torsdag 15 januari 2015

En tvivelaktig ambassadör

Två fula rubriker på raken - läsare som följt bloggen ett tag fattar nog att det är min reaktion på den nya plumpa konformismen. Jag kan vara ännu grövre utan några som helst besvär men istället påminner jag om två länkar värda att lägga ner lite tid på:  Sacco i The Guardian och Cole i The New Yorker. 

Idag, alltså ganska kort efter att jag satt rubriken över inlägget nedan, kom det ett brev där det bland annat stod:
"Du är en viktig ambassadör för våra gemensamma värderingar".
Välkommen till socialdemokraterna.
Oj, hur ska det gå. Jag överraskade mig själv lite när jag gick med i S, men den här bloggen kommer nog att vara bitvis dubiös även framledes, och det kanske är på sin plats att förtydliga att det är jag som bär ansvar för det som står här.

Andy Kirk och bandet "Twelve Clouds of Joy", med Mary Lou Williams på piano.



onsdag 14 januari 2015

Åsiktskorridoren är töjbar som fittan på en gammal svennehora


Ena stunden SD-smiskare, andra stunden Charlie.

Jag håller på och tecknar några fiskpinnar i en svängdörr, bland annat, på återh.

tisdag 13 januari 2015

Godhetsapostlar och husnegrer


Under allt snack om att "samlas kring högre värden", "upplysningens hjärtpunkt" och polisens "tapperhet, mod och värdighet", så kan det vara lätt att glömma att Charlie hebdo är (eller var) väldigt rabulistisk vänster, innan den (enligt somliga) spårade ur.
Fiskpinnarna firar större triumfer än Svenne banan (den senare litar inte på att det är fritt fram nu, för det vet man ju hur det är med godhetsapostlarna i PK-maffian, de bevakar bara sina egna privilegier).

Jallafall, annars får man verkligen säga att yttrandefriheten har tagit ett rejält kliv framåt. "Att vara Charlie" kan betyda lite vad som helst. T.ex att kalla någon "husneger".

Jag sitter just och läser ett brev som en före detta medarbetare på Charlie Hebdo, Olivier Cyran, skrev till tidningen 2013. Han sa upp sig 2001 för att* han tyckte att Charlies förgörande skratt alltför mycket hade börjat likna imbecillernas skeva flin. För att koka ner en lång fransk text till en liten svensk köttbulle så gillade Olivier C inte den nya tendensen i Charlie, som gick ut på att ställa ett förment civiliserat Väst mot en öken av obskurantistiska muslimer. Så han sa upp sig.
Personligheten mot hjordinstinkten: han sa upp sig. Inte för att han ville ha ett hyfsat tonfall utan han sa helt enkelt upp sig för att han sa upp sig.

"Allt är förlåtet" på förstasidan, tidningen kommer ut i morgon. Mohammed gråter och säger att han är Charlie. Kan tolkas på flera sätt. Enligt en intervju ska de driva med sig själva.

Och förresten, om jag inte redan gjort det vill jag tipsa om artikeln Unmournable bodies, i The New Yorker, skriven av Teju Cole. 





* Jag verkar ha heroiserat Olivier Cyran en aning. Det stämmer att han tyckte att det förgörande skrattet börjat likna ett imbecillt flin, och att han inte gillade tidskriftens nya tendens, och att han skrev ett kritiskt brev 2013, men det var inte därför han sa upp sig från början, utan av någon annan anledning som jag kanske får anledning att återkomma till när jag har läst hela brevet.

fredag 9 januari 2015

"DN är skit, skyddar inte från kulor"


Je ne suis pas Charlie.

Så kan man säga utan att stödja terrordåd. 
Som svar på "Je suis Charlie" har det faktiskt dykt upp ett slags motrörelse: "Je ne suis pas Charlie". Folk som tar avstånd från våld, men för den sakens skull inte vill hylla rasistiska nidbilder. 

En teckning av en muslim som blir skjuten när han håller Koranen framför sig, med texten: "Koranen är skit. Skyddar inte från kulor". 
Ett "skämt" i anledning av massakern i Egypten.
Djärvt och kul? Det är inte bättre än der Stürmer. 
När nu Dan Park blivit dömd för hets mot folkgrupp utan att några svenska journalister eller satirtecknare protesterat - jag har inte hört ett pip i alla fall. Varför hyllas då plötsligt sådana bilder? 

Den typen av bilder - mer hat än satir - måste sättas i samband med Irakkriget, med Abu Graib, med Guantanamo, men också med andra propagandistiska nidbilder av andra folk eller religioner. Jag tror det är dags för Västerlandet att ompröva sin självgoda inställning att hån har ett egenvärde. Den negativa uppbyggligheten - allt som provocerar är bra - är något värre än en återvändsgränd. OK, satirimperialism, fint värre - vi ska uppenbarligen lära omvärlden att ingenting är heligt. Varför det? 
Ta en teckning av en skjuten Björn Wiman som håller upp en tidning framför sig: DN är skit, skyddar inte mot kulor. 
Det är viktigt att kritisera och häckla den massmediala chauvinismen och självförgudningen, inkonsekvensen, närsyntheten, narcissismen, fiskpinnigheten, bristen på perspektiv. Skulle en sådan teckning vara ett bättre prov på upplysning, än vad rasistiska karikatyrer är?

Ta avstånd från våld. Men låt inte Charlie Hebdo bli mer symbol för yttrandefriheten än Dan Park. Inkonsekvensen skriar. 

Censurivrare är jag inte. Men jag känner mig i sammanhanget benägen att citera Lao-Tzu:
"Den som inte utmanar är utan fel". 

Fler och kanske bättre resonemang står att finna i kommentarerna under föregående inlägg. 


Uppdatering: Joe Sacco i The Guardian uttrycker det så här


tisdag 30 december 2014

Tomtebloss för det nya året


Jag hade tänkt ta bloggpaus fram till nyvalet, men det händer så mycket hela tiden! Och det är så svårt att låta bli att kommentera. Men nu hoppas jag att politiken rullar på med hyfsad stabilitet och samtidigt med livliga debatter och kanske rentav tydligare ideologiska konfliktytor, som journalfilmsnisse kanske skulle säga. Och det får ju inte bli så att "decemberöverenskommelsen" (ett lite riskabelt namn) bara gäller i december.
Jag förstår inte vad de som vill att överenskommelsen spräcks nu, egentligen vill. Det skulle vara dystert om de lyckades.
Nu MÅSTE jag hålla mig borta från det uppslukande nätet. Så är det bara. På återhörande längre fram!


Här är vår alltid lika hattprydda tigerboss med ett stort tomtebloss.






Gott Nytt År!

måndag 29 december 2014

Ungefär tre, kanske fyra funderingar, beroende på hur man mäter


Anna Kinberg Batra verkar helt ok tycker jag. Intervju här.
Men dumma farbröder kan göra stor skada. Som den här.

Det är ju högljutt både till vänster och höger nu. Jag tror att det mer än någonsin är viktigt att lyssna på de lågmälda, kanske. Flickorna och pojkarna som sitter helt tysta i klassrummet medan läraren ger all uppmärksamhet åt dem som gormar och hotar.

Wolf Biermanns Uppmuntran, funkar jämt:

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Min pappa har översatt den tillsammans med P.O Enquist, och jag lyssnade mycket på inspelningen som Lena Granhagen gjorde, för så väldigt, väldigt länge sedan på sjuttiotalet…
Något så alldeles otroligt länge sedan är det.

Lao-Tse är också bra. Bättre att hejda i tid än att fylla till bredden, en vasst slipad egg blir snabbt slö.




söndag 28 december 2014

En intressant överenskommelse


Vilken höst, vilken rysare. Men spännande!
Undrar om det inte kunde vara läge för de politiska partierna att inte ha sina kommentarfält öppna, det är ju nästan bara packade flåbusar som kommenterar. De är mest högljudda men de är inte i majoritet. Jag förstår att det inte skulle funka att stänga av kommentarerna, men ändå.
Mattias Karlsson kommer att ge sig ut på friarstråt, med demagogi, sol-och-vår och fiffel med statistiken. Det går aldrig att veta hur många som rycks med. Ett av fascismens kännetecken är att sparka neråt samtidigt som man ger sken av att sparka uppåt. Svaga grupper spelas ut mot varandra, de besuttna fjäskas det för. Det kanske låter vänsterpopulistiskt att påpeka det, men det är faktiskt så.  

Nu ser man ibland kommentaren att överenskommelsen kom till stånd för att "hålla sd utanför". Det är inte riktigt korrekt. Överenskommelsen var nödvändig eftersom sd idkat utpressning. Den typen av parlamentariska hot skadar Sverige. Oberoende av vilken sakfråga det månde handla om, så kan man inte tolerera ett gäng som skjuter varje budget i sank. 
Hela decemberöverenskommelsen går att läsa här

Jag är inte säker på att jag förstår riktigt vad den innebär ännu. På sätt och vis verkar den lite smått fantastisk. En extremt civiliserad demokrati där man fäktas för sin politik och de ideologiska skiljelinjerna skärps - sedan lämnas bollen över till väljarna. När de har sagt sitt är den största koalitionen garanterad att kunna regera; den släpps fram genom att motståndarna ödmjukt lägger ner sina röster, hur mycket det än bär emot. 
Det kallar jag respekt!
Kommer det att funka? Kommer Annie Lööf, som ger ett så rabiat intryck, verkligen gå med på att lägga ner sin röst och släppa fram en skatteökning för skyhöginkomsttagare? Återstår att se. 

Jag tänker så här: det kan nu bli större skillnader i politiken, d.v.s det skulle teoretiskt sett kunna bli ett systemskifte varje val - under förutsättning att det inte bara är Alliansen som tar ut svängarna, utan det rödgröna blocket börjar bedriva en mer självständig politik. 

Det här är ju uppenbart något som befaras på borgerligt håll. En debattör på SvD opinion idag: "Det finns också en uppenbar risk att regeringen Löfven med oppositionen i ledband kommer att göra en ännu starkare vänstersväng än vad vi hittills sett". 

Löfven är väl en jättepragmatiker och cirkus maximus mittensosse, förmodligen hade han, och högerfalangen inom S, föredragit att blockpolitiken upphävdes, d.v.s att S och något/några av alliansenpartierna bildade regering och samarbetade om den ekonomiska politiken fullt ut. Och marginaliserade V. 
Det är rätt tydligt att en del inom S har velat att MP skulle motas bort, för att det skulle kunna bli en Alliansen/S-koalition. (Se mina inlägg nedan, där jag funderar över detta). 

Men DET hade varit destruktivt, då hade man kunnat instämma med att demokratin var mer eller mindre avskaffad och att de enda oppositionspartierna var V och sd. 
Men nu - jag tror som sagt att skillnaderna kan få växa och blomma ut, förutsatt givetvis att båda blocken går med på dealen.  
Visst finns det en risk (marginell, hoppas jag) att det en dag är sd:s budget som måste släppas fram genom nedlagda röster. (Sd har fortfarande stora problem med matematiken: Mattias Karlsson tror sålunda att överenskommelsen handlar om att "en hur liten minoritet som helst" ska kunna styra över alla andra).   
Att det inte längre skulle finnas någon opposition kan man nog utesluta. Det kommer säkert att vara ett jäkla liv i Riksdagen, värre än någonsin - det måste ju bära emot något fruktansvärt för Alliansen att släppa fram den rödgröna budgeten. Om Alliansen vinner nästa val kommer oppositionen vara lika livlig.   

Men efter valet: med utsökt artighet och återhållen harm bugar sig ändå förlorarna för det andra blockets väljare, åtminstone när det gäller budgetomröstningen. Mellan valen vässar man sina argument, och jo, nog bedriver man opposition (jag förstår inte surgubbarna som inte kan göra något annat än att gnälla, och som inte fattar att detta faktiskt kan vara en chans för demokratin att vitaliseras)Kristdemokraterna kan gärna fortsätta på den "invandringskritiska" linjen, vad mig anbelangar: det känns signifikativt att det just är de högerkristna som nischar in sig så.  



Tänk om man kunde väva sig in i tiden.
Det vore skönt om man helt enkelt kunde väva sig in i tiden.

William Faulkner



Jag tackar Herren Sebaot för mitt goda humör.  





lördag 27 december 2014

Attenzione! Responsabilità!

Om någon säger "ansvar" en gång till - jag lovade inte att äta upp papiljotterna utan valsedeln, var det inte så?
Det dröjer ju ett tag innan valsedeln kommer nästa gång, uppskov med andra ord!
Ett huliganparti som saboterade för alla andra väljare, så att 87 procent av befolkningen, oavsett politisk preferens, inte längre skulle kunna rösta fram något regeringsalternativ - vad trodde de, att de skulle få fortsätta härja?
Den här överenskommelsen innebär inte en koalitionsregering, vilket jag tycker är mycket bra. Tvärtom är det möjligt att skillnaderna mellan blocken kan öka nu. Det ställer rätt höga krav både på politikerna och deras väljare: väljarna måste godta att det egna partiet lägger ner sina röster. Såvitt jag begriper måste alltså S lägga ner sina röster om Alliansen vinner nästa val och presenterar ännu mer hårdför nyliberalism i sin budget. Och Alliansen måste lägga ner sina röster om det grönröda blocket kräver att vinster i välfärden återinvesteras i verksamheten.
Om jag nu har förstått saken rätt alltså, så kommer oppositionen mellan valen i första hand att handla om kritik och debatt, att vässa sina egna förslag och lägga fram dem. Man kommer antagligen att ha omröstningar om mindre frågor fortfarande. Men för att det ska vara möjligt att regera i Sverige måste det block som är störst tillåtas bilda regering, och budgeten släppas fram genom att oppositionen lägger ner sina röster. Går alla med på den dealen, skulle skillnaderna mellan blocken alltså kunna bli större, inte mindre.
Tror jag.
Så jag är försiktigt positiv än så länge.





torsdag 25 december 2014

God fortsättning!


Sådär, nu har jag blivit medlem i S. Partimedlem. 
Det har varit på väg ett tag, det har helt enkelt växt fram. 
Jag förstår att chocken kan vara stor, så jag ska förklara. 

Jag tvekade ett tag. Författare och andra lösdrivare ska väl vara partipolitiskt obundna, lojalitet skulle ju kunna ställa sig i vägen för samhällskritik.
Jag brukar ju inte gilla konsensus heller, tvärtom kan jag få regelrätt spatt när alla tycker likadant, och när det ställs krav på att ha en viss uppsättning åsikter. 
"När alla tänker likadant blir det inte mycket tänkt" - vem det nu var som hittade på det talesättet - det är något jag i rätt hög grad kan skriva under på.  
Det fanns till och med en tid, då jag tyckte att ordet "solidaritet" var kvävande. Luther, Jante… 

Det senaste året eller så har jag upptäckt att jag hamnar på S när jag kör igenom valbarometrar. Nu handlar visserligen inte allt om valbarometrar. Där är det sakfrågorna som gör utslag och de är viktiga, men politik handlar om mer än så. Politik är att vilja, och vad vill jag? En massa saker, jag vill att den galna vinstjakten ska bort från välfärden, helst skulle jag vilja att Bert Karlsson inte kunde sko sig på flyktingförläggningar, att den ignoranta, arroganta och fartblinda medelklassen började inse att vi lever i ett samhälle, att höginkomsttagare får betala mer i skatt, att klyftorna minskar och egoism inte längre beskrivs som det högsta idealet: jag inser att man inte kan få allt men jag tycker att det är vansinnigt irriterande, det gör mig helt enkelt riktigt lack, att det första försöket till vänsterpolitik på många år gick om stöpet på grund av en onämnbar ideologi som börjar på f.  

Det är tänkbart att min S-vridning började när jag läste Carl Hamiltons jätteentusiastiska och medryckande S-koden: den socialdemokratiska utmaningen (som jag recenserade i Expressen), där man kan ana konturerna av en ny, möjlig socialdemokrati. 
Efter alla dessa sorger och bedrövelser, två mord, två partiledares gatlopp i medierna (medierna är ruskigt Alliansendominerade), och innan dess en högersocialdemokrati som jag personligen inte hade någonting till övers för alls, så uppfattar jag Stefan Löfvens socialdemokrati som någonting nytt. Någonting som kan vara på riktigt, om den får chansen till det. Ja det här är en ny socialdemokrati, och jag tror att den är det enda som kan stå emot högerextremismen.
Jag är individualist på vissa sätt men inte på andra, och garanterat inte på Alliansens sätt. Men lite anarkistisk och ifrågasättande kommer jag alltid att vara. 

Hur ska det gå - blir det nyval eller något slags överenskommelse? Ett parti har deklarerat att de tänker slå ner alla budgetar med knogjärn så länge de inte får igenom sin självsvåldiga politik. I värsta fall kommer medierna att gå dem till mötes genom att lägga skulden för kaoset på de andra partierna. Att ändra på reglerna, eller grundlagen, tycker jag vore att ge uslingar en för stor uppmärksamhet. 

Det genanta med medelklassen, är att den har så svårt att "think outside of the box". Den röstar med sin klass, sina egenintressen, och har väldigt svårt att ta in att egennyttan går ut över andra. Den har tvärtom blivit gödd med "satsa på dig själv" och "mer i plånboken", tills detta har kommit att framstå som en absolut sanning och en religion. Den har inte ens dragit sig för att rösta på "den enda vägens politik", trots att det är djupt odemokratiskt att påstå att det bara finns en väg. Det är totalitärt, diktatoriskt, hånfullt att anta att demokratin är överflödig. 
Men jag hoppas att den socialdemokratiska utmaningen, som bland annat handlar om att få medelklassen att skaka fram lite samhällskänsla, ansvar och solidaritet, kommer att lyckas, på ett trevande och kanske kompromissande sätt men ändå ett sätt som innebär en kursändring. 
Själv känner jag mig väldigt glad att ha hittat en politisk hemvist (men jag kan säga direkt att det inte tjänar någonting till att fråga mig vad jag tycker om Bromma flygplats: jag är ointresserad av den frågan, det kan bero på att jag inte har satt mig in i den, eller på att den är rätt futtig) och kanske kommer jag att engagera mig lite aktivt. 



onsdag 24 december 2014

God jul!

En italiensk julkrubba. Det börjar med soluppgång. Orkar ni titta klart så blir det dag, solnedgång, natt med lysande månskära, åskväder och soluppgång igen. Och lammen bräker, bäcken porlar, fiskarna fiskar och sågaren sågar.
Buon natale.




torsdag 11 december 2014

Pausbild


Ett par, tre miljoners miljarder opinionsundersökningar kan inte ha fel


Det kommer väl minst en opinionsundersökning i veckan fram till i marsVäljarna kan känna sig uppvaktade. 
Det kan verka lite överdrivet och kan kanske leda till demokratiskt utmattningssyndrom, siffrorna måste ju tolkas med försiktighet också, men på sätt och vis har det sina poänger. 

Det finns inte en folkets röst. Det skrev gamle Klemperer redan för ganska länge sedan: "det finns ingen vox populi, bara voce populi, och vilken av denna röster är den sanna?" (LTI, sidan 273).

Jag håller med Karl-Petter Thorwaldsson om att det skulle vara farligt för demokratin om S och M bildade regering. Ja, det skulle nästintill avskaffa demokratin. Tanken är kvävande. Så det är en sak att partierna samarbetar med varandra i olika frågor, en annan att fantisera om att avskaffa blockpolitiken.

Varför inte gå tillbaks till demokratins ruta ett och komma överens om något grundläggande:
inget parti är tvunget att samarbeta med något annat. Ingen kan kräva att moderaterna samarbetar med miljöpartiet. Man kan heller inte anklaga FP och C för att de inte ville bilda regering med S i höstas. 
Och inget parti kan hävda att de företräder andra partiers väljare. MP kan alltså inte påstå att de företräder en tyst majoritet av miljövänner som inser att naturen är det mest grundläggande, vi har bara en planet, miljön är den enda fråga som verkligen betyder något på sikt. 
Inget parti kan bestämma att ett val till riksdag, kommun eller landsting i själva verket är en folkomröstning om kärnkraft. 
Statistik kan man ha till mycket: det är fler svenskar som inte vill gå med i NATO än som vill det, men inget parti kan säga: nästa val är i själva verket en folkomröstning om NATO, för hela vår framtid står på spel, risken är att vi dras in i ett världskrig annars och denna fråga är den enda som verkligen betyder något. 
Det går heller ej att säga: nästa val är en omröstning om miljonbonusarna till bankchefer. 

Fi har för övrigt visat att de vänder sig till Alliansens kvinnor i första hand. Gudrun Schyman riktade sig direkt till FP:s kvinnor i en debattartikel häromdagen. Det är egentligen inte överraskande alls, mest bara bra att det blir förtydligat inför nästa val. 



Ank-Käthe grubblar över opinionens vindar 



Jag måste ta bloggpaus. Orsaken är att en del har hört av sig och sagt att de längtar efter en ny bok av mig. Så jag ska se till att bli färdig med den. 
Ta mycket väl hand om er tills vidare, och på återhörande.

Klart slut för tillfälle. 

onsdag 10 december 2014

Piglördag - då blir det disco!

Valet är inte förrän i mars, kommer det vara valrörelse ända fram till dess eller?
Orka! som ungdomarna säger. Orka!

Människan behöver roa sig.
Den här videon har jag redan spelat, men det var ett tag sedan. Dansläraren vill tydligen förbli anonym, därför är han huvudlös.
Den som övar in dessa danssteg gör säkert stor succé i sällskapslivet.




tisdag 9 december 2014

Och här kommer högersossarna…


Margareta Wallström har uttalat sig gammaltestamentligt: Blockpolitiken är en styggelse

Det råkar vara så att styggelse är ett ord jag tycker är rätt festligt (om än inte lika roligt som oomkullrunkelig); jag använder det ibland i bloggen. Men självfallet är det ett auktoritärt ord, i rakt nedstigande led från Herren Sebaot och hans propagandaministerium.

Styggelse ingår varken i en socialliberal, nyliberal eller marxistisk vokabulär. Det hör knappast heller till den onämnbara ideologi som börjar på f.* Kanske är det talibansnack eller kristen höger, hur som helst så härrör ordet ur en tid mycket långt före demokratin, då det var absolut självklart att det fanns en enda auktoritet med oinskränkt makt, nämligen Herren Sebaot.

 Styggelse verkar vara ett slags verbal upptrappning eller dogmatisering av det ihärdiga talet om ansvar den sista tiden. Det har knappt gått att öppna en tidning utan att se det. Ansvar ansvar ansvar.


Det är två olika saker att säga: i det här läget bör vi försöka samarbeta över blockgränsen (även om det inte alls är så säkert att det är bra att möblera om hela det politiska landskapet för ett sabotörpartis skull) och att säga: blockpolitiken är en styggelse. 
Att underkänna och vilja avskaffa politiska skillnader, med andra ord möjligheten för väljarna att pröva en annan väg, skulle ju kunna sägas vara ungefär lika ansvarsfullt som att införa enpartistat. 

En snabb Google-Earth-inzoomning på Sveriges politiska landskap just nu:
Runt ett parti som talar om ansvarsfull invandringspolitik, och som tänker rösta ner alla budgetar tills de specifika kraven uppfylls, befinner sig ett antal andra partier som förväntas ta ansvar genom att upphäva höger-vänsterskalan.

I det läget kallar Wallström alltså blockpolitiken för en styggelse, och i bakgrunden tornar Göran Persson upp sig. Patronen som är en av dem som bär störst ansvar för socialdemokratins svek. Det känns som om det är den gamla maktfullkomliga socialdemokratin, den som inte lyssnar, som gör comeback.
Det skulle vara mig en sorts ära att bli Stefan Löfvens drevkonsult, men om det nu är så att S bestämt sig för att peta honom, så kommer det nog att gå mer diskret till. Inte lika brutalt som med Juholt, som befann sig en bra bit till vänster om Löfven, utan mer genom ett slags slirig argumentation: att Löfven misslyckades eftersom han inte tog ansvar när han bildade regering med MP, att hans trevare mot fp och c var för klena, att han inte slog näven i bordet tillräckligt, att alliansen med MP är för knapsu, att det viktigaste är att vinna.

Vad det handlar om, är väl att högersosseriet vill dumpa MP för att kunna knö ihop sig med Alliansen, och inte bara med fp och C utan med M. Med visst bistånd och draghjälp från borgerliga medier, som uppfattar MP som betydligt mer samhällsfarligt än SD. För att kunna åstadkomma en sådan blockupplösning, krävs det en högervridning av S igen.
Igen - ja, för det var ett försiktigt försök till vänsterpolitik som den f.d regeringen bedrev.
Glöm inte den reaktion som följde på den lilla skattehöjningen för personer med den osannolika lönen 50.000 kronor i månaden och mer. Protesterna som följde påminde om rednecks som försvarar rätten att bära vapen.

Jag röstade varken på S eller MP i höstas, men jag tänkte att jag skulle lägga min röst på en Löfven-MP-regering i mars, den som aldrig borde ha saboterats. Men det finns inte på världskartan att jag lägger min röst på en Göran Persson-styrd koalition med Alliansen. 

Om högersosseriet vinner dragkampen, kan man säga att vi får ett stort, fett nyliberalt block med bruna inslag, bestående av S, SD och Alliansen. SD stödde ju Alliansen i det mesta, det är ett nyliberalt parti med kraftigt bruna inslag.

* Löfven har rätt, det handlar om ett nyfascistiskt parti - vilket inte innebär att alla som röstar på partiet, eller ens arbetar inom det, är nyfascister. Det är mycket komplicerat det hela, och handlar inte bara om att drottningens namnsdag föreslås ersätta den första maj eller att icke-kristna tänder monstruöst stora adventsljus. Jag ber att få återkomma i frågan.







Om någon säger "ansvar" en gång till… Jag tänker inte käka upp mina papiljotter, men jag kanske käkar upp valsedeln när den kommer.


Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)