torsdag 11 december 2014

Pausbild


Ett par, tre miljoners miljarder opinionsundersökningar kan inte ha fel


Det kommer väl minst en opinionsundersökning i veckan fram till i marsVäljarna kan känna sig uppvaktade. 
Det kan verka lite överdrivet och kan kanske leda till demokratiskt utmattningssyndrom, siffrorna måste ju tolkas med försiktighet också, men på sätt och vis har det sina poänger. 

Det finns inte en folkets röst. Det skrev gamle Klemperer redan för ganska länge sedan: "det finns ingen vox populi, bara voce populi, och vilken av denna röster är den sanna?" (LTI, sidan 273).

Jag håller med Karl-Petter Thorwaldsson om att det skulle vara farligt för demokratin om S och M bildade regering. Ja, det skulle nästintill avskaffa demokratin. Tanken är kvävande. Så det är en sak att partierna samarbetar med varandra i olika frågor, en annan att fantisera om att avskaffa blockpolitiken.

Varför inte gå tillbaks till demokratins ruta ett och komma överens om något grundläggande:
inget parti är tvunget att samarbeta med något annat. Ingen kan kräva att moderaterna samarbetar med miljöpartiet. Man kan heller inte anklaga FP och C för att de inte ville bilda regering med S i höstas. 
Och inget parti kan hävda att de företräder andra partiers väljare. MP kan alltså inte påstå att de företräder en tyst majoritet av miljövänner som inser att naturen är det mest grundläggande, vi har bara en planet, miljön är den enda fråga som verkligen betyder något på sikt. 
Inget parti kan bestämma att ett val till riksdag, kommun eller landsting i själva verket är en folkomröstning om kärnkraft. 
Statistik kan man ha till mycket: det är fler svenskar som inte vill gå med i NATO än som vill det, men inget parti kan säga: nästa val är i själva verket en folkomröstning om NATO, för hela vår framtid står på spel, risken är att vi dras in i ett världskrig annars och denna fråga är den enda som verkligen betyder något. 
Det går heller ej att säga: nästa val är en omröstning om miljonbonusarna till bankchefer. 

Fi har för övrigt visat att de vänder sig till Alliansens kvinnor i första hand. Gudrun Schyman riktade sig direkt till FP:s kvinnor i en debattartikel häromdagen. Det är egentligen inte överraskande alls, mest bara bra att det blir förtydligat inför nästa val. 



Ank-Käthe grubblar över opinionens vindar 



Jag måste ta bloggpaus. Orsaken är att en del har hört av sig och sagt att de längtar efter en ny bok av mig. Så jag ska se till att bli färdig med den. 
Ta mycket väl hand om er tills vidare, och på återhörande.

Klart slut för tillfälle. 

onsdag 10 december 2014

Piglördag - då blir det disco!

Valet är inte förrän i mars, kommer det vara valrörelse ända fram till dess eller?
Orka! som ungdomarna säger. Orka!

Människan behöver roa sig.
Den här videon har jag redan spelat, men det var ett tag sedan. Dansläraren vill tydligen förbli anonym, därför är han huvudlös.
Den som övar in dessa danssteg gör säkert stor succé i sällskapslivet.




tisdag 9 december 2014

Och här kommer högersossarna…


Margareta Wallström har uttalat sig gammaltestamentligt: Blockpolitiken är en styggelse

Det råkar vara så att styggelse är ett ord jag tycker är rätt festligt (om än inte lika roligt som oomkullrunkelig); jag använder det ibland i bloggen. Men självfallet är det ett auktoritärt ord, i rakt nedstigande led från Herren Sebaot och hans propagandaministerium.

Styggelse ingår varken i en socialliberal, nyliberal eller marxistisk vokabulär. Det hör knappast heller till den onämnbara ideologi som börjar på f.* Kanske är det talibansnack eller kristen höger, hur som helst så härrör ordet ur en tid mycket långt före demokratin, då det var absolut självklart att det fanns en enda auktoritet med oinskränkt makt, nämligen Herren Sebaot.

 Styggelse verkar vara ett slags verbal upptrappning eller dogmatisering av det ihärdiga talet om ansvar den sista tiden. Det har knappt gått att öppna en tidning utan att se det. Ansvar ansvar ansvar.


Det är två olika saker att säga: i det här läget bör vi försöka samarbeta över blockgränsen (även om det inte alls är så säkert att det är bra att möblera om hela det politiska landskapet för ett sabotörpartis skull) och att säga: blockpolitiken är en styggelse. 
Att underkänna och vilja avskaffa politiska skillnader, med andra ord möjligheten för väljarna att pröva en annan väg, skulle ju kunna sägas vara ungefär lika ansvarsfullt som att införa enpartistat. 

En snabb Google-Earth-inzoomning på Sveriges politiska landskap just nu:
Runt ett parti som talar om ansvarsfull invandringspolitik, och som tänker rösta ner alla budgetar tills de specifika kraven uppfylls, befinner sig ett antal andra partier som förväntas ta ansvar genom att upphäva höger-vänsterskalan.

I det läget kallar Wallström alltså blockpolitiken för en styggelse, och i bakgrunden tornar Göran Persson upp sig. Patronen som är en av dem som bär störst ansvar för socialdemokratins svek. Det känns som om det är den gamla maktfullkomliga socialdemokratin, den som inte lyssnar, som gör comeback.
Det skulle vara mig en sorts ära att bli Stefan Löfvens drevkonsult, men om det nu är så att S bestämt sig för att peta honom, så kommer det nog att gå mer diskret till. Inte lika brutalt som med Juholt, som befann sig en bra bit till vänster om Löfven, utan mer genom ett slags slirig argumentation: att Löfven misslyckades eftersom han inte tog ansvar när han bildade regering med MP, att hans trevare mot fp och c var för klena, att han inte slog näven i bordet tillräckligt, att alliansen med MP är för knapsu, att det viktigaste är att vinna.

Vad det handlar om, är väl att högersosseriet vill dumpa MP för att kunna knö ihop sig med Alliansen, och inte bara med fp och C utan med M. Med visst bistånd och draghjälp från borgerliga medier, som uppfattar MP som betydligt mer samhällsfarligt än SD. För att kunna åstadkomma en sådan blockupplösning, krävs det en högervridning av S igen.
Igen - ja, för det var ett försiktigt försök till vänsterpolitik som den f.d regeringen bedrev.
Glöm inte den reaktion som följde på den lilla skattehöjningen för personer med den osannolika lönen 50.000 kronor i månaden och mer. Protesterna som följde påminde om rednecks som försvarar rätten att bära vapen.

Jag röstade varken på S eller MP i höstas, men jag tänkte att jag skulle lägga min röst på en Löfven-MP-regering i mars, den som aldrig borde ha saboterats. Men det finns inte på världskartan att jag lägger min röst på en Göran Persson-styrd koalition med Alliansen. 

Om högersosseriet vinner dragkampen, kan man säga att vi får ett stort, fett nyliberalt block med bruna inslag, bestående av S, SD och Alliansen. SD stödde ju Alliansen i det mesta, det är ett nyliberalt parti med kraftigt bruna inslag.

* Löfven har rätt, det handlar om ett nyfascistiskt parti - vilket inte innebär att alla som röstar på partiet, eller ens arbetar inom det, är nyfascister. Det är mycket komplicerat det hela, och handlar inte bara om att drottningens namnsdag föreslås ersätta den första maj eller att icke-kristna tänder monstruöst stora adventsljus. Jag ber att få återkomma i frågan.







Om någon säger "ansvar" en gång till… Jag tänker inte käka upp mina papiljotter, men jag kanske käkar upp valsedeln när den kommer.


torsdag 4 december 2014

Extraval? Aldrig i livet! Nyval? All right

Men herregud ska folk slå mynt av det här också. Hel bransch gläds åt extravalet.
"Det fanns några som applåderade högre än andra när det stod klart att det blir extraval. Reklambranschen, pr-byråer och de kommersiella tv-kanalerna kan räkna med en rejäl ökning av intäkterna", skriver SvT.

Extraval är, som Pompe skrev, ett fånigt uttryck.
Reklambranschen borde tagga ner. En pigg slogan löser inga problem.
Sen finns det väl valarbetare som arbetar mer eller mindre gratis också, som jag fattat det.

Men att utlysa nyval var det enda rätta tycker jag, och jag skulle väldigt gärna se att Stefan Löfven blev statsminister igen i mars, och att samma ministrar kommer tillbaks, och att de då har egen majoritet tillsammans med MP.
Alliansen som regerar med stöd av SD är inget kul scenario, men man överlever väl det med.

Fi är som gjort för att befästa polariseringen mellan karriärkvinnor i storstan och arbetslösa män på landet (nej jag vet att väljarbasen inte är riktigt så enkelt uppdelad, men jag bara jämrar mig när jag ser deras partiprogram: vill de att sd ska öka eller är de dumma i huvudet?)
Kanske kan man hoppas att åtminstone en del av deras väljare inte tar risken att slänga en röst i sjön igen.

Det som man lite slarvigt kan kalla kultur- och mediebranschen gjorde bort sig när de p.g.a egennytta (nödtorftigt förklädd till samhällsintresse) ville avsätta kulturministern, och dessutom försökte diktera villkoren för politiken. Branschen gjorde gemensam sak med sd på så vis att de ville få bort miljöpartiet (åtminstone från kulturpolitiken).
Det var narcissistiskt, tråkigt, inskränkt. Men jag tror att de flesta av dem, vänster eller ej, föredrar att Alliansen sköter kulturpolitiken, än att MP gör det. Hånet mot MP är i alla fall legio inom tjuskulturella sociala medier.


Föreslå en bättre rubrik, tack.
Mvh.



when the going gets tough, eller: Slutstriden, papiljotternas hämnd

onsdag 3 december 2014

Mattes papiljotter 2

Aha det blev nyval alltså. Ja ja älskar ju att rösta, så på så vis är det bra.

Så det blir till att ta fram papiljotterna igen, alltså.



tisdag 2 december 2014

Camorrametoder i Riksdagen

Jaha då blev det sådär, alltså.
Och det var sorgligt, och hur ska det gå.

Att inte prisa den förtjänta hindrar avund

Nej, nu har jag "stretat emot snabbheten" tillräckligt, bäst att tota ihop något snabbt så att det inte går troll i att starta.

Jag vill inte bidra till förakt för demokratin, så det här med Dårhus-Narrar, alltså det där, det vill jag nyansera: Alliansen är inte tvungen att överskrida blockpolitiken. Att de inte ville diskutera pensionerna så länge MP sitter med i förhandlingarna, det är som det är. Bättre att tala politik, än att frossa i bilder av gyttjebrottning och pajkastning, som någon DN-krönikör gjorde idag eller igår eller när det nu var.

Blir det nyval tippar jag att en del som röstade på F! lägger sin röst på V eller MP. Annars tror jag det blir ungefär samma resultat.

* * *

Rubriker är en sak för sig, dagens är inte direkt lockande skulle jag tro, men det är ju gamle Lao-Tse (som återkommer här i bloggen med jämna mellanrum). Taoismen har annars rykte om sig att vara mjuk och fin, men en del inslag är väldigt barska.

* * *

Jag såg att KSMB skulle återförenas i Norrköping.
Jag har varit på en konsert med dem på 80-talet. Och så hörde jag dem på avstånd i Svandamsparken på nittitalet.
Den här låten var en favorit i tonåren, gillade kombinationen av vemod och trots. Men varför heter den polsk zschlager?

Trevlig fortsättning på veckan.



fredag 28 november 2014

Wanliga Dårhus-Narrar pläga träta, slåss och Rifwas om förnämsta Hedersstället och winsten


Nej men nu blev det en så där lång bloggpaus i alla fall… Ämnena står på kö och kräver att bli kommenterade.
Det kan hända att det här inlägget blir lite hullerombulleraktigt.

Man bör inte klaga och knorra hela tiden, så jag vill nämna Lena Sundströms fina artikel (som från början var ett tal).

* * *

Jag har blivit sosse.


* * *

I det här sorgliga parlamentariska läget beter sig Alliansen oförsvarligt. 


Ämnena kommer för mig hopetals, och jag har också funderat över bloggens framtid.

Jag vill bygga upp Gaggböle, jag vill att alla ska känna sig välkomna här. Gaggböle ska på sätt och vis vara en utopi. Jo det är stora ord, för stora… Men jag har ett tankekrux, samma som jag i princip alltid har haft: jag vill så gärna nå ut till många, utan att göra avkall på integriteten.
Det var det tankekruxet som ledde fram till Pompeji, som förlaget trodde bara skulle nå ut till "en liten elit", men som gillades av människor som annars sade sig aldrig läsa några böcker. Myggor och tigrar är på sätt och vis svårare, men Neapelskildringen har nått ut och fascinerat dem som inte lät sig avskräckas av debatten (bråket handlade bara om skildringen av den trånga och falska kulturvärlden, allt annat blev förtiget). Mäktig Tussilago borde ha nått ut till många fler än de några tusen som hittade fram till den, men jag tror att den läsareufori jag nästan väntade mig kommer så småningom (titeln är lite underlig och boken börjar med en dikt, den kräver en aktiv läsare men det är inte smal litteratur). Sprickan i ögat ska komma som e-bok.

Det jag håller på med nu måste förbli superhemligt. Jo det händer att jag avundas de produktiva författarna som släpper en bok vartannat eller vart tredje år. När det gäller förlagen, så är det en ganska konstig situation - det kan hända att det beror på att det kommer ut så många böcker nu, och att förläggarna måste välja ut vilka hästar de ska satsa på: hur som helst så kan en förläggare som inte hört av sig på ett par år ringa och meddela att han går i pension och att en författare sålunda står utan redaktör.

Men bokbranschen rullar på, så låt den rulla.

Bloggen är fortfarande stadd i utveckling, tills vidare kan jag säga att bland det allra bästa jag vet, är när Anonyma tänker högt. Ja, jag vill inte dissa er som inte är anonyma, men det är på sätt och vis lite extra roligt att diskutera med folk jag inte har en aning om vilka de är.
Ni tycker kanske att jag är en dårfink nu, men saken är den att den totala anonymiteten gör det möjligt att säga sin innersta mening utan att det kommer mer surt efter än att jag svarar.
Frukta inte! Bara säg!

Däremot har jag nog bestämt mig för att streta emot snabbheten.
En präriebrand på Twitter och ett megabråk på Facebook, alltså allting går ju något så inhemult snabbt nu. Det är nästan så att seghet, tröghet, sturighet, blir något eftersträvansvärt för att motverka alla de här glättiga eller aggressiva ytorna.
Skulle man använda sig av tidens eget kulinariska språkbruk, använde man sig av metaforen al dente: 
denna blogg ska vara al dente.

Nätromantiken har nog fått sig sina törnar: det händer en del trist och dystert på nätet.
Tja, nätet är väl på gott och ont, liksom. 

Det jag har svårast för på Facebook är kotterierna.
Höger- och vänsterkotterierna.

En tongivande skribent kan skriva på ett ungefär så här: kan alla kommunister som gillar radikalfeminism och queer skriva upp sig här. Sossar är inte välkomna!
Hundratals gillar, skriver upp sig, kommenterar…

En annan tongivande skribent omger sig med soldater, alltså bokstavligen soldater,  och när h*n kritiserar en annan skribent (utan flock) är det sålunda hundratals soldater som gillar. En armé.

Jo jag låter kanske dumdryg nu, men jag kan inte låta bli att ta upp det här. Det skulle vara mycket bättre om fler startade bloggar i stället, med öppna kommentarfält. Ja det tycker jag, och de står jag för.

De rent litterära kotterierna är helt bekymmerslösa; författare och kritiker gillar varandra utan en tanke på att det i viss mån skulle kunna vara fel. Man håller sig väl med dem det anses vara bra att hålla sig väl med.

Jag tar några triviala exempel, för syns skull kallar jag dem hypotetiska.

En tongivande litteraturkritiker på en stor tidning kan sålunda skriva ett inlägg om att h*n har fått ett hatmejl från en misslyckad författare. Uppslutningen blir enorm. Hundratals stödjande kommentarer, i stil med "jag ska slå henne på käften!"
När någon kommenterar att det här är faktiskt mobbing, skriver litteraturkritikern ett nytt inlägg. "Usch vilken jobbig dag, jag har blivit anklagad för mobbing". Hundratals stödjande kommentarer, stackars dig som blivit anklagad för mobbing.

En annan kritiker kan skriva att "det här är nog den töntigaste romantitel jag sett", hundratals gillar och skriver att ja den där författaren var usel på Babel, det var det tråkigaste Babel jag sett.

Men är det inte så att samma personer lika gärna skulle kunna skriva storstilade artiklar om humanitet, värme, tolerans, öppenhet, och få beröm för sina ställningstaganden mot mobbing och hierarkier?

I Facebookkotterierna ser man som bekant en polarisering som tycks ha dataspelen som modell (jag gillar Plants versus Zombies, världens roligaste dataspel, men det är inte riktigt lika kul när folk bildar läger och kastar blomkål på varandra och uppenbarligen trivs med det, under parollen att ju viktigare en fråga är, desto mer nödvändigt är det att skippa nyanser, dialektik och kommunikation).

Polarisering alltså, men ibland en plötslig krasch när det gäller höger och vänster: en nyliberal skribent kan mycket väl gilla ett inlägg som manar till väpnad revolution, en nymoralist kan ge sitt bifall åt flirt med barnporr, så länge det handlar om skribenter som anses vara rumsrena eller i ropet: jag undrar ibland om det handlar om opportunism, eller om att orden inte tas på allvar, eller om det är jag som är galen. Alltför många på Facebook använder sig av flocken, som om de inte skulle klara sig en sekund utan den.

Jag tror på den ensamma människan. Det är sant att det kan vara bra att vara många, och demokratin vilar ju på att de som är flest också får mest att säga till om. Men jag tror på den enskilda människan.

Vad är titeln för en besynnerlig gök?
"Wanliga Dårhus-Narrar pläga träta, slåss och Rifwas om förnämsta Hedersstället och winsten".
Så skriver Olof Dahlin i Then Swänska Argus. Och det som var sant på sjuttonhundratalet, är kanske inte helt osant idag heller.
En rolig sak med sjuttonhundratalssvenskan var att stavningen kunde variera, och att man hade rätt att sätta stor bokstav efter eget tycke och smak (på både substantiv och verb, och det gjorde inget om det var inkonsekvent).

I ett kommande inlägg ska jag nog göra en kärleksförklaring till den nuvarande regeringen. Den första på mycket länge, som jag har kunnat känna sympati för.
Om Dårhus-Narrarna tvingar fram ett nyval, vet jag var jag lägger min röst.

Trevlig helg, till exempel.









lördag 22 november 2014

Swingpaus

Gaggböle swinghörna proudly presents the International Sweethearts of Rythm. Fyra fenomenala låtar.
(Någonstans framåt mitten av videon står det "The End", men det är inte med sanningen överensstämmande för det fortsätter med How 'Bout That Jive? och sedan blir det om möjligt bara bättre och bättre).



torsdag 20 november 2014

Camorrametoder

Tack för visat tålamod med den lilla bloggpausen, och för det benägna biståndet med länkar till intressanta artiklar.
Bloggen har fått nya läsare så jag funderar på något slags "introduktion till Gaggböle", som kanske kunde underlätta navigeringen; det är t.ex både tillåtet och välkommet att kommentera gamla inlägg, eftersom tiden är rund och diskussioner sällan eller aldrig kan bli riktigt "färdiga".
Kommentarfälten är lika viktiga som inläggen, och det går bra att "slänga in ett lingonben", som det kallas i bloggen när man är OT.

Här tänker jag försöka samla ihop lite trådar från de senaste diskussionerna.

Vad är skillnaden mellan ett mediedrev och en kritikstorm?
Att många är kritiska räcker inte för att det ska kallas drev. Det bör finnas en redaktionell förankring, chefer ska vara inblandade, det ska gå att ana sig till att det förekommit överläggningar och beslut på att ge sig på en person i samlad tropp. Uppslutningen bör vara bred. Det uttalade eller underförstådda syftet ska vara att avsätta den det berör. Finns det en sakfråga i botten så ska den framställas som synnerligen samhällsviktig, men till skillnad från kritikstormen går drevet till personangrepp, och inte sällan är sakfrågan antingen uppförstorad eller förvrängd.

OK, jag tror inte att det är synd om den nya kulturministern, och det har funnits värre och längre drev i världshistorien, men det intressanta i det här sammanhanget är att medierna har gått ihop i ett slags utpressningsaktion. De har pucklat på henne för att få mer pengar till sig själva. 
En kulturminister har många uppgifter. För en grönröd regering borde det viktigaste vara att bredda kulturen, satsa på folkbildning, verka för att kultur och bildning når ut. Men sådant har låg prioritet för journalisterna, som oroar sig för sig själva.
Drevpudelns kärna var presstödet (och kanske en sänkning av reklammomsen på nätet: att "få ordning på skattesatserna" som en en skribent i tidningen Journalisten skrev).

Mönstret är tydligt, jag drar det i repris:

Från Maria Schottenius ord, strax efter regeringsbildningen: "Om den omvittnat riviga Alice Bah Kuhnke kan få regeringen att prioritera kulturområdet är det utmärkt. Men om hon i mediekrisens tid kan få journalistiken, en garant för demokratin, att överleva, då kommer hon att gå till historien". 

Redan här är det iögonenfallande att kulturen beskrivs som en bisak, och att det är pengar till de existerande mediehusen som efterfrågas. 
Hos andra debattörer har man sett en rädsla att mp:s lätt anarkistiska förslag om stöd till oberoende nättidningar och bloggar ska slå igenom (skräcken för konkurrens från "pissrännan" är stor inom traditionella medier). 
Dittills hade den nya kulturministern blivit förlöjligad och ifrågasatt, bland annat p.g.a Disneyklubben, men i TV-debatter och annorstädes samsades debattörerna om att hon åtminstone skulle få en chans - hon var ett oskrivet blad. Schottenius öppnade till och med för att hon skulle få äran att kanoniseras som medieräddare. 
Vändpunkten kom i och med interpellationsdebatten i Riksdagen den 21 oktober. Alice Bah Kuhnke lovade nämligen inte höjt presstöd, vilket var vad journalisterna ville höra.

Ett par dagar senare startade drevet, och jag antar att det på något vis var samordnat. En intervju i P1, då jag tyckte att Alice Bah Kuhnke gjorde bra ifrån sig, döptes till "mardrömsintervjun" av tidningen Resumé. Därefter kom kraven på avgång. Marken gungade under kulturministerns fötter, sades det. 

Kraven på avgång hade olika motiveringar: att kulturministern inte är tillräckligt medietränad, att hon "saknar kulturell kärna", att hennes musiksmak är för ålderdomlig, att hennes religiositet är moraliskt dubiös, att hon ingenting kan, att hon borde ha bejublat SVT:s strykning i Pippi Långstrump, att hon inte har svar på "det som bygger en nation" - men inget av allt detta var drevpudelns kärna, utan det var kravet på pengar. 

"Minut för minut skalas löken. Vi hör att det är tomt där inne och vi gråter", skrev en sunkig skribent i Expressen. 


Uppslutningen gick från höger till vänster. DN:s übermediokre kulturchef Björn Wiman hånade en artikel han just publicerat, Åsa Linderborg insinuerade att "vi" (media) minsann vet saker om den nya ministern som vi (hittills?) avstått från att publicera. 
Här börjar det lukta kulturcamorra. 

Är det här bara lite ankdammstjafs, eller är det ett demokratiproblem? 

De hierarkiska och kollegiala mediehusen har agerat i egen sak, det är välbärgade personer som har missbrukat sin makt, och de stora orden om demokratiska värden har varit tomma. 


* * *

Jag har sysslat med lite andra saker, till exempel har jag recenserat ett lexikon över oöversättliga begrepp: Untranslatables: a Philosophical Lexicon, i tidskriften med andra ord. Detta kommer jag säkert att återkomma till. 










måndag 17 november 2014

Tänk högt!

Journalisterna lider av ett slags horror vacui i mediekrisens tid. Allt utrymme måste fyllas. Det får inte finnas tankepauser eller andningspauser. Tystnad väcker panikångest.
Ståhejet kring den nya kulturministern vittnar om en mycket stor nervositet. I grunden och botten har det handlat om presstödet: drevet drog igång kort efter den första interpellationsdebatten, då Alice Bah Kunhke inte lovade mer pengar till medierna (se gärna kommentarfälten, jag kommer kanske att göra en sammanställning av iakttagelser sen). Men andra tendenser har också varit tydliga: saker som är mysko och oklara, t.ex gudstro, gammal musik, glädje, godhet m.m, har väckt aggressioner.

* * *

Skrivet i all hafs.
Nu blir det minst två dagars bloggpaus. Prata med varandra så länge. Eller håll monologer, föreslå tidningsartiklar. Föreslå en pauslåt. Tänk högt.
Tjakloff, som sagt var.

lördag 15 november 2014

Kommun-Nicke

Gaggböle har också haft sina drev. Ank-Käthes make Kommun-Nicke fick en stor del av sitt parti och både Gaggbölekuriren och Gaggböles Folkblad emot sig under den korta tid då han var borgmästare.
Gaggbölepressens ledarsidor siktade in sig på hans töntiga musiksmak och bonniga kläder, medan reportrarna grävde fram tre tillfällen då han uttalat sig otydligt eller inte alls.
- Politik är inget dansband, skrev Gaggbölekurirens chefredaktör.
Ank-Käthe försökte motverka det hela med hjälp av vinklade flygblad. Det funkade ej.
Bild på Nicke kort efter krisen.




                          

Kommun-Nickes parti heter Moderatkommunickerna, tror jag. Vi får se.

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)