fredag 17 september 2010

Vita handskar

Jag hajade till inför en moralisk invändning mot Maria Zennströms roman Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? En i övrigt mycket positiv recension har nämligen fått en ledsen slutkläm.
"Varför måste det försonande ljuset på slutet sammanfalla med att Maria äntligen får en snäll och älskande man, det vill säga återigen blir till i en manlig blick? Det är en besvikelse."
Det får mig att tänka på en liten volym med sedelärande kristna berättelser för barn, Skymningsberättelser, som jag läste fascinerat när jag var liten. Jag kommer inte från någon religiös familj, men vi hade några uppbyggliga barnböcker från min mammas barndomshem (tyvärr gav jag bort de flesta vid ett festligt Pippi Långstrump-tillfälle, men det berättar jag om någon annan gång).
En av historierna i Skymningsberättelser började så här: "Små pojkar gråta när de bliva agade. Små flickor gråta när de bliva besvikna".
Och kritiker gråta väl också ibland. Recensentens klagan över att en roman som av titeln att döma åtminstone i någon mån borde tangera temat kärlekslängtan (jag har ännu inte läst den) slutar med funnen kärlek - det måste vara en ganska modern besvikelse.
Jag undrar om den där formuleringen inte är ett exempel på "negativ uppbygglighet". Uttrycket myntades av ett par danskar i en bok för några år sedan (Kritik av den negativa uppbyggligheten). Jag har nämnt den i förbigående här i bloggen apropå strömlinjeformad rebelliskhet. Danskarna hävdade att avvikelsen, provokationen och till och med det subversiva har blivit norm, eller kanske snarare mode. Några konservativa ideal, menade danskarna, ser man däremot inte skymten av.
En sanning med modifikation, och det finns många invändningar man kan göra mot den boken. Men just detta slags omvända moraliserande - aja baja författaren, boken kan inte sluta med att kvinnan möter en man! - som jag tycker är en riktig muntration när det gäller kritikeromdömen och värderingar - ÄR negativ uppbygglighet. Kanske ingenting illustrerar begreppet bättre. I verkligheten händer det att folk gråter för att relationer går i kras eller för att de inte finner kärlek, men i litteraturteorins kyska himmel - eller åtminstone en del litteraturteoris - råder karga regler, och där kan det hända att kritiker brister i gråt av rakt motsatt anledning.
Lyckliga slut brukar överhuvudtaget inte anses litterärt rumsrena, och så har det varit länge: i modern tid är det bara pigromaner, Harlekins och damtidningsnoveller som slutar med att hjältinnan får sin hjälte. (Ett intressant undantag: Brigitte Le Treuts roman Spiral från 1997). Västerländsk negativ uppbygglighet är ingen ny uppfinning.
Jag diskuterade nyligen en annan recension, där det hävdades att den litterära kvaliteten solkades ner av blotta misstanken om självbiografisk bakgrund. Det exemplet var mer upprörande, men besläktat: inför vissa ämnen händer det att kritiker tar på sig vita handskar, ungefär som tidiga antropologer när de skulle vidröra primitiva föremål.

19 kommentarer:

Anonym sa...

"Varför måste det försonande ljuset på slutet sammanfalla med att Maria äntligen får en snäll och älskande man, det vill säga återigen blir till i en manlig blick? Det är en besvikelse."

Negativ FEMINISTISK uppbyggelse.

Clam sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
maja lundgren sa...

jag menar att det blir en fantastisk kortslutning mellan värderingar i en sådan formulering.
Jag tror det är svårt att hitta några absoluta argument för att litterär kvalitet utesluter att en roman mynnar ut i klockklang och risgryn.

IAMB sa...

mnjaa...men har nån egentligen lyckats med det sen Jane Austen?

maja lundgren sa...

IAMB: hå, men Jane Austen är ju ironiker. Där kan man verkligen tala om negativ uppbygglighet, det är ju ingen romantisk författare (Price and Prejudice gick som TV-serie år 96 eller nåt sånt, de hade gjort den romantisk på ett sätt som på något vis fungerade - utom just slutscenen, ett dubbelbröllop som blev ett fantastiskt antiklimax).

IAMB sa...

Jag menar just det där med kombinationen av litterär kvalitet och ett slut som innebär att "de får varann". Sen om det är ironiskt alltihop - tja... Jag kommer i alla fall inte på någon annan roman som stämmer in på ovanstående kombination (förutom ungdomsböcker), men jag väntar mig att någon ska påpeka den där uppenbara romanen som jag glömt.

Sen inser jag att det nog egentligen är det där med "negativ uppbygglighet" som du är mer intresserad av att diskutera, Maja, men där Känner jag mig lite lost.

IAMB sa...

Ska vara "känner", inte "Känner".

IAMB sa...

Och apropå filmatiseringar av Austen: "Förnuft och känsla" med Emma Thompson och Hugh Grant... inte bara kostymdrama där inte. Eller hur jag nu ska uttrycka det.

maja lundgren sa...

Jag tror inte att jag såg den, men jag kan tänka mig. Colin Firth som Darcy och... vad hette hon som spelade Elizabeth: den var romantisk på ett väldigt härligt sätt.
Sen finns det väl Odyssevs och Penelope, om man så vill. Eller Beatrice och Benedick i Shakespeares Mycket väsen för ingenting... kanske?

IAMB sa...

... men efter Austen??

maja lundgren sa...

Sällsynt, åtminstone i den västerländska traditionen och åtminstone i det som betraktas som seriös litteratur. Både tröst, uppbygglighet och romantik betraktas inte riktigt som ok... utan mer som förljuget trams... medan våld har lite högre status. Deckaren har lite högre status än Harlekinen, och det är vanligare med deckardrottningar än med harlekindrottningar.

maja lundgren sa...

harlequin, bör det nog stavas.

Tristan sa...

Jag skulle aldrig piratkopiera en harlequin!

IAMB sa...

Tänk när Sven Delblanc fick massor av brev (har jag för mig att jag läste) om att Erik och Märta borde få varandra (detta var alltså innan alla delarna i hans Hedeby-serie kommit ut) och visst, det blev så, men då måste det ju hända något sorgligt också med nån av dom. Åtminstone tänkte jag så då, att det på något sätt var uppenbart att han, Sven Delblanc, tänkt så, eller kanske snarare att han tänkte: "Tja, varför inte, så får vi se vart det leder", och sen åstadkom hans pessimism resten...

Jag vill inte påstå att jag vet eller visste vad Sven Delblanc verkligen tänkte, men jag skulle tro att det var fler än jag som mer eller mindre automatiskt föreställde sig något sådant som det jag beskrivit.

Och jag insåg också det igår när jag skrev om Jane Austen - javisst, det är den västerländska traditionen jag automatiskt refererar till, och om det inte räknas som seriöst med lyckliga slut på kärlekssagor där, så är det ju inte så konstigt att man inte kommer på någon sådan roman. Cirkelbevis s a s.

Marianne Johansson sa...

jag tänker osökt på han som skrev boken 'gunnar' och som oxå har figurerat i 'babel' - han som började som estradpoet - han brukar skriva i 'amos' - och i någon krönika stod det har jag för mig 'jag har gift mej med mej själv!' - han är kul på ett konstrastivt sätt han bob hansson - är det någon mer än jag som tycker det?

IAMB sa...

Marianne Johansson: Det skulle onekligen tyda på ett visst mod om man skulle sätta in en vigselannons (eller "vigselannons" fick det väl bli eftersom den knappast skulle tas in bland de andra två- och enkönade paren)i det läget.

Jag känner till Bob Hansson, men inte tillräckligt väl för att ha någon välgrundad uppfattning om honom.

Idén med att "gifta sig med sig själv" har jag för mig förekom (förekommer?) inom den feministiska rörelsen, fast den ska väl inte tolkas alltför bokstavligt...

Karin sa...

Ur mitt detaljöga om något helt annat - lite slarvigt tycker jag nog det är att du, Maja, fick heta Lundberg i bildtexten i recensionen ... han Lars bredvid fick i alla fall heta Norén ..

Lyckliga slut?? Nä, Lidelsen i kombination med Lidandet och det Trista Slutet har alltid haft störst bäst och vackrast igenkännings- och medkännandepotential. (Ack, all bitterljuv operatragik!) All övrig glammeri är förr eller senare straffbart. Såvida det inte är i komisk anda från början. Jag släpar på korset. Du skall ock göra det. Annars ignorerar vi dig.
:)

Marianne Johansson sa...

IAM! Rent spontant - efter att snabbt ha ögnat igenom ditt svar till mej: Nej - jag förstår att du ej känner bob honsson - jag tror mig oxå ana att du liksom inte är någon själsfrände med honom - jag däremot känner mig på ett sätt som en själsfrände med honom - vilket jag oxå per e-mejl till babel förra säsongen har informerat dom om - vad gäller vigselannons - så har jag aldrig i mitt liv infört någon sådan i någon tidning - eftersom jag hela mitt liv varit ogift - liksom oförlovad -liksom odöpt och okonfirmerad - ej heller när min förstfödde son mycket tragiskt avled som 27-åring fann jag anledning att sätta in någon annons i en tidning _med anldning av hans död och begravning - vad ska man härav dra för slutsats - ja slutsatser kan man ju alltid dra av allahanda slag - men känner man inte en person nåt närmare kan det ju hända att man lätt liksom hamnar helt fel i bedömningen - vad gäller bob så känner jag honom inte personligen mer än på det sätt man kan lära känna honom genom hans uppträdanden i diverse medier - men det räcker för mej för att förstå att jag i allt väsentligt är en själsfrände med honom - höll för några år sen själv på att nästan bli en estradpoet...

maja lundgren sa...

IAMB: å, det där är så fint. "De måste få varandra snälla författaren, var lite bussig nu"
(Methe och Chrestus fick varandra i Pompeji, jag lät dem t.o.m lämna staden före vulkanutbrottet, allt var Venus förtjänst - men nämner i förbigående pesten i Rom dit de flydde: alla SKA ju dö, förr eller senare)
Jag är inte säker på att jag har läst Delblanc, men TV-serien Hedebyborna såg jag...
Karin: menar du Lars Nordén, jaså blev han rättstavad?
Marianne J: jag har inte så mycket åsikter eller vad man nu ska kalla det om Bob Hansson jag heller, han brukar beskrivas som estradör framförallt. Du har helt rätt i att inslaget i Babel om kärleksdikter är en given association i sammanhanget!