Auguri!

"80-talet, det finns få fyrstaviga ord som leder tankarna så mycket till datorer, robotar, atomkrig, kärnkraftsolyckor och andra katastrofer som det gör. Men det blir aldrig som man hoppas, väntar, tror och befarar".

Det är en tigerboss med tomtebloss på bilden, tyvärr blir den inte större eller tydligare än så här. Citatet är ur dagboken 1979, jag bodde i Rom då och nyårsafton gick jag med mina föräldrar och min syster Lotta och åt middag på en restaurang i Trastevere. Vi bad taxin ta en gir förbi Piazza Santa Maria, innan vi åkte hem och skålade i champagne framför TV:n där det var "ett knasigt nyårsprogram".
Knasigt, ja. Bara att fästa vikt vid årtionden är ju knasigt. Men skiftet sjuttital åttital var nästan lika laddat som övergången till det nya tusentalet. "Åttitalet låter som en framtidsspekulation", skrev jag i dagboken.
Det här var det absolut häftigaste jag visste när jag var fjorton:




Apropå med här med nytt decennium säger jag keep cookin'!

Milstolpe

"Nu, ett par år efter publiceringen och turbulensen boken vållade med sina namngivna skurkar – kulturjournalister och författare i jagets närhet – ter den sig som en milstolpe. Det är den känslomässiga kraften men också det osovrade hos den, bristen på avklarnad form som är bokens styrka. Jag missade något av det när jag skrev om den här i SvD men jag imponerades av författarens önskan att totalöversätta sitt liv till en bok." Carl Johan Malmberg i artikeln Strindbergs sena efterföljare i Svenska Dagbladet.
Jag minns att jag uppskattade Malmbergs recension hösten 2007, eftersom den tog boken på allvar. Malmberg förstod formen, gillade Neapelskildringen men hade moraliska invändningar - och herregud, visst kan man ha moraliska invändningar mot Myggor och tigrar, jag vill snart nog säga att man bör ha det. Jag har det själv.
Det nya årtiondet börjar för min del med en annorlunda bok, Mäktig tussilago, men den kan vi diskutera mer senare.

Lite mer Bowie goes Italian

Good inbetweendays on you

... för att låna ett uttryck av pigge Zigge (som outat sig som Motörheadfan).
Men det får bli David Bowie på italienska idag.

God jul

från tigerbossen, Ank-Käthe och mig.

Julkrubba från Neapel:

Kärlekens portar

Det får inte bli någon ovana - det är lätt att försjunka i sina gamla dagböcker - men en till ögonblicksbild från första klass kan det väl få bli. Jag hade en återkommande rubrik, Kärlekens portar.

Kärlekens portar.

Håkan slog sig i pannan och därför är Han Mallig och skrytsam. En gång så skar jag mig i skolan och han skulle skölja sin sax i kranen. Håkan sa: Det gjorde inte alls ont när jag slog mig. Gör det ont på dig? Jaa sade jag. Vad löjligt sade han.
Löjligt va.

Träd fram, anonyma grävling!

Jag vill fästa uppmärksamheten på ett försök till privatspaning och kartläggning i Monica Antonssons blogg. Den anonyma "grävlingen" tvår omedelbart sina händer i kommentarfältet:
"Det här blir mitt sista inlägg i det här ämnet, jag har gjort mitt nu och tänker vandra vidare i livet. Jag inser att hela havet stormar på fanatikernas planhalva men det struntar jag i. Synd bara att en så lysande författare som ML är inblandad."
Anonymitetsrätten är under diskussion, men ett är säkert: grävande journalister eller medborgarjournalister som utför "jobb" av den här typen, någonstans mitt emellan privatdomstol och medborgargardejournalistik där privatpersoner granskas, och detta dessutom på uppdrag av journalister, får aldrig vara anonyma. Någonsin.

Tillägg 21/12:

"Måste vi som drabbas anlita egna hackare och privata spaningsföretag för att beivra denna kriminella verksamhet?" skrev Ingrid Carlqvist i en artikel i Expressen den elfte december.
Det verkar inte falla henne in att det är olagligt att göra så.

Läs även "Vi närmar oss den anonyma mailaren".

Fröken Atossas känsla för snö

... har gått från eufori till "uss, för kallt!" Xerxes är inte heller särskilt benägen att gå ut längre. Och deras matte tycker inte att deras pälsar är tillräckligt tjocka för den här kylan, så nu får de bara busa inomhus.

Sopravvivenza

Elin Grelssons vittnesmål om polisens övervåld i Köpenhamn kan läsas här. Kolla gärna kommentarfältet också.

Nu till lite religiös gängbildning, ett ganska speciellt madonnasällskap som bloggens läsare fått stifta bekantskap med tidigare. De sjunger en slinga ur en berömd discolåt. Dagens knep och knåp får bli att gissa låten!

Surdeg

"De sitter framför varsin dator och sprider sin surdeg på förödande sätt" - ja, bland annat jag har hamnat på Monica Antonssons Läskiga lista (tidigare hette listan "Nedre bloggfält" och "Aggressivt medborgargarde").
Jag hajade till inför bilden surdeg. Mer om den metaforen kan läsas i en intressant krönika .

En svekdebatt 1973

Apropå konflikten mellan Drutten och Cheeta, som nu förefaller vara bilagd, så kom jag att tänka på en knasig grej som hände på skolgården när jag gick i ettan. Jag skrev om den i dagboken. Alla namn är fingerade.

Trollmössan

Lisa har en troll-mössa. Jag vet inte riktigt... antingen var det så här, att Lisa tappade trollmössan och Anna och Karin hittade den och inte ville lämna tillbaka den eller var det så här, att Anna knyckte den av Lisa och inte lämnade tillbaka den. Jag vet inte för Anna och Karin kan man inte lita på men i alla fall så bad Lisa att vi skulle hjällpa henne, Fia, jag, Lotta och Moa. Vi letade efter fröken för att be om lov att gå in i klassrummet och leta i Annas skolveska men vi hittade inte henne men nu kommer det versta. Lisa som Anna och Karin hade tagit mössan för var plötsligt på Deras sida. Hon skrattade och höll med Anna och Karin. Vi blev ursinniga och arga och höll på att explodera för att Lisa var så dum och hade lurat oss så. Hon fick tilbaka mössan.

Trollmössa syftar på huvudbonaden till ett leksakstroll (leker barn med sådana idag?)

Det här skriver jag förstås inte för att påstå att kritik är detsamma som tjafs, för det finns djupa meningsskiljaktigheter som man aldrig ska bagatellisera eller låtsas som om de inte existerar. Utan jag skriver det bara för att jag skriver det, för ända sedan jag lärde mig skriva så har jag skrivit och skrivit.

Mina hjältegryn tycker om snö. Jag är stolt över dem. Vi har ett tunt lager snö i Midsommarkransen, kanske kommer deras entusiasm att minska den dag de tvingas pulsa men än så länge uppfattar de snön som en spännande nymodighet. Lady Camorra är fortfarande jobbig, och jag rycker faktiskt ut och schasar undan henne när hon försöker hindra Xerxes och Atossa från att ta sig hem. Men det kommer att ordna sig, jag tror att de kommer att morska upp sig när de blir större.

Förståelse

"Liksom det enskilda ordet ingår i satsens sammanhang ingår den enskilda texten i författarskapets sammanhang, detta i sin tur i sin litterära genre respektive hela litteraturen. Å andra sidan manifesterar samma text ett skapande ögonblick, som ingår i den helhet som består av författarens själsliv. Först i en sådan helhet av objektivt och subjektivt slag kan förståelsen nå sin fullkomning". Hans-Georg Gadamer, Sanning och metod

Lussiferda

"Såväl heliga Lucias helgondag den 13 december som namnet på Lucifer, mörkrets herre (som sades vara särskilt aktiv den natten), ligger nära latinets ord för ljus (lux). Men seden att högtidlighålla och besvärja solens återkomst har snarare förkristna rötter. Det röda sidenband som Lucia numera har om midjan sägs symbolisera Lucias helgondöd, eljest har den svenska luciagestalten egentligen mycket lite med helgonet Lucia att göra." Ur Wikipedias Lucia-artikel.

Den svenska luciasången sjungs till en napoletansk melodi, vars originaltext handlar om stadsdelen Santa Lucia. En roddare uppmanar folk att kliva på hans lilla båt, för att se hur vackert kvarteret är från havet.

Och vad har vi här då? En kinesisk singalong.


Men jag tror det krävs Elvis:

Gallerfritt

Den här skulle jag gärna ha i bloggen. Tigerteckningstävlingen som slideshow. Eller delar av den, har inte lyckats få över alla bilderna till Flickr.

Tigerbossens superduperhemliga mail till älskarinnan. Endast här. Exklusivt. Sensationellt.



Hello baby. How are you? Roar! I'm fine trots att jag sitter i den här fördömda kurran.
Jag har grävt ner massa stålar under lite grus och sånt där.
You know where.
Du vet att jag gillar din svans.
Var rädd om den, gullet.
Brandgul och randig som den är. Och gråa stråna, som du tjatar om.

Jag har såna enormous problems med det här satans tangentbordet. Klorna fastnar så in i helvete. Och kramp i bena....
Tack för att du smugglade in en järnfil i en sill, förresten. Jäklar vad förvånad jag vart! Höll på och bita av en tand nästan! Typiskt dig och komma på en sån grej!
Well, jag har lovat Maja att göra ett uttalande om modesadismen. Varför hon fråga mig vet jag inte för jag har ju så att säga noll koll på kultur och intellektalitet, och allt det som händer där, men vad tusan jag får väl tota ihop nåt utifrån det som jag vet, då.
Så jag förbereder en kommuniké, tur då att kommun-Nicke sitter i cellen breve så att jag kan få lite råd därifrånstädes. Jo du vet kommun-Nicke är ju Ank-Käthes exman, och honom burade dom in minsann, det var nån pappershärva på nåt sätt.
Meow nu kommer plitarna så jag måste sluta. ´
Well, baby, om du knullar runt så undvik leoparderna.

Brrrrr

Det senaste inlägget i debatten om de Sade. Juliette är en feministisk hjältinna för att hon vägrar vara offer och gör sig till bödel i stället, och för att hon tar avstånd från reproduktionen, livet och människan till förmån för döden.

"Juliette står för en risktagandets etik som inte håller det biologiska livet i sig som helig och för vilken välmågan inte är och inte kan vara ett mål. Våldet och dödandet är sammanbundna med ett extremt icke antropocentriskt förhållande till den egna sårbarheten. Sadismen är från denna synvinkel ett sätt att utveckla den nödvändiga styrkan att uthärda de olyckor som naturen har i beredskap åt oss […] Den som kan göra sig okänslig för andras olyckor blir strax kallsinnig för sina egna."

Ganska brrrr, eller? Fascism?

"Undergången är nära..."

Oki doki. Nu byter vi ämne. Man kan inte skriva om Pisk-Alfons i all evighet. Kulturpanelen i Gomorron Sverige gjorde faktiskt en rätt bra sammanfattning av debatten. Den kan avhöras i Play här, framåt slutet av det hela.

Ni som har följt den här bloggen ett tag, somliga ända från starten i mars, vet att svallvågorna går höga ibland. Under en tid växte kommentarfälten nästan bloggen över huvudet: det kunde bli fyrahundra, femhundra kommentarer, vindlande, arga eller spjuveraktiga. Sen - för att skriva blogghistoria - kulminerade det med en rysansvärd helg då någon/några roade sig med att kapa signaturer, och jag fann det nödvändigt att styra upp det. Hur det gick till minns jag knappt, det var väl inte precis så att jag röt, men lugnare blev det. Hur som helst kan jag rekommendera nykomlingar att botanisera lite bland äldre inlägg.

Tigerteckningstävlingen i somras uppstod spontant, för inte ska man planera sånt, och galleriet i bloggen är resultatet av den. Jag vill att bloggen ska gå i förändringens tecken. Förändring är något långsamt.
Oväntade möten och lingonben, vrede, och kanske en möjlighet att ompröva sina invanda åsikter. Kommunikation.
Jag uppfattar inte anonyma som en "ansiktslös pöbel", som en svensk författare har uttryckt det. Jag tror att moralpaniken kring Internet kommer att lägga sig.

Sjuttsingen vad jag snackar, höll jag på att säga.

Jag började inlägget med att påstå att vi skulle byta ämne, det är inte riktigt sant. "Ämnet" den senaste tiden har bland annat varit en diskussion om kvinnliga förebilder. Som av en händelse lanserades samtidigt Markis de Sade som feministisk inspirationskälla, och parallellt uppstod på annat håll en i mitt tycke hatisk diskussion om kvinnor i slöja. Och visst hänger allt detta ihop. En vilja till kontroll? En strid om tolkningsföreträde? Inte vet jag, tanken måste vara fri och så småningom kanske alla kommer att kunna bli saliga på sin fason.

I Myggor och tigrar skriver jag om mitt alter ego när jag var elva, tolv år: vampen Tallulah i barngangsterfilmen Bugsy Malone. En läsare invände (på skoj) att mitt påstående att jag var den enda riktiga Tallulah inte var sant, för det var hon som var den riktiga Tallulah.

Jag levde i filmen Bugsy Malone, gick upp i den. Jag och mina bästisar hade fest på temat speakeasy, med milkshakes precis som i filmen (och milkshake var då, på sjuttiotalet, något ganska nytt och liksom lättsinnigt, amerikanskt). Gästerna måste säga ett lösenord i dörren för att släppas in - jag har för mig att det var "undergången är nära". Alla var utklädda i tjugo-trettitalskläder. Och så dansade vi foxtrot. Killarna hade faktiskt ingenting emot det. Att dansa foxtrot, alltså. Eller något slags hemsnickrad variant.

På nåt sätt hänger väl det här också ihop. Gör inte allt det på nåt sätt, eller är jag riktigt flummig nu? P.S jag tål kritik, som insändarna i Expressens BO ofta undertecknades.

Här är hon nu, Tallulah.

Tigerbossen läser tidningen och undrar om det stämmer det där med att Markis de Sade skulle vara en feministisk förebild.
- Jag är ju inte så bildad föstås, men...

Katter, Sade, m.m

Debatten om Markis de Sade som feministisk inspirationskälla fortsätter i Aftonbladet; senaste inlägget kan läsas här. Jag ska ta mig en funderare på i vilken mån Justine eventuellt har inspirerat mig. I många stycken var den för otäck för mig, och de filosofiska utläggningarna fann jag aningen träiga, men jag minns att jag tyckte att slutet var psykologiskt trovärdigt - när Justine befrias från alla fasor och blir omhändertagen av snälla människor så får hon på något vis dåligt samvete. Hon klarar inte av godhet. Sedan blir hon träffad av blixten och dör, om jag inte missminner mig.

Idag har jag blivit intervjuad, det är rätt trevligt för ett ego.
Har även fått iväg korr, och börjat fundera på hur jag ska lägga ut texten om min nya bokjäkel, en gåtfull historia.

Nu blir det vila och städning (när jag skriver som värst förfaller hemmet, även om jag inte låter det bli allför likt en skräpbod nu när jag har katter; dels för deras skull, dels för att förfallet framstår som ännu värre med katter, bara ett snäpp bort från kattkvinnans extrema originalitet).

Vad jag går på när jag skriver? Kaffe, cigaretter och energidrycken Monster. Ingetdera är särskilt bra för hälsan, så nu ska jag ha en riktig frisksportarperiod.

Om jag twittrade...

... skulle jag nog skriva: har någon kollat upp var bilden på en sönderslagen Tiger och Elin med golfklubban ursprungligen kommer ifrån? Man kanske inte tänker på det, men det finns mycket rasism i USA och motstånd mot "rasöverskridande" äktenskap. Jag vet inte om det är därför jag tycker bilden är extra obehaglig - att det är en vit kvinna som misshandlat en svart man. Spontant: skrattet var långt borta. Det skulle jag skriva om jag twittrade (om jag fattat det rätt består twitter av korta kommentarer).

Ankor och tigrar

En huld läsare påpekade i mail att det verkar finnas oväntade paralleller mellan tigrar och ankor. Slumpen härjar ju hela tiden, två äktenskap figurerar på löpsedlarna. Anka och Tiger.




Tigerbossen låter hälsa från sin cell att man ska ta den smala vägen. Själv har han alltid varit monogam, hävdar han, eftersom "det blir för rörigt" annars.

Ank-Käthe säger att det är bra att paret Anka går skilda vägar, men att hon hoppas att barnen har en snäll nanny. Jag säger att hon ska sluta vara så kändisfixerad. Då säger hon bara kvack.

O deodervishen

Inte är det lätt med satir alltid. Ibland begriper man precis vart udden är riktad och tycker det är kul. Ibland fattar man ingenting.
Det där med pungskydd, till exempel. Hur kryptiskt är inte det? Jag driver med modesadismen, och olika finlitterära strategier runt den. Det är ett slags modern skenhelighet. Folk får piska varandra med hängslen med Musse Pigg på vad mig anbelangar, men modesadismen är en ideologi som bygger på ett rejält mått av kvinnohat, och det är ingen lek. Det handlar alltså inte bara om litteratur, eller fria fantasier, utan om en politik med konsekvenser.

Men nog om detta. Jag vill inte att tigerbloggen ska handla om kulturstockholm.

Ibland blir en satir som är helt solklar och rolig missförstådd, och stackarn som bara ville väl blir påpucklad både en och två och tre gånger, ber om ursäkt och blir påpucklad igen och igen. Då blir jag blödig.

Men missförstånd skingras ju, det är inget hästhuvud på sängen som jag brukar säga, för man kan ju faktiskt överleva ett riktigt rejält hot och så småningom lära sig skämta om det.

It's Friday, jag har läst korr och försökt förklara för mina sociala och purriga katter att det ju är för deras skull som matte arbetar, när de tycker att jag försummar dem. Hur som helst så är det därför kvällens lesson är a little bit late.

Théâââ-ter!

"Det hon har läst är - förutom kvällspressen - "

Jag läser Lasse Söderbergs inlägg i höstens snärtigaste kulturdebatt.
Markisen blir mer och mer påklädd får man nog säga, helkroppspyjamasen är nu av helylle med nötta sidenlappar på armbågarna, luckan fladdrar, sexlivet kallas torftigt och förgripelserna får heta nyanserade, svägerskan var villig och feministerna blev oroade men stöttade honom ändå, de bräckliga kärilen, och om markisen bara inte hade glömt att stänga luckan och satsat på thé-âââtern istället, ack, vad hade det då inte kunnat bli av honom...*
En oerhörd vördnad för en före detta giftskåpsförfattare, och ett mycket förorättat tonfall. Det låter som om feministers uppgift är att förstå och trösta en stor man.**
Men jag hakar nog mest upp mig vid det där "kvällspressen". Kajsa Ekis Ekman kallas ju gång på gång antiintellektuell. Hon är tarvlig och enfaldig och har inte läst någonting mer intellektuellt än kvällspressen, skriver Lasse Söderberg. Kvällspressen? Det verkar handla om en förväxling. Går markisen igen? Eller är det egentligen Hans Scheike Söderberg skriver om? Upprumpning, och så där.

Som vanligt: se upp för stavning och nuffror.


*Jag skulle vilja få in ett pungskydd här någonstans, men jag tror ni get the picture.

** En stor gammal sadist, till och med. Men det finns inte en sadist så stor att han inte kan bli ledsen, eller någon bli ledsen å hans vägnar, om en sån där tjej kommer och är elak. Sade var jättesnäll och välkommen på Paris alla bordeller, inte portad på en ända, så det så. Enda. Sorry.

Så är det

Jag kollade folkfördärvaren för att se om de hade nåt om Pisk-Alfons, icke, men det kanske inte har hunnit ut på nätet ännu. Trillade istället in på ledarsidan där någon förklarade varför det är fel med Internet. "Dårarna tillåts sätta agendan".

Ja just det. Här kan man skapa sitt eget system utan hänsyn till 'o sistema.

Återvände till folkfördärvarens kultursida, man fick förstås vada genom en del grötmyndighet men jag fann också en intressant krönika av Nina Björk, den gudlösa, om Emilia Fågelklou, ett av mig skamligt försummat författarskap. Jag är på intet sätt positivist så vem vet om jag inte är en sentida klon till kloun.

Men det här är verkligen inte dumt skrivet av Nina Björk: "Låt oss tala om enbart det synliga, det andra får vi möjligen dansa till".

Diskussionen om kvinnliga förebilder kröp in i novembersömnen, det här var iallafall en av några betuttade och befittade idoler när skrivande donna var sexton. Ja, jag ska hyfsa mitt språkbruk, jag lovar.

En puttenuttig markis

En liten, låghalt debatt med filtmössa, helkroppspyjamas med lucka därbak, vampyrtänder och gloria har masat sig fram på svenska kultursidor. Den gäller Markisen.
Markisen har haft ett enormt inflytande på svenskt kulturliv, särskilt de senaste tjugo åren. För övrigt ett stort inflytande på Europas kulturliv också. Det handlar om de Sade, såklart.

Diskussionen började med att Åsa Linderborg skrev en ambivalent recension av Juliette. Mycket av artikeln består av kritik mot bilden av de Sade som feministisk förebild. Däremot menar Linderborg att Sades Juliette är ett monumentalt shut the fuck up fuckface på den förtryckande och fördömande regim som Frankrike just lämnat bakom sig – men boken var för mycket också för revolutionens män, kanske för att den även kan tolkas som en apokalyps över ett samhälle som berövats alla normer.
De Sade kan ju tolkas som en grotesk uppförstoring av droit du seigneur och feodalismens privilegier - som han själv var en representant för.

Sedan skrev Kajsa Ekis Ekman ett genmäle på Åsa Linderborgs recension. Markis de Sade var en man ur den franska aristokratin som levde på sjuttonhundratalet och vars största intresse var att tortera och våldta unga tjejer, skriver Ekis Ekman. Sade var portförbjuden på Paris bordeller och ägnade sig därför åt att plocka upp fattiga flickor från gatan som han torterade. Ekis Ekman lyfter fram den finkulturella oviljan att tala om verklighetsbakgrunden till Sades böcker.
För honom var tortyr och sadism ingen metafor – han gjorde bokstavligen vad han skrev om. Men dagens europeiska kulturvärld gör vad som helst för att slippa prata om detta. Alla läsningar går bra – förutom den bokstavliga. Man undrar om Josef Fritzls memoarer blir en allegori över EU:s centralisering om 200 år? skriver Ekis Ekman.

De Sades svenska förläggare Carl Michael Edenborg skrev ett svar i Aftonbladet där han hävdade att flertalet av Ekis Ekmans faktauppgifter var felaktiga. De Sade torterade inte prostituerade, var inte portad på Paris bordeller, det värsta han gjorde var att ha analsex med sin betjänt inför några prostituerade.
Att anklaga Sades bisarra texter för att vara självbiografiska är som när Charlie Sheen anmälde den japanska splatterfilmen Guinea Pig till FBI för att han trodde att de usla specialeffekterna var på riktigt. Det är att inte kunna se skillnad på fantasi och verklighet.

Debatten tog en vända på Axess.

Åsa Linderborg skrev ett svar i Aftonbladet där hon bad Edenborg utveckla sitt resonemang om de Sade som feministisk förebild istället för att gömma sig bakom auktoriteter.

Sedan kom folkfördärvaren DN kultur svansande med etiketten "höstens litteraturdebatt" och en underlig artikel signerad Annika Persson, som på klassiskt manér försöker slå fast: det här bör man tycka.
Men det konstigaste med ”Juliette”, och Markis de Sades övriga romaner, är att de blivit klassiker trots att alla är överens om att de inte är bra.

Där satt mellanmjölken. En intressant myggdetalj är att förläggaren Edenborgs replik inte blir nämnd.

Och så twittrade den senare i sin blogg:
Men om det här är "höstens litteraturdebatt", var är alla engagerade inlägg?

Ganska få intellektuella skriver på kultursidorna. När det gäller de Sade är det dessutom så många som har skelett i garderoben.

De som uttalar sig försöker komma runt moralproblemet genom att hänvisa till bristande litterär kvalitet, i synnerhet långtråkighet.

Jag råkade somna om på förmiddagen och hamnade i en dröm med en kasbah, mord, rinnande blod som blandades ut med vatten som hälldes ut över ett marmorgolv av några kypare, beslöjade kvinnor som talade om "problemet", tio upphittade shakespearepjäser, en yvig man i svart kostym som sa om den mördade: "men varför hemlighöll han tio shakespearepjäser? Han hade ju kunnat bli rik!"; får väl göra som jag brukar när den icke-bloggiga bloggen böljar: be att få återkomma. Jag har bara läst Justine, blev givetvis fördärvad, det var när jag bodde i Paris för att skriva min första roman. Juliette har jag inte läst, och jag kan heller varken bekräfta eller dementera Ekis Ekmans faktauppgifter om de Sades liv. I morgon ska Edenborg ha en artikel inne i folkfördärvaren, den ska jag glutta på.