onsdag 22 oktober 2014

Utan rubrik

De här olika ryska fartygen som blir utpekade för att släppa ifrån sig u-båtar - om det visar sig att de inte gjorde det, kommer de att få en ursäkt?
Den här fritidsfiskaren som fått föreställa mystisk ryss kanske inte behöver någon ursäkt, det är ju inte riktigt som när en städerska anklagades för att ha stulit ett tåg. Men kanske tidningarna i framtiden borde skaffa sig en motsvarighet till viralgranskare, så att de inte uppmuntrar till masshysteri, xenofobi och spökrädsla.

För övrigt säger sig Expressen ha talat med en källa inom FRA som ifrågasätter ubåtsjakten och trovärdigheten hos de privatpersoner som rapporterat in iakttagelser. Men Expressens egen trovärdighet är lägre än någonsin så det är så dags nu.

Aftonbladet och Expressen tävlar om upplagesiffror:



Det ska bli intressant att se om det dyker upp någon ubåt så småningom, inte tu tal om det. Psykologisk krigföring är nästan lika intressant som det bortträngdas återkomst.

Nu jävlar ska ni få se på pacifism.

Bloggens läsare! Det blir en repris.




Orkar inte hitta på någon rubrik, fixar en sen.


Det blev ingen Grosskampftag

Jag har ångrat mig och önskar inte längre att försvaret får mer resurser.
De bör skickas iväg på en kurs i reiki healing i stället.
"Detta är oacceptabelt!" - vad är det som är oacceptabelt? - "Något!
Det är Något! Något går icke för sig!" -
Men vilka belägg finns för att Något existerar?
Den mystiske mannen på löpsedlarna visade sig vara en fiskare och inte en strandsatt ryss; en av de u-båtar som allmänheten rapporterat in var i själva verket en upplevelse-u-båt (ja, det finns upplevelseresor under vattnet). De suddiga bilder som förekommit är inte mer imponerande än UFO-observationer och det hela ger intrycket att vara ett dyrt propagandafiasko.
Propaganda för vad då? För Något!

Det kryllar kanske av u-båtar i Östersjön fortfarande och en del är kärnvapenbestyckade och styrs av kaptener som styrkt sig med vodka - som på 80-talet - andra är väl amerikanare som köpt vår svenska u-båt som är mer eller mindre oupptäckelig. Eller vad det heter. Sverige var med i Medelhavet och simmade i kapp med de stora farbröderna i Nato. Och amerikanarna blev så imponerade att de köpte en u-båt av oss. Med den följd att det kan vara fullt med amerikansksvenska u-båtar i skärgården utan att det märks.

När medierna tar till stora ord som nationell kris är syftet att öka folkets stridspittighet och frammana den nationella och internationella kris man så hett åstundar.

Även mer sansade personer säger saker i stil med "försvaret skulle knappast lägga ner såna enorma resurser på u-båtsjakten om de inte fått mycket starka indikationer på att något ägt rum". 

Så kan man säga. It ain't necessarily so kan man också säga.


Oavsett om de lyckas fiska upp en u-båt eller ej, så är jag från och med idag för en bantning av försvaret.

Spektaklet, som ju ägde rum kort efter att S-regeringen tillträtt - lite för nära inpå maktskiftet för att man skulle kunna tro att det var en slump, och med intensiv uppbackning från högerspökmedia - låt se nu, är det Ryssland som knuffas för att Sverige inte ska gå med i Nato? Eller är det Nato som knuffas för att Sverige ska gå med i Nato? Eller är det Försvaret som vill bränna lite stålar för att kunna kräva mer? 
Vilketdera det än må handla om: S-regeringen får inte låta sig påverkas av den psykologiska krigföringen.





Ytterligare en hypotes är att "allmänheten", som skickar in hundratals tips om dagen, leker.

måndag 20 oktober 2014

"Pick that piano, gal!"

Först av allt det senaste om skärgårdsintermezzot.

Det ryska moderskeppet (uthängd morsa till miniubåtarna) förnekar moderskapet, enligt uppgifter i Svenska Dagbladet
”Vi har noterat och är smickrade över den ökande uppmärksamheten från svenska och internationella medier vad gäller NS Concords rörelser. Dock måste jag meddela att det inte föreligger något ovanligt med dessa rörelser”, skriver Novoship-chefen Jurij Tsvetkov.
 En retsticka.  Ska jag gå på intuition, så tror jag inte att den skälmen ljuger.
U-båtsjakten ger ett farsartat intryck. Den påminner om vallningarna med Thomas Quick: mycket väsen för ingenting. Nej, jämförelsen haltar - det finns trots allt ganska många u-båtar i Östersjön.
Men den som har tillräckligt många år på nacken för att minnas 80-talets u-båtsjakter har svårt att bli speciellt imponerad eller skräckslagen av dessa nya eventuella incidenter. Bland mycket annat för att Sovjetunionen inte invaderade Sverige på 80-talet.
I Rapport i kväll talades det om "nationell kris". Vilka ord ska de då ta till, om det skulle bli en allvarlig kris?

Stefan Löfven har rest till Finland för att diskutera ett ökat finsksvenskt samarbete. Det är bra. Som jag brukar säga: Sverige är Finlands strategiska djup och båda bör vara alliansfria.

Än så länge är regeringens inställning i NATO-frågan oviss, men det känns en aning hoppfullt: jag tror inte att den nuvarande regeringen kommer att föra Sverige närmare NATO. Några steg tillbaks, ett återvändande till den klassiska socialdemokratiska neutraliteten?
För tidigt att säga. Men vid en presskonferens i Helsingfors uttalade Löfven sig sakligt: aktiviteterna i Östersjön har ökat från bägge håll, Natos och Rysslands.

Den finske statsministern Alexanders Stubb talar om vikten av en öppen diskussionskanal med Ryssland. (På tvärs emot Oksanens idé att avbryta all diplomati).

Och Svt har intervjuat Sven Hirdman, f.d ambassadör i Moskva. Den artikeln tycker jag är ganska klargörande och balanserad: it takes two to tango säger man, som man ropar får man svar är ett annat talesätt som verkar stämma ganska väl.

Nato har ökat sin närvaro i Östersjöområdet mycket väsentligt, och haft stora övningar i området. Flera länder kring Östersjön har också blivit Natoländer.
– Ur rysk synpunkt är det en försämring av det säkerhetspolitiska läget. Det har lett till att ryssarna har haft flera stora militära övningar i området, senaste flera året. Så det har blivit ett spänningsområde och då är det inte så konstigt att det uppstår sådana här intrång, säger Hirdman.


                                                              * * *

Jag behåller swingtemat ett tag.

Lil Hardin Armstrong, piano och sång, med sin swing orchestra. Här framför de Lils komposition Oriental Swing. Lil var ledare både för "all girls"-orkestrar och blandade.

Come on girls - - ready to play





lördag 18 oktober 2014

Virdborg - Juholt = Suhonen - Virdborg?

Någon kanske minns att DN publicerade en mejlväxling mellan Håkan Juholt och Jerker Virdborg, där de talade om kultur. (Jag tyckte att den var larvig men jag är ju omöjlig). Hur som helst, det slog mig plötsligt att det kanske var Daniel Suhonen som skrev Juholts mejl. Har nån hunnit läsa Suhonens bok och vet om det är så? Det är i så fall inte ok, utan i det närmaste bluff och bedrägeri.
Frågan är varför Suhonen satsade så hårt på att göra Juholt till en kultursnubbe. Det är iofs motsatsen till populism, tack tack, fint fint, men varför?

Nu väntar vi bara på avslöjandet att det var Ranelid som skrev Reinfeldts öppna-era-hjärtan-tal.




* * *

Jag har november i huvudet lite grann i förväg, och ska bege mig till ljusterapicafé.


Dagens barocka astrobild: kosmiska moln skulpterade av stjärnvind.

torsdag 16 oktober 2014

All the guys were scared of Mary Lou and Melba



Samtidigt i Amerika.









Shit happens i kungahuset

Det har ju framkommit att Gaggböles drottning Mimosa Slavhitler, gift med kung Netto de Bar, har ställt till med en sjuhelsikes intensiv kampanj för att mörka att hennes far inte bara var en liten opportunist som drog nytta av den nya dynamisches och kraftvolles tidsanda lite grann av en halvmedveten slump, utan en synnerligen tilltagsen och initiativrik nazistisk pamp som aktivt berikade sig på många vis, konfiskatoriska och notoriska.
Schindlers absoluta motsats, skulle man kunna säga.
Kampanjen för att tysta de oförskämda journalisterna antyder, menar en del i Gaggböle, att Mimosa Slavhitler fortfarande sympatiserar med sin fars verksamhet och åsikter, medan andra hävdar att det handlar om att hon inte är särskilt klyftig, och alltså inte förstår innebörden av det som hände. De psykoanalytiskt lagda talar om bortträngning.

Eftersom Mimosa Slavhitlers make, kung Netto de Bar, också hade en far som var nazist och en morfar som var hängiven supernazist ställer sig en del i Gaggböle frågan om det gamla talesättet "lika barn leka bäst" inte har fått en dubiöst brun klang, och om inte unga gaggbölingar skulle kunna få för sig att det är ganska ok att vara nazist, när det nu är tjockt med nazism i det kungahus som fyller funktionen att vara centrum för Volksgemeinschaftet under Volksfesten och Grosskampftagen. Det är ju monarkin som är Gaggböles geheimnisvolle Zentrum der Volks- und Rassenseele.
Men var gång någon volksschädling journalist frågar Mimosa om hon inte borde lägga korten på bordet och allvarligt besinna och begrunda sin fars skuld, i stället för att förneka och förringa, svarar hon:
- Kaknif!


Den här korta filmen gjorde Goebbels ursinnig.


Kaknif = kommt auf keinen Fall in Frage.


Tigerbossen har alltid varit republikan. Han var swingpjatt under kriget. - Nä, monarki asså, det är nattståndet.

tisdag 14 oktober 2014

Som just vuxit opp och blivit dissidentbarnbarn

Och nu ska jag kommentera en artikel av Michail Sjisjkin: "Ryssland är redan i krig med Väst".

Den innehåller jättemycket demagogi. Artikeln gör gällande att Ryssland förbereder en storskalig invasion av Europa. Ukraina är bara början. Den slår fast att vi befinner oss i en förkrigstid (före det tredje världskriget). Och att ryssarna redan är förberedda på vad som komma skall, till skillnad från västeuropeerna:
"psykologiskt släpar Europa efter, det njuter fortfarande av livet i en kraftlös förkrigsvärld".

Lättingar och veklingar alltså. (Retoriken känns igen, det är så det brukar låta när någon vill trissa upp en konflikt).

Jag tror ju inte på den bilden. Men man ser den uppfattningen ibland: Putin är vår tids Hitler och han förbereder en invasion av Europa.

Sjisjkin verkar alltså vilja öka europeernas stridsvilja. Den genomgående metaforen i Sjisjkins artikel är kosmologisk: "det svarta hålet". Och sådana vill man ju inte hamna i. 

På nyheterna häromdagen intervjuades några svenska militärer apropå Rysslands aggressioner i Östersjön. De sa att både NATO och Ryssland har en högre närvaro i Östersjön än tidigare, men att det inte nådde upp till det kalla krigets nivåer.

Jag ska väl inte upprepa mig, men det är inte konstigare att Ryssland inte vill att NATO har en militärbas på Krim, än att USA inte ville att Sovjetunionen hade det på Kuba.
Två destruktiva stormakter står mot varandra.

(En upprepning som däremot kan vara på sin plats, är att jag är för ett stärkt svenskt försvar och emot ett svenskt NATO-inträde).

Sofi Oksanen skrev ju en artikel i Expressen för ett tag sedan, "Svik oss inte igen", som jag uppfattade som ganska så krigshetsande. Nästan häpnadsväckande så - hon sa tvärt nej till all diplomatisk dialog.

Nu har Oksanen blivit kritiserad för att vara rysshatare. Det gäller i synnerhet boken När duvorna försvann.
"Var går gränsen mellan reaktionär landsbygdskitsch och feminism?" frågar sig Thomas Steinfeld i Sydsvenskan.

Jo det där alltså, det är en fråga att grunna på.
Oksanen skriver melodramatiskt. I en intervju har hon sagt att hon inspirerats av Angélique-serien, det kom sannerligen inte som någon överraskning. Jag kan inte med hennes litterära stil. Inte för att jag har något emot melodramen i sig, men när den kopplas ihop med något slags nationalromantik (för det är det väl ändå fråga om) och politik så kan det i värsta fall vara en destruktiv kioskvältare.

Flugorna i Sartres pjäs "Flugorna": bra. Flugorna i början av Utrensning: dåligt. Ja, jag tycker verkligen så, men det är förstås en smaksak. Akademien står för snille och smak och jag står för mig.

Jag tror trots allt inte att barn till före detta dissidenter från Östblocket nödvändigtvis är de bästa omvärldsanalytikerna eller fredsvännerna.



Bakgrund bakgrund bakgrund. Det pratas så mycket om bakgrund. Ja, och identitetspolitik.







måndag 13 oktober 2014

Swing high!

Idag så rekommenderar jag en spännande understreckare om Swing Jugend, en subversiv ungdomskultur i Tyskland under nazitiden.
Rörelsen utgjorde ingen enhetlig politisk opposition, men medlemmarna uppträdde gärna utmanande genom att som hälsningsord använda ”Swing Heil” eller ”Swing High” med vårdslöst uppslängd högerarm

skriver Conny Svensson.
Jazzen ansågs ju förkastlig i Sverige också, den beskrevs som "negervrål" och "kriminellt oljud", och Alice Babs gjorde skandal med Swing it, magistern! Men det var farligare att vara swingpjatt eller swingböna i Tyskland. Enligt den här artikeln hände det att man blev giljotinerad för att ha tagit in jazzkanaler på radion. Andra swingpjattar deporterades till koncentrationsläger.
Populärt nöje bland nazister var tvångsklippning av långhåriga jazzgossar i samband med utdragen misshandel i polisens förhörslokaler.
Artikeln nämner pianisten Jutta Hipp, en av nazitidens tonåriga swingentusiaster. Henne kände jag inte till tidigare. Efter kriget kom Jutta Hipp att bo i Östtyskland, där swingen inte heller var så välsedd av regimen (den var för amerikansk och lättsinnig), så hon flyttade till Väst.
Jag kommer att tänka på hur swingen, och i förlängningen den amerikanska, fria livsstilen, uppfattades som ideal bland många i mina föräldrars generation. Det var före Vietnamkriket, 68:orna, studentrevolten. Och före rocken, förstås. 

Kvinnliga swingartister har oförhappandes kommit att bli en serie i bloggen. Det här stycket har passerat gränsen från swing till cool - och cool är inte hundra procent min melodi men det är helt ok.



Förr eller senare ska jag få ordning på typsnitten i bloggen: för tillfället växlar den mellan pytteliten stil och mer storstilad.



onsdag 8 oktober 2014

Det är nästan ännu mer åsikter nu än  före valet. och indignation och leta efter att någon säger fel

tisdag 7 oktober 2014

Men om det finns en enda gud som är värd sitt namn...


Håkan Juholt skriver att ögonblicket då vice talman 2 inledde ett sammanträde i Riksdagen var det värsta han varit med om på 20 år.
Värre än mediedrev och avgång - jo, det förstår man.
Sd försöker att inte låtsas om sånt här, men det måste vara fullständigt outhärdligt för Riksdagsledamöterna. Kalla kårar.

Det är konstigt - väntat men ändå svårt att förstå. Jag vet att resonemang i stil med "det här borde inte kunna hända i Sverige" är naiva. Men... tja. 
Men ändå. Äckelkänsla av att se någon gosa med en SS-soldat, förfäran över att vårt parlamentariska system inte har några spärrar som förhindrar att en sådan blir vice talman. 
Fp:s Robert Hannah skriver här: "en talman som likställer homosexualitet med tidelag, stödjer dödsstraff, poserar med en SS-soldat och demoniserar svenskar med utländsk bakgrund".
Lyssna på sd:s väljare, javisst - samarbeta med ett nynazistiskt parti, aldrig, skriver Hannah.

Man kan nagelfara kampanjerna och påpeka saker som inte bör upprepas (hackning av sd:s medlemsregister, hot eller misshandel av sverigedemokrater - nej tack). Eller hävda att klockringningar och psalmsjungande demonstranter står för bättre och mildare metoder än ilskna rop, plakat och megafoner.
Men faktum kvarstår att det är omöjligt att inte säga ifrån mot sd med största skärpa. 

Det är socialdemokratin som kan anta den här utmaningen. Inte vänstern längre ut. Utan det är socialdemokratin.

Jag röstade på S i EU-valet för att jag tror på deras internationella inflytande - det var ett chanstagande på sätt och vis, eftersom jag inte var säker på de nya socialdemokraternas inställning till NATO. Blind fraternisering och ett oåterkalleligt övergivande av neutralitetspolitiken, eller ett återvändande till en förnuftigare och hederligare omvärldsanalys?  Margot Wallströms uttalanden känns lovande, vi får se hur det utvecklar sig.


Jag ville kopiera över min teckning av Juholt som jag blev så otroligt nöjd med från ett äldre inlägg, och då följde videon som fick tonsätta Juholts avgång med av bara farten. Det är en bra låt som tål att upprepas, så låt gå.











Bloggens husälg

Ja jag står här fortfarande. Frågor på det?

måndag 6 oktober 2014

Björksussurrealism


Jippi för den nya regeringen! Den är på riktigt. Jag hade aldrig trott detta. 

Nedan ett prov på vad vi kunde hålla på med när jag var med i surrealistgruppen i Stockholm.
"Lövens diktamen i frånvaro av all förnuftsmässig kontroll och befriat från varje estetisk eller moralisk behärskning".
Vi gick ut i naturen och lyssnade på björkarnas sus. Det här är mitt bidrag: först vad jag tyckte mig höra (t.ex ih hinh hinh hinh) och sedan min tolkning av det (ni hinner, hinner, hinner). Och så vidare. Bruno Jacobs i surrealistgruppen gjorde en tavla med äkta björknäver av det.
Hela texten kanske syns om man klickar på den.






fredag 3 oktober 2014

Yoodel-ei yodel-ei yodel-ei ooo


Hur ska man kunna ha en enda åsikt, när allt förändras hela tiden? Det kanske är bäst att bli zenbuddhist och låta alla åsikter fara. 
Fast den här bloggen är ju tänkt att erbjuda dialektik snarare än till eristik; det är jättepraktiskt för då kan man modifiera sina åsikter utan att det är ett nederlag. 

Jag blir lite glad av den nya regeringen. I viss mån handlar det om en stämning eller anda, jag känner på mig att den här lilla konstellationen har vad som behövs i nuläget, jag får intrycket att den är ganska ödmjuk och "lyssnig" om uttrycket tillåts, och att den vill återknyta kontakten med folkrörelserna. Alice Bah Kuhnke känns som en fullträff som kultur- och demokratiminister (jag tycker att Åsa Linderborgs uttalande var helgräsligt - att det var ett populistiskt val som signalerar att kultur är något för barn; att Linderborg garderade sig med att hon säkert "får äta opp" de uttalandena gör dem nästan ännu värre). 

Jag har varit lite å nej det är åt helvete med allting stäng Riksdagen, på sista tiden, men nu känns det bättre. Bl.a för att den nya regeringen verkar värdesätta kultur, och är angelägna att sprida den. 

Kort sagt: jag vill inte ha nyval längre. 


Det finns någonting med Sverige som jag gillar lite extra, och det är att det är närmare mellan folket och de folkvalda än i de länder jag kan jämföra med, Frankrike och Italien. Den känslan har stärkts i och med den nya regeringen. 
En annan rolig sak är att jag har läst Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit: väldigt stark poesi. Den kommer att stå sig över tid, det märker man. 
Nu till något annat: äntligen har jag hittat den här på Youtube. Jag hörde den första gången för cirka tjugo år sen och drog in den till min själ med lasso.






Yoodel-ei yodel-ei yodel-ei ooo
A man should be a rootin', tootin', straight shootin' cowboy buckaroo.

Hela texten finns här.

Trevlig helg.


Universums bästa partytrix

Universums bästa partytrix är väl annars norrsken och... kometsvansar. 

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)