onsdag 9 juni 2010

Tillägg till diskussionen om den förebildligt lögnaktiga fiktionen

Ett citat av Ivar Lo Johansson (tror jag) om att författarens uppgift är att ljuga så bra som möjligt - antagligen ett slags förskjutning utifrån Aristoteles ord om att författaren ska skildra det sannolika och inte det sanna, vilket förstås inte riktigt är detsamma som att ljuga - brukar ofta anföras i diskussionen om fiktionens överlägsenhet över det självbiografiska.
Men alla har inte haft samma syn på saken; i Kreuosas skugga skriver Anders Cullhed om den stränga fiktionskritik som existerat från Platon och framåt, med ett slags kulmen i Augustinus. Fiktionen betraktades i den strömningen huvudsakligen som ett sätt att vilseleda.
Kreuousas skugga är en superintressant bok, såpass att jag bara kommit halvvägs.
Jag har för övrigt också närt ett slags fiktionshat (dess fanbärare i Mäktig tussilago är skjutjärnslitteraturens Wirdhammar). Mer om detta senare.


Tillägg torsdag 10/6:

den närmaste nutida parallellen till den augustinska och platonska strängheten mot sagor, myter och fantasi, fördömandet av dem som bortkollring från allvaret, effeminering, vilseledning, är nog sjuttiotalets benhårda krav på socialrealism, sammankopplandet av fantasi med borgerlig verklighetsflykt.
Det talas nästan bara om detta apropå barnkulturen (bloggaren "En man med ett skägg" betar successivt av den barskaste och mest tagelskjorteaktiga barnkulturen, t.ex) men mindre om de ofta ganska hätska poesidebatterna som försiggick då.

På samma sätt som en tidigkristen kyrkofader nödgades försöka slänga ut den romerskgrekiska gudaläran måste sjuttitalets vänsterapostlar bannlysa både den förföriska amerikanska kulturen och sagor om tinnar, torn, prinsessor och älvor.
Deras arvtagare är i första hand konsumtionskritikerna - Savonarolor på jakt efter silvertärningar och rödmålade bröstvårtor. Men situationen är en något annan idag, bautabrackor (jag hoppas att det är sista gången jag behöver nämna Schottenius, men Wiman är värre) har en ofta slingrigare, mer postpostmodern inställning till samhällskritikens tagelskjortor och fiktionens silvertärningar.

Självbiografins återkomst är inte alls oväntad, snarast nödvändig - oavsett om man betraktar den som ett nödvändigt ont, eller som en genre med egen rätt. Epoken genomgår stora mentalitetsförändringar och då är självrannsakan naturlig. Någonstans i en intervju jämförde jag vår tid med brytningstiden efter den franska revolutionen, med andra ord Napoleontiden, kejsardömet och i viss utsträckning restaurationen, då det kom en ström av självbiografier i Frankrike.

30 kommentarer:

  1. Jepp. Det var Ivar Lo. Han menade väl "dra en skröna".
    "superintressant bok, såpass att jag bara kommit halvvägs" - tillåt mig skratta, haha...
    Jag blir lite förvånad över ditt tonfall i det här inlägget, det låter som en kultursidesartikel. Typ en understreckare i Svd eller nåt. Inte menat som kritik men...

    SvaraRadera
  2. hehe punktpunktpunkt Zigge... Jag kanske mumlade lite i skägget i det här inlägget men jag är fortfarande verkligt fascinerad av sanningsdiskussionens krumbukter. Men jag lovar att inte skriva så skissartat sen.

    SvaraRadera
  3. Brukar man inte oftare höra att allt är fiktion?

    SvaraRadera
  4. "Lite ljug pryder talet" sa Fritjof Nilsson Piraten.
    / Alexis

    SvaraRadera
  5. Alexis..

    Ja, du borde ju veta, med tanke på vem du alltid försvarar!!

    SvaraRadera
  6. "Lite ljug pryder talet" var förstås ett skämt; lite värre blir det när man grumlar gränsen mellan fakta och fiktion, eller påstår att allt är fiktion (det som Zigge var inne på).

    SvaraRadera
  7. Det var inget skämt. Piraten var advokat.

    SvaraRadera
  8. Bitten har nog lite fel om hon tror att någon måste försvaras, det sköter de alldeles utmärkt själva. Jag klär inte skott för andra, och inte från krypskyttar.

    Maja; Piraten skämtade inte; han levererade massor med fakta i en historia och smög in bland detta "lite ljug" på ett mycket skickligt sätt. Precis som en trovärdig bedragare, han hade väl träffat en del under sin juristbana...
    Han grumlade verkligt konstnärligt.

    / Alexis

    SvaraRadera
  9. Varför vara dogmatisk åt någotdera hållet? Två böcker jag gillar, båda av Bulgakov: Vita Gardet skildrar en familj med precis samma sammansättning och historia som Bulgakovs egen i exakt det hus de då bodde under en historiskt korrekt återgiven fas av inbördeskriget där huvudpersonens känslor inför skeendet måste varit desamma som författarens egna, och vad av det lilla som sedan återstår av berättelsen som är dokumentärt respektive påhitt lär vi aldrig få veta. (Polisen tolkade i alla fall boken som så dokumentär att den ett tag efter utgivningen besökte Bs granne och började leta efter lönnfack i just den vägg där Bulgakov låtit huvudpersonens gnidige granne gömma gamla guldrubler från tsartiden). Och Mästaren och Margareta, där bara stämningar och enstaka geografiska detaljer är sanna, och hela resten är påhitt. Bägge underbara böcker.

    SvaraRadera
  10. Henrik; ja, och väldigt många minnesgoda från Österlen kände igen Nils Galilee, Bombi Bitt, Franskan m fl från "Bombi Bitt och jag" och t ex Blaudonner från en annan historia...
    Nå, det viktiga är väl om litteratur uppfyller de krav Kafka ställde:
    1. Den skall vara underhållande.
    2. Den skall lära oss någonting.
    3. Den skall bryta upp isen inom oss.

    Ps. Koba Stalin gillade Vita Gardet.

    / Alexis

    SvaraRadera
  11. Alexis: all right, grumla konstnärligt. Yes box. Det är nåt annat jag far efter, den lättvindiga sanningsrelativismen tror jag. Säger man "allt är fiktion" finns inga distinktioner kvar. Men tanken är bara halvtänkt. Henrik: jo just det och det var ju religiös dogmatism i botten av t.ex Augustinus uppgörelse med fiktionen, han hade fascinerats av gamla romersk/grekiska myter och ville göra upp med dem för Sanningens skull... ungefär så.
    Godnatt så länge.

    SvaraRadera
  12. Det är ju inte alla som uppfattar Kafka som underhållande, det finns ju den där gamla T-shirten "Kafka hade det inte heller så roligt".
    Well well.

    SvaraRadera
  13. Maja
    Nej, Franz hade det nog inte alltid så roligt. Och han levde väl inte alltid själv upp på de krav han ställt...
    Sanningsrelativism är ett bra uttryck!
    Några försvarare av Liza M-s sanna berättelse om Mia, styrkt av 100-tals dokument, excellerade verkligen i denna sanningsrelativismens ädla konst!

    Var har Tristan blivit av?

    / Alexis

    SvaraRadera
  14. Kamrat Koba gillade Vita gardet (dock den pjäs "Syskonen Turbin" som föregick boken, snarare än själva romanen), liksom han gillade en hel del av den västerländska film han inte lät sina medborgare se, utan köpte in i en enda kopia till den filmsal som fanns (om jag minns Djilas "Samtal med Stalin" rätt) i källaren under Kreml, dit Koba då och då sent på natten tvingade med sina församlade förtrogna efter det han (själv smuttande på måttliga mängder georgiskt rött vin) fått dem att supa sig själva och varandra dyngraka. Koba hade den typiska elitistiska attityden att förbehålla för sig själv det han inte ansåg "folket" var moget för. Ungefär som jag är övertygad om att många av 70-talets socialrealismförfäktare läste Sagan om Ringen när ingen såg på.

    SvaraRadera
  15. Jo, Koba var allt full i fan han. Han var naturligtvis tvungen, i den miljön. Även före honom fanns det ett ryskt ordspråk "Nära tsaren, nära döden."

    Apropå självbiografier - är det inte lite naivt att tro att den som berättar om sig själv alltid talar sanning och ingenting annat än sanningen?

    / Alexis

    SvaraRadera
  16. Alexis: Om sanning i självbiografier: (1) Ett filosofiskt problem - vad är egentligen sant? (2) En kognitiv omöjlighet att registrera en objektiv sanning: Vi vet att mitt minne och ditt minne av samma händelse ofta inte är densamma, och kognitionsforskare är idag tämligen på det klara med att det beror på att vi i vårt medvetna bara registrerar en försvinnande liten andel av all information som strömmar mot oss (antagligen framför allt den som vi på något sätt lyckas göra sense av) och sedan bygger ihop de olika fragmenten till en helhet som är det vi minns, men som bara till liten del är sådant vi verkligen registrerat. Sålunda ofrånkomligt att olika människor minns samma sak olika. (3) Ett minnesproblem, eftersom minnet är dynamiskt och har en makalös förmåga att böja till det vi minns så det ska passa våra syften, vilka ofta är att framställa oss själva i uthärdligaste möjliga dager. (4) Givet att man är medveten om dessa begränsningar tror jag att de allra flesta självbiografer ärligt försöker åstadkomma något så nära sin sanning som möjligt. Fast ju skickligare skribent man är, desto fler hänsyn tar man väl till dramaturgi, dramatisk spänning osv i texten när man gör sítt urval.

    Sedan tog väl kamrat Koba livet av betydligt fler än tsarerna lyckades med!

    SvaraRadera
  17. Ja Koba tog livet av mångdubbelt fler, Henrik. Det var det jag menade med att han måste vara full i fan och ständigt på sin vakt. Hade han tappat greppet, då...
    Tror nog ändå att en och annan självbiograf medvetet "ljuger" lite, förskönar, utelämnar, är färgad av ev politiska, ideologiska ståndpunkter etc. Men det antar ju de flesta läsare på förhand - är vakna för - så det är ju ok.
    Ändå är många självbiografier mycket läsvärda, ofta kan de ge en initierad titt bakom vissa kulisser, andra kan ibland bara vara ett rotande i skräptunnor och uppgörelser med gamla fiender (vilket också kan ge behållning/underhållning).

    / Alexis

    SvaraRadera
  18. Alexis: när det gäller Sanningen om Mia tror jag att historien är ännu mer komplicerad än vad som framkommit. Men jag håller fullständigt med om att krumbukterna i media var underliga, jag har bara inte riktigt en känsla av att allt har kommit fram.
    Henrik: "En kognitiv omöjlighet att registrera en objektiv sanning" - både ja och nej, skulle jag vilja säga. Men jag håller mig nu ganska "ofilosofiskt", nästan dumnaivt, till uppfattningen att det går att skilja reella händelser från ren inbillning. Även om uppfattningen av reella händelser skiljer sig åt, och sållningen, vad man minns och vad inte, aldrig är en neutral process.
    Ber att få återkomma,

    SvaraRadera
  19. Jag kan inte låta bli att undra om Majas "tillägg" (innehåller iofs en del intresanta synpunkter men är extremt & akademsiskt skrivet nästan oläsligt) är en parodi. Inte på dem som skriver här, alltid intelligenta, utan mer på... nåt annat.
    Nattugglas kommentar.

    SvaraRadera
  20. Jo, skulle man inte i vardagen lita på sitt minne finge man ju allvarliga problem med det mesta. Men just när man bedömer sådant som varför två självbiografers minnesbild av samma skeende skiljer inte bara i värdering utan också i sådant man tycker borde vara "objektiva fakta" kan det finnas skäl att tänka på att ingen av dem behöver ljuga, utan att de faktiskt kan minnas händelsen så olika. Det var fö mycket påtagligt när jag satt nämndeman en period, och gång på gång fick höra mycket olika historier om vad som egentligen skett i en krogkö. Ibland var det uppenbart att ena sidan ljög, men andra gånger tycktes bägge parter ha tydliga minnesbilder, som helt enkelt inte gick ihop!

    SvaraRadera
  21. Det med krogkön är ju uppenbart, de var fulla och hade ingen riktig koll. Sen blir det mer komplext om man pratar om Förintelsen, bilkrascher, grejer som kan verifieras av flera att de faktiskt hänt.
    Annat handlar ju mer om.... annat. Jag tycker Maja har objektivt rätt om Wiman, det säger rätt mycket om kulturklimatet att en sån blir kulturchef. Men att bevisa att det är så - blir en annan historia.

    SvaraRadera
  22. Man får väl utgå ifrån att till och med i krogkön, även om folk minns olika, så finns det nåt som hänt - eller inte hänt. Om nån blivit knivstucken till exempel, och alla har olika uppfattning om hur det gick till eller vem det var, så finns det ett faktum som ligger utanför tolkningarna. En del ljuger andra har suddiga minnesbilder, men det nämndemän och domare ska försöka ta reda på är ju vem det var. Där har postmodernismen ställt till med ett jävla elände, som att allt bara är synvinklar.

    SvaraRadera
  23. Avskaffa äktenskapet och det finns inga skilsmässor. Avskaffa alkoholen och det finns inga krogköer. Men avskaffa lagen och våldet finns kvar.

    SvaraRadera
  24. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  25. Zigge: Jag är övertygad om att det finns en sanning, att det alltid går att få den bild man själv har av vad som skett eller hur ett naturfenomen förhåller sig att komma allt närmare denna sanning, men att vi måste vara medvetna om att den bild vi har aldrig kommit hela vägen fram. Detta är egentligen common sence, och grundfilosofin bakom naturvetenskapens arbetssätt. Problemen uppkommer när postmodernister i ohelig (eller kanske hjärtlig?) allians med new-ageare och evolutionsförnekare får för sig att eftersom ingen bild ligger exakt på sanningen är varje tänkbar bild lika sann. Varigenom man med pretentiösa anspråk kan hävda vad som helst.

    SvaraRadera
  26. Felipe Fernandez-Armesto (Oxford Historical Society) som skrev "Millenium" har behandlat det här med sanning genom tiderna i sin bok "Truth". Vet inte om den finns översatt till svenska.

    / Alexis

    SvaraRadera
  27. Jo till exempel det här med trädet som faller i skogen - hörs det om ingen är där? Svaret är rätt enkelt egentligen, det är ju nej. Däremot är det ljudvågor. Ljudvågor utan öron (ljudvågen kom först, örat sen - med andra ord sinnena är inga rikslikare i universum!).
    Det blev nästan lite Lao tse där ett tag (eller Laozi): "avskaffa sanningen och det finns ingen lögn" - han har en del finurligheter åt det hållet.

    SvaraRadera
  28. Anonym 03.19: "Avskaffa lagen och våldet finns kvar" - mkt intressant, vi diskuterade anarkismen lite tidigare, de menade tvärtom.
    René Girard hävdar att allt samhälle, alla kulturer bygger på våld. (Syndabocken).

    SvaraRadera
  29. Emiliano Zapata var ingen analfabet som han framställdes i en Hollywoodfilm med Marlon Brando. Enligt en trovärdig biografi hade han läst ett och annat och var påverkad av den tidiga anarkismen.

    SvaraRadera
  30. Anonym 12.37: jag fick en bok om Emiliano Zapata i Cuernavaca, han var från den delstaten, Morelos. Jag har inte läst den ännu och vet mycket lite om Emiliano Zapata. Jag visste inte att Marlon Brando hade spelat honom. Jag har för mig att bondeuppror brukar behandlas något annorlunda i historieskrivningen än arbetarrevolutioner. Jag vet inte om Hobsbawn skriver om Zapata i sin bok om social banditism.
    Det blir en lång kommentar som skulle kunna heta "allt jag inte vet om Emiliano Zapata", det kanske helt enkelt får bli ett inlägg med den rubriken.
    Zapatisterna för övrigt - det är tänkbart att jag skrev något förklenande om dem, eller snarare om presentationen av dem i Wiki - där det står att deras samhälle skulle vara traditionellt indianskt direktdemokratiskt (så mycket har väl framgått att de stora indiankulturerna var hierarkiska), men de är bra, vill fästa uppmärksamheten på mayaindianernas situation i Mexiko. Subkommendanten lär emellertid vara en idealistisk medelklassson från norr, icke-indian.
    Det är tänkbart att jag idealiserar nu, men jag tycker att det "kändes" att det var förbättringar på väg. Det var nåt jag hörde i vinden. Det blir bättre tider.
    Mexiko har en råhöger som får svensk höger att verka som halvvänster, men det är nåt på gång. Det känns.
    Missos gudson/brorson, döpt efter Emiliano Zapata, lär för övrigt vara en odåga som bara är intresserad av pengar och inte av politik.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)