategoriserat videon med Mariano Bacioterracino som "entertainment".
Hur detta gränsöverskridande kommer att påverka situationen i Neapel är ovisst. Det hade varit fullt möjligt att endast publicera bilder av mördarens ansikte, om identifikation var det man eftersträvade. Om det var "debatt" som skulle väckas, så handlar det om en grov idealisering av journalistiken.
Det finns många övervakningskameror i Neapel, och där sker många mord. Det kommer antagligen inte att stanna vid dessa två inspelningar.
Jag tror inte att Roberto Saviano är ett "mediefenomen", hans syfte är seriöst, men det finns något som glöms bort när mordet visas om och om igen medan Savianos journaliströst analyserar.
Han överdriver Nords chock i hopp om att väcka Syd.