Ressentiment-lyssnaren, som i protest mot musikindustrin verkar icke-konformistisk, sympatiserar för det mesta med kollektiv för deras egen skull, med alla socialpsykologiska och politiska konsekvenser. Därom vittnar de envist sekteristiska, potentiellt rasande ansikten som koncentrerar sig vid så kallade Bachaftnar. I denna sfär - de musicerar också aktivt - går allt som smort, men allt är kopplat till och intrasslat i en världsåskådning.
Theodor W Adorno, Olika typer av musikaliskt beteende, Musiksociologi
Den emotionella lyssnaren, bildningskonsumenten, ressentiment-lyssnaren, experten och den goda lyssnaren: Jag har läst relativt lite av Adorno men Musiksociologi är en bra bok, mycket mycket rolig och så att säga knivskarp, glasklar, har relevans även för strömningar och kotterier/grupperingar som inte är strikt musikaliska, jag sökte mig hit nästan på måfå, i blindo, för att få perspektiv på gråtandet i sociala medier, vill helst inte vara hård och hjärtlös men intellektuell måste man ha rätt att vara. Folk gråter och gråter och gråter. Och andra gillar och gråter och gillar. Jag sneglar på Adorno om den emotionella lyssnaren - "besitter nog en viss värme; möjligen är känslolyssnaren mindre hård och självbelåten än kulturkonsumenten, som i den etablerade smakens begrepp är honom överlägsen. Man kan kanske räkna dit de envetna yrkesmänniskorna, olyckliga tired businessmen som söker kompensation för allt de annars måste avstå ifrån, inom ett område som förblir utan konsekvenser för deras liv. Typen sträcker sig från sådana som stimuleras till visuella föreställningar och associationer till sådana, vilkas musikupplevelser närmar sig dagdrömmar och dåsighet".
Olyckliga tired businessmen och businesswomen. Bortsett från tårarna är det mycket prat - mindre i sociala medier än i den etablerade offentligheten så att säga - om vuxenhet ("vuxna i rummet" är som bekant en av tidens standardfraser), om försoning (bråk är inte bra, bråk är barnsligt), ibland kombinerat med föreställningen att världen var mindre polariserad förr (idealet att höger och vänster ska kunna skratta åt samma sak, som en ny film hävdar, ger inte bara en förvrängd bild av Folkhemmet, utan i mitt tycke är det kvävande, ett slags we shall overcome-överslätning).
Försöka analysera personkulten (mycket personkult nu), överflödet av religiös metaforik...
Mentalitetshistorien är trögare än de massmediala påbuden.
På något vis försöka skilja falsk eller manipulativ sentimentalitet från den visserligen uppriktigt kända men grunda.
Ressentiment-lyssnaren är för övrigt inte bara Bach, utan var och en som "flyr tillbaka till perioder som han inbillar sig är skyddade från rådande varukaraktär och förtingligande. På grund av protestens stelhet gör han sig skyldig till samma förtingligande som han opponerar mot".
Ibland blir man både förvånad och på nåt sätt rörd. Jag läste en jätteung person som skrev:
Jag har länge varit besatt av det tidiga 90-talet, likt många andra som är för unga för att ha upplevt det.Många unga är tydligen inte bara besatta av något såpass slätstruket som det tidiga 90-talet - de har varit besatta av det länge.
Det är väl inte märkligare än 60-talsnostalgi på 90-talet, men det krockar på ett uppfriskande vis med föreställningen att det inte fanns någon 90-talsgeneration, att 90-talet (till skillnad från i princip alla tidigare årtionden) var konturlöst.
På något vis får man väl känna sig smickrad över att unga idag ägnar 90-talet sin kurtis.
återkommer i frågan
22 kommentarer:
Malcom kyeyune gör nog en större antirasistisk insats än de här som jagar omkring med pekpinnar, för att han verkar ha bättre självförtroende. Har Justin Trudeau målat sitt ansikte brunt flera gånger? Mmm hm, jag skulle tro att Kyeyne rycker på axlarna åt det. Jag tror också att de här som håller på med deplatforming, eller slår ner på den och den har sagt det och det aja baja, är extremt kontraproduktiva. Ja det finns många vita i Sverige födda som har dåligt samvete för att de har haft det bra under sin uppväxt, eller dåligt samvete för att de inte är färgblinda. Många medelklasssvenskar skulle önska att de var färgblinda. Att de inte är det eftersom ingen är det, fyller dem med skam och får dem att tro att de därigenom är rasister. Det går ju att spela med det dåliga samvetet, kritvita personer som utsett sig själva till representanter för alla invandrare för att de är födda utomlands kan anklaga i Sverige födda människor och få rätt många att falla på knä och känna sig skyldiga. Eller "underkasta sig", som en tongivande antirasist uttryckte det i sociala medier - ni måste underkasta er. Ja, och såna här snälla medelklasssvenskar som tror att de måste ha dåligt samvete, de underkastade sig. En del antirasism har till och med gjort mig en liten smula invandringsskeptisk.
För övrigt är väldigt få invandrare kommunister. Jag säger det här bara för att ingen ska kunna sägas företräda alla invandrare.
Det är ingen som påstår sig företräda alla invandrare!
Vad du tycker i de här frågorna är inte intressant. Sorry Maja men du har inte tolkningsföreträde här och du gör bara bort dig! Du verkar ha smittats av rasismen eller du leker med rasismen. Lika illa båda två! Jag är faktiskt förvånad eftersom jag trodde att du var en ganska öppen och inkännande person men nu sitter du bara där och leker utan att fatta hur privilegierad du är. Du låter som de reaktionärt dammiga Bengt Ohlsson och Ann Charlott Altstadt och faktiskt även som Ann Heberlein som du låtsades kritisera tidigare. Jag kan inte se det som annat än att du har blivit en kärring. Dessutom har jag fått veta att du flög på en ung tjej, en av de väldigt få med invandrarbakgrund i kulturmedia. Du hade kunnat välja någon annan att kritisera men nej, det var just hon. Liksom du tidigare kritiserade Lidija Praizovic. Förstår du inte hur det här ser ut?
Pinsamt, tragiskt, idiotiskt. Jag gillade dig förut men nu har du sänkt dig totalt och du verkar inte ens fatta det. Myggor och tigrar har fått en helt annan innebörd efter att du börjat angripa unga tjejer med invandrarbakgrund. Du borde fan skämmas.
Jag menar att det där är ett missförstånd. Lite snabbt innan jag svarar längre: jo jag i princip svårt för s.k identitetspolitik när den övergår till militant antivit retorik, har däremot aldrig haft för avsikt att försöka tysta någon, Lidija Praizovic ska såklart ge ut fler böcker, skriva artiklar osv. Så tragiskt, ja det känns lite tragiskt att en del tror att jag är rasist och klasshatare, eftersom det inte är med sanningen överensstämmande. Jag ska svara längre sen som sagt, har inte läst Bengt Ohlsson på ett tag men han skrev något om att folk går omkring och är rädda för identitetspolitik och separatism, syftet är ibland att folk födda i Sverige ska vara rädda. Och det är klart att vreden kokar, inget konstigt med det. Det är ett segregerat land och sprickan är mycket djup,
Jag erkänner att jag har svårt för sossehat. Alltså det finns ett enormt sossehat både till vänster och höger, och när det gäller ute på vänsterkanten kan jag ibland tänka en rätt mossig borgerlig tanke: ok, men är de verkligen beredda att avstå från välfärdssamhället? Alltså med tanke på helt öppna gränser utan någon kontroll, "all cops are borders and we bring them down", osv.
OK jag bekänner: jag klarar inte av sossehat och akademikers snuthat. Jag gör faktiskt inte det. Det är tänkbart att de har den moraliska rätten på sin sida, men jag kan varken känna eller tänka i de banorna. Bläddrar tillbaks till Pasolini då, om studentrevolten.
Man blir avvännad av folk man gillar, och det är smärtsamt. Men sånt
är livet.
Har du bråkat på Twitter? :D
Malcom Kyeyune är bara en nyttig idiot. Förvånar mig att du inte ser det.
Nej, fejsbook. Jag har egentligen en gång för alla bestämt mig för att inte bråka på Facebook, utan hålla all polemik och allt ursinne till bloggen. Nu råkade jag bli arg på nåt.
Kyeyune är väl inget vidare men hade en poäng om varför V behandlat Amineh Kakabaveh så illa...
https://www.svd.se/kakabaveh-tillhor-fel-sorts-klass-for-vanstern
Zigge
Svårt att veta - borde kolla upp det närmare, jag tyckte nog att det var allvarligt att dela en nynazistisk video med fejkad dialog, och sen säga att ok videon var fel och fejk men det är så här ändå, videon illustrerar hur det är. Bara snabbläst Kyeynes artikel om Amineh Kakabaveh, att ta upp detta med klassbakgrund är ju alltid lite känsligt, inte sådär jättekul att få "kulturbarn från Bromma" i huvudet (men jag lyssnar givetvis även på den kritiken) och på motsvarande vis kan det väl vara irriterande att få överklassbakgrund i hemlandet i huvudet. Fast jag kan väl erkänna att jag också har tänkt så ibland, alltså det här med "Lenin i vitrinskåpet" som det skämtas om ibland, övre medelklass eller överklass som växer upp med leninistiska föräldrar, det är en kombo som aldrig har funnits i Sverige förut.
Kakabaveh har väl krigat mot IS och är nog den typ av kommunist som inte gillar religion/islam. Vad hon har för klassbakgrund vet jag inte.
Ja och så är det det här med "landet lagom", vi säljer vapen men känner oss fredliga. Så en krigerska i bokstavlig bemärkelse kanske kan kännas lite väl exotiskt? (även om en hel del helsvenska soldater har krigat i Afghanistan och kanske även mot IS i Irak).
Och jo Kyeyne är väl lite slarvigt provokativ ibland. Ungefär som jag på facebook (skulle vilja gå ur helt, det är ett jobbigt plejs)
Jag hänger faktiskt inte med i Kyeynes resonemang, menar han att Amineh Kakabaveh inte är tillräckligt överklassig för vänstern? Känns lite grumlig den artikeln. Eller så har jag slarvläst - vad är kopplingen mellan hur mycket tjänstefolk man hade i hemlandet och kritik mot hederskultur?
Mer relevant tror jag att diskussionen om synen på religion är, men den diskussionen pågår helt klart. Kakabaveh har väl en mer traditionellt marxistisk inställning att religion är förtryck och/eller verklighetsflykt.
Makode Linde, Negerkungens återkomst? Rätt eller fel att censurera?
Jag tror inte att det går att diskutera de här frågorna i termer av rätt och fel, vi måste/borde.
Fast utställningen blev väl inte censurerad?
Missade den tyvärr.
En del arga unga kanske projicerar sitt föräldrauppror på samhället, också. Får lite grann en sån känsla ibland,
Psyko-anal-kyssmej, det är inte mitt tolkningsprivilegium
Tänker bl.a lite på Khemiris pappaklausulen, en attack på familjeband och gammaldags krav (absolut inget "osvenskt" över det även om vi är mer vana i Sverige med krävande mammor och döttrar som uppoffrar sig, eller gör uppror, kanske vanligare i en äldre generation)
Men även på debatten mellan Lidija P och Athena F, den senare skrev att hon avstått från att skriva om ett slags hederskulturrelaterade grejer i familjen för att inte nära fördomar och kulturell rasism, Lidija P svarade att man inte ska dra sig för det, alltså uppgörelse med den egna familjen eller bakgrunden måste vara tillåten.
Men det är så himla dumma resonemang du för. Enkelspåriga. Så onödiga också. Det känns som att du gör dig dummare än du är.
Ja, så är det säkert. Det händer ju att jag läser kommentarer i efterhand och tänker, men vafaan då. Varför skriver jag sådär? Det är faktiskt sant att det är lite oväntat. Men: just nu väldigt trött, och det väsentliga är att inte ska kommentera grejer som om det handlar om mina åsikter. Det är mer något slags roller, karaktärer, aspekter av mitt omedvetna kanske, som uttalar sig.
Skicka en kommentar