Tomtebloss för det nya året

Jag hade tänkt ta bloggpaus fram till nyvalet, men det händer så mycket hela tiden! Och det är så svårt att låta bli att kommentera. Men nu hoppas jag att politiken rullar på med hyfsad stabilitet och samtidigt med livliga debatter och kanske rentav tydligare ideologiska konfliktytor, som journalfilmsnisse kanske skulle säga. Och det får ju inte bli så att "decemberöverenskommelsen" (ett lite riskabelt namn) bara gäller i december.
Jag förstår inte vad de som vill att överenskommelsen spräcks nu, egentligen vill. Det skulle vara dystert om de lyckades.
Nu MÅSTE jag hålla mig borta från det uppslukande nätet. Så är det bara. På återhörande längre fram!


Här är vår alltid lika hattprydda tigerboss med ett stort tomtebloss.

Gott Nytt År!

Ungefär tre, kanske fyra funderingar, beroende på hur man mäter

Anna Kinberg Batra verkar helt ok tycker jag. Intervju här.
Men dumma farbröder kan göra stor skada. Som den här.

Det är ju högljutt både till vänster och höger nu. Jag tror att det mer än någonsin är viktigt att lyssna på de lågmälda, kanske. Flickorna och pojkarna som sitter helt tysta i klassrummet medan läraren ger all uppmärksamhet åt dem som gormar och hotar.

Wolf Biermanns Uppmuntran, funkar jämt:

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Min pappa har översatt den tillsammans med P.O Enquist, och jag lyssnade mycket på inspelningen som Lena Granhagen gjorde, för så väldigt, väldigt länge sedan på sjuttiotalet…
Något så alldeles otroligt länge sedan är det.

Lao-Tse är också bra. Bättre att hejda i tid än att fylla till bredden, en vasst slipad egg blir snabbt slö.

En intressant överenskommelse

Vilken höst, vilken rysare. Men spännande!
Undrar om det inte kunde vara läge för de politiska partierna att inte ha sina kommentarfält öppna, det är ju nästan bara packade flåbusar som kommenterar. De är mest högljudda men de är inte i majoritet. Jag förstår att det inte skulle funka att stänga av kommentarerna, men ändå.
Mattias Karlsson kommer att ge sig ut på friarstråt, med demagogi, sol-och-vår och fiffel med statistiken. Det går aldrig att veta hur många som rycks med. Ett av fascismens kännetecken är att sparka neråt samtidigt som man ger sken av att sparka uppåt. Svaga grupper spelas ut mot varandra, de besuttna fjäskas det för. Det kanske låter vänsterpopulistiskt att påpeka det, men det är faktiskt så.  

Nu ser man ibland kommentaren att överenskommelsen kom till stånd för att "hålla sd utanför". Det är inte riktigt korrekt. Överenskommelsen var nödvändig eftersom sd idkat utpressning. Den typen av parlamentariska hot skadar Sverige. Oberoende av vilken sakfråga det månde handla om, så kan man inte tolerera ett gäng som skjuter varje budget i sank. 
Hela decemberöverenskommelsen går att läsa här. 

Jag är inte säker på att jag förstår riktigt vad den innebär ännu. På sätt och vis verkar den lite smått fantastisk. En extremt civiliserad demokrati där man fäktas för sin politik och de ideologiska skiljelinjerna skärps - sedan lämnas bollen över till väljarna. När de har sagt sitt är den största koalitionen garanterad att kunna regera; den släpps fram genom att motståndarna ödmjukt lägger ner sina röster, hur mycket det än bär emot. 
Det kallar jag respekt!
Kommer det att funka? Kommer Annie Lööf, som ger ett så rabiat intryck, verkligen gå med på att lägga ner sin röst och släppa fram en skatteökning för skyhöginkomsttagare? Återstår att se. 

Jag tänker så här: det kan nu bli större skillnader i politiken, d.v.s det skulle teoretiskt sett kunna bli ett systemskifte varje val - under förutsättning att det inte bara är Alliansen som tar ut svängarna, utan det rödgröna blocket börjar bedriva en mer självständig politik. 

Det här är ju uppenbart något som befaras på borgerligt håll. En debattör på SvD opinion idag: "Det finns också en uppenbar risk att regeringen Löfven med oppositionen i ledband kommer att göra en ännu starkare vänstersväng än vad vi hittills sett". 

Löfven är väl en jättepragmatiker och cirkus maximus mittensosse, förmodligen hade han, och högerfalangen inom S, föredragit att blockpolitiken upphävdes, d.v.s att S och något/några av alliansenpartierna bildade regering och samarbetade om den ekonomiska politiken fullt ut. Och marginaliserade V. 
Det är rätt tydligt att en del inom S har velat att MP skulle motas bort, för att det skulle kunna bli en Alliansen/S-koalition. (Se mina inlägg nedan, där jag funderar över detta). 

Men DET hade varit destruktivt, då hade man kunnat instämma med att demokratin var mer eller mindre avskaffad och att de enda oppositionspartierna var V och sd. 
Men nu - jag tror som sagt att skillnaderna kan få växa och blomma ut, förutsatt givetvis att båda blocken går med på dealen.  
Visst finns det en risk (marginell, hoppas jag) att det en dag är sd:s budget som måste släppas fram genom nedlagda röster. (Sd har fortfarande stora problem med matematiken: Mattias Karlsson tror sålunda att överenskommelsen handlar om att "en hur liten minoritet som helst" ska kunna styra över alla andra).   
Att det inte längre skulle finnas någon opposition kan man nog utesluta. Det kommer säkert att vara ett jäkla liv i Riksdagen, värre än någonsin - det måste ju bära emot något fruktansvärt för Alliansen att släppa fram den rödgröna budgeten. Om Alliansen vinner nästa val kommer oppositionen vara lika livlig.   

Men efter valet: med utsökt artighet och återhållen harm bugar sig ändå förlorarna för det andra blockets väljare, åtminstone när det gäller budgetomröstningen. Mellan valen vässar man sina argument, och jo, nog bedriver man opposition (jag förstår inte surgubbarna som inte kan göra något annat än att gnälla, och som inte fattar att detta faktiskt kan vara en chans för demokratin att vitaliseras). Kristdemokraterna kan gärna fortsätta på den "invandringskritiska" linjen, vad mig anbelangar: det känns signifikativt att det just är de högerkristna som nischar in sig så.  

Tänk om man kunde väva sig in i tiden.

Det vore skönt om man helt enkelt kunde väva sig in i tiden.

William Faulkner

Jag tackar Herren Sebaot för mitt goda humör.  

Attenzione! Responsabilità!

Om någon säger "ansvar" en gång till - jag lovade inte att äta upp papiljotterna utan valsedeln, var det inte så?
Det dröjer ju ett tag innan valsedeln kommer nästa gång, uppskov med andra ord!
Ett huliganparti som saboterade för alla andra väljare, så att 87 procent av befolkningen, oavsett politisk preferens, inte längre skulle kunna rösta fram något regeringsalternativ - vad trodde de, att de skulle få fortsätta härja?
Den här överenskommelsen innebär inte en koalitionsregering, vilket jag tycker är mycket bra. Tvärtom är det möjligt att skillnaderna mellan blocken kan öka nu. Det ställer rätt höga krav både på politikerna och deras väljare: väljarna måste godta att det egna partiet lägger ner sina röster. Såvitt jag begriper måste alltså S lägga ner sina röster om Alliansen vinner nästa val och presenterar ännu mer hårdför nyliberalism i sin budget. Och Alliansen måste lägga ner sina röster om det grönröda blocket kräver att vinster i välfärden återinvesteras i verksamheten.
Om jag nu har förstått saken rätt alltså, så kommer oppositionen mellan valen i första hand att handla om kritik och debatt, att vässa sina egna förslag och lägga fram dem. Man kommer antagligen att ha omröstningar om mindre frågor fortfarande. Men för att det ska vara möjligt att regera i Sverige måste det block som är störst tillåtas bilda regering, och budgeten släppas fram genom att oppositionen lägger ner sina röster. Går alla med på den dealen, skulle skillnaderna mellan blocken alltså kunna bli större, inte mindre.
Tror jag.
Så jag är försiktigt positiv än så länge.

God fortsättning!

Sådär, nu har jag blivit medlem i S. Partimedlem. 

Det har varit på väg ett tag, det har helt enkelt växt fram. 

Jag förstår att chocken kan vara stor, så jag ska förklara. 

Jag tvekade ett tag. Författare och andra lösdrivare ska väl vara partipolitiskt obundna, lojalitet skulle ju kunna ställa sig i vägen för samhällskritik.

Jag brukar ju inte gilla konsensus heller, tvärtom kan jag få regelrätt spatt när alla tycker likadant, och när det ställs krav på att ha en viss uppsättning åsikter. 

"När alla tänker likadant blir det inte mycket tänkt" - vem det nu var som hittade på det talesättet - det är något jag i rätt hög grad kan skriva under på.  

Det fanns till och med en tid, då jag tyckte att ordet "solidaritet" var kvävande. Luther, Jante… 

Det senaste året eller så har jag upptäckt att jag hamnar på S när jag kör igenom valbarometrar. Nu handlar visserligen inte allt om valbarometrar. Där är det sakfrågorna som gör utslag och de är viktiga, men politik handlar om mer än så. Politik är att vilja, och vad vill jag? En massa saker, jag vill att den galna vinstjakten ska bort från välfärden, helst skulle jag vilja att Bert Karlsson inte kunde sko sig på flyktingförläggningar, att den ignoranta, arroganta och fartblinda medelklassen började inse att vi lever i ett samhälle, att höginkomsttagare får betala mer i skatt, att klyftorna minskar och egoism inte längre beskrivs som det högsta idealet: jag inser att man inte kan få allt men jag tycker att det är vansinnigt irriterande, det gör mig helt enkelt riktigt lack, att det första försöket till vänsterpolitik på många år gick om stöpet på grund av en onämnbar ideologi som börjar på f.  

Det är tänkbart att min S-vridning började när jag läste Carl Hamiltons jätteentusiastiska och medryckande S-koden: den socialdemokratiska utmaningen (som jag recenserade i Expressen), där man kan ana konturerna av en ny, möjlig socialdemokrati. 
Efter alla dessa sorger och bedrövelser, två mord, två partiledares gatlopp i medierna (medierna är ruskigt Alliansendominerade), och innan dess en högersocialdemokrati som jag personligen inte hade någonting till övers för alls, så uppfattar jag Stefan Löfvens socialdemokrati som någonting nytt. Någonting som kan vara på riktigt, om den får chansen till det. Ja det här är en ny socialdemokrati, och jag tror att den är det enda som kan stå emot högerextremismen.

Jag är individualist på vissa sätt men inte på andra, och garanterat inte på Alliansens sätt. Men lite anarkistisk och ifrågasättande kommer jag alltid att vara. 

Hur ska det gå - blir det nyval eller något slags överenskommelse? Ett parti har deklarerat att de tänker slå ner alla budgetar med knogjärn så länge de inte får igenom sin självsvåldiga politik. I värsta fall kommer medierna att gå dem till mötes genom att lägga skulden för kaoset på de andra partierna. Att ändra på reglerna, eller grundlagen, tycker jag vore att ge uslingar en för stor uppmärksamhet. 

Det genanta med medelklassen, är att den har så svårt att "think outside of the box". Den röstar med sin klass, sina egenintressen, och har väldigt svårt att ta in att egennyttan går ut över andra. Den har tvärtom blivit gödd med "satsa på dig själv" och "mer i plånboken", tills detta har kommit att framstå som en absolut sanning och en religion. Den har inte ens dragit sig för att rösta på "den enda vägens politik", trots att det är djupt odemokratiskt att påstå att det bara finns en väg. Det är totalitärt, diktatoriskt, hånfullt att anta att demokratin är överflödig. 
Men jag hoppas att den socialdemokratiska utmaningen, som bland annat handlar om att få medelklassen att skaka fram lite samhällskänsla, ansvar och solidaritet, kommer att lyckas, på ett trevande och kanske kompromissande sätt men ändå ett sätt som innebär en kursändring. 
Själv känner jag mig väldigt glad att ha hittat en politisk hemvist (men jag kan säga direkt att det inte tjänar någonting till att fråga mig vad jag tycker om Bromma flygplats: jag är ointresserad av den frågan, det kan bero på att jag inte har satt mig in i den, eller på att den är rätt futtig) och kanske kommer jag att engagera mig lite aktivt. 

God jul!

En italiensk julkrubba. Det börjar med soluppgång. Orkar ni titta klart så blir det dag, solnedgång, natt med lysande månskära, åskväder och soluppgång igen. Och lammen bräker, bäcken porlar, fiskarna fiskar och sågaren sågar.
Buon natale.

Pausbild

Ett par, tre miljoners miljarder opinionsundersökningar kan inte ha fel

Det kommer väl minst en opinionsundersökning i veckan fram till i mars. Väljarna kan känna sig uppvaktade. 

Det kan verka lite överdrivet och kan kanske leda till demokratiskt utmattningssyndrom, siffrorna måste ju tolkas med försiktighet också, men på sätt och vis har det sina poänger. 

Det finns inte en folkets röst. Det skrev gamle Klemperer redan för ganska länge sedan: "det finns ingen vox populi, bara voce populi, och vilken av denna röster är den sanna?" (LTI, sidan 273).

Jag håller med Karl-Petter Thorwaldsson om att det skulle vara farligt för demokratin om S och M bildade regering. Ja, det skulle nästintill avskaffa demokratin. Tanken är kvävande. Så det är en sak att partierna samarbetar med varandra i olika frågor, en annan att fantisera om att avskaffa blockpolitiken.

Varför inte gå tillbaks till demokratins ruta ett och komma överens om något grundläggande:

inget parti är tvunget att samarbeta med något annat. Ingen kan kräva att moderaterna samarbetar med miljöpartiet. Man kan heller inte anklaga FP och C för att de inte ville bilda regering med S i höstas. 

Och inget parti kan hävda att de företräder andra partiers väljare. MP kan alltså inte påstå att de företräder en tyst majoritet av miljövänner som inser att naturen är det mest grundläggande, vi har bara en planet, miljön är den enda fråga som verkligen betyder något på sikt. 

Inget parti kan bestämma att ett val till riksdag, kommun eller landsting i själva verket är en folkomröstning om kärnkraft. 

Statistik kan man ha till mycket: det är fler svenskar som inte vill gå med i NATO än som vill det, men inget parti kan säga: nästa val är i själva verket en folkomröstning om NATO, för hela vår framtid står på spel, risken är att vi dras in i ett världskrig annars och denna fråga är den enda som verkligen betyder något. 

Det går heller ej att säga: nästa val är en omröstning om miljonbonusarna till bankchefer. 

Fi har för övrigt visat att de vänder sig till Alliansens kvinnor i första hand. Gudrun Schyman riktade sig direkt till FP:s kvinnor i en debattartikel häromdagen. Det är egentligen inte överraskande alls, mest bara bra att det blir förtydligat inför nästa val. 

Ank-Käthe grubblar över opinionens vindar 

Jag måste ta bloggpaus. Orsaken är att en del har hört av sig och sagt att de längtar efter en ny bok av mig. Så jag ska se till att bli färdig med den. 

Ta mycket väl hand om er tills vidare, och på återhörande.

Klart slut för tillfälle. 

Piglördag - då blir det disco!

Valet är inte förrän i mars, kommer det vara valrörelse ända fram till dess eller?
Orka! som ungdomarna säger. Orka!

Människan behöver roa sig.
Den här videon har jag redan spelat, men det var ett tag sedan. Dansläraren vill tydligen förbli anonym, därför är han huvudlös.
Den som övar in dessa danssteg gör säkert stor succé i sällskapslivet.

Och här kommer högersossarna…

Margareta Wallström har uttalat sig gammaltestamentligt: Blockpolitiken är en styggelse. 

Det råkar vara så att styggelse är ett ord jag tycker är rätt festligt (om än inte lika roligt som oomkullrunkelig); jag använder det ibland i bloggen. Men självfallet är det ett auktoritärt ord, i rakt nedstigande led från Herren Sebaot och hans propagandaministerium.

Styggelse ingår varken i en socialliberal, nyliberal eller marxistisk vokabulär. Det hör knappast heller till den onämnbara ideologi som börjar på f.* Kanske är det talibansnack eller kristen höger, hur som helst så härrör ordet ur en tid mycket långt före demokratin, då det var absolut självklart att det fanns en enda auktoritet med oinskränkt makt, nämligen Herren Sebaot.

 Styggelse verkar vara ett slags verbal upptrappning eller dogmatisering av det ihärdiga talet om ansvar den sista tiden. Det har knappt gått att öppna en tidning utan att se det. Ansvar ansvar ansvar.

Det är två olika saker att säga: i det här läget bör vi försöka samarbeta över blockgränsen (även om det inte alls är så säkert att det är bra att möblera om hela det politiska landskapet för ett sabotörpartis skull) och att säga: blockpolitiken är en styggelse. 

Att underkänna och vilja avskaffa politiska skillnader, med andra ord möjligheten för väljarna att pröva en annan väg, skulle ju kunna sägas vara ungefär lika ansvarsfullt som att införa enpartistat. 

En snabb Google-Earth-inzoomning på Sveriges politiska landskap just nu:
Runt ett parti som talar om ansvarsfull invandringspolitik, och som tänker rösta ner alla budgetar tills de specifika kraven uppfylls, befinner sig ett antal andra partier som förväntas ta ansvar genom att upphäva höger-vänsterskalan.

I det läget kallar Wallström alltså blockpolitiken för en styggelse, och i bakgrunden tornar Göran Persson upp sig. Patronen som är en av dem som bär störst ansvar för socialdemokratins svek. Det känns som om det är den gamla maktfullkomliga socialdemokratin, den som inte lyssnar, som gör comeback.
Det skulle vara mig en sorts ära att bli Stefan Löfvens drevkonsult, men om det nu är så att S bestämt sig för att peta honom, så kommer det nog att gå mer diskret till. Inte lika brutalt som med Juholt, som befann sig en bra bit till vänster om Löfven, utan mer genom ett slags slirig argumentation: att Löfven misslyckades eftersom han inte tog ansvar när han bildade regering med MP, att hans trevare mot fp och c var för klena, att han inte slog näven i bordet tillräckligt, att alliansen med MP är för knapsu, att det viktigaste är att vinna.

Vad det handlar om, är väl att högersosseriet vill dumpa MP för att kunna knö ihop sig med Alliansen, och inte bara med fp och C utan med M. Med visst bistånd och draghjälp från borgerliga medier, som uppfattar MP som betydligt mer samhällsfarligt än SD. För att kunna åstadkomma en sådan blockupplösning, krävs det en högervridning av S igen.
Igen - ja, för det var ett försiktigt försök till vänsterpolitik som den f.d regeringen bedrev.
Glöm inte den reaktion som följde på den lilla skattehöjningen för personer med den osannolika lönen 50.000 kronor i månaden och mer. Protesterna som följde påminde om rednecks som försvarar rätten att bära vapen.

Jag röstade varken på S eller MP i höstas, men jag tänkte att jag skulle lägga min röst på en Löfven-MP-regering i mars, den som aldrig borde ha saboterats. Men det finns inte på världskartan att jag lägger min röst på en Göran Persson-styrd koalition med Alliansen. 

Om högersosseriet vinner dragkampen, kan man säga att vi får ett stort, fett nyliberalt block med bruna inslag, bestående av S, SD och Alliansen. SD stödde ju Alliansen i det mesta, det är ett nyliberalt parti med kraftigt bruna inslag.

* Löfven har rätt, det handlar om ett nyfascistiskt parti - vilket inte innebär att alla som röstar på partiet, eller ens arbetar inom det, är nyfascister. Det är mycket komplicerat det hela, och handlar inte bara om att drottningens namnsdag föreslås ersätta den första maj eller att icke-kristna tänder monstruöst stora adventsljus. Jag ber att få återkomma i frågan.







Om någon säger "ansvar" en gång till… Jag tänker inte käka upp mina papiljotter, men jag kanske käkar upp valsedeln när den kommer.

Söndagens predikotext

Vart tog den stygga lilla Jesus vägen, ingen som vet ingen som vet.

Extraval? Aldrig i livet! Nyval? All right

Men herregud ska folk slå mynt av det här också. Hel bransch gläds åt extravalet.
"Det fanns några som applåderade högre än andra när det stod klart att det blir extraval. Reklambranschen, pr-byråer och de kommersiella tv-kanalerna kan räkna med en rejäl ökning av intäkterna", skriver SvT.

Extraval är, som Pompe skrev, ett fånigt uttryck.
Reklambranschen borde tagga ner. En pigg slogan löser inga problem.
Sen finns det väl valarbetare som arbetar mer eller mindre gratis också, som jag fattat det.

Men att utlysa nyval var det enda rätta tycker jag, och jag skulle väldigt gärna se att Stefan Löfven blev statsminister igen i mars, och att samma ministrar kommer tillbaks, och att de då har egen majoritet tillsammans med MP.
Alliansen som regerar med stöd av SD är inget kul scenario, men man överlever väl det med.

Fi är som gjort för att befästa polariseringen mellan karriärkvinnor i storstan och arbetslösa män på landet (nej jag vet att väljarbasen inte är riktigt så enkelt uppdelad, men jag bara jämrar mig när jag ser deras partiprogram: vill de att sd ska öka eller är de dumma i huvudet?)
Kanske kan man hoppas att åtminstone en del av deras väljare inte tar risken att slänga en röst i sjön igen.

Det som man lite slarvigt kan kalla kultur- och mediebranschen gjorde bort sig när de p.g.a egennytta (nödtorftigt förklädd till samhällsintresse) ville avsätta kulturministern, och dessutom försökte diktera villkoren för politiken. Branschen gjorde gemensam sak med sd på så vis att de ville få bort miljöpartiet (åtminstone från kulturpolitiken).
Det var narcissistiskt, tråkigt, inskränkt. Men jag tror att de flesta av dem, vänster eller ej, föredrar att Alliansen sköter kulturpolitiken, än att MP gör det. Hånet mot MP är i alla fall legio inom tjuskulturella sociala medier.


Föreslå en bättre rubrik, tack.
Mvh.

when the going gets tough, eller: Slutstriden, papiljotternas hämnd

Mattes papiljotter 2

Aha det blev nyval alltså. Ja ja älskar ju att rösta, så på så vis är det bra.

Så det blir till att ta fram papiljotterna igen, alltså.

Camorrametoder i Riksdagen

Jaha då blev det sådär, alltså.
Och det var sorgligt, och hur ska det gå.

Att inte prisa den förtjänta hindrar avund

Nej, nu har jag "stretat emot snabbheten" tillräckligt, bäst att tota ihop något snabbt så att det inte går troll i att starta.

Jag vill inte bidra till förakt för demokratin, så det här med Dårhus-Narrar, alltså det där, det vill jag nyansera: Alliansen är inte tvungen att överskrida blockpolitiken. Att de inte ville diskutera pensionerna så länge MP sitter med i förhandlingarna, det är som det är. Bättre att tala politik, än att frossa i bilder av gyttjebrottning och pajkastning, som någon DN-krönikör gjorde idag eller igår eller när det nu var.

Blir det nyval tippar jag att en del som röstade på F! lägger sin röst på V eller MP. Annars tror jag det blir ungefär samma resultat.

* * *

Rubriker är en sak för sig, dagens är inte direkt lockande skulle jag tro, men det är ju gamle Lao-Tse (som återkommer här i bloggen med jämna mellanrum). Taoismen har annars rykte om sig att vara mjuk och fin, men en del inslag är väldigt barska.

* * *

Jag såg att KSMB skulle återförenas i Norrköping.
Jag har varit på en konsert med dem på 80-talet. Och så hörde jag dem på avstånd i Svandamsparken på nittitalet.
Den här låten var en favorit i tonåren, gillade kombinationen av vemod och trots. Men varför heter den polsk zschlager?

Trevlig fortsättning på veckan.

Swingpaus

Gaggböle swinghörna proudly presents the International Sweethearts of Rythm. Fyra fenomenala låtar.
(Någonstans framåt mitten av videon står det "The End", men det är inte med sanningen överensstämmande för det fortsätter med How 'Bout That Jive? och sedan blir det om möjligt bara bättre och bättre).

Camorrametoder

Tack för visat tålamod med den lilla bloggpausen, och för det benägna biståndet med länkar till intressanta artiklar.
Bloggen har fått nya läsare så jag funderar på något slags "introduktion till Gaggböle", som kanske kunde underlätta navigeringen; det är t.ex både tillåtet och välkommet att kommentera gamla inlägg, eftersom tiden är rund och diskussioner sällan eller aldrig kan bli riktigt "färdiga".
Kommentarfälten är lika viktiga som inläggen, och det går bra att "slänga in ett lingonben", som det kallas i bloggen när man är OT.

Här tänker jag försöka samla ihop lite trådar från de senaste diskussionerna.

Vad är skillnaden mellan ett mediedrev och en kritikstorm?
Att många är kritiska räcker inte för att det ska kallas drev. Det bör finnas en redaktionell förankring, chefer ska vara inblandade, det ska gå att ana sig till att det förekommit överläggningar och beslut på att ge sig på en person i samlad tropp. Uppslutningen bör vara bred. Det uttalade eller underförstådda syftet ska vara att avsätta den det berör. Finns det en sakfråga i botten så ska den framställas som synnerligen samhällsviktig, men till skillnad från kritikstormen går drevet till personangrepp, och inte sällan är sakfrågan antingen uppförstorad eller förvrängd.

OK, jag tror inte att det är synd om den nya kulturministern, och det har funnits värre och längre drev i världshistorien, men det intressanta i det här sammanhanget är att medierna har gått ihop i ett slags utpressningsaktion. De har pucklat på henne för att få mer pengar till sig själva. 
En kulturminister har många uppgifter. För en grönröd regering borde det viktigaste vara att bredda kulturen, satsa på folkbildning, verka för att kultur och bildning når ut. Men sådant har låg prioritet för journalisterna, som oroar sig för sig själva.
Drevpudelns kärna var presstödet (och kanske en sänkning av reklammomsen på nätet: att "få ordning på skattesatserna" som en en skribent i tidningen Journalisten skrev).

Mönstret är tydligt, jag drar det i repris:

Från Maria Schottenius ord, strax efter regeringsbildningen: "Om den omvittnat riviga Alice Bah Kuhnke kan få regeringen att prioritera kulturområdet är det utmärkt. Men om hon i mediekrisens tid kan få journalistiken, en garant för demokratin, att överleva, då kommer hon att gå till historien". 

Redan här är det iögonenfallande att kulturen beskrivs som en bisak, och att det är pengar till de existerande mediehusen som efterfrågas. 
Hos andra debattörer har man sett en rädsla att mp:s lätt anarkistiska förslag om stöd till oberoende nättidningar och bloggar ska slå igenom (skräcken för konkurrens från "pissrännan" är stor inom traditionella medier). 
Dittills hade den nya kulturministern blivit förlöjligad och ifrågasatt, bland annat p.g.a Disneyklubben, men i TV-debatter och annorstädes samsades debattörerna om att hon åtminstone skulle få en chans - hon var ett oskrivet blad. Schottenius öppnade till och med för att hon skulle få äran att kanoniseras som medieräddare. 
Vändpunkten kom i och med interpellationsdebatten i Riksdagen den 21 oktober. Alice Bah Kuhnke lovade nämligen inte höjt presstöd, vilket var vad journalisterna ville höra.

Ett par dagar senare startade drevet, och jag antar att det på något vis var samordnat. En intervju i P1, då jag tyckte att Alice Bah Kuhnke gjorde bra ifrån sig, döptes till "mardrömsintervjun" av tidningen Resumé. Därefter kom kraven på avgång. Marken gungade under kulturministerns fötter, sades det. 

Kraven på avgång hade olika motiveringar: att kulturministern inte är tillräckligt medietränad, att hon "saknar kulturell kärna", att hennes musiksmak är för ålderdomlig, att hennes religiositet är moraliskt dubiös, att hon ingenting kan, att hon borde ha bejublat SVT:s strykning i Pippi Långstrump, att hon inte har svar på "det som bygger en nation" - men inget av allt detta var drevpudelns kärna, utan det var kravet på pengar. 

"Minut för minut skalas löken. Vi hör att det är tomt där inne och vi gråter", skrev en sunkig skribent i Expressen. 

Uppslutningen gick från höger till vänster. DN:s übermediokre kulturchef Björn Wiman hånade en artikel han just publicerat, Åsa Linderborg insinuerade att "vi" (media) minsann vet saker om den nya ministern som vi (hittills?) avstått från att publicera. 
Här börjar det lukta kulturcamorra. 

Är det här bara lite ankdammstjafs, eller är det ett demokratiproblem? 

De hierarkiska och kollegiala mediehusen har agerat i egen sak, det är välbärgade personer som har missbrukat sin makt, och de stora orden om demokratiska värden har varit tomma. 


* * *

Jag har sysslat med lite andra saker, till exempel har jag recenserat ett lexikon över oöversättliga begrepp: Untranslatables: a Philosophical Lexicon, i tidskriften med andra ord. Detta kommer jag säkert att återkomma till. 

Tänk högt!

Journalisterna lider av ett slags horror vacui i mediekrisens tid. Allt utrymme måste fyllas. Det får inte finnas tankepauser eller andningspauser. Tystnad väcker panikångest.
Ståhejet kring den nya kulturministern vittnar om en mycket stor nervositet. I grunden och botten har det handlat om presstödet: drevet drog igång kort efter den första interpellationsdebatten, då Alice Bah Kunhke inte lovade mer pengar till medierna (se gärna kommentarfälten, jag kommer kanske att göra en sammanställning av iakttagelser sen). Men andra tendenser har också varit tydliga: saker som är mysko och oklara, t.ex gudstro, gammal musik, glädje, godhet m.m, har väckt aggressioner.

* * *

Skrivet i all hafs.
Nu blir det minst två dagars bloggpaus. Prata med varandra så länge. Eller håll monologer, föreslå tidningsartiklar. Föreslå en pauslåt. Tänk högt.
Tjakloff, som sagt var.

Kommun-Nicke

Gaggböle har också haft sina drev. Ank-Käthes make Kommun-Nicke fick en stor del av sitt parti och både Gaggbölekuriren och Gaggböles Folkblad emot sig under den korta tid då han var borgmästare.
Gaggbölepressens ledarsidor siktade in sig på hans töntiga musiksmak och bonniga kläder, medan reportrarna grävde fram tre tillfällen då han uttalat sig otydligt eller inte alls.
- Politik är inget dansband, skrev Gaggbölekurirens chefredaktör.
Ank-Käthe försökte motverka det hela med hjälp av vinklade flygblad. Det funkade ej.
Bild på Nicke kort efter krisen.

                          

Kommun-Nickes parti heter Moderatkommunickerna, tror jag. Vi får se.

Carl Bildt, den motvillige fredsmäklaren

Jag tittade nyss på presskonferensen med ÖB, statsministern och utrikesministern - och jo, det ser faktiskt ut som att de har bevis på ubåtsintrång. 
Slikt måste de säga ifrån emot. Tveklöst. Så får det inte gå till. Det är oförskämt och dessutom kan en miniubåt faktiskt vara kärnvapenbestyckad. Sådant hände under det kalla krigets dagar, och idag befinner vi oss i en härva av handelsavtal och terrorbalans som kanske är ännu mer riskabel. Enligt den utredning som vad heter hon moderaten, minnet det minnet - Karin Enström hänvisade till, så uppfattar Ryssland oss redan idag som en del av Nato. (Inkräktarens i oktober nationalitet har inte kunnat fastställas, men det är nog inte helt långsökt att anta att det var Ryssland).

Men...

ÖB och ministrarna gjorde vad de skulle, tror jag. Men: analysen och slutsatserna tycker ju jag då - surprise surprise - bör kompletteras med det här synsättet:
Bevara alliansfriheten - nej till Nato-medlemskap!

Så heter en bok som kom ut igår. Jag har inte sett den med egna ögon ännu men jag tror att den finns, ja jag hoppas att den gör det och att den når ut genom mediebruset!
Thage G Peterson har skrivit förordet. 
Det kanske mest uppseendeväckande är att den förre utrikesministern Hans Blix (FP), tydligen går emot sitt partis linje, och framhåller att Sverige i Nato skulle ”bidra till fortsatt upptrappning av motsättningar och ett mer hotfullt militärt kroppsspråk”. 

Fast det här är inte ett hotfullt utan ett snusförnuftigt kroppsspråk, säger tigerbossen

I presskonferensen nämnde Löfven både alliansfriheten och partnerskapet med Nato; det senare måste han i nuläget, men det förra signalerar kanske att S orienterar sig iväg från Urban Ahlinlinjen.
   
* * *

Carl Bildt ska sitta i en Crisis Group, bra!
 Han verkar emellertid ganska ljummen till den nya uppdraget att verka för fred. 
– Skall inte överdrivas. Ett styrelseuppdrag, även om de vill att jag gör lite mer. 
Bildt säger också lite småsurt att han gärna skulle vilja veta vad uppdraget handlar om. Detta kan man läsa här.  

Se där en tänkbar förklaring till varför Bildt taggat ner och dämpat krigsretoriken. Kan det vara Vita Huset som tycker att hans ettriga tonfall är mer irriterande än imponerande?  






På sistone har jag mest spelat lite skojiga bitar av olika slag, alla tiders men ändå inte riktigt favoritlåtar. 
Men det här får man lov att säga är en sådan: den Bob Marleylåt jag gillar bäst. 

Tvevlig helg, sade gveven! 

Orättvist i Gaggböle

Laila Bagge tar bloggpaus.
Ja det står på löpet idag. Men hallå, som om jag aldrig tagit bloggpaus. Var var löpsedlarna då?

Jag får ta och låna en hyvens aforism av den danske skämttecknaren Robert Storm Petersen:
"Alla andra tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig."

Nåja. Jag är glad ändå. Spelar lite gamla fina låtar.

HBTQ, är det ett bekämpningsmedel, en sjukdom, ett bolag eller en statlig myndighet?

Hur många vill egentligen ha etiketten HBTQ klistrad på sig? 
Nazismen hade en vurm för förkortningar (Klemperer parodierar det i sin titel, LTI). När förkortningar används på människor, hela grupper av människor, får jag väldigt dåliga vibbar. Förkortningar står för bekämpningsmedel, DDT, myndigheter, AMS, sjukdomar, KOL, hemliga poliser CIA, KGB, företag, LKAB, och säkert för en del andra saker också, och det är all right.
Men en förkortning för människor? 
Ja, jag associerar direkt till auktoritära system, där man måste registrera sig såsom tillhörande den ena eller andra avvikande gruppen, och kanske få något speciellt märke att sätta på ytterrocken. Det är vidrigt, alltså. Med tanke på att de som förespråkar HBTQ borde vara anhängare av frihet, rörlighet, oförutsägbarhet, gränslöshet, alltså motsatsen till strikta kategorier och människosortering, ger det ett pedantiskt och dystert intryck, kontrollfreakigt, att pressa in folk under en byråkratisk term. 

Plakatsexualitet. 

HBTQ-rörelsen har tydligen förärat de heterosexuella en egen förkortning: Cis.
Jag lärde mig det igår. Cis. 

För en heterosexuell är det egentligen bara att vifta undan - cis? Så fan heller. Cis kan du vara själv.
Det kan nog vara värre för dem som inte vill buntas ihop under den otympliga förkortningen HBTQ, men som ändå placeras där och kanske anklagas för att vara svikare. Jag tror att plakatsexualiteten kan gå ut mer över dem. 

Ett inlägg där författarinnan talar om för ungdomen att den har dålig musiksmak

Jag hänger inte med i popmusikens utveckling alls, bland annat för att jag inte lyssnar på P3 - det ska jag ju inte heller, P3 riktar sig enligt lag till folk som är under trettioåtta år.
Den här indelningen i generationer - man skulle kunna tala om en generationsapartheid, även om man bör undvika att jämföra något tungt och brutalt med något relativt oviktigt - är ganska ny. Tidigare var ju P3 en kanal för blandad populärmusik, medan P2 ägnade sig åt klassiskt och P1 tog hand om snacket.
En gång gjorde jag en riktig fadäs ska ni veta - det var ett önskeprogram, jag minns inte vilket, och jag ringde in och önskade Kliff av Ola Magnell (jag har sedermera fattat att den typen av musik anses extremt töntig). Jag fick höra att den sortens musik inte ingick i profileringen av utbudet.
Utbudsprofilen kanske det hette.
Men jag fattar inte - vad är det för fel med variation? Varför skulle man inte kunna gilla både techno och progg, eller konfrontera sina öron med musik som är lite annorlunda än den man själv spontant hade valt?

Idag ville jag råda bot på min egen ignorans, utmana mig själv och lyssna på en topplista på P3.
Jag trodde först att den hette Digg-listan. Jag tyckte det var ett riktigt skojigt och trevligt namn, alla tiders faktiskt. Men den hette DigiListan.
Och ja, jag ska göra en lång historia kort eftersom jag inte orkade lyssna särskilt länge: småpipiga kvinnoröster mot såsig bakgrund och mycket eko, nasala tunna mansröster mot skramlig ointressant ljudmatta, den ena efter den andra, och nä - jag hade inte gillat det när jag var ung heller.
Det hör kanske till saken att jag inte tyckte att 80-talet var något särskilt intressant musikaliskt årtionde att vara ung på, och sedan dess har det inte dykt upp särskilt mycket som har fått mig att spetsa öronen på samma sätt som äldre poplåtar, från 60- och 70-talen, gör.

Melodin avskaffades så gott som helt i och med rapens genombrott (Sugarhill Gang med Rappers Delight var det absolut urcoolaste jag visste när jag var fjorton, men sen dess har jag tröttnat på pratsång, och med några stycken lysande undantag tycker jag att rap är rätt segt).

Nu tycker jag att ungdomen har ett ansvar för att ta fram något helt nytt. Popmusiken har låtit mer eller mindre likadant i minst tjugo, kanske 30 år. Gamlingars plikt är att gnälla, ungdomens att se till att det inte var bättre förr.
Jo det är tänkbart att jag skulle missa det fina i kråksången om det dök upp något som hade ett sound som verkligen var nytt. Det är förresten tänkbart att P3 är fel kanal att lyssna på, om man vill höra riktigt het och spännande musik (tipsa gärna om ni känner till några hyvens band).

Jag vill föreslå ungdomen, att den återvänder till melodin.





Adriano Celentanos gamla hit Azzurro, framförd av Squadra Azzurra.

Jag tror inte att melodier kan ta slut, det borde vara så att ett fåtal toner kan kombineras på ett oändligt antal sätt.
Så kom igen nu! Punken är avsomnad, rapen institutionaliserad, rocken går på tomgång, det är dags för något nytt.

Gaggböle News

ÖB säger nej till återinförd värnplikt.
Det gör jag med! Åtminstone som läget är nu. Så länge Sverige är partner till Nato är det otänkbart.
Även om det fastslogs med absolut tydlighet att de värnpliktiga inte skulle kunna kommenderas iväg till Libyen, Mali, Afghanistan eller Ukraina, eller någon annan framtida oroshärd, så är det svårt att se hur Försvarsmakten ens skulle klara av att träna en massa gensträviga dagisbarn i territoriellt försvar, samtidigt som det hela tiden ställdes krav på insatser utomlands.

tigerbossen läser tidningen med sitt norra öga som vanligt

Framförallt: i och med partnerskapet med Nato är Ryssland mer inringat och aggressivt, vilket ökar risken för krig.
Nåväl, om det blir krig på grund av politikernas dårskap, så ska åtminstone motvilliga ungdomar inte kunna kommenderas ut i det.

På sikt är jag för allmän värnplikt för både kvinnor och män, då det ska vara möjligt att välja civiltjänstgöring och lära sig vad man kan göra under en ockupation, till exempel.

Ni som följt den här bloggen ett tag känner igen denna bit, men det kan ju finnas nytillkomna läsare/lyssnare som inte hunnit tröttna på den.

Eftersom detta utan tvekan är det bästa jag någonsin gjort, tar jag den i repris.

Gaggbölevänsterns militärmarsch by majalu




Och så har det inträffat en ny praktskandal.
Kulturministern har läst sagor för kulturutskottet.

Ingrid Elam uttalar sig: - Man blir orolig.
Åsa Linderborg: - Det ÄR ett skämt! Det MÅSTE vara ett skämt! Säg att det är ett skämt!

Då kulturministern tidigare uttalat sig om vikten av att kulturen både bär upp demokratin och gestaltar det inre och ägnar sig åt provokation, lutar många åt att det handlade om något åt det hållet.

Andra tror att det har något med kristendom att göra.
Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig in i kulturutskottet.

Klart slut för tillfälle.

Var hälsad, sköna november!

Nu har den där förtjusande blygrå årstiden infunnit sig och jag säger grattis till alla som inte är zonkade i huvudet. Men vi andra får inte låta november vinna propagandakriget! Vitaminer, ljusterapi, gymnastik, musik, det gäller att stå emot!

* * *

Det här med att dra in stödet till de svenska medelhavsinstituten... om jag satte mig in i det ordentligt skulle jag antagligen vara emot.
Möjligen att Villa San Michele på Capri kunde säljas till någon riskkapitalist, och sen kunde Pär Nuder bli chef där. Katrine Kielos kunde sitta i biljettkassan.

* * *

En jobbig sorts indignation: höginkomsttagare som kräver sänkta skatter, men samtidigt gnäller om att samhällsservicen inte är tillfyllest. (Tillfyllest och oomkullrunkelig är nästan lika roliga ord).
Den typen av klagerier får mig att tänka på den kanske enda politiska låt som Povel Ramel gjorde. Ett serve-ess.

Drevpudelns kärna

Jag har fortsatt grubbla på vad attackerna mot Alice Bah Kuhnke egentligen handlar om, eftersom det var så många som slängde sig över henne direkt. Och hur ter det sig för folk utanför kultursvängen? Som en ankdamm eller som en viktig diskussion?

"Kritiken" började ju med hån för att hon var med i Disneyklubben för tjugo år sedan. Hon har skaffat sig andra meriter, som man viftade undan. Men varför var det då så blamerande att ha varit med i ett barnprogram? Barnböcker recenseras ju på kultursidorna, och barnkultur brukar ses som någonting nästan halvfint. Men snorkigheten finns där samtidigt, den är beredd att under vissa omständigheter visa sig i form av en mycket hög näsföring. Kanske kan snörpigheten förklaras med att barnslighet kräver en levande blick, medan stelnat etablissemang kräver en död blick (för att låna ett motsatspar som Horace Engdahl ställt upp en gång).

Nej nu får det vara nog! 

Ja, och så har man sett ett sammelsurium av åsikter som de flesta har gått ut på att kulturministern inte är tillräckligt slipad i intervjuer och att hon saknar visioner.
En del kristendomsfobi har kunnat iakttas, jag tror att den väger ganska tungt. Det är intressant, en del har utgått ifrån att den nya ministern är moralist och kommer att yrka på censur. Men när det visade sig att hon inte är någon anhängare av strykningar i barnböcker, blev hon hånad för det. När hon sa att kultur är en förutsättning för demokratin, blev hon dissad för det, och när hon sa att kulturen ska kritisera makten, raljerades det över det.
Det har också sagts att ministern inte är tillräckligt mycket råskinn och att hon är för tjockhudad.

Men jag tror att drevpudelns kärna står att finna här:

"Om den omvittnat riviga Alice Bah Kuhnke kan få regeringen att prioritera kulturområdet är det utmärkt. Men om hon i mediekrisens tid kan få journalistiken, en garant för demokratin, att överleva, då kommer hon att gå till historien."

Omvittnat rivig, plötsligt. Rivig är för övrigt ett nedlåtande adjektiv som företrädelsevis ägnas kvinnor.
Ja det är Snork-Schottis som skriver så, och plötsligt blir drevet mer begripligt. (Inga bildade människor har för övrigt deltagit i det, bara medierävar).

Det är alltså inte kulturen ministerkritikerna har slagits för, utan journalistiken. De vill helt enkelt ha pengar till sig själva, för att kunna behålla de höga chefslönerna och andra privilegier. När man pucklat på Alice Bah Kuhnke för att få fram vilka "visioner" den nya regeringen har, har det verkligen inte varit satsning på skolbiblioteken man velat höra.

Som läget är nu, är journalistiken långt ifrån någon garant för demokratin.
I många fall är det tvärtom. Ännu värre än den intensiva kampanjen för att avsätta Alice Bah Kuhnke, var avsättningen av Juholt.

Nej, kampanjjournalistiken är ett hot mot demokratin. Jag kommer att återkomma om detta.

Kampanjjournalistik är inte demokrati

Skulle pressen - i synnerhet SvD, Expressen och Aftonbladet - gå med på att opinionen mot ett Natomedlemskap växte? Jag har inte sett någon statistisk undersökning på ett tag, men siffrorna i det senaste valet kan tyda på att det fortfarande är en majoritet, kanske med råge, som är för alliansfrihet.
En fråga som hänger ihop med den förra är om pressen kommer att godta ifrågasättandet av den senaste ubåtsjakten - rimligheten, proportionerna, vilka uppgifter som egentligen låg till grund för den, om det kan ha handlat om en Natoubåt, o.s.v - ett ifrågasättande som kräver fakta i stället för hänvisningar till tidigare ubåtsjakter, och som också kräver en omvärldsanalys som utgår ifrån dagsläget utan att vinkla, skarva, spä på eller förvränga.

Pressen har många gånger i världshistorien fungerat som organ för makthavare och hetsat till krig. Det räcker med att erinra sig de massmediala tongångarna inför bombningen av Kosovo, då Annette Kullenbergs "skjut en serb!" inte föranledde så många protester.

Efter rapporteringen kring den senaste ubåtsjakten, eller underrättelseoperationen, vilar ett kraftigt löjets skimmer över medierna: den gamla fiskaren, upplevelseubåten, ledarsidorna som raskt slog fast att den enda rätta slutsatsen är ett svenskt Natomedlemskap.

Men det handlade inte bara om en skruvad fars, bristande faktakoll och sensationslystnad. Det har visat sig att medierna ligger i startgroparna för att kunna sprida den desinformation som krävs - inte för att öka svenskarnas försvarsvänlighet, utan deras krigsvilja. Det krävs hallucinatorisk skärpa för att kunna uppfatta en fiskare som en landstigen ryss och det framställdes rentav som något bra. Paranoian är vårt bästa försvar, hävdade Expressens ledarsida.

Som av en händelse har folk i Jönköpings län kunnat göra iakttagelser som inte har handlat om hallucinationer. Fordon med utländska militärer har riktat automatvapen med kikarsikte mot bilar.
Utländska militärer på plats runt Jönköping.

– I vapnen finns det kikarsikte så vi använder det för att se bättre, och då blir det att vi riktar vapnet mot fordon och så, säger Försvarsmaktens informationschef.

Det handlade om en övning kallad "Joint Action 2014" utförd av Stridsgruppen Nordic Battlegroup, NBG, med sju nationer varav några är Natomedlemmar. Från och med nästa år ska Nordic Battlegroup vara beredd att göra en insats för EU. Vad kan det handla om - skjuta ryssar i Ukraina? Jag antar att Nordic Battlegroup är partner till Nato. En etapp i det naturliga lilla steget till Natomedlemskap - liksom en orsak till att Sverige kommer att dras in i ett eventuellt tredje världskrig (åtminstone enligt utredningen jag diskuterar i föregående inlägg).

Nordic Battlegroup har nu blivit tillsagda att inte längre sikta på vanliga bilister i Jönköpings län, eftersom "allmänheten inte ska behöva bli berörd".
Men allmänheten blir berörd i krig. Krig kräver civila dödsoffer. Kanske är det för att USA inte har haft just några civila dödsoffer före Twin Towers, trots att de bedrivit krig på många håll med civila offer till följd, som det i Sverige har uppfattats som riskfritt att bli USA:s kikarsikte och utpost vid Östersjön. Ett övergivande av neutraliteten och alliansfriheten innebär inte, enligt den underförstådda analysen, att Ryssland blir mer inringat och aggressivt. Amerikanska truppers landstigning på Krim 2005 beskrivs av oklar anledning som rationell, Rysslands reaktion som irrationell.

Jag tror att motståndet mot både EU och Nato kommer att öka, i takt med att det blir alltmer uppenbart att båda sätter demokratin ur spel och att det handlar om en härva av handel och terrorbalans.
Klyftan mellan medborgare och politisk/ekonomisk elit blev särskilt tydlig i och med folkomröstningen om EMU - det är inte underligt att politikerhatet växte under den kampanjen. Ofta påstods det att det egentligen inte fanns något val: EMU var förutsättningen för att Sverige inte skulle gå under.
Politiskt, ekonomiskt och massmedialt etablissemang flöt ihop.
Jag röstade nej till EMU, idag ångrar jag att jag röstade ja till EU.

För att återgå till frågan jag ställer i början av inlägget. Kommer pressen att kunna hantera sitt storslagna misslyckande när det gäller bevakningen av ubåtsjakten nyligen (och misslyckande är väldigt snällt uttryckt), eller kommer de att skyla över det?
Kanske framförallt: kommer pressen att hitta på nya sätt att attackera anhängarna av alliansfrihet?
Om det inte går att finna reda bevis för ubåtsintrång i nutid, får man gå till historien.
Så ville Sovjet sänka Sverige.
Det är Aftonbladet. De hävdade på löpet för några veckor sedan att ryska grodmän klivit i land i skärgården, nu måste de göra alla tiders mest ärorika reträtt eftersom en tidning aldrig kan ha fel.
De skriver:
"Sovjet tänkte attackera Sverige med minikärnvapen som en del i ett fullskaligt anfall mot väst".
Artikeln utgår ifrån en bok skriven av ÖB:s tidigare underrättelsechef Nils-Ove Jansson: "Omöjlig ubåt", som handlar om ubåtsjakten på 80-talet.

Längre ner i artikeln får man reda på att rubriken är vinklad. Det handlade inte om att Sovjet ville erövra eller sänka Sverige, eller planerade en storskalig invasion av väst, utan att de bedrev underrättelseverksamhet eftersom de trodde att Nato skulle attackera.

Bakgrunden var Natos strategiska övertag i början av 1980-talet. Terrorbalansen var rubbad och Moskva befarade att Nato stod i begrepp att inleda ett kärnvapenanfall vilken sekund som helst.
Svaret blev en intensifierad underrättelseverksamhet och en offensiv krigsplanläggning.
I maj 1981 drog man igång underrättelseoperationen Ryan (en förkortning av Raketno-Yadernoe Napadenie, kärnvapenattack på ryska). Enda syftet med hela operationen var att få fram information om ett förestående kärnvapenanfall från Natos sida.

Exakt, det låter mycket trovärdigt.
Förklara den som kan, varför något skulle bli bättre av att Sverige gick med i Nato.

"Den naturliga utvecklingen"

Carin Enström, f.d försvarsminister, säger till SvT att Moderaterna vill att Sverige går med i Nato. Överraskningen är inte överväldigande.
Men språkbruket, som ger sken av att vara objektivt, innehåller i själva verket en retorisk fint.
- Det är den naturliga utvecklingen.

Enström använder en metafor som högern är förtjust i.
Just i Nato-debatten verkar "naturlig" återkomma särskilt ofta.
Syftet är att framställa ett visst skeende som naturbundet, oundvikligt. Naturens lagar vet man ju att de inte låter sig påverkas av demokratin. De rullar fram opåverkbara och ve den som försöker störa dem.
"Onaturlig" eller "naturvidrig" har negativa konnotationer - naturligt låter däremot trevligt, sunt, avspänt - varför krångla till det när man kan ta ett naturligt litet steg?

Det är darwinismen, och dess politiska tillämpning socialdarwinismen, som ligger till grund för denna högerns syn på ödesbundenhet. Socialdarwinismen går igen i Carl Bildts "enda vägens politik", och i alla resonemang som går ut på att det inte finns något annat än ett enda alternativ. I grund och botten är Alliansens partier inte demokratiska.

Visserligen brukar valfrihet vara högerns slagord, men det har ingenting med vare sig en filosofisk/religiös diskussion om den fria viljan att göra, eller med demokratiska val. Valfrihet är en omskrivning för marknaden, som är en naturlag. Den absurda krocken mellan "enda vägen"-dogmen och käpphästen valfrihet förutsätter att demokratin successivt avskaffas och besluten flyttas över till marknaden. Som vi vet är det i full färd.
På motsvarande vis har det territoriella försvaret monterats ner, och besluten har flyttats bort från Sverige. Alliansens drivkraft för att avveckla det astrista och mossiga territoriella försvaret - "blågul försvarsnostalgi" som Expressen brukar kalla det - är inte pacifism, utan viljan att göra det helt omöjligt för Sverige att bibehålla någon som helst självständighet.

Så här ser försvarsutredningens slutsatser ut, som Enström utgår ifrån.

FAKTA: UTREDNINGENS SLUTSATSER

• Ingen del av Sveriges internationella försvarssamarbete ger sådana effektivitetsvinster eller förmågehöjande effekter att det på något avgörande sätt påverkar svensk försvarsekonomi eller svensk försvarsförmåga.
• Sveriges förväntan att i händelse av konflikt bli uppfattad på annat sätt än Natos medlemsstater, det vill säga möjligheten att reducera risken att bli indragen i en konflikt, framstår som alltmer löst grundad.
• I ställer ökar risken för svensk del, eftersom vi inte har någon del av det kollektiva, solidariska skyddet.
• Fördelar och nackdelar med ett medlemskap i Nato bör utredas, helst i samarbete med Finland.

Källa: Rapport från Utredningen om Sveriges internationella försvarspolitiska samarbete Fö 2013:B

Det är byråkratprosa som måste dechiffreras.
Den första punkten - tror jag - hävdar att Sveriges insatser t.ex i Afghanistan, Libyen och Mali inte påverkar svensk försvarsförmåga på något avgörande sätt. Jag tror att det är ett tveksamt påstående, eftersom resurser flyttats över från territoriellt försvar till insatser utomlands. Det är ju hela syftet med utförsäljningen av Sverige.
Jag får en känsla av newspeak: vad vill man egentligen säga med att "effektivitetsvinsterna" och de "förmågehöjande effekterna" är försumbara? Det låter ju som något negativt, som borde leda till slutsatsen att de internationella insatserna är misslyckade, eller åtminstone inte ökar förmågan eller vinsten. Ändå får jag inte intrycket av utredningen vill stoppa det internationella försvarssamarbetet.
Kan det möjligen handla om bortkollring?

Det är också ganska iskallt formulerat, med tanke på att det faktiskt dog svenska soldater i Afghanistan.

Punkt två är oerhört lurig. Moment 22 framstår som friheten själv i jämförelse. Där sägs är att Sveriges roll som "partner" till Nato, en ruggig sits som politikerna placerat oss i, automatiskt kommer att dra in oss i ett eventuellt världskrig. Trots att vi inte är med i Nato kommer Ryssland att uppfatta oss som en fiende.
Det naturliga utvecklingen från punkt två leder till punkt tre. Där hävdas att om Natoländerna börjar kriga mot Ryssland eller vice versa, så kommer Sverige att bli mos. Norge kommer vara med i krigföringen mot Ryssland, och Ryssland kommer kanske av den anledningen att invadera Sverige.
Och Sverige kommer då inte ha något territoriellt försvar att tala om.
Det naturliga steget är inte långt till punkt fyra. Oundvikligen bör utredas om Sverige och Finland ska gå med i Nato.


Men det skulle vara en aggression och en upptrappning av konflikten.
Jag håller tummarna för att den nya regeringen lyckas vrida tillbaks utvecklingen mot något mycket mer naturligt: neutralitet och alliansfrihet. Jag hoppas också att det förblir folkligt förankrat. Jag vet inte hur inställningen till Nato ser ut idag. I morgon kommer Försvaret med en ny presskonferens om ubåtsjakten, om jag fattat det rätt. Oavsett om de pekar ut NATO eller Ryssland, eller säger att äsch det var en upplevelseubåt, så måste de politiska besluten se till helheten.


Apropå universella lagar och Rosetta: