onsdag 29 oktober 2014

"Den naturliga utvecklingen"

Carin Enström, f.d försvarsminister, säger till SvT att Moderaterna vill att Sverige går med i Nato. Överraskningen är inte överväldigande.
Men språkbruket, som ger sken av att vara objektivt, innehåller i själva verket en retorisk fint.
- Det är den naturliga utvecklingen.

Enström använder en metafor som högern är förtjust i.
Just i Nato-debatten verkar "naturlig" återkomma särskilt ofta.
Syftet är att framställa ett visst skeende som naturbundet, oundvikligt. Naturens lagar vet man ju att de inte låter sig påverkas av demokratin. De rullar fram opåverkbara och ve den som försöker störa dem.
"Onaturlig" eller "naturvidrig" har negativa konnotationer - naturligt låter däremot trevligt, sunt, avspänt - varför krångla till det när man kan ta ett naturligt litet steg?

Det är darwinismen, och dess politiska tillämpning socialdarwinismen, som ligger till grund för denna högerns syn på ödesbundenhet. Socialdarwinismen går igen i Carl Bildts "enda vägens politik", och i alla resonemang som går ut på att det inte finns något annat än ett enda alternativ. I grund och botten är Alliansens partier inte demokratiska.

Visserligen brukar valfrihet vara högerns slagord, men det har ingenting med vare sig en filosofisk/religiös diskussion om den fria viljan att göra, eller med demokratiska val. Valfrihet är en omskrivning för marknaden, som är en naturlag. Den absurda krocken mellan "enda vägen"-dogmen och käpphästen valfrihet förutsätter att demokratin successivt avskaffas och besluten flyttas över till marknaden. Som vi vet är det i full färd.
På motsvarande vis har det territoriella försvaret monterats ner, och besluten har flyttats bort från Sverige. Alliansens drivkraft för att avveckla det astrista och mossiga territoriella försvaret - "blågul försvarsnostalgi" som Expressen brukar kalla det - är inte pacifism, utan viljan att göra det helt omöjligt för Sverige att bibehålla någon som helst självständighet.

Så här ser försvarsutredningens slutsatser ut, som Enström utgår ifrån.


FAKTA: UTREDNINGENS SLUTSATSER

  • Ingen del av Sveriges internationella försvarssamarbete ger sådana effektivitetsvinster eller förmågehöjande effekter att det på något avgörande sätt påverkar svensk försvarsekonomi eller svensk försvarsförmåga.
  • Sveriges förväntan att i händelse av konflikt bli uppfattad på annat sätt än Natos medlemsstater, det vill säga möjligheten att reducera risken att bli indragen i en konflikt, framstår som alltmer löst grundad.
  • I ställer ökar risken för svensk del, eftersom vi inte har någon del av det kollektiva, solidariska skyddet.
  • Fördelar och nackdelar med ett medlemskap i Nato bör utredas, helst i samarbete med Finland.
Källa: Rapport från Utredningen om Sveriges internationella försvarspolitiska samarbete Fö 2013:B


Det är byråkratprosa som måste dechiffreras.
Den första punkten - tror jag - hävdar att Sveriges insatser t.ex i Afghanistan, Libyen och Mali inte påverkar svensk försvarsförmåga på något avgörande sätt. Jag tror att det är ett tveksamt påstående, eftersom resurser flyttats över från territoriellt försvar till insatser utomlands. Det är ju hela syftet med utförsäljningen av Sverige.
Jag får en känsla av newspeak: vad vill man egentligen säga med att "effektivitetsvinsterna" och de "förmågehöjande effekterna" är försumbara? Det låter ju som något negativt, som borde leda till slutsatsen att de internationella insatserna är misslyckade, eller åtminstone inte ökar förmågan eller vinsten. Ändå får jag inte intrycket av utredningen vill stoppa det internationella försvarssamarbetet.
Kan det möjligen handla om bortkollring?

Det är också ganska iskallt formulerat, med tanke på att det faktiskt dog svenska soldater i Afghanistan.

Punkt två är oerhört lurig. Moment 22 framstår som friheten själv i jämförelse. Där sägs är att Sveriges roll som "partner" till Nato, en ruggig sits som politikerna placerat oss i, automatiskt kommer att dra in oss i ett eventuellt världskrig. Trots att vi inte är med i Nato kommer Ryssland att uppfatta oss som en fiende.
Det naturliga utvecklingen från punkt två leder till punkt tre. Där hävdas att om Natoländerna börjar kriga mot Ryssland eller vice versa, så kommer Sverige att bli mos. Norge kommer vara med i krigföringen mot Ryssland, och Ryssland kommer kanske av den anledningen att invadera Sverige.
Och Sverige kommer då inte ha något territoriellt försvar att tala om.
Det naturliga steget är inte långt till punkt fyra. Oundvikligen bör utredas om Sverige och Finland ska gå med i Nato.


Men det skulle vara en aggression och en upptrappning av konflikten.
Jag håller tummarna för att den nya regeringen lyckas vrida tillbaks utvecklingen mot något mycket mer naturligt: neutralitet och alliansfrihet. Jag hoppas också att det förblir folkligt förankrat. Jag vet inte hur inställningen till Nato ser ut idag. I morgon kommer Försvaret med en ny presskonferens om ubåtsjakten, om jag fattat det rätt. Oavsett om de pekar ut NATO eller Ryssland, eller säger att äsch det var en upplevelseubåt, så måste de politiska besluten se till helheten.


Apropå universella lagar och Rosetta:



tisdag 28 oktober 2014

Bildningsluckan Orvar

Skryt & skrävel gör författaren glad
Men bäst av allt är en långpromenad
 Jag strök lite i förra inlägget - det blev lite väl pompöst. 
Jag drabbades av fransk megaloman paranoia. Men på sätt och vis tror jag boken skulle komma ännu mer till sin rätt på franska, den drivs av ett medelhavstemperament snarare än ett nordiskt/anglosaxiskt. Och jag har läst såpass mycket fransk litteratur att min stil säkert påverkats av det. 

Kul artikel på Aftonbladet kultur om den franska kulturministern som hamnat i blåsväder. Hon erkände i en intervju att hon aldrig läst Modiano. Hon lär också ha sagt att hon inte skäms för det, vilket är fräckt i en fransk kontext. Som det står i artikeln är bildning (eller åtminstone låtsad bildning) en förutsättning för en högre karriär i Frankrike. Till skillnad från i Sverige även för näringslivstoppar och liknande. 

I skuggan av den franska kulturministern kan jag väl passa på att bekänna att jag bara läst en enda bok av Modiano (tror jag - det är möjligt att jag läst två, helt säker är jag inte, hur som helst var det länge sedan, på 90-talet). Romanen hette Villa Triste, jag tyckte att den var bra men "inte riktigt min grej". 

Det har man rätt att tycka. Det finns så mycket litteratur, och det gäller att hitta fram till det man verkligen gillar. 
Annat var det förr! Under antiken och tidig medeltid var det möjligt att ha läst i princip allt som fanns. Ja kanske ända fram till Gutenberg. Väldigt få läste ett fåtal böcker. Idag läser många många böcker. 
Många många böcker.

Ja det var väl allt jag hade på hjärtat för tillfället tror jag.

  ****

Men jag kommer att återkomma till försvarsdebatten, där man allt tydligare kan urskilja en politisk konflikt: NATO-anhängarna vill rusta ner det territoriella försvaret, och eventuellt låta utländska styrkor befinna sig mer eller mindre permanent i Sverige, vilket skulle innebära ytterligare en inringning av Ryssland, en framflyttning av NATOS positioner. (Samtidigt är tanken att de svenska styrkorna skickas till olika oroshärdar runt om i världen, på uppdrag av samma NATO). Försvarsmakten tror jag hellre skulle vilja syssla med territoriellt försvar, än att rycka ut på olika uppdrag som politikerna kanske inte alltid tänkt igenom tillräckligt. Åtminstone tror jag att i valet mellan territoriellt försvar och operationer långt borta, så ville man prioritera territoriellt försvar (raka motsatsen till Expressens linje, alltså).

Socialdemokraterna, hoppas jag, lyssnar i så fall mer på försvaret än på Expressengalningarna. 


Klart slut för tillfälle.


Ett tillägg tills vidare - apropå ett eventuellt införande av partiell värnplikt:

Rör det sig om militärtjänstgöring endast för män, så menar jag att mitt tolkningsföreträde är lika obetydligt som när frågan om manlig omskärelse diskuteras. 

Men med den reservationen i åtanke är min åsikt: inte som det är nu. Först måste det klargöras vad försvarets uppgift egentligen är. Unga pojkar ska inte luras iväg och riskera att bli kanonmat i hopplösa strider långt bort. 
Och absolut inte i kombination med ett Natointräde. För då kan de kommenderas ut i världskrig en vacker dag (om neutralitetshatarna får som de vill).

Något slags civil värnplikt för alla tycker jag låter som en helt ok idé. Även för gamlingar, alltså i jämförelse, jag skulle inte ha något emot att gå en utbildning i civilt försvar. 

Till exempel.
På återhörande. 







söndag 26 oktober 2014

Musik för tigeröron


Comme du marbre noir brillant, la mystique de la suffisance de soi: comme s'il n'y avait qu'un dieu pour être aussi arrogant, aussi suffisant, un dieu du genre premier moteur lui-même immuable… 
Je me répète, me récapitule e me catapulte à partir de ce coeur.... 

Ett stycke ur Myggor och tigrar översatt till franska som jag snubblade över på facebook idag. 
Skönt att se sina ord på franska. Avsnittet stod i en essä, en spännande tolkning av Myggor och tigrar. 
Jag kan inte återge essän här, det är tänkbart att tiden, som påstås mogna, så småningom kommer att vara inne för en översättning. 

Det finns dokumentär poesi och poetiska dokumentärromaner! Sverige kräver kanske byråkratprosa, ledarsideprosa, journalistprosa, kändisprosa, truestoryprosa och diagnosprosa. Men det är ett missförstånd att försöka begränsa realismen (perceptionen och kognitionen) till att endast gälla det vi redan vet: avgränsa den från det profetiska, synska eller fjärrskådande; och vittneslitteratur kan självfallet vara skriven på känslans språk, den behöver rakt inte vara avmätt och pastöriserad (ett perspektiv blir för övrigt inte mer objektivt, bara för att tonfallet är ett litterärt slags "socialstyrelsen rekommenderar"). 


"En autentisk skildring". Ja. Två miljöer skådade genom ett temperament. Men inte fiktion, påhitt eller lögn. 
Men det skrämmer nog fortfarande, för vem går fram till en mordplats och stirrar på ett lik. Eller jämför en grönsakshandlare med första röraren själv orörd.
Jag behöver inte skrävla, Myggor och tigrar har så många tolkningsmöjligheter. 


Det här inlägget kanske borde ha stått i myggorochtigrarbloggen, men jag hade nog mer på hjärtat som anknöt till talesättet att tiden mognar. Men är det inte så inom journalistiken, att den är ett surkart som ruttnar?
Paranoian, detta månghövdade begrepp, framställs plötsligt som ett ideal: 
Paranoia vårt bästa försvar mot Ryssland.

Återkommer i morgon om detaljerna, då jag ska dyka ner i tidningsprosan och analysera den finske försvarsministerns reträtt från kritiken av skärgårdsoperationen, bland annat.

Till dess lite invaggande dekadens.  



lördag 25 oktober 2014

"Att försätta sig ur rörelse"


Marinen har slagit till reträtt. Underrättelseoperationen är avslutad. Man har uppgivit att det inte kan ha handlat om en konventionell ubåt, men att det möjligen kan ha rört sig om något annat. Detta baserat på tre tips från allmänheten, varav ett beledsagat av ett suddigt foto av en upplevelseubåt
Några egna observationer har marinen inte presenterat. 
Samtidigt  sker en parallell reträtt: mediernas. Det är viktigt för både Försvarsmakten och medierna att framstå som dynamiska, i framkant, vid frontlinjen, alltid i rörelse.
Hur ska då massmedierna lyckas med ett återtåg utan att det framstår som ett nederlag? 
Med hjälp av grammatiken, denna trollerilåda. 

"Om Försvarsmakten tvingat upp de undervattenfarkoster från främmande makt som sökts i Kanholmsfjärden i veckan – hade det kanske skett live i Expressen TV", meddelar Expressens nyhetsblogg.

Sepåfan, man har övergivit presensformen. 
Imperfekt hade inte funkat här, eftersom ingenting hände. Futurum är inte längre att tänka på, de undervattensfarkoster som hägrade i framtiden kan rentav ha visat sig vara en så kallad våt dröm. 
Det får bli konjunktiv. Konjunktiv - jag citerar ur Wikipedia för enkelhetens skull - "har med hypotetiska och möjliga förhållanden att göra" och "uttrycker talarens önskan, indirekta uppmaning eller syn på vad som vore lämpligast".

OM det dykt upp nåt, så hade det kanske skett LIVE!
Expressens nyhetsblogg tillägger hurtigt: "det är kul att många kollar Expressen TV. Journalistkollegorna är inte ensamma om det. Vi har slagit trafikrekord mest varje dag."

Till och med eftertanke skulle kunna dra ett löjets skimmer över det uteblivna spektaklet, för eftertanke är varken skjutjärnsjournalistikens eller militärens signum. 


Det räcker inte med att säga att sanningen är krigets första offer - jag tror man bör säga att själva språket är det. 
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om marinen, om de verkligen har bluffat medvetet eller bara tagit minsta lilla iakttagelse i beaktande, påpassligt nog strax efter en ny regerings tillträde. Men såvitt jag begripit det, är det faktiskt en upplevelseubåt som de rockat loss på.
Ett vet jag säkert, och det är att medierna har avslöjat sig. 

"Att försätta sig ur rörelse" - en eufemistisk omskrivning som använts tidigare i världshistorien, när en reträtt skulle beskrivas som en tillfällig paus i en ständigt dynamisk, framåtryckande och triumfatorisk rörelse. Carl Bildt lär inte sluta tala om en "möjlig våldtäkt", och Expressens vapenskrammel kommer att fortsätta. Upplevelser, rekord och längtan efter krig. 









Uppdatering:
Finlands försvarsminister är kritisk till operationen.

fredag 24 oktober 2014

Alice Bah Kuhnkes drevkonsult

... kan jag inte vara, eftersom sådana här intellektuella bör vara både fria och oberoende.
Men några reflektioner kan jag göra, eftersom jag känner till blodhundarnas metoder.
Medias minne är synnerligen kort när det gäller dess egna missgrepp och nidingsdåd.
En tidningschef har just suttit och ljugit, undvikit väsentliga frågor och manipulerat opinionen - kort därefter blir det drev.
Mot tidningschefen? Nix, mot en minister för att hon inte anses vara tillräckligt slipad i en intervju.

Alice Bah Kuhnke vill inte svara
Kritiken växer efter mardrömsintervjun

Jag har lyssnat på P1-intervjun som föranlett krigsrubriker. Intervjuaren var aggressiv och orden stockade sig i den förtrytsamma strupen på honom. Alice Bah Kuhnke var bra.

Nå, jag ska väl koppla ett större grepp på det här framöver. Jag hoppas innerligt att Alice Bah Kuhnke sitter kvar som kulturminister. Innerligt, ja. Ett drevs syfte är att avsätta någon. Då har blodhundarna "vunnit". I sådana här våldsspiraler försvinner sakfrågorna. Mediedrev är nämligen inte alls detsamma som kritik. Kritik kräver urskillningsförmåga, proportioner, att man ser till helheten. Drev däremot brukar präglas av "damned if you do, damned if you don't": ena stunden kan alltså Alice Bah Kuhnke kritiseras för att hon inte är tillräckligt mycket råskinn, andra stunden för att hon är för tjockhudad (båda exemplen kommer från dammråttor på Expressens kultursida). 

Jag nöjer mig med några randanmärkningar till intervjun:
Alice Bah Kuhnke är egentligen inte tvungen att berätta vad hon anser om strykningarna i Pippi Långstrump. Uppenbarligen var det väldigt viktigt för journalisten att få reda på vad hon tyckte om just den saken. 

Vad en kulturminister inte kan göra, är att kräva strykningar. Det hade varit ganska fel om hon hade sagt: ja, bra, nu städar vi upp i litteraturen! Bort med sexism, rasism och vad finns det mer, klassförakt!

Det krävde hon inte heller. Hon sa ungefär att hon föredrar att man låter saker stå som de är och diskuterar dem, men att det inte gick att säga något generellt om det, det varierar från fall till fall. Det märktes att hon snarare var emot censur än för. Men hon ville inte lägga sig i SvT:s beslut(det finns något som heter ministerstyre, som man brukar vilja undvika). 
Journalisten var inte nöjd. Det är svårt att veta vad för svar han ville ha. Frågan var löjlig, småttig och ettrigt ställd. Men Alice Bah Kuhnke svarade exemplariskt. 
Bland allt dumt och skumt som sagts och skrivits kan man nämna den här Expressenjournalistens bjäbb. 
Hon har ingenting alls att säga om det som bygger en nation. I stället möter hon frågorna som en tjockhudad företagsledare inom det privata näringslivet.
Det som bygger en nation? Expressen är idag ett forum för förljugen nationalism. Deras chef är en tjockhudad företagsledare inom det privata näringslivet. 

Alice Bah Kuhnke talade om att motverka bildningsklyftorna. Det är inget man gör i en handvändning. 

                                                             * * *
En detalj: om Alice Bah Kuhnke påstås det i Expressen att hon "saknar kulturell kärna". Jag hajade till lite, eftersom jag fick höra (bland mycket annat) att jag saknade kärna. Det här är en mycket speciell anklagelse, som används då man vill förneka någons själva existens. 


                                          

torsdag 23 oktober 2014

Töm Östersjön!

Kanske bör man nöja sig med att skratta åt att en båt med DN-journalister blev beskriven som ett ryskt stridsfartyg, eller att en fritidsfiskare förvandlades till en mystisk ryss, men problemet är värre än att bara vara ett exempel på klantig journalistik. Krigets första offer är sanningen, heter det ju, och nu har vi fått ett prov på att medierna ligger i startgropen för att ombesörja den saken.
Jag såg debatten mellan Göran Greider och Thomas Mattsson i Aktuellt igår. Mattsson undvek förstås att svara på besvärliga frågor. Det hela kom istället att handla om ifall det var rätt av media att ge den eventuella incidenten så stort utrymme. Men det är inte riktigt pudelns kärna. Det viktigaste är att journalistiken snabbt tröttnade på att inget hände, tröttnade på att sväva i ovisshet, det enda som syntes på platsen var ju svenska militärer och journalister.
Man bestämde att det var en eller flera ubåtar och att de var ryska. Militären har inget sagt om den saken. Expressen var inte ensam om det här, Aftonbladet t.ex hade på löpet att ryssarna förmodligen hade klivit i land.
Jag vill inte ta i med superlativer men mediebevakningen av det eventuella inkräktandet i skärgården är bland det pinsammaste jag sett. 

Göran Greider talade om "inflation i språket" under debatten med Thomas Mattsson i Aktuellt i går. Ja, det kan man gott säga. Carl Bildt twittrade om "möjlig våldtäkt", Rapport talade om "nationell kris".
Aktuellt (tror jag) intervjuade en skärgårdskvinna som sa att vi måste gå med i Nato.

Det var inte utrymmet som var problemet utan vad man fyllde det med. 
Thomas Mattsson sa:
"Om jag hade bott i skärgården hade jag tyckt att det var anmärkningsvärt om jag hade sett korvetter, stridsbåtar, helikoptrar fulla med tungt beväpnade militärer".
Oj, tänkte jag - har det varit ryska korvetter etc etc, fulla med tungt beväpnade militärer i skärgården? 
Men nej, det var ju de svenska militärerna han syftade på. Han hade lika gärna kunnat säga att han, om han hade varit skärgårdsbo, hade tyckt att det var anmärkningsvärt om han hade sett massor av journalister. 
Cirkelbevis. 

Mattsson gick alltså inte in på genanta detaljer (DN-båten, fritidsfiskaren) utan uppehöll sig vid "nyhetsvärdet", denna självuppfyllande profetia. 
Beviset för att det var en stor nyhet, var att det blev en stor nyhet. Danmark, Norge och brittiska Sky News hade visat stort intresse för Expressens prime time.
Det lät lite som om Mattsson redovisade något slags resultat för ägarna. Expressen hade lyckats kränga en nyhet och därmed var nyhetsvärdet garanterat.

Expressens agenda kan nog till viss del sägas vara att de vill att Sverige går med i NATO. Ledarsidan passade ju på att tala om vad som var den enda korrekta slutsatsen av den eventuella kränkningen.

Privatpersonerna som gjorde observationerna (tre stycken, om jag fattat saken rätt) bör omedelbart öppna bloggar och skriva i detalj vad det var de iakttog. Nu har det varit så många upplevelseubåtar och  andra bottennapp i medierna att det har känts som att läsa En Ding Ding Värld. Kul tidning, förvisso. Men det skulle vara intressant att veta om det finns någonting med substans överhuvudtaget.

                                                   * * *

Töm Östersjön - ja, tänk en avmilitarisering av Östersjön. Det är så mycket skrot där.


Det här lär vara den första versionen av Trololo-mannen. Från 60-talet.












onsdag 22 oktober 2014

Utan rubrik

De här olika ryska fartygen som blir utpekade för att släppa ifrån sig u-båtar - om det visar sig att de inte gjorde det, kommer de att få en ursäkt?
Den här fritidsfiskaren som fått föreställa mystisk ryss kanske inte behöver någon ursäkt, det är ju inte riktigt som när en städerska anklagades för att ha stulit ett tåg. Men kanske tidningarna i framtiden borde skaffa sig en motsvarighet till viralgranskare, så att de inte uppmuntrar till masshysteri, xenofobi och spökrädsla.

För övrigt säger sig Expressen ha talat med en källa inom FRA som ifrågasätter ubåtsjakten och trovärdigheten hos de privatpersoner som rapporterat in iakttagelser. Men Expressens egen trovärdighet är lägre än någonsin så det är så dags nu.

Aftonbladet och Expressen tävlar om upplagesiffror:



Det ska bli intressant att se om det dyker upp någon ubåt så småningom, inte tu tal om det. Psykologisk krigföring är nästan lika intressant som det bortträngdas återkomst.

Nu jävlar ska ni få se på pacifism.

Bloggens läsare! Det blir en repris.




Orkar inte hitta på någon rubrik, fixar en sen.


Det blev ingen Grosskampftag

Jag har ångrat mig och önskar inte längre att försvaret får mer resurser.
De bör skickas iväg på en kurs i reiki healing i stället.
"Detta är oacceptabelt!" - vad är det som är oacceptabelt? - "Något!
Det är Något! Något går icke för sig!" -
Men vilka belägg finns för att Något existerar?
Den mystiske mannen på löpsedlarna visade sig vara en fiskare och inte en strandsatt ryss; en av de u-båtar som allmänheten rapporterat in var i själva verket en upplevelse-u-båt (ja, det finns upplevelseresor under vattnet). De suddiga bilder som förekommit är inte mer imponerande än UFO-observationer och det hela ger intrycket att vara ett dyrt propagandafiasko.
Propaganda för vad då? För Något!

Det kryllar kanske av u-båtar i Östersjön fortfarande och en del är kärnvapenbestyckade och styrs av kaptener som styrkt sig med vodka - som på 80-talet - andra är väl amerikanare som köpt vår svenska u-båt som är mer eller mindre oupptäckelig. Eller vad det heter. Sverige var med i Medelhavet och simmade i kapp med de stora farbröderna i Nato. Och amerikanarna blev så imponerade att de köpte en u-båt av oss. Med den följd att det kan vara fullt med amerikansksvenska u-båtar i skärgården utan att det märks.

När medierna tar till stora ord som nationell kris är syftet att öka folkets stridspittighet och frammana den nationella och internationella kris man så hett åstundar.

Även mer sansade personer säger saker i stil med "försvaret skulle knappast lägga ner såna enorma resurser på u-båtsjakten om de inte fått mycket starka indikationer på att något ägt rum". 

Så kan man säga. It ain't necessarily so kan man också säga.


Oavsett om de lyckas fiska upp en u-båt eller ej, så är jag från och med idag för en bantning av försvaret.

Spektaklet, som ju ägde rum kort efter att S-regeringen tillträtt - lite för nära inpå maktskiftet för att man skulle kunna tro att det var en slump, och med intensiv uppbackning från högerspökmedia - låt se nu, är det Ryssland som knuffas för att Sverige inte ska gå med i Nato? Eller är det Nato som knuffas för att Sverige ska gå med i Nato? Eller är det Försvaret som vill bränna lite stålar för att kunna kräva mer? 
Vilketdera det än må handla om: S-regeringen får inte låta sig påverkas av den psykologiska krigföringen.





Ytterligare en hypotes är att "allmänheten", som skickar in hundratals tips om dagen, leker.

måndag 20 oktober 2014

"Pick that piano, gal!"

Först av allt det senaste om skärgårdsintermezzot.

Det ryska moderskeppet (uthängd morsa till miniubåtarna) förnekar moderskapet, enligt uppgifter i Svenska Dagbladet
”Vi har noterat och är smickrade över den ökande uppmärksamheten från svenska och internationella medier vad gäller NS Concords rörelser. Dock måste jag meddela att det inte föreligger något ovanligt med dessa rörelser”, skriver Novoship-chefen Jurij Tsvetkov.
 En retsticka.  Ska jag gå på intuition, så tror jag inte att den skälmen ljuger.
U-båtsjakten ger ett farsartat intryck. Den påminner om vallningarna med Thomas Quick: mycket väsen för ingenting. Nej, jämförelsen haltar - det finns trots allt ganska många u-båtar i Östersjön.
Men den som har tillräckligt många år på nacken för att minnas 80-talets u-båtsjakter har svårt att bli speciellt imponerad eller skräckslagen av dessa nya eventuella incidenter. Bland mycket annat för att Sovjetunionen inte invaderade Sverige på 80-talet.
I Rapport i kväll talades det om "nationell kris". Vilka ord ska de då ta till, om det skulle bli en allvarlig kris?

Stefan Löfven har rest till Finland för att diskutera ett ökat finsksvenskt samarbete. Det är bra. Som jag brukar säga: Sverige är Finlands strategiska djup och båda bör vara alliansfria.

Än så länge är regeringens inställning i NATO-frågan oviss, men det känns en aning hoppfullt: jag tror inte att den nuvarande regeringen kommer att föra Sverige närmare NATO. Några steg tillbaks, ett återvändande till den klassiska socialdemokratiska neutraliteten?
För tidigt att säga. Men vid en presskonferens i Helsingfors uttalade Löfven sig sakligt: aktiviteterna i Östersjön har ökat från bägge håll, Natos och Rysslands.

Den finske statsministern Alexanders Stubb talar om vikten av en öppen diskussionskanal med Ryssland. (På tvärs emot Oksanens idé att avbryta all diplomati).

Och Svt har intervjuat Sven Hirdman, f.d ambassadör i Moskva. Den artikeln tycker jag är ganska klargörande och balanserad: it takes two to tango säger man, som man ropar får man svar är ett annat talesätt som verkar stämma ganska väl.

Nato har ökat sin närvaro i Östersjöområdet mycket väsentligt, och haft stora övningar i området. Flera länder kring Östersjön har också blivit Natoländer.
– Ur rysk synpunkt är det en försämring av det säkerhetspolitiska läget. Det har lett till att ryssarna har haft flera stora militära övningar i området, senaste flera året. Så det har blivit ett spänningsområde och då är det inte så konstigt att det uppstår sådana här intrång, säger Hirdman.


                                                              * * *

Jag behåller swingtemat ett tag.

Lil Hardin Armstrong, piano och sång, med sin swing orchestra. Här framför de Lils komposition Oriental Swing. Lil var ledare både för "all girls"-orkestrar och blandade.

Come on girls - - ready to play





lördag 18 oktober 2014

Virdborg - Juholt = Suhonen - Virdborg?

Någon kanske minns att DN publicerade en mejlväxling mellan Håkan Juholt och Jerker Virdborg, där de talade om kultur. (Jag tyckte att den var larvig men jag är ju omöjlig). Hur som helst, det slog mig plötsligt att det kanske var Daniel Suhonen som skrev Juholts mejl. Har nån hunnit läsa Suhonens bok och vet om det är så? Det är i så fall inte ok, utan i det närmaste bluff och bedrägeri.
Frågan är varför Suhonen satsade så hårt på att göra Juholt till en kultursnubbe. Det är iofs motsatsen till populism, tack tack, fint fint, men varför?

Nu väntar vi bara på avslöjandet att det var Ranelid som skrev Reinfeldts öppna-era-hjärtan-tal.




* * *

Jag har november i huvudet lite grann i förväg, och ska bege mig till ljusterapicafé.


Dagens barocka astrobild: kosmiska moln skulpterade av stjärnvind.

torsdag 16 oktober 2014

All the guys were scared of Mary Lou and Melba



Samtidigt i Amerika.









Shit happens i kungahuset

Det har ju framkommit att Gaggböles drottning Mimosa Slavhitler, gift med kung Netto de Bar, har ställt till med en sjuhelsikes intensiv kampanj för att mörka att hennes far inte bara var en liten opportunist som drog nytta av den nya dynamisches och kraftvolles tidsanda lite grann av en halvmedveten slump, utan en synnerligen tilltagsen och initiativrik nazistisk pamp som aktivt berikade sig på många vis, konfiskatoriska och notoriska.
Schindlers absoluta motsats, skulle man kunna säga.
Kampanjen för att tysta de oförskämda journalisterna antyder, menar en del i Gaggböle, att Mimosa Slavhitler fortfarande sympatiserar med sin fars verksamhet och åsikter, medan andra hävdar att det handlar om att hon inte är särskilt klyftig, och alltså inte förstår innebörden av det som hände. De psykoanalytiskt lagda talar om bortträngning.

Eftersom Mimosa Slavhitlers make, kung Netto de Bar, också hade en far som var nazist och en morfar som var hängiven supernazist ställer sig en del i Gaggböle frågan om det gamla talesättet "lika barn leka bäst" inte har fått en dubiöst brun klang, och om inte unga gaggbölingar skulle kunna få för sig att det är ganska ok att vara nazist, när det nu är tjockt med nazism i det kungahus som fyller funktionen att vara centrum för Volksgemeinschaftet under Volksfesten och Grosskampftagen. Det är ju monarkin som är Gaggböles geheimnisvolle Zentrum der Volks- und Rassenseele.
Men var gång någon volksschädling journalist frågar Mimosa om hon inte borde lägga korten på bordet och allvarligt besinna och begrunda sin fars skuld, i stället för att förneka och förringa, svarar hon:
- Kaknif!


Den här korta filmen gjorde Goebbels ursinnig.


Kaknif = kommt auf keinen Fall in Frage.


Tigerbossen har alltid varit republikan. Han var swingpjatt under kriget. - Nä, monarki asså, det är nattståndet.

tisdag 14 oktober 2014

Som just vuxit opp och blivit dissidentbarnbarn

Och nu ska jag kommentera en artikel av Michail Sjisjkin: "Ryssland är redan i krig med Väst".

Den innehåller jättemycket demagogi. Artikeln gör gällande att Ryssland förbereder en storskalig invasion av Europa. Ukraina är bara början. Den slår fast att vi befinner oss i en förkrigstid (före det tredje världskriget). Och att ryssarna redan är förberedda på vad som komma skall, till skillnad från västeuropeerna:
"psykologiskt släpar Europa efter, det njuter fortfarande av livet i en kraftlös förkrigsvärld".

Lättingar och veklingar alltså. (Retoriken känns igen, det är så det brukar låta när någon vill trissa upp en konflikt).

Jag tror ju inte på den bilden. Men man ser den uppfattningen ibland: Putin är vår tids Hitler och han förbereder en invasion av Europa.

Sjisjkin verkar alltså vilja öka europeernas stridsvilja. Den genomgående metaforen i Sjisjkins artikel är kosmologisk: "det svarta hålet". Och sådana vill man ju inte hamna i. 

På nyheterna häromdagen intervjuades några svenska militärer apropå Rysslands aggressioner i Östersjön. De sa att både NATO och Ryssland har en högre närvaro i Östersjön än tidigare, men att det inte nådde upp till det kalla krigets nivåer.

Jag ska väl inte upprepa mig, men det är inte konstigare att Ryssland inte vill att NATO har en militärbas på Krim, än att USA inte ville att Sovjetunionen hade det på Kuba.
Två destruktiva stormakter står mot varandra.

(En upprepning som däremot kan vara på sin plats, är att jag är för ett stärkt svenskt försvar och emot ett svenskt NATO-inträde).

Sofi Oksanen skrev ju en artikel i Expressen för ett tag sedan, "Svik oss inte igen", som jag uppfattade som ganska så krigshetsande. Nästan häpnadsväckande så - hon sa tvärt nej till all diplomatisk dialog.

Nu har Oksanen blivit kritiserad för att vara rysshatare. Det gäller i synnerhet boken När duvorna försvann.
"Var går gränsen mellan reaktionär landsbygdskitsch och feminism?" frågar sig Thomas Steinfeld i Sydsvenskan.

Jo det där alltså, det är en fråga att grunna på.
Oksanen skriver melodramatiskt. I en intervju har hon sagt att hon inspirerats av Angélique-serien, det kom sannerligen inte som någon överraskning. Jag kan inte med hennes litterära stil. Inte för att jag har något emot melodramen i sig, men när den kopplas ihop med något slags nationalromantik (för det är det väl ändå fråga om) och politik så kan det i värsta fall vara en destruktiv kioskvältare.

Flugorna i Sartres pjäs "Flugorna": bra. Flugorna i början av Utrensning: dåligt. Ja, jag tycker verkligen så, men det är förstås en smaksak. Akademien står för snille och smak och jag står för mig.

Jag tror trots allt inte att barn till före detta dissidenter från Östblocket nödvändigtvis är de bästa omvärldsanalytikerna eller fredsvännerna.



Bakgrund bakgrund bakgrund. Det pratas så mycket om bakgrund. Ja, och identitetspolitik.







måndag 13 oktober 2014

Swing high!

Idag så rekommenderar jag en spännande understreckare om Swing Jugend, en subversiv ungdomskultur i Tyskland under nazitiden.
Rörelsen utgjorde ingen enhetlig politisk opposition, men medlemmarna uppträdde gärna utmanande genom att som hälsningsord använda ”Swing Heil” eller ”Swing High” med vårdslöst uppslängd högerarm

skriver Conny Svensson.
Jazzen ansågs ju förkastlig i Sverige också, den beskrevs som "negervrål" och "kriminellt oljud", och Alice Babs gjorde skandal med Swing it, magistern! Men det var farligare att vara swingpjatt eller swingböna i Tyskland. Enligt den här artikeln hände det att man blev giljotinerad för att ha tagit in jazzkanaler på radion. Andra swingpjattar deporterades till koncentrationsläger.
Populärt nöje bland nazister var tvångsklippning av långhåriga jazzgossar i samband med utdragen misshandel i polisens förhörslokaler.
Artikeln nämner pianisten Jutta Hipp, en av nazitidens tonåriga swingentusiaster. Henne kände jag inte till tidigare. Efter kriget kom Jutta Hipp att bo i Östtyskland, där swingen inte heller var så välsedd av regimen (den var för amerikansk och lättsinnig), så hon flyttade till Väst.
Jag kommer att tänka på hur swingen, och i förlängningen den amerikanska, fria livsstilen, uppfattades som ideal bland många i mina föräldrars generation. Det var före Vietnamkriket, 68:orna, studentrevolten. Och före rocken, förstås. 

Kvinnliga swingartister har oförhappandes kommit att bli en serie i bloggen. Det här stycket har passerat gränsen från swing till cool - och cool är inte hundra procent min melodi men det är helt ok.



Förr eller senare ska jag få ordning på typsnitten i bloggen: för tillfället växlar den mellan pytteliten stil och mer storstilad.



onsdag 8 oktober 2014

Det är nästan ännu mer åsikter nu än  före valet. och indignation och leta efter att någon säger fel

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)