Vore det alltför taskigt att lyfta fram några tidstypiska utsagor som bollas runt under den förskräckliga middagen, och be läsaren pricka in vem som sa det?
"Kvinnan konstruerar våldtäkten med sin kropp" och "Barn är en emotionell investering i framtiden" är inte parodierade utan autentiska yttranden - så autentiska de nu kan bli i den miljö jag satiriserar.
Oscar, c´est moi är för mycket sagt, men denna förment galna person har nog mer gemensamt med mig än de övriga i galleriet.
Men nej. Det är inte personer utan ett alienerat dötugg (ibland inkarnerat i verkliga personer) som middagsbjudningsavsnitten siktar in sig på. Därför vore det fel att nagla fast yttrandena vid de förebilder som kanske är några helt andra irl, eller åtminstone består av mycket mer än det fåtal grälla klyschor som får representera dem.
Kan en feminist ha Jacqueline Kennedy som högsta ideal eller inte, och i så fall, hur skulle man skriva hexameter om det?
Någonstans såg jag någon skriva att porträttet av Lemmy var ömsint, och det hoppas jag. Är det populism? Jag måste ta mig en rejäl funderare på om porträttet av Lemmy verkligen kan vara populistiskt.
6 kommentarer:
Den var rolig och bra Maja!
Det var länge sedan man hörde den låten och det var fundigt skrivet.
Men Greta framför en bra rapp på Lasse D´s Jolly B : http://www.youtube.com/watch?v=CgmAx0TYw6M
Leroy
Ja, jag tycker att den är väldigt rolig, den gamla låten.
Ömsint? Populistisk? Tja... När jag läste boken fastnade jag för Lenny som en verklig person, med känslor och åsikter som bottnade i honom själv och inte bara var ditmålad fernissa; som alla riktiga människor med både bättre och sämre sidor, och så snart något är äkta, av kött och blod, kan det ju inte bli fullständigt politiskt korrekt! Möjligen kan man se honom som en illustration till att både godhet och ondska ryms bredvid varandra inne i oss, men jag tror ändå att de som blir riktigt farliga om en ny Hitler eller Stalin kommer till makten inte är de som likt Lenny försöker följa sitt hjärta, utan de som sticker fingret i vädret för att se vart vinden blåser och lär sig precis vad och hur man ska säga för att "vara rätt".
Efter att ha smält dina tre senaste böcker ett par månader tycker jag Mäktig Tussilago är den klart bästa: Så vass satir! Så välfångade personligheter med så små medel. Så mycket att fundera över.
Henrik: Haha, tack för att du befriar mig från plikten att skriva "ömsinta" porträtt, det är inte det det handlar om. Lemmy är den mänskligaste av dem, jag tycker din karakteristik är på pricken - och det är inte såna som Lemmy som bygger upp totalitarism, utan såna som i opportunistgänget.
Jag tror någon klagade på att de aldrig tar liv - för mig gör det de, jag kan verkligen se Wirdhammar och Viktoria framför mig.
Tack för att ditt omdöme om Mäktig Tussilago överensstämmer med mitt, hehe.
Jag har en del självinvändningar här, förstår inte varför jag använde uttrycket "mänsklig" på det sättet. Apropå totalitarism: jo, även Lemmy kan det finns en del kusliga tendenser till medborgargarden i samtiden.
De tar liv, och ger kusliga dejavu-upplevelser!
Skicka en kommentar