"Ett medlemskap i Nato skulle självfallet ge oss ökat inflytande, men samtidigt är det ju uppenbart att det inte finns något brett stöd för ett sådant" just det, säger Ank-Käthe "och då är det ju rimligt att vi inriktar politiken på att minska de nackdelar som i vissa delar i vissa situationer kan ligga i utanförskapet".
Skriver Bildt.
I vissa delar i vissa situationer - jag brukar inte gilla svävande uttryck när det kommer till stora, viktiga, konkreta frågor, men just den här vagheten uppfattar jag som en luftficka för Ank-Käthe. Medlemskap i Nato är alltså inte den enda vägens politik, det framställs inte som ofrånkomligt att vi går med (som det gjorde inför EMU-valet).
"Ett så nära praktiskt samarbete som möjligt har vi däremot ett starkt intresse av" skriver Bildt lite längre ner. (Sossarna tänker likadant, inbilla er inget annat).
Nu är det så att alternativ 2 faktiskt har fått allra minst* antal röster i den här bloggens undersökning - färre än regelrätt medlemsskap och färre än "annat".
Att anpassa sig efter folkviljan har alltså utmynnat i den lösning som har minst stöd. Paradoxalt, eller?
* Det är en brist i språksystemet att böjningen få - färre - färst är omöjlig.
- Kvackdelar, säger Ank-Käthe. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar