fredag 30 april 2010

Ett etikettsbrott

Jag hade tänkt reda ut det här med kristen socialist. Vad jag menar med det, och vad det egentligen kan vara.
Jag börjar med en anekdot, en ögonblicksbild från när jag var en paria som skulle fördrivas. Det är ett ideal, många vill vara en paria. Det högsta goda är att vara kontroversiell, subversiv, obekväm.
(Oscar i Mäktig tussilago kallar det "punkmodet". Men hans sambo Katarinas "subversiva glas" går i kras under en middagsbjudning under vars golv den utrotningshotade svensken Lemmy dansar indiandanser till Motörhead).
Man slår knut på sig själv, här och där på sina litterära håll, för att vara tillräckligt hatisk och rå.
När jag var och köpte pizza igår så bläddrade jag i DN (en del läser bara skvallertidningar när de är hos frissan, säger de, jag läser bara DN när jag är på pizzerian). Kulturen hade ett tema inför första maj, "Plakatpoesi", och den före detta kulturchefen skrev i ett plötsligt anfall av självinsikt: "Inte fasen hade jag släppt in Majakovskij".
Nej, inte fasen hade hon det (jag citerar ur minnet nu, det är tänkbart att Schottan skrev "inte sjutton"). Det kom mig att tänka på den nuvarande kulturchefen Björn Wimans insats i det program av Babel som ägnades provokationen. "Allt är liksom redan gjort", sa Wiman.
Nej, allt återstår att göra. Jag tror heller inte att det stämmer som Stig Larsson sa i programmet om genialitet, att modernismen är överspelad. Allt återstår att modernisera.
Etablissemanget är den struktur som släpper in Majakovskij på bår, för blandningen av Bah! ("allt är liksom redan gjort") och punkmode är inget annat än vår tids likvaka, en besynnerlig perukstock. Några danskar har i en debattbok kallat fenomenet för "den radikala negativa uppbyggligheten". Den som har blivit kanoniserad (Norén, Bruno K Öijer) protesterar mot helgonförklaringen, vägrar inta tronen, gör grimaser. Poeter tar kraftfullt avstånd från att skriva kärleksdikter till kronprinsessans förmälning med Daniel.
Jag skulle börja med en anekdot, påstod jag. Men det är verkligen inte mycket till anekdot, det blir nödvändigt att hafsa över den, ty den är bara en fotnot till resonemanget. Det var en kulturjournalist som hade intervjuat mig i någon form av styv kuling och som i efterhand ringde upp för att komplettera med en fråga som hennes chefer ville ställa. De hade hört att jag hade blivit jämförd med Strindberg och ville höra vad jag hade att säga om det. Jag svarade: "Vi är båda kristna socialister".
Detta renderade mig en utskällning: några av mina mest allvarligt sinnade och kulturkritiska vänner undrade hur jag kunde använda en sådan etikett, med tanke på vilka det är i övrigt som kallar sig kristna och socialister. De menade att jag hade sålt ut och tagit udden av radikaliteten i min bok till förmån för en massmedial etikett, marknadsföring à la Gardell eller Greider.
I förhållande till etablissemanget kan detta "kristen socialist" nog snarast vara ett plakat som inger ett visst illamående, yrsel och vämjelse. I förhållande till det golv som är Lemmys tak är det en störtpunkt. Jag tror att det kan passa bra den första maj att dementera det, till förmån för störtpunkten.

15 kommentarer:

valens sa...

Patentägaren till Gynolatri, framträde som en tidig förespråkare av kvinnlig rösträtt. Ändå har Röda rummets skapare ofta utpekats som kvinnohatare...

Vilka tror vi att vi är...

zamenhof sa...

"med tanke på vilka det är i övrigt som kallar sig kristna och socialister"

Who, for instance? Anyway this is such a comprehensive (or even vague) definition that I find amusing to hear that it is actually controversial. All the Swedish social model, in 20th century is based on a mix of Christian (protestant, frikyrliga) and Socialist inspiration, it is almost self-evident. A Christianism without God, maybe, but still powerful...

Of course all depends on the use one makes of labels. In Italian, for example, "cattocomunista" is only used as an insult, in right-wing circles. Nobody would be able to say "I am a catto-comunista", so maybe there are some similarities. Sorry for ..."la divagazione".

maja lundgren sa...

I know, Zamenhof. That was more or less my friend's objections. They were quite right.
Valens: Strindbergs kvinnohat kunde ta sig extrema uttryck i hans artiklar, men enligt mitt tycke sällan i hans skönlitteratur.

Bitten sa...

Maja.. sällan i verkliga livet heller, enligt min mening!! Snarare tvärtom! :-)

Bitten sa...

...fast jag kanske är partisk.. :-)

Lars sa...

Håller fullständigt med dig, Maja – ”allt återstår att göra”. Wimans attityd är sånt där sterilt skitsnack som en slätstruken kulturjournalist möjligen kan nöja sig med, men aldrig en kreativ människa.
Däremot blir jag inte klok på vad du menar med kristen socialist. Du skapar onekligen förväntningar i början av inlägget, men sen blir det liksom inget – förutom en referens till denne evige Strindberg och omvärldens reaktioner på begreppet. Det vore betydligt intressantare att få ta del av vad du själv lägger in i det.

maja lundgren sa...

Lars: jag förstår det, inlägget blev kortare än jag tänkt. Jag blev i det läget arg på den eviga referensen till Strindberg, alltså: "mina chefer har hört att du ska ha blivit jämförd med Strindberg".
Allt återstår att göra, och ompröva. Och då är det bättre att undvika en typ av begrepp som har blivit rena skräpbodar. För mig är heller inte "tro" och "vetande" två skilda saker. Det är inte så att naturvetenskap är en sak, livsfilosofi en annan, politik en tredje, psykologi en fjärde, och det är heller inte så att det finns ett redan färdigt språk som kan uttrycka exakt det som jag har erfarit. Därför kan det ibland låta som att jag uttrycker mig vagt, eller att jag avbryter mig, hejdar mig, för att hellre vara tyst än att säga något som leder åt fel håll. Jag ber om ursäkt för att det inte blir längre än så här för tillfället.

Zigge sa...

Det är väl bra att göra sig av med etiketterna.

Henrik Brändén sa...

Verkar finnas en skillnad mellan den kulturella och de politiska och vetenskapliga världarna. Då jag en gång var aktiv i SSU fanns runt mig många som inte bara var socialister utan också djupt troende, även i grupper längre ut på vänsterkanten. Utan att någon tyckte det var egendomligt. Bland naturvetenskapliga forskare är det inte ovanligt med religiositet. Exempelvis har ledaren för HUGO-projektet Francis Collins i en rad böcker förklarat både för bokstavstroende kristna och dito ateister hur han förenar tro och vetande.
Varför är en tro så provocerande för somliga? Jag kan förstå det i mina föräldrars generation, där man revolterade mot en av yttervärlden föreskriven och ofta förljugen religiositet. Men i vår egen? Kan det bero på var de egna åsikterna och värderingarna har sina rötter? Växer de ur en själv och ens egna erfarenheter vet väl de flesta av oss att man ibland upplever saker som dagens naturvetenskap inte kan förklara. Men plockas de ur den uppsättning åsikter och attityder som flyter omkring, som det (för tillfället) är opportunt att omfatta ... Kanske blir somliga helt enkelt lite skraja inför någon med egna erfarenheter/upplevelser av något man själv inte tillåtit sig uppleva, och som "regelboken" säger är humbug och ett opium för folket? Och det är tryggare att följa "regelboken" än att försöka förstå andras upplevelser?



Själv har jag funderat en del över varför en kristen tro i somliga kretsar är så provocerande.


Själv närmade jag mig att tro först senare, men förundras över att så många blir så provocerade av detta. Men det är kanske så att om man inte letar i sig själv efter sina åsikter, utan gräver i sig själv och sina egna erfarenheter fö

Henrik Brändén sa...

Snälla ni, Bortse från de två stycken med ofärdig text som råkade komma med i slutet av kommentaren ovan. (Jag missade att deletera dem innan jag tryckte på Skicka-knappen!)

IAMB sa...

Bitten, det låter spännande - partisk?

Bitten sa...

IAMB..

Nja.. :-) Så spännande vet jag inte precis!! Jag bara ÄLSKAR mannen!! Författaren, konstnären (INGEN målar hav som han) och människan!! När jag var tonåring brukade jag säga att jag delade hans själ.. :-) Man är ju lite dramatisk i den åldern.. :-)

IAMB sa...

Bitten: kul! Tror också att jag har/har haft nån sån idol, fast kanske inte riktigt så intensivt.

Jag tänkte annars att det kanske hade att göra med något släktförhållande långt tillbaka i tiden eller nåt sånt...

Bitten sa...

IAMB.. Nix.. :-) Bara själslig "släkt"..

Magnus J sa...

Ulf Lundell har skrivit en sång som heter "Hon måste vara en kristen kommunist". Kanske handlar den om dig?