Det kom in ett tips här om en kvinnlig botgörare - den första i historien? Tack för tipset, Malena. Jag har aldrig sett prov på något sådant tidigare. Roberto Saviano hävdar rentav i Gomorra att det aldrig hänt att en camorrakvinna samarbetat med rättvisan.
Maria Carrino tillhörde den klan som styr i förstaden Casal di Principe, Roberto Savianos hemort, och hon inledde sitt botgörarskap 2007. Hon var sambo till en av "Casalesarnas" bossar, Francesco Bidognetti, som hon har tre barn med.
Klanen ska ha försökt döda hennes syster som hämnd, enligt den här artikeln.
Det är inte svårt att förstå varför det är ovanligare att kvinnor ur de här miljöerna samarbetar med polisen, än att män gör det. De är mycket ofriare än männen. Det kommer mig att tänka på ett gammalt löfte jag hittills inte infriat - att jag ska skriva mer om camorrakvinnorna som de skildras i de självbiografier av camorrister som jag har läst. Än så länge får det vara en cliff-hanger, men jag lovar att återkomma till det.
Jag brukar inte kommentera dessa små rapporter eftersom jag inte har något att tillföra, men inser att jag måste säga att jag läser dem, och tycker det är roligt att få reda på sådant här! Synd bara att inte kan italienska så jag inte förstår artiklarna du länkar till.
SvaraRaderaHenrik. Jag håller med dig, som Maja redan vet. Jag läser alltid de bloggposterna med intresse. Jag gjorde ett tappert försök att läsa artikeln med hjälp av googles översättning. Det gick inget vidare. Jag hade nog behövt kunna mer grundläggande i saken för att förstå artikeln med så usel översättning.
SvaraRaderaMen ibland funkar översättningen hyfsat. Jag har läst artiklar på bl.a holländska med hjälp av google. Så helt värdelös är inte den tjänsten.
Ah, googleöversättningar... De kan verkligen bli ganska spattiga.
SvaraRaderaTack, vad ni är snälla.
Jo, jag vill fortsätta att rapportera kontinuerligt, även om jag inte riktigt hinner översätta hela artiklar (de brukar ofta vara mycket snåriga dessutom). Men jag tycker att det mestadels rapporteras på ett konstigt sätt om camorran i svenska media, vilket i och för sig inte är så underligt eftersom det är en ganska annorlunda verklighet det handlar om. Man skriver om det nån gång ibland, helst när det är lite större krig, då skrivs det distanserat och fascinerat på en gång men framförallt ganska ytligt. Jag tänker ibland på Roberto Savianos bok, som lästs av så många (den svenska översättningen tror jag är gjord rätt snabbt, inget lätt jobb att översätta den): har folk verkligen fattat så mycket, och vad är det som de har förstått?
Jo jag tänker försöka fortsätta skriva om syditalien och camorran.
Det tycker jag att du ska. Varje inlägg för sig kan (tycker jag) vara rätt svårt, kanske för att det inte är journalistiskt, man kan inte koppla ett grepp om det. Men går man in och läser fler i ett svep så blir det på ett sätt begripligare än Savianos bok (som jag i och för sig uppskattade, självklart, men jag håller nog med dig om att översättningen är ett snabbjobb för vissa partier fattade jag noll av).
SvaraRaderagood night
Varsågod. Detta hände ju efter att Gomorra kom ut. Jag minns henne bara för att jag såg en intervju med henne i Annozero, programmet när Saviano var med. Finns säkert på RAI:s sajt eller Youtube.
SvaraRaderaMalena: det kan ju vara ett exempel på att Savianos bok kan börja att ha effekt.
SvaraRaderaJag kollar RAI och Youtube!
Zigge: att man fattar noll kan i och för sig bero på att det är rejält komplicerat. Men jag tror att Savianos bok kan fungera som murbräcka. Det är förstås en långsam process, och det handlar förstås inte bara om Neapel, eller om brottssyndikaten.
SvaraRaderaPoängen med Savianos bok är ju hur han visar sambandet med globaliseringen, den legala ekonomin, hur svarta pengar blir vita, inte så mycket om droghandeln egentligen, men om turism, textilindustri, illegal invandring, dumpning av avfall... Den inofficiella ekonomin. Ska man vara cynisk: att en camorrafru börjar snacka ändrar inte mycket i sak. Fast på lång sikt kanske.
SvaraRaderaÄr det inte en business på nåt sätt? Den här Misso som Maja skriver om författar förord till böcker och Saviano fiskar upp en brud ur camorraträsket. Händer det nåt sen?
SvaraRaderaJag blev faktiskt rätt besviken eller förvirrad första gången jag läste Savianos bok; den hade ju recenserats och presenterats i bokhandlarna som den stora avslöjande faktaboken om Camorran, och sedan fanns där i texten inga tydliga referenser till varifrån faktaunderlaget för ett enda påstående kom, utom hänvisningen till hans egna ögon, och tilltron till dem sjönk sedan allteftersom det dök upp incidenter som bara inte kunde vara helt sanna, som den där han ordagrannt citerar sida upp och sida ner ur ett dokument som en präst lät honom läsa genom genom en gång, varpå prästen tog med sig dokumentet, försvann och begick självmord, eller då Saviano vadade iväg med frätande syror upp till knäna i den sjö som regnet förvandlat en soptipp till ... Så efter första genomläsningen var jag mäkta irriterad på boken, tills det gick upp för mig att det ingenstans vare sig på bokens omslag eller i Lappalainens förord eller i Savianos text gjordes anspråk på att detta skulle vara en klassisk faktabok, varpå jag läste om den som en huvudsakligen självupplevd och dokumentärt grundad men ändå fri gestaltning av Camorrans mekanismer, och då älskade boken. Tänk så mycket ens "mindset" kan betyda för hur man uppfattar och värderar saker!
SvaraRaderaHenrik: jag tror att Savianos bok är den stora och avslöjande boken om cammorrans grepp om regionen, inte för att det var helt okänt tidigare utan för att det inte presenterats som ett faktum. Han har blivit kritiserad för att han inte anger källor för sina påståenden, till och med för plagiat i vissa fall, jag tycker att det är orättvist och tror att kritiken på något vis står i proportion till hans berömmelse. Sedan skulle jag vilja säga att förvirringen när man läser kan bero på flera saker, dels på att översättningen goofar en del, dels på att Neapel har ett stort mått av obegriplighet (irrationalitet), dels på att det journalistiska idealet krockar med en expressionistisk estetik. Men jag tror att det är just det som har förvånat och imponerat på svenska kritiker: känslosamheten, man ser den ofta i napoletanska artiklar men i princip är den tabu i svenska media.
SvaraRaderaDet här med prästen, dokumentet och självmordet är något som undgått mig, var står det om detta?
Sedan kan man tillägga att filmen Gomorra är mycket löst baserad på Savianos bok, och att det finns något paradoxalt i att camorran tillät och understödde filmen, samtidigt som de politiska och ekonomiska konsekvenserna fortfarande är ovissa.
Zigge, Anonym 01.09: jag vet inte om Savianos bok kan komma att luckra upp camorrans makt. Det är verkligen ett otroligt invecklat fenomen, både regionalt och internationellt.
SvaraRaderaJag har inte sett programmet med Maria Carrino, men det brukar sägas att en förutsättning för förändringar är just att bryta upp den lokala lojaliteten med de "antistatliga" bossarna. Att botgörarskap i viss utsträckning är en cirkus, ett sätt att bara rädda sitt eget skinn som det betraktas som i vissa kretsar (och Saviano är inte otvetydigt sedd som en hjälte i Neapel, ens av icke-camorrister), betyder inte att det verkligen kan spela roll på sikt.
Trots allt så är det nog droghandeln som är det man måste ta itu med, så där kan jag hålla med om att en enskild individs vittnesmål kanske inte har en så stor tyngd.
Som sagt, när jag inte läser Saviano i tron att det är en klassisk faktabok, utan en litterär verklighetsbaserad skildring av ett skeende och fenomen tycker jag mycket om den. Det direkta tilltalet, den känsla han skapar av närmast fysisk närvaro i skeendena...
SvaraRaderaMinnet är som sagt en lustig vän, det grundläggande mindes jag rätt, ser jag när jag letar reda på avsnittet igen: ett dokument Saviano bara fick höra en gång, varefter ägaren till dokumentet försvann ur berättelsen och tog det med sig, men kringsakerna hade mitt minne byggt om, prästen don Peppinos ungdomsvän Cipriano hade själv blivit präst, vännens försvinnande ur historien efter att ha "stängt av" blivit självmord. Får väl ursäkta mig med att det var över ett år sedan jag läste boken och att mycket runnit genom huvudet sedan dess, men det är ju inte bra att jag uttrycker mig så tvärsäkert när minnet är så bräckligt ...
Om det är som du och Saviano skriver om Neapel och trakten som levande i symbios med Camorran, stora delar av befolkningen beroende av den för sin försörjning och staten utan legitimitet i många människors ögon är det väl inte så konstigt om Saviano är måttligt populär där hemma. Det finns ju inget av det glamorösa från Gudfadern-filmen i hans beskrivning av det hela.
Självklart. Maria Carrino berättar att hon fick 400 i månaden (tror jag, ska kolla artikeln igen). Rätt lite för sambon till en boss i fängelse, kan man tycka.
SvaraRaderaI mitt kvarter vet förstås jag inte vilka som fick pension och vilka inte. Det är inte direkt sånt man frågar om.
Don Peppino minns jag mycket väl, Cipriano ej. Det var ett bra tag sen jag läste boken också.
400 euro.
SvaraRaderaSorry, helt fel: dottern Katia fick 4000 euro i månaden. Inte så illa.
SvaraRaderaJag kanske ska ta och översätta hela artikeln ändå: om inte framgår det att Carrinos son tillsammans med Bidognetti ska ha varit med vid ett mordförsök.
Pengar, familjeband, risk för blodshämnd inom den egna familjen... Men om staten lyckas erbjuda rejäla alternativ är det inte otänkbart att det är listigt att rikta in sig mot kvinnorna för att bryta upp strukturen: det finns en del konflikter mellan hustrur och bihustrur, svärmödrar och brorsdöttrar...
SvaraRaderaJag glömde skriva att Francesco Bidognetti är den såkallade "Cicciotto di mezzanotte", ungefär midnattsknubbis, som jag skrivit lite om tidigare tror jag.
SvaraRaderaOm jag fattat det rätt har hans och Maria Carrinos son arresterats för mordförsök på mamman. Men jag är inte helt säker på att ha fattat det rätt. Här är iallafall ett nyhetsinslag (på italienska).
http://www.youtube.com/watch?v=9gGJSbSbCPg
OK, vi tar det igen: Maria Carrinos tjugoårige son med Francesco Bidognetti följde med dem som försökte mörda Anna Carrinos syster och systerdotter (d.v.s hans moster och kusin) för att skrämma mamman till tystnad.
SvaraRaderaAnna Carrino har uttalat sig i TV där hon riktat sig till sonen, och sagt att hon inte valt att samarbeta med rättvisan för sin egen skull, utan för hela familjens.
Även en annan av Francesco Bidognettis fruar, Angela Barra, samarbetar med rättvisan.