måndag 7 juni 2010

Klappjakten på jaget

Jag lyfter ut en kommentar av Kim Larsson, hojta till om det känns fel:
"Intressant inlägg av Maja: Om ett tema i Mäktig tussilago (skiss). Jag har i åratal funderat över jag-fientligheten i kulturen, men utan att komma fram till något epokgörande. Jag uppfattar den som starkt modebunden, och dess förespråkare hamnar i trubbel när den blir hopplöst ute och måste ersättas. Vart ska de gå? Ska jaget plötsligt återuppstå som en annan Jesus? Och medan kritikerna/teoretikerna vrider sig på sina stolar (kommentaren om PO:s faktiskt riktigt matiga självbiografi är värd en miljon kronor) rusar världen vidare. Det lustiga är ju att människor inte är jaglösa. I alla fall inte jag och de jag känner. Och hur är ni, Maja tex? Vem vill känna, tänka, drömma enligt en nattstånden akademisk kodex? Jag kanske är en excentrisk halvidiot (jag har ett par decennier bakom mig som talar starkt för det) men hatet mot jaget har faktiskt blåst förbi mig. Jag har noterat fenomenet, grubblat och grubblat, men det har aldrig nått in i mig och slagit rot."
Ja, en kritikerkommentar om Enquists självbiografi - "håller det privata stången", "långt från bekännelseträsket" - är iögonenfallande. Att man ska vara personlig men inte privat är för övrigt ett mantra inom journalistiken (jag har t.o.m hört att det lärs ut på journalisthögskolan). Men gäller det skönlitteraturen, och hur göra med t.ex Noréns dagböcker, i så fall?
Jag kommer att tänka på ett stycke ur Carl-Johan De Geers Jakten mot nollpunkten, där han skriver om det nästan totala förbudet när han gick i skolan mot att använda jag: man skulle göra omskrivningar i stil med "en ung man av idag anser..."
Paradoxalt nog tror jag att hatet mot jaget har religiösa rötter (men inte bara inom protestantismen utan även katolicismen, jag har nyligen stiftat bekantskap och nästan hunnit bli vän med en italiensk författare, Antonio Moresco, som berättat om sin skolgång på ett katolskt seminarium, fruktansvärt). Motsägelsefullt eftersom religionen, kanske i synnerhet kristendomen, bygger på det personliga samvetet, den fysiska delaktigheten i ett mysterium (vilket förstås inte är detsamma som individualism). Jaghatet går igen inom en viss typ av auktoritär sekterism ute på vänsterkanten, och tar sig andra yttringar inom den (nyliberala) postmodernismen - det är ett tugg som mest bara pågår, och detta samtidigt som en ironisk, opersonlig och totalt ointressant jagiskhet OCKSÅ brer ut sig inom kulturen.
Kanske är avskaffandet av personen, som Paz skriver om, förutsättningen för ett samvetslöst och självrättfärdigt jag, eller ett jag som går i andras ledband, eller bådadera kombinerat. Hur som helst, den smutsigaste av genrer, självbiografin, får ett nervöst bemötande och stundom såpass skärrat att man till och med idealiserar lögnen. Hur många gånger har man inte sett de senaste åren att endast lögnen är sann?

16 kommentarer:

  1. Enquist skrev väl sin självbiografi i tredje person - "han"? Gillar Enquist, även om jag inte läst Ett annat liv tror jag den är intressant.
    Klappjakten på jaget - nåja. Det kvinnliga jaget som inte uppför sig enligt reglerna...?

    SvaraRadera
  2. Ett annat liv är enligt mitt tycke en förbaskat bra bok.
    Grynna.

    SvaraRadera
  3. Till Maja: det är okej att Du citerar mig. För övrigt ett mycket intressant inlägg igen. Jag tror som Du, att jag-fientligheten har djupa rötter. Det lurar ngt religiöst/sekteristiskt här. Kan inte ringa in det. I skydd av en förment jaglöshet kan man ju bejaka sitt jag ohämmat. Lite som när en "helig" präst utvövar våld, just i skydd av sin helighet. Paradoxalt. Ska fundera vidare på detta.

    Till Zigge: jag tycker att Enquists manöver - att skriva "han" - är värd åtminstone en halv miljon. Boken är en självbiografi. Vem skulle "han" vara?

    Nej, detta är inte bara en genusfråga. Gällde frågan endast kvinnor, skulle kritikerna inte bli så svettiga & mumliga.

    Nu måste "jag" sluta. Jag tittar in igen imorgon.

    SvaraRadera
  4. I någon mån tror jag det är kopplat till manligt/kvinnligt, på så vis att "det privata" ofta kopplas till den kvinnliga sfären. Att strama upp sig, hålla masken, "hålla det privata stången" (förlåt att jag upprepar det igen, tycker formuleringen är tjusigt militärisk på något vis), att förneka känslor och tillkortakommanden, osv.
    Kom ihåg att Strindberg ansågs omanlig efter bland annat Inferno.
    "I skydd av en förment jaglöshet kan man ju bejaka sitt jag ohämmat" - bra sagt, förment objektivitet kan vara direkt diktatorisk.
    Grynna: kul att du är tillbaks! Enquists självbiografi har jag ärligt talat bara tittat i här och där, det märktes ju att han skriver bra, som vanligt. Och jag är såklart övertygad om att boken som helhet är intressant.

    SvaraRadera
  5. Thente menar att TV-serien är den nya romanen. Originellt...? http://www.dn.se/dnbok/medelklassens-nya-roman-ar-har-1.1111585

    SvaraRadera
  6. Zigge: inte originellt. Thente ryker nog från min blogglista.

    SvaraRadera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  8. Tack, Maya, och trevligt att du är tillbaka. Du verkar ha haft bråda men glada dagar där borta i Mäcksiko. :-)

    G

    SvaraRadera
  9. Intressant att läsa diskussionen, jag tror jag allt mer börjar förstå varför jag haft så svårt att tycka om så mycket av den nya svenska litteratur som beröms på kultursidor. Men på ett mer grundläggande plan är det hela obegripligt för mig! Mitt inre berörs av det jag läser/hör/tittar på just de gånger jag kan känna att detta kommer från det inre av den eller dem som skapat det hela. Så hur kan man få för sig något så stolligt som att konst inte får vara privat? Maja funderar över könsaspekten, att det skulle anses omanligt att vara privat. I lördagens SvD kultur utnämner dock Stefan Eklund självbiografin till höstens litterära trend med tillägget att det tycks vara ett manligt privilegium att tillåtas skärskåda den egna personen.

    SvaraRadera
  10. Tack, G! Ja det var ganska mycket bråda dagar, men jag hoppas kunna åka tillbaks till Mexiko igen.
    Henrik B: det bedöms på olika sätt - så mycket tror jag att man kan säga med bestämdhet: en man som skärskådar den egna personen antas dyka, en kvinna sjunka. Jag var självklart medveten om det när jag skrev Myggor och tigrar. Utöver alla andra tabun jag överskred.
    Men den här allmänna skräcken för jaget, som funnits inom kulturen, har inte bara med det självbiografiska att göra. Gunnar Ekelöf har skrivit att han förväntade sig "livsresultat" av en bok, ungefär det du skriver: att man ska känna att här finns en människa som på något vis hämtar ur sitt inre, erfarenheter av liv. Lustigt nog har det motsatta varit ett ideal, det vill säga den "rena" litteraturen, experiment så långt från verkligheten som möjligt. Att till varje pris se till att läsaren inte kan identifiera sig. Det där är märkligt, alltså.

    SvaraRadera
  11. En man dyker medan en kvinna sjunker. Det är ju helt briljant. Stämmer. Det sista jag vill säga (ska försöka fatta mig kort) är att det är praktiskt taget omöjligt att skapa konst utan att förmedla ett jag. Det är ju sin egen essens man använder. Idén om den neutrala/objektiva/jaglösa konsten bygger på idén om att man kan gömma sig metafysiskt & att man kan trancendera sig själv. Ibland blir jag skraj själv, för i mina egna dikter kan andra se mig hur tydligt som helst, men vad ska jag göra åt det?

    Nu kan någon säga: men en roman av ett kollektiv då, eller en datorgenrerad dikt? En aptavla? Då är jag motbevisad i stunden, men all konst som överlever, blir historia måste sanktioneras av ett jag eller flera... den filtreras genom själar, & då är vi tillbaka igen... publiken är inte jaglös.

    Nä, fan, jag kan inte fatta mig kort. En sista grej... jag har länge undrat varför jag-motståndet aldrig går ut över copyrighten & författarnas positioner, jag menar, om nu jaget är oviktigt, varför ska just Enquist ha pengar... varför ska hans nuna vara pärmen... och varför skrivs så försvinnande få böcker av anonyma kollektiv? För att författarna har glada egon, that's why.

    SvaraRadera
  12. Ack, så att säga: det är mycket här som jag både skulle vilja hålla med om och invända emot - t.ex menar jag att det är möjligt för en författare att överskrida och lämna sin jagiskhet bakom sig, att alltså inte bara vara begränsad till sitt eget synfält; jag tycker att det är något annat än skräcken för jaget, som jag menar existerar, men tiden är samtidigt ovanligt personlighetsfixerad, det finns ju mediepersonligheter där författarens person är viktigare än böckerna. Det händer att man blir ombedd att svara på frågor som: "vad har du i dina fickor? Vad är det första du gör när du kommer hem? Sjunger du i duschen?" Sånt svarar man inte på.
    Men för att återgå till nervositeten inför det självbiografiska: en författare som fick ett sånt bemötande var Jon Jefferson Klingberg, han lyckades (om det nu är något eftersträvansvärt) att skapa både ett rannsakande manligt (själv)porträtt och en kritisk samtidsskildring som uppenbarligen irriterade; i recensionerna av "Jag tror vi behöver prata faktiskt" kan man hitta en provkarta på såna här spasmer angående det privata, allt från Martina Lowdens ironiska och lite halvkvädna tal om litteratur och identifikation i radio till Jonas Thentes och Jesper Högströms avrättningar (det hör nog till saken att Klingberg är musiker och inte författare, tillhör inte riktigt gänget så att säga och tecknar en mörk bild av sin generation).
    Lite i all hast,

    SvaraRadera
  13. Hej, viktiga inlägg om jaget eller den moderiktiga "jaglösheten" här. Både av Maja och Kim! Tror till och med att jag har skrivit om den här frågan av och till på Den Blinde Argus, för den engagerar mig.

    En äkta jaglöshet (helt riktigt av Maja att koppla den till exempelvis zen-buddhism) finns det säkert ett fåtal människor på vår jord som tillägnat sig. Det finns religiösa praktiker som kan leda fram till detta. Människor som på allvar älskar sin nästa som sig själv, vilket är oerhört svårt, men förvisso möjligt.

    En moderiktig jaglöshet har vi däremot haft inom litteraturen, åtminstone den svenska, under de senaste ca femton åren. Man döljer hur djupt personligt ett skrivprojekt nästan alltid är, man gömmer sig bakom olika kringgående rörelser, lånar texter från olika håll (se t.ex. den aktuella konceptpoesin à la OEI) och skruvar lite på dem; ger sedan ut dem under eget namn! Som någon här tidigare har anmärkt, hittar i hastigheten inte vem, är man inte beredd att avstå från den prestige som ligger i att kalla sig författare, man vill gärna hösta in stipendier osv. Men jaget ska döljas till varje pris, dess skavanker och drivkrafter. Det är tråkigt, det sänker den emotionella temperaturen inom litteraturen, och det är inte heller ärligt.

    SvaraRadera
  14. Kan tilläggas att den identifikatoriska läsningen var normen fram till början av 1800-talet. Den som läste skulle leva med i texten, ta in sitt eget liv som jämförelse osv. Det var helt normalt att gråta åt huvudpersonernas öden när man tog del av Rousseaus romaner till exempel! Nu ses man som mindre vetande om man engagerar sig med liv och blod i romaner och diktsamlingar, i stället har den litteraturvetenskapliga hållningen (att hålla allt som händer i "texten" på avstånd) blivit normen. Åtminstone bland kritiker, som ju nästan alltid kommer från mångåriga litteraturvetnskapliga studier. Men för de flesta som brinner för litteraturen tror jag att litteraturen fortfarande är en fråga om livet (och nej, jaget, går ju inte att hålla undan då).

    SvaraRadera
  15. Andreas: jag tror att jag läste ett nummer av OEI för tio år sedan och fann det aningen torrt, sedan dess har jag inte sett tidskriften (haha) och ska alltså inte uttala mig om den.
    Apropå att låna texter, skruva lite på dem och ge ut dem under eget namn: jo det var ju t.ex en förfö som gav ut en roman som var ett ihopklipp av en annan författare häromåret, det var förvånansvärt många som hävdade att man har rätt att göra så. Pja, om man har talat om i förväg att det är just det man har gjort, och motiverar vad det ska vara bra för, så är det väl ok. Men att man ens kommer på tanken att göra så utan att redovisa det är konstigt.
    Sen är det klart att författare ofta lånar, väver in citat eller anspelningar (typ Ekelöfs Mölnaelegi, tror den brukar tas som exempel på det!). Men jag håller med dig om att idag har det nästan blivit en industri, kanske man rentav använder sig av datorers slumpgeneratorer för att tota ihop en åååh såååh originell text. Jag tycker inte att det är ok, jag tycker också att det märks att det då saknas nerv, blod, verklighet.
    (Detta är för övrigt INTE OuLiPo, en rörelse som på ett seriöst och öppet sätt utforskade olika metoder; sen vet jag iofs inte vad oulipister gör idag, däremot vet jag att de haft många beiga epigoner)

    SvaraRadera
  16. ojdå det blev förfö. Jag menade författare.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)