"Smile, but not for long, Ladies and Gentlemen of NATO."
—Nelly Kaplan
Tillägg:
För den som eventuellt missat den: Sinnenas brunn!
För den som eventuellt missat den: Sinnenas brunn!
torsdag 31 maj 2012
onsdag 30 maj 2012
Bolla bolla
Dags för Nato-paus i bloggen?
Man vill veta hur dealen ser ut. "Om ryssen börjar marschera hjälper vi er, men bara om ni tar över Afghanistankriget"? De måste ju rimligen diskutera såna här saker. Det låter som ett riskabelt pussel. Och man kan inte sälja vapen till Saudiarabien med ena handen och slåss mot talibaner med den andra.
USA stödde mullorna mot Sovjetunionen, varefter de utvecklades och radikaliserades till talibaner. Är det idag återigen ryska intressen man är oroad att de ska vinna mark i Afghanistan?
Ingen annan enkät har fått så många att rösta, så även om jag ibland har känt mig lite monoman, idéfixig när det gäller Natofrågan, så verkar det som om ganska många andra är det också.
Fortsätt rösta, med andra ord.
Vad innebär status quo-alternativet, det vill säga nummer 2? Och vad skulle alternativ 3 innebära?
Sverige har rustat ner sitt försvar, inte för att vi skulle klara ett militärt anfall på egen hand ens om vi hade ett eget försvar, men det galna i nuläget är ju att Sverige provkrigar utomlands samtidigt som andra provbombar här, och allt ger ett ogenomtänkt intryck präglat av vapenbusiness.
Jag bollar över frågan på er.
Den här videon har inte mycket till koppling till inlägget annat än via "bolla".
(Alltså via bolla över Afghanistan på Sverige - eller långa bollar på Sverige - eller bollen är rund och i krig kan allting hända - eller bolla över frågan på Gaggbölingarna).
Man vill veta hur dealen ser ut. "Om ryssen börjar marschera hjälper vi er, men bara om ni tar över Afghanistankriget"? De måste ju rimligen diskutera såna här saker. Det låter som ett riskabelt pussel. Och man kan inte sälja vapen till Saudiarabien med ena handen och slåss mot talibaner med den andra.
USA stödde mullorna mot Sovjetunionen, varefter de utvecklades och radikaliserades till talibaner. Är det idag återigen ryska intressen man är oroad att de ska vinna mark i Afghanistan?
Ingen annan enkät har fått så många att rösta, så även om jag ibland har känt mig lite monoman, idéfixig när det gäller Natofrågan, så verkar det som om ganska många andra är det också.
Fortsätt rösta, med andra ord.
Vad innebär status quo-alternativet, det vill säga nummer 2? Och vad skulle alternativ 3 innebära?
Sverige har rustat ner sitt försvar, inte för att vi skulle klara ett militärt anfall på egen hand ens om vi hade ett eget försvar, men det galna i nuläget är ju att Sverige provkrigar utomlands samtidigt som andra provbombar här, och allt ger ett ogenomtänkt intryck präglat av vapenbusiness.
Jag bollar över frågan på er.
Den här videon har inte mycket till koppling till inlägget annat än via "bolla".
(Alltså via bolla över Afghanistan på Sverige - eller långa bollar på Sverige - eller bollen är rund och i krig kan allting hända - eller bolla över frågan på Gaggbölingarna).
tisdag 29 maj 2012
Carl Bildt röstar på alternativ 2
Jag ska inte hävda att han har varit här och tryckt, men av Bildts blogg att döma är det "nej, men vi bör fortsätta ha ett tätt samarbete" som gäller.
"Ett medlemskap i Nato skulle självfallet ge oss ökat inflytande, men samtidigt är det ju uppenbart att det inte finns något brett stöd för ett sådant" just det, säger Ank-Käthe "och då är det ju rimligt att vi inriktar politiken på att minska de nackdelar som i vissa delar i vissa situationer kan ligga i utanförskapet".
Skriver Bildt.
I vissa delar i vissa situationer - jag brukar inte gilla svävande uttryck när det kommer till stora, viktiga, konkreta frågor, men just den här vagheten uppfattar jag som en luftficka för Ank-Käthe. Medlemskap i Nato är alltså inte den enda vägens politik, det framställs inte som ofrånkomligt att vi går med (som det gjorde inför EMU-valet).
"Ett så nära praktiskt samarbete som möjligt har vi däremot ett starkt intresse av" skriver Bildt lite längre ner. (Sossarna tänker likadant, inbilla er inget annat).
Nu är det så att alternativ 2 faktiskt har fått allra minst* antal röster i den här bloggens undersökning - färre än regelrätt medlemsskap och färre än "annat".
Att anpassa sig efter folkviljan har alltså utmynnat i den lösning som har minst stöd. Paradoxalt, eller?
* Det är en brist i språksystemet att böjningen få - färre - färst är omöjlig.
- Kvackdelar, säger Ank-Käthe.
"Ett medlemskap i Nato skulle självfallet ge oss ökat inflytande, men samtidigt är det ju uppenbart att det inte finns något brett stöd för ett sådant" just det, säger Ank-Käthe "och då är det ju rimligt att vi inriktar politiken på att minska de nackdelar som i vissa delar i vissa situationer kan ligga i utanförskapet".
Skriver Bildt.
I vissa delar i vissa situationer - jag brukar inte gilla svävande uttryck när det kommer till stora, viktiga, konkreta frågor, men just den här vagheten uppfattar jag som en luftficka för Ank-Käthe. Medlemskap i Nato är alltså inte den enda vägens politik, det framställs inte som ofrånkomligt att vi går med (som det gjorde inför EMU-valet).
"Ett så nära praktiskt samarbete som möjligt har vi däremot ett starkt intresse av" skriver Bildt lite längre ner. (Sossarna tänker likadant, inbilla er inget annat).
Nu är det så att alternativ 2 faktiskt har fått allra minst* antal röster i den här bloggens undersökning - färre än regelrätt medlemsskap och färre än "annat".
Att anpassa sig efter folkviljan har alltså utmynnat i den lösning som har minst stöd. Paradoxalt, eller?
* Det är en brist i språksystemet att böjningen få - färre - färst är omöjlig.
- Kvackdelar, säger Ank-Käthe. Konstpaus
(Men skolbetyg är ungefär som "gillningar" på Facebook, ett godtyckligt tyranni! en motsvarighet till apornas pälsputsande!)
Hellre svetslåga än klassiker.
Det tycks i nuläget som om majoriteten av svenskarna förordar enkätens alternativ 3. Det finns mer tillförlitliga undersökningar än Ank-Käthes, och resultatet där är ungefär detsamma.
Vad alliansfrihet egentligen innebär för ett land utan mycket till eget försvar kan förstås diskuteras. (I Carl Hamiltons bok framkastar han idén att det fortfarande är ryssen som utgör det största militära hotet mot Sverige, han menar att ett scenario med rysk expansion västerut inte är helt osannolikt).
Carl Bildt verkar mer eller mindre har suddat ut alternativ 1 från kartan över möjligheter och genomförbarheter, och nöjer sig med alternativ 2 (se Bildts blogg), varvid en del ledarskribenter (som legat i startgropen för en mer massiv opinionsbildning) känner sig snopna (se Svenska dagbladets ledarsida).
Svenska dagbladets ledarskribent skriver om "risken att som allierad men icke-medlem bli sittande med Svarte Petter", och där undrar jag vad som avses rent konkret - är det Afghanistankriget som är Svarte Petter? Är den bokstavliga meningen av det figurativa uttrycket att Sverige som icke-medlem men allierad kommer att få ta uppdrag som ingen annan vill ha?
Det är en öppen fråga, jag förstår helt enkelt inte innebörden.
För övrigt vill jag tillägga att det knappast är klyftig säkerhetspolitik att sälja vapen till diktaturen i Saudiarabien samtidigt som man slåss mot talibaner i Afghanistan.
(Kluven ja, klyftig nej)
måndag 28 maj 2012
Dagens citat
"Jag är helt enkelt en muslimsk feminist, som anser att även muslimska kvinnor ska ha de rättigheter som svenska kvinnor åtnjuter. Jag mår illa när jag ser att makthavare i ”multikulturalismens” namn låter fundamentalism och könsapartheid växa in i det svenska samhället, på ett sätt som inte minst drabbar just flickor och kvinnor.
Vi har ett invandrarfientligt parti, Sverigedemokraterna, sedan 2010 i vår riksdag. Svenska folket röstade in dem i riksdagen därför att politikerna inte har vågat ta itu med mångkulturalismens missbrukare utan har överlämnat dessa frågor till de invandrarfientliga krafterna. Jag delar inte alls Sverigedemokraternas politiska agenda. I synnerhet ser jag det som korkat att man driver frågan om att invandrare skall ”assimileras” i Sverige. Jag menar att jag bör ha rätt till min iranska identitet och kunna ägna mig åt iranska sedvänjor och hålla fast vid iranska kulturtraditioner, samtidigt som jag och alla andra invandrare bör respektera svensk lag – och då även jämställdhetslagen som utesluter könsapartheid och oskuldsterror på unga flickor. Om det kan jag föra en dialog med vem som helst - även med representanter för SD",
skriver den muslimska feministen Bahareh Andersson, som gästbloggar på Axess.
(Det blev ett långt citat, för många av er som läser här är jovialiska latmaskar och går aldrig ut via länkarna, läser sålunda inte artiklarna i deras helhet, vet inte om ni mest är här för att titta på kattbilder, så jag beslöt att lyfta fram ett lite längre stycke så att det inte kan missförstås - allt lösryckt är konfetti. Oavsett om det handlar om åsikter man gillar eller ogillar bör man minnas att det är en mycket stor konst att citera ett minimalt stycke ur en text, kanske bara en mening, och tolka detta utan att samtidigt förvränga det - och varje gång en debattör lyfter fram en kort passage ur en meningsmotståndares text, för att demonstrara: "kolla vilken idiot, i förlängningen är hen en antisemit, en massmördare, en obskurantist och en sykofant", så är risken stor att det handlar om en medveten eller omedveten förvrängning.
Just nu grubblar jag lite över: "varför kallar Åsa Linderborg Stalin för kulturkonservativ? Varför definierar Johan Lundberg antisemitism på ett snävt sätt som friar väldigt många av dem som blir beskyllda för just detta, samtidigt som han ändå inte friar dem för just detta? osv osv. Men jag måste kunna lita på att ni läser saker själva, och eftersom ni är försommarens goddagspiltar och latlisor så citerar jag alltså ett långt stycke den här gången. Jag tycker att det är bra skrivet, syftet med att citera är alltså inte "kolla vilken idiot").
(Det blev ett långt citat, för många av er som läser här är jovialiska latmaskar och går aldrig ut via länkarna, läser sålunda inte artiklarna i deras helhet, vet inte om ni mest är här för att titta på kattbilder, så jag beslöt att lyfta fram ett lite längre stycke så att det inte kan missförstås - allt lösryckt är konfetti. Oavsett om det handlar om åsikter man gillar eller ogillar bör man minnas att det är en mycket stor konst att citera ett minimalt stycke ur en text, kanske bara en mening, och tolka detta utan att samtidigt förvränga det - och varje gång en debattör lyfter fram en kort passage ur en meningsmotståndares text, för att demonstrara: "kolla vilken idiot, i förlängningen är hen en antisemit, en massmördare, en obskurantist och en sykofant", så är risken stor att det handlar om en medveten eller omedveten förvrängning.
Just nu grubblar jag lite över: "varför kallar Åsa Linderborg Stalin för kulturkonservativ? Varför definierar Johan Lundberg antisemitism på ett snävt sätt som friar väldigt många av dem som blir beskyllda för just detta, samtidigt som han ändå inte friar dem för just detta? osv osv. Men jag måste kunna lita på att ni läser saker själva, och eftersom ni är försommarens goddagspiltar och latlisor så citerar jag alltså ett långt stycke den här gången. Jag tycker att det är bra skrivet, syftet med att citera är alltså inte "kolla vilken idiot").
lördag 26 maj 2012
Perkele, givetvis
Det är 14583 dagar kvar att rösta så tänk långsiktigt. Ett Nato-medlemskap skulle för Sveriges del innebära deltagande i fler krig som det i Afghanistan (med grumliga syften) varvid Sverige så småningom går på pumpen. För tillfället tyder en del på att det är tänkt att Sverige ska axla ansvaret för kriget mot talibanerna när andra länder lämnar Afghanistan.
Här kommer länkarna ni längtat efter till artiklarna ni kanske redan läst:
Sverige ska inte smygas in i Nato skriver centerpartisterna Kerstin Lundgren och Staffan Danielsson.
Pierre Schori: En osann bild av Afghanistan.
Och idag: Svagt stöd för Nato-anslutning.
Den sista artikeln är lite lustig eftersom den antyder att en finsk ansökan om Nato-inträde skulle göra svenskarna mer positiva till Afghanistankriget. Det är snurrigt, eftersom det rör sig om en helt annan typ av militärt samarbete med andra betingelser än det kalla krigets, och Sveriges/Finlands grannskap har inget med saken att göra. Men jag gissar att retoriken skulle lyfta fram en del om "brödrafolk" och "Finlands sak är vår" och dylikt för att försöka väcka upp känslan att javisst, vi ska strida och dö tillsammans i långtbortistan.
Det enda parti där majoriteten av väljarna är för ett Nato-inträde är folkpartiet, enligt den senaste SOM-undersökningen. Majoriteten av moderata väljare är emot. Det aktualiserar frågan "vad är det som har hänt med folkpartiet?"
Som en liten eftergift till yttrandefriheten länkar jag även till Bildt Reinfeldt och Enström.
Jag har redan haft den här fantastiska låten i bloggen men den passar rätt bra i sammanhanget ("vem styr min båt") så jag drar den igen.
Barfotachock 1983.
Här kommer länkarna ni längtat efter till artiklarna ni kanske redan läst:
Sverige ska inte smygas in i Nato skriver centerpartisterna Kerstin Lundgren och Staffan Danielsson.
Pierre Schori: En osann bild av Afghanistan.
Och idag: Svagt stöd för Nato-anslutning.
Den sista artikeln är lite lustig eftersom den antyder att en finsk ansökan om Nato-inträde skulle göra svenskarna mer positiva till Afghanistankriget. Det är snurrigt, eftersom det rör sig om en helt annan typ av militärt samarbete med andra betingelser än det kalla krigets, och Sveriges/Finlands grannskap har inget med saken att göra. Men jag gissar att retoriken skulle lyfta fram en del om "brödrafolk" och "Finlands sak är vår" och dylikt för att försöka väcka upp känslan att javisst, vi ska strida och dö tillsammans i långtbortistan.
Det enda parti där majoriteten av väljarna är för ett Nato-inträde är folkpartiet, enligt den senaste SOM-undersökningen. Majoriteten av moderata väljare är emot. Det aktualiserar frågan "vad är det som har hänt med folkpartiet?"
Som en liten eftergift till yttrandefriheten länkar jag även till Bildt Reinfeldt och Enström.
Jag har redan haft den här fantastiska låten i bloggen men den passar rätt bra i sammanhanget ("vem styr min båt") så jag drar den igen.
Barfotachock 1983.
onsdag 23 maj 2012
Ank-Käthe både nöjd och sur
Vi måste gå vidare med det här att gå emot Nato, eller jag måste det, och ni måste sätta er in i frågan oavsett om ni håller med Ank-Käthe och mig eller ej. Gamla Käthe är för tillfället nöjd med hur röstandet utvecklat sig men känner sig gruvligt förbisedd av samhällets toppar och höjdare som håller på med man vet inte exakt vad i Chicago. Jag har inte tid just nu men ska lägga in länkar till en del artiklar, bland annat en där Reinfeldt Bildt och Enström blandar ihop humanitärt bistånd med ett ödesbestämt Natointräde på ett ovederhäftigt sätt, och en där Pierre Schori kräver alla korten på bordet.
Hank Williams barnbarn spelar dragspel och sjunger Jambalaya. Merci beaucoups för tipset Charlie Siringo.
Hank Williams barnbarn spelar dragspel och sjunger Jambalaya. Merci beaucoups för tipset Charlie Siringo.
tisdag 22 maj 2012
Sak och person
Idag recenserar jag lite igen.
Jag var tvungen att grubbla lite extra kring den här recensionen. Det är ju alltid viktigt att kritik endast handlar om boken i fråga, och att recensenten sätter in texten i ett litterärt och/eller samhälleligt sammanhang. Ingenting annat. Så... eh... hur ska jag uttrycka det här. På sätt och vis var det ett eldprov för min integritet att tacka ja till att recensera den. Varför det?
Jo, "det är inte systemet, det är fan du" - det är en sån där slagkraftig formulering som bokens författare är så bra på, för det är hon verkligen. Och just denna slogan var ju då så att säga riktad mot mig personligen. Det var ett briljant formulerat inlägg i skribentens blogg, det var grymt och segervisst, och landade i slutsatsen att jag borde läsa en bok som hette "Han vill inte ha dig för att din häck är för bred" (här citerar jag ur minnet, för jag hittar inte skribentens blogg idag, men det var en bok som handlade om att oattraktiva kvinnor kapar feminismen trots att det är dem själva det är fel på).
Ja och sen var det ju då förstås en svans av beundrare, en hejaklack, som instämde å det livligaste.
Något år senare gav författaren ut en bok som hette Våldtäkt och romantik, och som fick mig att vråla - det var en viss lättnad att se att det blev en mindre bloggbävning, även andra våldtagna kvinnor hade tagit djupt illa vid sig av boken. Den fyndiga formuleringen "kvinnan konstruerar våldtäkten med sin kropp" kan fortfarande få mig att skaka av vrede.
Under dessa omständigheter - går det överhuvudtaget att läsa en ny bok av samma författare och göra en rättvis bedömning av den? Skilja mellan sak och person, som det heter. Finns det inte kvar ett slags bitterhet? Eller misstänksamhet, till exempel: hon är bara feminist på pappret men inte i praktiken? Och går det överhuvudtaget att recensera en bok utan att redovisa sina egna utgångspunkter?
Jag tycker att recensionen blev rätt ok. Den hade kunnat göras lite mer stringent. Men det uppstod en annan svårighet, som handlade rätt mycket om andrahandskällor. Och det här kan säkert verka som överdrivet mossig akademism, eller som att jag förväxlar en debattbok med en akademisk avhandling. Rätt många unga (jag har inget emot att bli betraktad som gammal) tror jag inte ens förstår problemet. Är inte huvudsaken den intellektuella hungern och nyfikenheten, och lite måste man väl få sampla?
Tja, jo. Men risken är att det uppstår missförstånd eller förenklingar på vägen.
Så jag tänker nu sjunka djupt ner i gammaldags filologiska ideal, och hoppas att bloggens läsare vill följa mig i dessa snåriga resonemang.
Om man skriver så här:
Den andra delen av Johann Wolfgang von Goethes stora drama Faust är mycket märkligare än den första, så bör man själv, med egna ögon, ha läst den andra delen av Faust. Den är svår, proppad med symbolik, många stupar i farstun och läser aldrig ut den. Själv har jag läst den första delen tre gånger, andra delen kämpade jag mig igenom när jag pluggade litteraturvetenskap och har inte återvänt till den sedan dess.
OK. För mig är det inte hårklyverier att säga att det är viktigt att inte ge sig ut för att ha läst något man inte läst - men å andra sidan, kan jag verkligen veta att författaren, som skriver att hon tycker att den andra delen är märkligare än den första, inte har det? Jag kan gissa det, eftersom det står i notapparaten att resonemangen om Faust bygger på en annan bok. Men kan jag veta? Att veta att man inget vet är alltings början.
Hur det än ligger till med det här, och för att hålla diskussionen mer principiell, så är det mycket mycket svårare att ta den långa vägen via egen tolkning, än att återge andras resonemang, och (som sagt var) det riskerar också att uppstå missförstånd på vägen om man använder sig av andrahandskällor.
Platons Staten har jag läst, och tycker att författarens omdöme om den är lite skev och missvisande. Freud har jag också läst, och menar detsamma. Men - OBS - med detta vill jag inte säga att man inte får vara kritisk mot Freud eller Platon, och inte heller att man måste ha läst dem. Endast att det kan uppstå en viss fartblindhet om man eventuellt grundar sin uppfattning om dem på vad andra har skrivit, och använder sig av andras tolkningar av deras verk för att bevisa sin tes.
Ungfär så. Det här är alltså inte alls avsett att avfärda en hel bok, som säkert kan göra nytta. Den har fått med beröm godkänt av en nationalekonom, och det torde vara det viktigaste i sammanhanget - även om jag fortfarande, det ska jag erkänna, har vissa frågetecken kring den mer filosofiska och litterära delen av verket.
Ja det är svårt att vara recensent. Men kul också. Det skulle vara roligt om ni kom med synpunkter (rätt svårt om man själv inte läst boken förstås).
Behåller countrytemat ett tag. Den här är härlig.
Jag var tvungen att grubbla lite extra kring den här recensionen. Det är ju alltid viktigt att kritik endast handlar om boken i fråga, och att recensenten sätter in texten i ett litterärt och/eller samhälleligt sammanhang. Ingenting annat. Så... eh... hur ska jag uttrycka det här. På sätt och vis var det ett eldprov för min integritet att tacka ja till att recensera den. Varför det?
Jo, "det är inte systemet, det är fan du" - det är en sån där slagkraftig formulering som bokens författare är så bra på, för det är hon verkligen. Och just denna slogan var ju då så att säga riktad mot mig personligen. Det var ett briljant formulerat inlägg i skribentens blogg, det var grymt och segervisst, och landade i slutsatsen att jag borde läsa en bok som hette "Han vill inte ha dig för att din häck är för bred" (här citerar jag ur minnet, för jag hittar inte skribentens blogg idag, men det var en bok som handlade om att oattraktiva kvinnor kapar feminismen trots att det är dem själva det är fel på).
Ja och sen var det ju då förstås en svans av beundrare, en hejaklack, som instämde å det livligaste.
Något år senare gav författaren ut en bok som hette Våldtäkt och romantik, och som fick mig att vråla - det var en viss lättnad att se att det blev en mindre bloggbävning, även andra våldtagna kvinnor hade tagit djupt illa vid sig av boken. Den fyndiga formuleringen "kvinnan konstruerar våldtäkten med sin kropp" kan fortfarande få mig att skaka av vrede.
Under dessa omständigheter - går det överhuvudtaget att läsa en ny bok av samma författare och göra en rättvis bedömning av den? Skilja mellan sak och person, som det heter. Finns det inte kvar ett slags bitterhet? Eller misstänksamhet, till exempel: hon är bara feminist på pappret men inte i praktiken? Och går det överhuvudtaget att recensera en bok utan att redovisa sina egna utgångspunkter?
Jag tycker att recensionen blev rätt ok. Den hade kunnat göras lite mer stringent. Men det uppstod en annan svårighet, som handlade rätt mycket om andrahandskällor. Och det här kan säkert verka som överdrivet mossig akademism, eller som att jag förväxlar en debattbok med en akademisk avhandling. Rätt många unga (jag har inget emot att bli betraktad som gammal) tror jag inte ens förstår problemet. Är inte huvudsaken den intellektuella hungern och nyfikenheten, och lite måste man väl få sampla?
Tja, jo. Men risken är att det uppstår missförstånd eller förenklingar på vägen.
Så jag tänker nu sjunka djupt ner i gammaldags filologiska ideal, och hoppas att bloggens läsare vill följa mig i dessa snåriga resonemang.
Om man skriver så här:
Den andra delen av Johann Wolfgang von Goethes stora drama Faust är mycket märkligare än den första, så bör man själv, med egna ögon, ha läst den andra delen av Faust. Den är svår, proppad med symbolik, många stupar i farstun och läser aldrig ut den. Själv har jag läst den första delen tre gånger, andra delen kämpade jag mig igenom när jag pluggade litteraturvetenskap och har inte återvänt till den sedan dess.
OK. För mig är det inte hårklyverier att säga att det är viktigt att inte ge sig ut för att ha läst något man inte läst - men å andra sidan, kan jag verkligen veta att författaren, som skriver att hon tycker att den andra delen är märkligare än den första, inte har det? Jag kan gissa det, eftersom det står i notapparaten att resonemangen om Faust bygger på en annan bok. Men kan jag veta? Att veta att man inget vet är alltings början.
Hur det än ligger till med det här, och för att hålla diskussionen mer principiell, så är det mycket mycket svårare att ta den långa vägen via egen tolkning, än att återge andras resonemang, och (som sagt var) det riskerar också att uppstå missförstånd på vägen om man använder sig av andrahandskällor.
Platons Staten har jag läst, och tycker att författarens omdöme om den är lite skev och missvisande. Freud har jag också läst, och menar detsamma. Men - OBS - med detta vill jag inte säga att man inte får vara kritisk mot Freud eller Platon, och inte heller att man måste ha läst dem. Endast att det kan uppstå en viss fartblindhet om man eventuellt grundar sin uppfattning om dem på vad andra har skrivit, och använder sig av andras tolkningar av deras verk för att bevisa sin tes.
Ungfär så. Det här är alltså inte alls avsett att avfärda en hel bok, som säkert kan göra nytta. Den har fått med beröm godkänt av en nationalekonom, och det torde vara det viktigaste i sammanhanget - även om jag fortfarande, det ska jag erkänna, har vissa frågetecken kring den mer filosofiska och litterära delen av verket.
Ja det är svårt att vara recensent. Men kul också. Det skulle vara roligt om ni kom med synpunkter (rätt svårt om man själv inte läst boken förstås).
Behåller countrytemat ett tag. Den här är härlig.
måndag 21 maj 2012
"Vad är country?"
Jag har ju skrivit en del om hypnagoga erfarenheter - men även om andra händelser som jag tycker är mer svårförklarliga, till exempel det som jag brukar kalla för glödlampseländet. Jag säger så för att avdramatisera det, jag är övertygad om att det har en helt naturlig förklaring som har något med bioelektricitet att göra. Det finns en intervju med mig i gp, där ett sådant tillfälle nämns. När jag talade om rädslan för jordbävningar och vulkanutbrott i Neapel, och sa: "snart smäller det", gick kökslampan sönder med en knall. Journalisten och fotografen tyckte också att det var märkligt. Och det är inte första gången sånt händer. Strax innan Pompeji skulle ges ut blev det till och med elbrand i mitt kök, samtidigt som det rann blod ur örat på mig eftersom min trumhinna hade gått sönder.
Det värsta är att det finns en koppling till Harry Potter också. De senaste turerna tänker jag inte berätta om än, eftersom jag tycker att glödlampseländet är grymt jobbigt.
Jag väntar förhoppningsfullt på att vetenskapen ska presentera en rimlig förklaring.
Istället berättar jag om en så kallad röst, alltså en mening som jag hörde mellan dröm och vaka häromkvällen. Jag tyckte att den var ganska rolig. Den sa: "Vad är country?" Vad menades med det? Det vet jag inte.
Men jag gillar faktiskt country. Patsy Cline med Crazy, till exempel. Och den här är ju kul också.
Istället berättar jag om en så kallad röst, alltså en mening som jag hörde mellan dröm och vaka häromkvällen. Jag tyckte att den var ganska rolig. Den sa: "Vad är country?" Vad menades med det? Det vet jag inte.
Men jag gillar faktiskt country. Patsy Cline med Crazy, till exempel. Och den här är ju kul också.
fredag 18 maj 2012
Flower power 2
Jag tycker att det kunde bli lite större skillnad mellan s och m. Löfvens uttalande om vapenexport till Saudiarabien är så likt Reinfeldts att det skulle krävas mikroskop för att upptäcka nyanserna. Rättare sagt, det finns faktiskt ingen skillnad.
Jag kommer att göra som vanligt inför nästa val: blindtestet. Traggla mig igenom sakfrågorna i ett eller ett par tidningars test.
Märkligt nog är det just i blindtestet som man ser klarast.
Det var ett tag sen det var en bild på den här, så...
Jag kommer att göra som vanligt inför nästa val: blindtestet. Traggla mig igenom sakfrågorna i ett eller ett par tidningars test.
Märkligt nog är det just i blindtestet som man ser klarast.
Det var ett tag sen det var en bild på den här, så...
Donna Summer!
onsdag 16 maj 2012
måndag 14 maj 2012
Konstifikt
Anonymitetsdebatten + Mellanösternkonflikten + Författarförbundet.
Bråk.
Jag länkar hit så kan den som blir nyfiken söka sig vidare.
Anonymitet är som gjort för att trigga igång nojor och konspirationsteorier. I bloggvärlden förekommer det både uthängningar och demaskeringar (felaktiga, ofta), och när det rasade en debatt här en gång hände det att olika pseudonymer försökte avslöja varandras identitet. Jag vet vem du är!
Men då handlade det mestadels om att en signatur kände på sig att ett nick även skrev under ett annat nick. Ja herregud. Mycket misstänksamhet.
Det är tänkbart att rätten till anonymitet, till exempel på Flashback, bör ses över. Kanske bör det krävas att varje signatur går att spåra, ifall den anonyma överträder yttrandefrihetens gränser. Men i så fall endast av polisen. Privata efterspaningar ska man inte hålla på med. Det är mer förståeligt när det handlar om vanliga människor som inte har skrivandet som sitt yrke, men professionella skribenter med tillgång till många forum och institutioner ska inte försöka jaga rätt på en meningsmotståndare. Som i det här fallet tydligen inte ens är anonym, men det hör inte ens till saken.
Jag har förresten läst Anna Ekströms blogg en gång, jag tyckte att hon skrev dumt om Günter Grass, men blinkade bort inläggen rätt snabbt eftersom jag tyckte att hon hoppade över många tolkningsmoment och hade ångat upp sig för mycket.
Själv blev jag kallad "smutsiga människa" idag: det var en kommentator som uppenbarligen inte delade min syn att Myggor och tigrar handlar om att gränsen mellan gott och ont går inom varje människa, även inom mig själv, och inte mellan människor eller kulturer. Hen hade fått uppfattningen att boken handlade om sensationslystet skvaller. "Såna som du får mig att hata hur mitt eget folk agerar mot varandra!!!" Det var under ett inlägg om Mellanösternkonflikten. Och jag gissar att det är för att jag försöker skriva om den på ett sätt som överskrider debattens blockeringar.
Välj sida! Antingen så är du antisemit eller så är du islamofob!
Nej, och helst inte både och heller.
Bråk.
Jag länkar hit så kan den som blir nyfiken söka sig vidare.
Anonymitet är som gjort för att trigga igång nojor och konspirationsteorier. I bloggvärlden förekommer det både uthängningar och demaskeringar (felaktiga, ofta), och när det rasade en debatt här en gång hände det att olika pseudonymer försökte avslöja varandras identitet. Jag vet vem du är!
Men då handlade det mestadels om att en signatur kände på sig att ett nick även skrev under ett annat nick. Ja herregud. Mycket misstänksamhet.
Det är tänkbart att rätten till anonymitet, till exempel på Flashback, bör ses över. Kanske bör det krävas att varje signatur går att spåra, ifall den anonyma överträder yttrandefrihetens gränser. Men i så fall endast av polisen. Privata efterspaningar ska man inte hålla på med. Det är mer förståeligt när det handlar om vanliga människor som inte har skrivandet som sitt yrke, men professionella skribenter med tillgång till många forum och institutioner ska inte försöka jaga rätt på en meningsmotståndare. Som i det här fallet tydligen inte ens är anonym, men det hör inte ens till saken.
Jag har förresten läst Anna Ekströms blogg en gång, jag tyckte att hon skrev dumt om Günter Grass, men blinkade bort inläggen rätt snabbt eftersom jag tyckte att hon hoppade över många tolkningsmoment och hade ångat upp sig för mycket.
Själv blev jag kallad "smutsiga människa" idag: det var en kommentator som uppenbarligen inte delade min syn att Myggor och tigrar handlar om att gränsen mellan gott och ont går inom varje människa, även inom mig själv, och inte mellan människor eller kulturer. Hen hade fått uppfattningen att boken handlade om sensationslystet skvaller. "Såna som du får mig att hata hur mitt eget folk agerar mot varandra!!!" Det var under ett inlägg om Mellanösternkonflikten. Och jag gissar att det är för att jag försöker skriva om den på ett sätt som överskrider debattens blockeringar.
Välj sida! Antingen så är du antisemit eller så är du islamofob!
Nej, och helst inte både och heller.
fredag 11 maj 2012
Flower power
Löfven under partiledardebatten: för det mesta tyst. (Jag kom att tänka på min idé om ett nytt slags debattprogram, där det skulle krävas mycket tystnad av debattörerna, och där upplägget mer skulle likna essäns form än debattens - men inte slött pratande, inte elegant konverserande, utan det skulle tvärtom vara extremt koncentrerat och styrt av en mild och ironisk men sträng Sokrates).
Förbindlig och saktmodig; bara ett fåtal gånger blev Löfven så förtörnad av något Reinfeldt sa att det slog häpna gnistor ur ögonen på honom, ja det var som om han blev häpen av sin egen vrede, men väldigt snabbt klingade den av, stormen blåste över.
Godheten - när vi nu benämner människor som goda - handlar alltså ofta om att försvinna, "bli liten som en blomma".
Det här är ett citat av Stig Larsson, ur artikeln "Tycker du att du ser ut att vara god?"
Problemet med att bli liten som en blomma är, åtminstone ur feministisk synvinkel, att den manliga självgodheten växer. Firandet av Strindberg har börjat stå mig upp i halsen. Kanons rövslickare, strukturellt är bara förnamnet. Ett av flera möjliga anagram på August Strindberg är för övrigt "utdrages brunstig". Blommor är inte goda, eftersom naturen varken är god eller ond. Inte pissmyror heller, vad den vilda katolicismen än säger.
Förbindlig och saktmodig; bara ett fåtal gånger blev Löfven så förtörnad av något Reinfeldt sa att det slog häpna gnistor ur ögonen på honom, ja det var som om han blev häpen av sin egen vrede, men väldigt snabbt klingade den av, stormen blåste över.
Godheten - när vi nu benämner människor som goda - handlar alltså ofta om att försvinna, "bli liten som en blomma".
Det här är ett citat av Stig Larsson, ur artikeln "Tycker du att du ser ut att vara god?"
Problemet med att bli liten som en blomma är, åtminstone ur feministisk synvinkel, att den manliga självgodheten växer. Firandet av Strindberg har börjat stå mig upp i halsen. Kanons rövslickare, strukturellt är bara förnamnet. Ett av flera möjliga anagram på August Strindberg är för övrigt "utdrages brunstig". Blommor är inte goda, eftersom naturen varken är god eller ond. Inte pissmyror heller, vad den vilda katolicismen än säger.
torsdag 10 maj 2012
Mindfulness
"Vassa eggar
blanka svärd och tunga yxor,
varar aldrig i oändlighet"
lyder en vacker och trösterik rad ur Lars Gustafssons senaste diktsamling Elden och döttrarna. Strofen påminner om Tranströmers förhoppningsfulla metafysik, men även om den gamla kinesen Lao-tse ("en skarpt slipad egg blir snart snö")
och inte minst påminner den om Tegnérs dikt Det eviga (efter vilken det flutit oerhört mycket våld under bron):
Väl formar den starke med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.
Vems våld som är gott och vems som är ont tvistar fortfarande de lärde om.
blanka svärd och tunga yxor,
varar aldrig i oändlighet"
lyder en vacker och trösterik rad ur Lars Gustafssons senaste diktsamling Elden och döttrarna. Strofen påminner om Tranströmers förhoppningsfulla metafysik, men även om den gamla kinesen Lao-tse ("en skarpt slipad egg blir snart snö")
och inte minst påminner den om Tegnérs dikt Det eviga (efter vilken det flutit oerhört mycket våld under bron):
Väl formar den starke med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.
Vems våld som är gott och vems som är ont tvistar fortfarande de lärde om.
Ett parentetiskt inlägg
Risken för krig mot Iran är nu 20 till 30 procent, enligt ett uttalande av en säkerhetspolitisk rådgivare i den här artikeln. Där påstås även att Israels militär och underrättelsetjänst är kritisk mot den israeliska koalitionsregeringens förmodade förberedelser för en attack mot Iran. (Det tycks stämma med ett uttalande av en israelisk militär som citerades tidigare i bloggen).
* * *
Man måste sovra, och det kan ha varit för många inlägg av typen "lästips" i bloggen: jag vet knappt något värre än bloggar som återanvänder nyhetsartiklar, kryddar dem med en mer eller mindre ytlig kommentar, låtsas avsätta presidenter och döljer sin egen brist på analytisk förmåga med lånta fjädrar och falsk salvelsefullhet. Ett ständigt brusande "politiskt engagemang", en gottköpsbanal "indignation"... Efter en mardröm då två skuggestalter som hette "sionismen" och "antisemitismen" slängde sig mot min hals hamnade jag i dubier om kvasiintellektualitet.
Mellanösternkonflikten är så central att jag själv inte kan hålla mig borta från den. Man kan alltså betrakta delar av bloggen som en scrapbook, och i mån av tid gå ut via länkarna till artiklarna som intresserar mig (rätt få gör så, skvallrar sitemetern, men det är inte konstigt med tanke på informationsfloden).
* * *
Man måste sovra, och det kan ha varit för många inlägg av typen "lästips" i bloggen: jag vet knappt något värre än bloggar som återanvänder nyhetsartiklar, kryddar dem med en mer eller mindre ytlig kommentar, låtsas avsätta presidenter och döljer sin egen brist på analytisk förmåga med lånta fjädrar och falsk salvelsefullhet. Ett ständigt brusande "politiskt engagemang", en gottköpsbanal "indignation"... Efter en mardröm då två skuggestalter som hette "sionismen" och "antisemitismen" slängde sig mot min hals hamnade jag i dubier om kvasiintellektualitet.
Mellanösternkonflikten är så central att jag själv inte kan hålla mig borta från den. Man kan alltså betrakta delar av bloggen som en scrapbook, och i mån av tid gå ut via länkarna till artiklarna som intresserar mig (rätt få gör så, skvallrar sitemetern, men det är inte konstigt med tanke på informationsfloden).
onsdag 9 maj 2012
Dagens citat
Du försöker förklara det ockulta, hvilket just är oförklarligt (tills vidare); sålunda förstörde också Poe sina historier med s.k naturliga förklaringar, under det Hoffman tog det öfvernaturliga såsom helt naturligt och dermed räddade poesin (stämningen).
Strindberg i brev till Henning Berger
Strindberg i brev till Henning Berger
måndag 7 maj 2012
Lästips
En bra artikel: Nathan Schachar skriver om Ingmar Karlssons bok (som recenserades i en understreckare jag tipsat om tidigare). Jag har inte läst mycket av Karlsson, har fått intrycket att han är enögd, och titeln - Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen - en ideologi vid vägs ände? - kan tyda på att han inte erkänner staten Israels rätt att existera överhuvudtaget, vilket är något annat än att kritisera Israels politik. Då är man inte fredsvän utan snarare något helt annat. Antisemit? Fullt tänkbart, såna finns det en del av. Jag ska läsa boken när jag får tid till det.
Jag har varit i Israel för länge sedan, på kibbutz, ett av de mest fascinerande länder jag varit i.
I kväll ska jag titta på ”The promise”.
Jag har varit i Israel för länge sedan, på kibbutz, ett av de mest fascinerande länder jag varit i.
I kväll ska jag titta på ”The promise”.
Hade jag varit språkmaterialist...
grundformobskurantistiskmönsterav_0_medelstorordklassavböjningstabellpos indef sg u nomobskurantistiskpos indef sg u genobskurantistiskspos indef sg n nomobskurantistisktpos indef sg n genobskurantistisktspos indef pl nomobskurantistiskapos indef pl genobskurantistiskaspos def sg no_masc nomobskurantistiskapos def sg no_masc genobskurantistiskaspos def sg masc nomobskurantistiskepos def sg masc genobskurantistiskespos def pl nomobskurantistiskapos def pl genobskurantistiskas
... så hade jag kunnat publicera detta och kalla det för en dikt.
(Men jag vill inte polemisera emot dessa poeter, bara skoja lite med dem).
Ej heller antisemitism
Mordet på Folke Bernadotte var dålig karma.
* * *
Jag håller för övrigt på och läser en roman som inte heller är antisemitisk, Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag. (Jag har kommit ungefär till mitten, det kan ju hända att den blir obskurantistisk längre fram men jag skulle spontant inte tro det).
* * *
Jag håller för övrigt på och läser en roman som inte heller är antisemitisk, Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag. (Jag har kommit ungefär till mitten, det kan ju hända att den blir obskurantistisk längre fram men jag skulle spontant inte tro det).
söndag 6 maj 2012
Kort om partiledardebatten
Inget om Nato i partiledardebatten. Det är en sådan där icke-fråga - tillhör kategorin "sånt som bara händer". Osynliga klubben och hemliga spöket.
Det kanske går att fästa förhoppningar till Löfvens med viss kraft uttalade ord om att Sverige ska vara alliansfritt. Han sa alliansfritt två gånger - det kan ha varit ett drömskt eko av fornstora dar, eller röstfiske. Jag tror att ank-käthen är representativ, och att en betryggande majoritet av svenskarna skulle vara emot om de funderade närmare på saken.
Det återstår i så fall ett visst arbete med att avbryta socialdemokraternas Nato-kurtis. Till exempel Urban Ahlin har redan halva inne. För att inte tala om Alliansen.
Vapenexport till diktaturer var Reinfeldt inte särskilt benägen att hålla med om att det inte är bra, det var mycket bluddrigt där. Han ställde sig dock inte uttalat negativ till tydligare lagstiftning även om han själv inte tyckte det var önskvärt. Hela den etiska frågan föll utanför statsministerns världsbild och referensramar. Inte oväntat. För övrigt var Reinfeldts retoriska knep att upprepa "vanligt folk får mer i plånboken" tre eller fyra gånger, och att hävda att han brukade bli stoppad på gatan av människor som var tacksamma över förbättringarna av äldrevården med orden: "- Fredrik, förstår du hur nöjda vi är".
Jag har inte så mycket mer att säga om partiledardebatten. Jag såg hela i alla fall. Men när Aktuellt tänkte dra höjdpunkterna i repris direkt efteråt...
Det kanske går att fästa förhoppningar till Löfvens med viss kraft uttalade ord om att Sverige ska vara alliansfritt. Han sa alliansfritt två gånger - det kan ha varit ett drömskt eko av fornstora dar, eller röstfiske. Jag tror att ank-käthen är representativ, och att en betryggande majoritet av svenskarna skulle vara emot om de funderade närmare på saken.
Det återstår i så fall ett visst arbete med att avbryta socialdemokraternas Nato-kurtis. Till exempel Urban Ahlin har redan halva inne. För att inte tala om Alliansen.
Vapenexport till diktaturer var Reinfeldt inte särskilt benägen att hålla med om att det inte är bra, det var mycket bluddrigt där. Han ställde sig dock inte uttalat negativ till tydligare lagstiftning även om han själv inte tyckte det var önskvärt. Hela den etiska frågan föll utanför statsministerns världsbild och referensramar. Inte oväntat. För övrigt var Reinfeldts retoriska knep att upprepa "vanligt folk får mer i plånboken" tre eller fyra gånger, och att hävda att han brukade bli stoppad på gatan av människor som var tacksamma över förbättringarna av äldrevården med orden: "- Fredrik, förstår du hur nöjda vi är".
Jag har inte så mycket mer att säga om partiledardebatten. Jag såg hela i alla fall. Men när Aktuellt tänkte dra höjdpunkterna i repris direkt efteråt...
Bildning och kultur, verkligt rara djur 5
Jag har målat lite i vuxen ålder också. Den här tycker jag nästan blev fin, även om det upphittade dokumentet som kvinnan läser ur ser ut att sväva över golvet. Som en rosa flygande matta.
Jag jobbar. Jag har skrivit en liten text som kommer i nästa nummer av tidskriften Divan, och så håller jag på med en del annat.
* * *
Undrar hur Löfven ställer sig till Nato. Det är en ödesfråga, och den kräver mycket förnuft. Det kan nog vara tillfälligt lönsamt för Sverige att hålla på som nu. Bland annat sparar man pengar då man drar in det egna försvaret, och tjänar pengar på att hyra ut Norrland och Götet.
Jag jobbar. Jag har skrivit en liten text som kommer i nästa nummer av tidskriften Divan, och så håller jag på med en del annat.
* * *
Undrar hur Löfven ställer sig till Nato. Det är en ödesfråga, och den kräver mycket förnuft. Det kan nog vara tillfälligt lönsamt för Sverige att hålla på som nu. Bland annat sparar man pengar då man drar in det egna försvaret, och tjänar pengar på att hyra ut Norrland och Götet.
lördag 5 maj 2012
"Reinfeldts chans att lyfta Nato"
Det finns (som alla vet som inte sussat totalt de senaste åren) ovanligt djupa sprickor inom Nato idag, och det talas om att pakten kan vara splittrad inom bara några år. Det kan låta häpnadsväckande, men det var inte heller många som kunde förutspå finanskrisen och den politiska utvecklingen i Europa, så världen förändras raskt. Det var ganska nyligen som Nato gick från att vara ett försvarssamarbete till att bli en pakt för anfallskrig. Paragraf si och så: vilken är värst, IV eller V?
Viljorna inom pakten är motstridiga (Tyskland och Frankrike var som bekant skarpt kritiska mot USA:s invasion i Irak, medan USA tvekade inför Libyenkriget där Frankrike var mest pådrivande).
Det är just i det här osäkra historiska skeendet som Sverige, efter att ha rustat ner landets eget försvar, gör allt för att sälja ut Norrland och Göteborg, och inte bara sviker sin lite vingliga neutralitetspolitik utan ser till att bli aktivt krigförande i oöverskådliga militära ingrepp utomlands.
Efter en omfattande smygnatofiering, trots att Warsawapakten inte längre torde uppfattas som tungt vägande skäl för några off-the-record-förhandlingar med Nato, såtillvida svenska politiker inte tror på spöken, och åtminstone vad gäller Libyenkriget nästan helt utan föregående demokratisk debatt, går Sverige på ganska kort tid ut i två krig, Afghanistankriget och Libyenkriget.
Lilla töntsverige.
"Stillasittande förstör effekten av träning" är viktigaste världsnyheten enligt Svenska Dagbladet idag. Boende, livvsstil och sport upptar hela förstasidan (med undantag för ett par pyttenotiser).
Knappt något av det som står på förstasidan är värt en sådan nyhetsprioritering, men svenskar uppmuntras till att bli (eller förbli) ett kväljande försoffat folk. Samtidigt riskerar vårt lilla livsstilsland att dras in i ett tredje världskrig, helt eller halvt aningslöst och med grumliga motiv bestående av business och fatalism, dåligt samvete för att vi inte deltog i andra världskriget, en vilja att leka med de stora grabbarna och framförallt kortsiktighet. Det låter alarmistiskt men det är det inte. Jag kommer att uttrycka samma sak på ett lite mer lågmält sätt många gånger om igen, och för övrigt kommer jag att bojkotta Facebook och den delen av min bekantskapskrets som är slentrianvänster. För alltid - och om så krävs åker jag tillbaks till Neapel och ser till att jag inte återvänder den här gången.
Sverige ska ut ur Nato. Detta är inte "vild psykoanalys": Göran Perssons gränslösa beundran för George W Bush var ett cowboydrag som uppskattades av så kallade bombliberaler.
Och sedan? Ska Sverige stå utan försvar? Man minskar inte terrorismen genom att invadera andra länder. Sedan, när Sverige har trasslat sig ut ur Nato och först då, kan vi påbörja en demokratisk diskussion om försvars-och säkerhetspolitik. Den ska bygga på neutralitet i krig och alliansfrihet i fred, den ska utesluta utländska militära övningar på svenskt territorium, den ska utesluta svenska insatser utomlands annat än under FN-flagg.
Jag har inte tid att svara på kommentarer, men det finns alltid möjligheten att öppna egen blogg och säga sin mening där.
* * *
Ett skämt som säkert redan uppfunnits av någon, men jag drar det ändå:
- Vanudå? - Nej, Vanunu.
Viljorna inom pakten är motstridiga (Tyskland och Frankrike var som bekant skarpt kritiska mot USA:s invasion i Irak, medan USA tvekade inför Libyenkriget där Frankrike var mest pådrivande).
Det är just i det här osäkra historiska skeendet som Sverige, efter att ha rustat ner landets eget försvar, gör allt för att sälja ut Norrland och Göteborg, och inte bara sviker sin lite vingliga neutralitetspolitik utan ser till att bli aktivt krigförande i oöverskådliga militära ingrepp utomlands.
Efter en omfattande smygnatofiering, trots att Warsawapakten inte längre torde uppfattas som tungt vägande skäl för några off-the-record-förhandlingar med Nato, såtillvida svenska politiker inte tror på spöken, och åtminstone vad gäller Libyenkriget nästan helt utan föregående demokratisk debatt, går Sverige på ganska kort tid ut i två krig, Afghanistankriget och Libyenkriget.
Lilla töntsverige.
"Stillasittande förstör effekten av träning" är viktigaste världsnyheten enligt Svenska Dagbladet idag. Boende, livvsstil och sport upptar hela förstasidan (med undantag för ett par pyttenotiser).
Knappt något av det som står på förstasidan är värt en sådan nyhetsprioritering, men svenskar uppmuntras till att bli (eller förbli) ett kväljande försoffat folk. Samtidigt riskerar vårt lilla livsstilsland att dras in i ett tredje världskrig, helt eller halvt aningslöst och med grumliga motiv bestående av business och fatalism, dåligt samvete för att vi inte deltog i andra världskriget, en vilja att leka med de stora grabbarna och framförallt kortsiktighet. Det låter alarmistiskt men det är det inte. Jag kommer att uttrycka samma sak på ett lite mer lågmält sätt många gånger om igen, och för övrigt kommer jag att bojkotta Facebook och den delen av min bekantskapskrets som är slentrianvänster. För alltid - och om så krävs åker jag tillbaks till Neapel och ser till att jag inte återvänder den här gången.
Sverige ska ut ur Nato. Detta är inte "vild psykoanalys": Göran Perssons gränslösa beundran för George W Bush var ett cowboydrag som uppskattades av så kallade bombliberaler.
Och sedan? Ska Sverige stå utan försvar? Man minskar inte terrorismen genom att invadera andra länder. Sedan, när Sverige har trasslat sig ut ur Nato och först då, kan vi påbörja en demokratisk diskussion om försvars-och säkerhetspolitik. Den ska bygga på neutralitet i krig och alliansfrihet i fred, den ska utesluta utländska militära övningar på svenskt territorium, den ska utesluta svenska insatser utomlands annat än under FN-flagg.
Jag har inte tid att svara på kommentarer, men det finns alltid möjligheten att öppna egen blogg och säga sin mening där.
* * *
Ett skämt som säkert redan uppfunnits av någon, men jag drar det ändå:
- Vanudå? - Nej, Vanunu.
torsdag 3 maj 2012
Natoenkäten hackad??
Nej det tror jag inte, men elva röster har försvunnit, som skriften ur sanden och taggen ur lejonets fot. Samma sak har hänt med tidigare omröstningar, men då har rösterna försvunnit först efter det att enkäten stängts. Det gäller till exempel grodomröstningen. Det måste helt enkelt ha något med blogger att göra.
Det återstår 14606 dagar att rösta i den senaste enkäten. Det är förstås inte lyckat om det handlar om att slänga ner åsikter i ett svart hål. Jag nämner det bara och påpekar att det inte är jag som trixar med siffrorna.
Det återstår 14606 dagar att rösta i den senaste enkäten. Det är förstås inte lyckat om det handlar om att slänga ner åsikter i ett svart hål. Jag nämner det bara och påpekar att det inte är jag som trixar med siffrorna.
tisdag 1 maj 2012
"Oskar och blecktrumman"
Nytt inlägg i debatten om Grass dikt: Oskar och blecktrumman, av Gunnar Bergdahl i Expressen.
Man kunde invända mot uttrycket "Israelvänner" i Bergdahls artikel. "Svenska Israelvänner har alltid bagatelliserat landets massförstörelsevapen". Det är alltför generaliserande, rentav kollektivt skuldbeläggande. Dessutom allvetande på ett otillbörligt sätt (det låter som om en Israelvän per automatik måste ställa sig bakom atombombsinnehavet eller bakom Netanyahu).
Och uppstår det inte omedelbart ett motsatspar Israelvänner-Israelfiender?
Två återvändsgränder infinner sig direkt. Den ena är den inrikespolitiska polemiken. För eller emot. Dags att välja sida. Antingen så är du islamofob eller så är du antisemit. (Snudd på ett nödrop i Isobels text och verkstad, och om jag tolkar henne rätt menar hon att båda lägren, som för enkelhetens skull kan sammanfattas Axess kontra Aftonbladet kultur, har dragit fel slutsatser av massmordet i Norge, nämligen inga alls, så att de inte ens kan besinna sig så mycket att de lyckas lägga undan den makabra viljan att vinna en debatt).
Den andra återvändsgränden som uttrycket "Israelvänner" riskerar att leda in i är diskussionen om det var rätt eller fel att grunda staten Israel. Latent eller uttalat, ibland kanske halvt omedvetet, så menar en del inom vänstern att det var fel, att det var kolonialism grundad i förakt för araberna i regionen. Detta kan haka i föreställningen om "rika amerikanska judar" som kontrasteras mot fattiga araber.
Attityden behöver inte betraktas som antisemitism, rasism. Det kan tvärtom handla om en vilja att vi alla ska vara kosmopoliter, och att alla ska ha samma rättigheter oavsett ras och religion. Men det kvardröjande ifrågasättandet av sionismen och av Israels grundande som sådant kan, i en värld av nationalism, inte leda inte till något konstruktivt. Och nu gäller det att vara fredsvän. Ingenting annat.
Jag väger uttrycket "Israelvän" på guldvåg även eftersom Grass är Israelvän. Han säger att han är det, och det finns ingenting i dikten som motsäger det.
Kritiken av dikten har (såvitt jag har upptäckt) undvikit att ta upp den centrala frågan om det är ett hot mot världsfreden eller inte att Israel har massförstörelsevapen, och om det föreligger en risk att landet begagnar sig av dem vid en eventuell attack mot Iran. Jag vet inte hur debattörerna har tänkt sig att de hjälper fredsvänner i Israel då de avfärdar all kritik mot de aggressiva tongångarna från israeliskt håll som antisemitism. Grass har sagt att han önskar att han varit ännu tydligare med att det var Israels politik han var kritisk emot, men det är redan tydligt.
Ingen kan påstå att konflikten i Mellanöstern är lättlöst.
"En bra jude är en jude i förskingringen" - "en bra palestinier är en förtryckt palestinier som inte tar till vapen" - en bra tysk har dåligt samvete - en bra iranier åberopar sig inte på sitt ariska ursprung - en bra norsk låter inte Breivik sätta agendan - en bra muslim går till synagogan och skakar hand - en bra kristen ställer sig frågan om det möjligen kan ha varit ett utslag av antisemitism att Mordechai Vanunu konverterade till kristendomen och tog sig namnet Crossman, och kommer fram till att det sannolikt inte var det - ett gott offer koftar sig sällan - en bra bedömare av hotbilder tar hela tiden in ny information - vad en bra dikt är finns det ingen som vet, i synnerhet inte de som säger sig veta.
Man kunde invända mot uttrycket "Israelvänner" i Bergdahls artikel. "Svenska Israelvänner har alltid bagatelliserat landets massförstörelsevapen". Det är alltför generaliserande, rentav kollektivt skuldbeläggande. Dessutom allvetande på ett otillbörligt sätt (det låter som om en Israelvän per automatik måste ställa sig bakom atombombsinnehavet eller bakom Netanyahu).
Och uppstår det inte omedelbart ett motsatspar Israelvänner-Israelfiender?
Två återvändsgränder infinner sig direkt. Den ena är den inrikespolitiska polemiken. För eller emot. Dags att välja sida. Antingen så är du islamofob eller så är du antisemit. (Snudd på ett nödrop i Isobels text och verkstad, och om jag tolkar henne rätt menar hon att båda lägren, som för enkelhetens skull kan sammanfattas Axess kontra Aftonbladet kultur, har dragit fel slutsatser av massmordet i Norge, nämligen inga alls, så att de inte ens kan besinna sig så mycket att de lyckas lägga undan den makabra viljan att vinna en debatt).
Den andra återvändsgränden som uttrycket "Israelvänner" riskerar att leda in i är diskussionen om det var rätt eller fel att grunda staten Israel. Latent eller uttalat, ibland kanske halvt omedvetet, så menar en del inom vänstern att det var fel, att det var kolonialism grundad i förakt för araberna i regionen. Detta kan haka i föreställningen om "rika amerikanska judar" som kontrasteras mot fattiga araber.
Attityden behöver inte betraktas som antisemitism, rasism. Det kan tvärtom handla om en vilja att vi alla ska vara kosmopoliter, och att alla ska ha samma rättigheter oavsett ras och religion. Men det kvardröjande ifrågasättandet av sionismen och av Israels grundande som sådant kan, i en värld av nationalism, inte leda inte till något konstruktivt. Och nu gäller det att vara fredsvän. Ingenting annat.
Jag väger uttrycket "Israelvän" på guldvåg även eftersom Grass är Israelvän. Han säger att han är det, och det finns ingenting i dikten som motsäger det.
Kritiken av dikten har (såvitt jag har upptäckt) undvikit att ta upp den centrala frågan om det är ett hot mot världsfreden eller inte att Israel har massförstörelsevapen, och om det föreligger en risk att landet begagnar sig av dem vid en eventuell attack mot Iran. Jag vet inte hur debattörerna har tänkt sig att de hjälper fredsvänner i Israel då de avfärdar all kritik mot de aggressiva tongångarna från israeliskt håll som antisemitism. Grass har sagt att han önskar att han varit ännu tydligare med att det var Israels politik han var kritisk emot, men det är redan tydligt.
Ingen kan påstå att konflikten i Mellanöstern är lättlöst.
"En bra jude är en jude i förskingringen" - "en bra palestinier är en förtryckt palestinier som inte tar till vapen" - en bra tysk har dåligt samvete - en bra iranier åberopar sig inte på sitt ariska ursprung - en bra norsk låter inte Breivik sätta agendan - en bra muslim går till synagogan och skakar hand - en bra kristen ställer sig frågan om det möjligen kan ha varit ett utslag av antisemitism att Mordechai Vanunu konverterade till kristendomen och tog sig namnet Crossman, och kommer fram till att det sannolikt inte var det - ett gott offer koftar sig sällan - en bra bedömare av hotbilder tar hela tiden in ny information - vad en bra dikt är finns det ingen som vet, i synnerhet inte de som säger sig veta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)