Farliga förebilder

Ja, Sveriges Goldfinger är Guillou. Nu kan det sägas.

Domani, chi lo sa...

Jag hade det sista surrseminariet idag, min princip har varit att framkasta diverse knep och knåp. Inte att lära ut hur det bör vara. Jag har velat att de ska låta saker uppstå och inte i förväg låsa sig vid en mall. När de har uppstått kan man låta dem återuppstå. Och det hände riktigt roliga grejer, tycker jag. De fick tre uppgifter inspirerade av surrealism och OuLiPo, med inslag av förutbestämda element, slump och fantasi.
Jag brukar rekommendera läsning av riktigt gammal litteratur när jag håller föredrag för ungdomar. Så även på seminarierna på Södertörn. Jag tycker i och för sig inte att man ska traggla sig igenom böcker på plikt. Men man kan nosa på olika traditioner, så att man inte - kanske utan att ens veta om det - är begränsad till att försöka skriva som fjolårets succédebutanter.
De har fått utföra en Hemingwaysprängning som jag tror kan komma att inspirera dem. Och så har jag berättat att Proust var inspirerad av några franska sextonhundratalsförfattarinnor.

Jag talade också om rytm, klang, paus, andning, det musikaliska i språket som är minst lika viktigt som det visuella och själva berättelsen, storyn.
Och så hävdade jag att gränsen mellan populärlitteratur och "fin" litteratur inte bör bevakas. Man kan gott tillåta sig att ta intryck av den så kallade underhållningslitteraturen.

Jag kunde inte låta bli att fråga dem hur de ser på Guillou och spionhistorien. Jag vet inte om det var allas mening, men ingen invände när en elev menade att den gav intryck av dubbelmoral hos Guillou. Men att han samtidigt var en journalist som gjorde jättebra saker. Eftersom de var så unga frågade jag om de hört talas om jätteproppen Orvar. De skrattade, jo det hade de.
Jag har alltså aldrig stört mig på Guillou, han är lite fransk i sin slagfärdighet, mina aversioner riktar sig åt annat håll.

På Södertörn berättade jag också att det sägs att det är Edgar Allan Poe som uppfann deckaren (även om han anknöt till en lång tradition av skrönor: novellens ursprung är den rafflande berättelsen med en oväntad upplösning).

Det blir inget ur James Bond men väl ur Rosa pantern denna fredag.

Capisce?

En reklamfilm: liten maffiaflicka blir farlig när hon får fel läskedryck.

James Guillou

"Kolossalt naiv" - det säger Guillou om sig själv i första sin maoistiska ungdom. Kontakter med KGB och SÄPO kanske snarare tyder på en viss äventyrlighet. Men naivitet kan ju också beteckna ett slags "går det så går det" - attityd. Högt spel.

Guillou är som bekant inte särskilt positivt inställd till aktivister, oavsett om deras forum är nätet eller gatan. Jag tar mig friheten att berätta en anekdot.

En av dem som antogs vara mest drivande bakom Göteborgskravallerna berättade för mig att han fått Coq Rouge i present av Guillou i tonåren. Bakgrunden var att hans mamma oroade sig för hans aktivism. Han ockuperade hus och hamnade i slagsmål med nynazister. Mamman, som var bekant med Guillou, bad honom prata med hennes son. Guillou skickade då Coq Rouge med den varnande dedikationen: "Terroristen dör på slutet".

Jag tänker på förhållandet mellan fyrtiotalisterna och deras nutida arvtagare. Och på "Jätteproppen Orvar-debatten" på åttiotalet.

Ingen som helst slutsats än så länge.

Golbögar?

En discokula har blivit efterlyst. Det ska bli framöver. Men först lite mera Blanche. Min fäbless för swing förnekar sig inte. Blanche Dorothea Calloway sägs ha varit den första kvinnliga bandledaren. Hon spelade in ett par plattor med Louis Armstrong på tjugotalet. Turnerade med the Joy Boys på trettitalet. Den här låten har också en ganska kul text. Den går bland annat in på det faktum att hon undviker vissa maträtter före en dejt. Löksoppa och fläsk med bönor, nämner Blanche.

Innan jag kojsar en stilla reflektion över det senaste avslöjandet om Guillou.

Enligt Tonchi Percan var Guillou även rapportör åt SÄPO. Dessutom berättade han för regeringen, bakom Peter Bratts rygg, att Folket i Bild var IB på spåren. Vilket hur man än vänder och vrider på det inte kan betraktas som särskilt hedervärt.

Det var Guillous vän och kollega Arne Lemberg som anmälde Guillous KGB-kontakter till SÄPO.

Det verkar ha rått stor misstro och en del angiveri bland dessa murvlar.

Nu måste jag rädda mina hjältegryn undan regnet. De kastar sig ut på gården även i duggregn, men när det blir skyfall så blir de väldigt mjauiga.

I've got what it takes (ain't gonna give it away)

Well, tiger lovers. Det är bara med tvekan jag bjuder på detta guldkorn. Det finns favoriter man nästan vill hålla på, men ack vad snålt. Det är generösa tider nu.

Jag snubblade över en cd med Blanche Calloway, Cabs syster, för ett tiotal år sedan. Jag tror cd:n stod i en låda på Hötorget. Min exman och jag lyssnade mycket på Cab. Jag är väldigt förtjust i swing, både för musikens skull och för de ofta dubbeltydiga texterna (med inslag av zazum zaaaz boobelibei). Det finns inslag av swing i Pompeji, t.ex när jag kallar Venus för Red Hot Hootchie Coocher (som Minnie the Moocher).

Att Cab Calloway hade en syster kom som en Venus ex machina och ett jubelbonus. Hennes band hette the Joy Boys.

Den låt vi ska höra handar om en tjej som skickar brev till sin pojkvän som sitter i fängelse. Det finns tvetydigheter här också, vilka troligen anknyter till det spörsmål som diskuteras under föregående inlägg.

"I ain't playin' Santa Claus to any man".

Här är hon nu. Blanche Calloway and her Joy Boys.

Anslagstavlan (Lex Rothstein)

"Anmäl alltid ändrad inkomst och ändrade känslomässiga förutsättningar till äktenskapsreglerarinstitutet. För din egen skull".

Förbud mot ankism?

Intressant artikel av Bo Rothstein i Expressen. Det är förmodligen omöjligt att utvidga lagen på det viset. Men ändå.

Idealbananer och moralbananer

Igår köpte jag konventionella bananer och en oroväckande billig ananas. Jag har kamrater som aldrig skulle göra så. Vänner som inte bara avhåller sig några månader efter en avslöjande film eller artikelserie, utan som är gediget pålästa, medvetna och konsekventa.

Jag ska bli sån.

Ja sannerligen.

Jag ska bli sån.

Egentligen är det varken rätt eller realistiskt att vältra över ansvaret på den enskildes samvete och moral, när "valfriheten" måste gå i så kraftig motvind från ekonomiska intressen, marknadsföringsstrategier och fula metoder. Det krävs överstatliga lagar och åtgärder.

För egen del kommer jag att surra mig fast vid min inre mast och segla förbi de sensationellt billiga och granna gula sirénerna till deras lite oansenligare och dyrare goda systrar.

Läs Anna Billing på Taffel: Favoritfrukt på fallrepet.

Ämnet och rubriken kastar ett nytt sken över en dröm jag hade för länge sedan, när jag var studentska i Uppsala. Jag gick över en bro över en sjö, där satt en man med benen dinglande ner mot vattnet. Han var naken. Naken! Naken! Oj! Runt sin snorre hade han knutit ett snöre som försvann ner i vattnet. Jag tittade ner och såg att snörets andra ände var knuten vid en klase bananer som låg på botten av sjön.

Mannen såg min undran och sa:

- Kollektivt banansjälvmord.

Hur jag tolkade drömmen då minns jag inte. Den var oväntad. Kan det ha varit någon form av manshat? Mot patriarkatet? Eller var det en dröm med senarelagd innebörd, vars symbolik klarnar först i förhållande till fjärran aktualiteter. Fallrepet.

Nu ska jag inte bli jungian, men det är inte alltid de intressantaste tolkningarna av drömmar sker i förhållande till drömmarens psyke, utan till omvärlden.

(Ja ni får skratta, eller tänka på den andalusiska hunden).

Här är ett favoritprogram som inte är det minsta på fallrepet.

Anden blåser vart den vill...

Surrseminarierna

Till deltagarna i surrseminarierna på Södertörn, om de kikar in här:

Samtidigt, i Sverige...

...vill jag rekommendera Isobel Hadley-Kamptz utrop till förmån för ansvarstagande.

Visserligen kan man tycka att inlägget är att skjuta med kanon på en omedveten och väldigt ung nöjestjej, och visserligen tillhör jag själv de oansvarigas skara (men förstås utan curlingpersoner omkring mig).

Hadley-Kamptz inlägg är emellertid läsvärt eftersom det säger ifrån mot hurtighets- och glättighetstyranniet, som enligt min erfarenhet slår mycket tungt mot kvinnliga intellektuella.

Salige Silvio

En grupp troende som bedyrar att de är självfinansierade och att deras initiativ inte är kopplat till Berlusconi eller till hans parti har skrivit ett upprop riktat till kyrkan i Rom, med kravet att Silvio Berlusconi ska beatifieras: "ty utan honom är vi förlorade".

För icke-katolska läsare: beatifikation eller saligförklaring är det första steget mot en kanonisering till helgon. Kommittén skriver:

"Som alla vet är ondskans makter allestädes närvarande. Mot slutet av 80-talet, när ondskan upphörde med att stödja och upprätthålla det hädiska Sovjetunionen, riktade den sig åt andra håll för sina dunkla planer. De utvalda var inte lika lätta att identifiera som det ondas assistenter, utan de var namn som hederliga italienare sorgligt nog var bekanta med: Massimo d'Alema, Romani Prodi, Bertinotti, vilka tillsammans med De röda brigaderna och Osama bin Ladin och de sju som är lierade med den internationella pedofilin försökte ta makten i Italien och tvinga alla till ett liv i misär, moraliskt och fysiskt förfall, våld, hunger och förtryck".

/.../

"Silvio Berlusconi är vår frälsare. Mer än någon annan italienare genom tiderna förtjänar han en beatifikation av vår heliga fru Kyrka".

Nåväl. Enligt vad tigerbloggen drar sig till minnes så är det praxis inom Vatikanen att utse en så kallad djävulens advokat, när någon har blivit saligförklarad. Saligförklaringen är så att säga preliminär. Den utsedde åklagaren har till uppgift att ifrågasätta, pröva och rannsaka den saligförklarades liv och leverne, och försöka kontrollera påståendena om mirakel innan en kanonisering till helgon kan genomföras. (Ja, det är därifrån vi har fått vårt metaforiska uttryck djävulens advokat).

Om Berlusconi går så långt som till en beatifiering, vilket är intill förvissning gränsande sannolikhet osannolikt, så kommer väl de här nogräknade typerna att sätta krokben för helgonet.

Tigerbloggen tackar sin ärevördiga tipsare Zamenhof för länken.

Bestyr

Jag letar efter Nunzio Giulianos "Ett samvetes dagbok". Skulle tro att den ligger i en bunt med gamla räkningar, brev och anteckningar.

Rockin' Robbin

Den här är grejt att titta på en måndag.

Jag ska hålla en kurs på Södertörns högskola som jag förbereder mig för; funderar på hur jag ska ge tips och kunna sätta fart på folk, och vilka skrivövningar som kan inspirera.

"Kollekt för Silvio"

.... Samtidigt i Italien....

pågår en insamling för Berlusconi.

Initiativtagarna (sjuhundra Berlusconianhängare) menar att om alla Berlusconis väljare betalar 42 euro var, så är skulden till "sovjeten" i Milano avbetalad.

Hur förklarar man denna kollektiva förälskelse, som får miljontals människor att förväxla en man med en nation, underkänna en dom mot ekonomisk brottslighet och starta en insamling? skriver Massimo Gramellini i Il Giornale. Fransmännen skulle aldrig dra igång en kollekt för att betala Sarkozys böter, konstaterar han.

Hat mot Staten och misstro mot lagarna är nog en av grundförutsättningarna. Svag nationsbildning? Italien är ju rätt nytt som land. Persondyrkan, medborgargardelogik och en vilja att sätta de egna intressena främst. Tjänster och gentjänster. Beredvillighet att låta analytiskt tänkande slås ut fullständigt av blind sympati. Det är lättare att föreställa sig en liknande kollekt i USA eller Sverige, än i Frankrike. Inte för att idealisera fransoserna, men de är nog lite för ifrågasättande för att svepas med av lojalitet och underordning.

Tack för länken till artikeln "Kollekt för Silvio" i Il Giornale, Zamenhof.

Så kan man säga

Då Ank-Käthe började räkna lördag eftermiddag och fösöka dra av så det blev rätt, man fick rösta flera, och det var 38 i rutorna och 33 som röstat, så visade det sig prelimärt att mer än majoriteten ger till tiggare ibland och mest utan lappar. Två guldhjärtan som Ank-Käthe säger att hon vill bita i för att prova om de är äkta prickade i alltid. Hon tycker det var många soffliggare eftersom bloggen har mer än 33 besökare, men att 33 är en snygg siffra.

Ja just det, 32 när hon klev i och 33 när hon klev ur:

Grattis Anonym 19.11 som knäckte kokosnöten Madame Pompadour.

Och grattis till Nobelpriset Valens.

Så kan man faktiskt säga.

Synd om synd om synd om....

Berlusconi påminner om H.C Andersens satiriska ord:

- Alla bara tänker på sig. Det är bara jag som tänker på mig.

Berlusconi kan gott ta det till valspråk.

* * *

Fredspriset till Obama:

Den första tanke som slog mig: nu blir det tredje världskriget. Det är en rent vidskeplig historia. Man utmanar inte ödet.

Än så länge har väl Obama inte gjort något som motiverar ett fredspris. Stängningen av Guantanamolägret möjligen. Men räcker det?

Så norskarnas val känns lite som att ropa hej medan bäcken fortfarande sjuder.

Jag föreställde mig skriverier om en hundra år:

"Och ironiskt nog hade den amerikanske presidenten fått Nobels fredspris några år före det totala...."

Men nu ska vi inte vara dystopiska.

Världen kommer att ordna sig.

Eufori:

Jo det är faktiskt samma kille. Men utan dansfobi.

Mest synd om i hela världen

All right, nu är Berlusconi mest förföljd i hela världshistorien.

Zamenhof påpekade att det bara är runt en femtedel av italienarna som röstar på Berlusconi. Apropå gåtan att han hållit sig kvar så länge.

Våga stuffa?

När det var party (eller hippa) på mellanstadiet var det bara ett fåtal killar som ville dansa. Jag minns rena bataljer när tjejerna försökte släpa ut killarna på dansgolvet. En pojke kunde förtvivlat klamra sig fast i dörrkarmen medan tre flickor gemensamt försökte slita loss honom.

Jag kom att tänka på det när jag såg den här videon. Titta på killens ansiktsuttryck. Bewitched, bothered and bewildered - eller har han bara panik? Han försöker klura ut hur han ska hantera den uppkomna situationen.

I själva verket räcker det ju med att ta ett steg åt vänster, ett steg åt höger, ett steg åt vänster, ett steg åt höger... Det kom vi på redan på mellanstadiet...

Den rumänske gatumusikantens mördare gripna

... skriver Cronache di Napoli.

De skulle egentligen mörda en camorrista ur klanen Mariano.

Mördarna, två kusiner, kommer från De spanska kvarteren och hade gått i landsflykt till Spanien.

Utbrott? Det där?

"Se när Silvio Berlusconi får sitt senaste utbrott", står det i DN webb-tv.

Jag förknippar utbrott med okontrollerad ilska. Typexempel: Carl Hamilton som flippar ur när någon inte vill ta honom i hand. Anders Björck 1989, även om det inte går till handgripligheter.

Berlusconi i DN-webben är väl lugn?

Hur som helst rent generellt: att fokusera på när någon tappar masken är infotainment.

Nä, jag är ingen anhängare av Berlusconi.

Jag minns när Roberto Saviano var på Kulturhuset. Det var underbart att se och höra honom. Jag skulle tro att åtminstone en tredjedel av publiken var italiensk. Vid något tillfälle excellerade Expressens kulturchef Björn Wiman med ett litet föredrag om hur ruskig Berlusconi är.

- Det där vet vi redan, sa en i publiken.

Dokumentär från "Le Vele"

En dokumentär från förorten Scampia, ett camorradominerat område, helt utanför Statens kontroll, och Italiens största drogmarknad. Filmen Gomorra utspelar sig till större delen i Scampia. Höghusområdet kallas Le Vele, "seglen". Smygfilmingen har utförts av en kvinna kallad "Maria", hon kommer från Milano och brukar åka till Scampia för att köpa droger.

Babygang på Piazza Dante

En amerikansk turist, en pilgrim, blev träffad på kinden av en småsten som sköts iväg med en slangbella tillverkad av en trasig ballong. En grupp pojkar på runt sju, åtta år som brukar hålla till på Piazza Dante låg bakom dådet. Turisten kom undan med en rodnad kind men, påpekar Il Mattino, stenen hade kunnat träffa ögat. Piazza Dante är utan tillsyn och har blivit ett tillhåll för babygangs och äldre och farligare grupperingar, skriver Il Mattino.

Mina hjältegryn

... är hos veterinären. Snart ska jag åka och hämta dem. Då kommer de nog att vara ynkliga.

foto: Sandra Kvist

Det känns lite svårt. Hoppas att de blir pigga snabbt. Kastrering, vaccinering och id-märkning på en gång. Tussarna. Det känns lite hemskt men i längden mår de säkert bättre av det.

En horrör

Nu får väl Claes spel. Men kan inte låta bli att visa den här fasansfulla.

Överkurs främst för damerna, kräver fjädrar och god kondis.

Ottawan låg för övrigt även bakom Hands up!, den med ett långt instrumentellt parti som antingen låter som Star Wars, eller som att de är dåliga i magen. Om ni förstår vad jag menar.

(Jag brukar tänka att det är ett par på bröllopsresa, de bor på hotell, har ätit något olämpligt och får ständiga körare i magen just när de ska sätta igång och pussas, så att de måste springa på toa. Men det är Hands up, alltså).

Kryptiskt

En man med ett skägg grubblar över några rader i Povel Ramels Var är tvålen, som också orsakat mig stort huvudbry:

Litervis champagne i karet
hade Madame Pompadour
Trettitvå när hon klev i
och trettitre när hon klev ur

Jag har alltid tolkat det som att trettitvå, trettitre syftar på hennes ålder. Men sen tar det stopp. Betyder det att hon låg ett år i badkaret?

När jag var liten hade jag hört talas om att damer badade i mjölk förr i världen, som en föryngringskur. Men då borde det ju ha stått: trettitre när hon klev i och trettitvå när hon klev ur. Menar Povel Ramel att det inte fungerar på samma sätt med champagne som med mjölk? Eller, vilket är på förslag i ovan nämnda blogg, att hon kissade en liter i badet?

To give or not to give

Jag vet att ank-käthen ser underlig ut.

Teknik = trubbel.

Det blev även jättekonstigt på förra inlägget.

Mycket knas.

Men vi testar och köra så här.

Frågan om tiggeri kom upp under inlägget Disco Duck.

Anynomuskronikus skrev om sin konfrontation med tiggeri i Italien på åttiotalet. Dess italienska vänner (jag vet inte om Anonymuskronikus är en man eller en kvinna, men dess kunde förr i världen användas om bäggedera tror jag) hade sagt, när h*n blivit chockerad: "men Anonymuskronikus, det är ju zigenare".

Men hördu Anonymuskronikus. Det är ju zigenare.

Läs gärna hela tråden.

Idag är det ju vanligt med tiggare i Sverige, åtminstone i Stockholm och - antar jag - andra större städer. Ni som kommer från små hålor och gudsförgätna avkrokar kan ju berätta hur det är där.

Eftersom Ank-Käthe stått och bjäbbat och velat fråga om något ett tag, så tyckte jag att det kunde passa bra att ställa en sådan fråga.

Jag kan erkänna att jag själv nästan aldrig ger till "zigenare"; klarar inte av att ge till dem som sticker fram lappar på tunnelbanan, eller dem som ligger framåtstupa (aldrig till dem som ligger framåtstupa). Jag vet inte om det är maffian som slår mynt av hanteringen eller inte, men jag tänker helt krasst: nej, jag vill inte uppmuntra det här. Någon gång händer det att jag tycker väldigt synd om en sådan tiggare och skänker en slant.

Det lär hända att ligorna som hanterar tiggare stympar dem avsiktligt. I Neapel såg jag en kvinna som fått ett öga utbränt. Jag kan förstås inte svära på att hon inte förlorat ögat på något annat sätt, men jag tror inte det, det såg inte ut så.

Jag har också svårt att ge till uppenbart berusade personer. Men åtminstone i tunnelbanan ger jag för det mesta. Och det handlar då ganska mycket om att det måste vara så ensamt och förödmjukande att folk vänder sig bort hela tiden.

Jag har försökt rita en teckning av Ank-Käthe men får inte till det. Skisser välkomnas.

Vad brukar barn säga om tiggare? De frågar kanske saker?

skuten

"The meanest cat in all Chicago town."

Är tigerbossen skuten?

Sunny

Eh, kanske har jag drivit med discon för mycket.

Då ska jag berätta att jag minns första gången jag hörde den här låten.

Jag bör ha varit runt elva år, det var på party (en maskerad, om jag inte minns fel).

Världen stannade. Det kanske är en kliché, men så var det. Jag ville få de andra att vara helt tysta, men så gör man ju inte. Så jag gick och ställde mig lite avsides, och bara lyssnade.

"Det har blivit ett så här stort tomt område runt mig för att dom vill att jag ska ta ut svängarna, det är precis som på bio"

"Disco, där tar det stopp för många" skrev Claes.

Men inte för alla.

Från världens största disco i Buffalo, NY.

Disco Duck

Roberto Saviano i Expressen, apropå att tidningen La Repubblica har ställts inför rätta för att ha ställt kritiska frågor till Berlusconi.

Lite komisk inledning till Expressens kulturchef Björn Wimans kommentar:

"Erik Gandinis film Videocracy om informationsförtrycket i Italien blir alltmer aktuell."

Äsch, det gäller ju att hänga med.

Nästa tävlande i discoracet är listig nog att anknyta till ank-temat (Anna Anka, Ank-Käthe, o.s.v). Det är ju fredag, bara att sätta igång och stuffa i stugorna.

Jag tror jag var tolv, tretton år när den här låten kom. Minns en klassresa i sexan: den spelades på bussen upp till Åre.

Sisyfos

Nytt tillslag mot droghandeln i Scampia.