Dygdens lön

Efferukketannessevärt förkyld. Jag har influerat mig mot nya vaccinensan så det är knappast den. Rubriken anspelar givetvis på föregående inlägg.
Här är Alice som sjunger Franco Battiatos Prospettiva Nevsky. "Un vento a trenta gradi sotto zero" - en vind på trettio minusgrader...




En ettrig en var huld och scanna tidningen Vi:s påannons och skickade över den. Apropå det här med nagellack så tycker jag att på tårna passar det bra med ljusblått, men svart, jade och guld gillar jag också. Den enda färg jag har svårt för är "nagellacksrött".



Xerxes och Atossa tycker att det är högintressant när jag nyser. Båda fattar att jag är förkyld. Det hindrar dem i och för sig inte från att galoppera runt och brottas, och fånga in grejer de vet att de inte får leka med, bland annat tycker de om att slita en scotch brite i små små smulor. Men oftast ligger de bara på varsin kudde i fönsterkarmen och tittar på bruset när jag lägger en Magnecyl i ett glas, eller följer näsdukens rörelser när jag snyter mig och slänger den i papperskorgen. Det är subtil action för dem.

Viva Friskis, för att inte tala om Svettis

Lite mörbultad, har kommit igång med gympan igen. Nu ska jag bli monsterstark.
Så kort blev inlägget.

Protest i Gaggböle

Ank-Käthe och tigerbossen klagar på att jag försummar Gaggböle. De menar att flera inlägg har varit, som de kallar det, "oallmännyttiga i själva Gaggböle". Man får vara tacksam för dessa förnuftets röster.
"Ijengklijeng" är det tråkigt med kulturdebatt, säger tigerbossen. Men han menar på att det är "intessant" och "extensiellt" och "nästan lite sublimt asså" att höra att vanliga hederliga medborgare i Gaggböle luftar sig om vredesmod och Hollywood i huvet.
- Håll i huvet, annas gåre som för mig asså.
Ank-Käthe är så genomsnäll att hon inte begriper ett jota.

Jag håller på och fixar med en del grejer. Folk som är allergiska mot övergullerier bör inte titta på den här.

Dulsetussarna

... hjältegrynen, finisarna, busisarna, knasisarna... jo de får stå ut med att bli kallade än det ena än det andra, Xerxisen och Tufsan. Snart har matte lärt sig tanka över bilder från kameran till datorn också. De har vuxit.
För övrigt har jag blivit intervjuad om stormen om Myggor och tigrar i det senaste numret av Magasin Filter. Jag har inte sett det ännu men ska få ett ex snart.

Administrativ extas

Den Blinde Argus fäster uppmärksamheten på ett uttalande av Madeleine Grive:

”…det här trendiga gullandet med bloggare är naivt.
Att kritik på nätet skulle vara ett värdefullt komplement eller ersättning för det som tidningsledningen inte har råd att trycka är en villfarelse.”

Ligger det panik bakom sådana uttalanden, eller?
Administrativ extas är ett Dostojevskijuttryck som jag skrivit om lite tidigare: jag ska leta reda på det i original och sätta in det i dess sammanhang.

Tillägg: med benäget bistånd av kommentatorn John Bunyan Esq finns här en länk till passagen i den engelska översättningen av Onda Andar. Administrative ardour heter det där.

Apropå vad då... jo kanske på komplement, så hittade jag den här.

Den verkliga skandalen är långsam

"Stoppa medelmåttornas tyranni" blev rubriken i Stockholm City.
Jag syftar inte på Svensson. Jag hyser en förlegad och flummig idé om att det skapande geniet är utspritt över en himla många människor. Men självklart behöver kulturen sina stötestenar; tomma och döda provokationer finns det drösar av men den verkliga skandalen är långsam.
Jag har mer eller mindre lovat några kommentatorer att inte skriva om DN kultur eftersom de menar att den inte har något inflytande längre.
Men den här blandningen av myndighet, socialstyrelse, smakdomare, jättesubersiv Ulrike Meinhof-anhängare, debutantkorare och moralisk rikslikare som den har ålagt sig att vara...

Nej men nu får det vara basta.
Det är fredag. Jag är uppvuxen med den här sortens musik.
Här kommer Peggy Lee.

Mer tvångströjor från DN kultur

"Även kulturlivet professionaliseras. Kvinnor får framträdande positioner. Konstnärlig verksamhet pågår inte längre i mystisk skugga, utan även här krävs ansvar och pålitlighet.
I dag är genikulten allt svårare att upprätthålla och ser närmast ut som en gammal rest av förfluten tid, en anomali."

Artikeln Hej då mansgrisar, genikulten är romantisk och alkoholrelaterad

Det finns nog många som håller tummarna för att Schottenius fortsätter uttala sig på det här viset. Då kan hon knappast behålla jobbet.
Jag tog mig friheten att kalla Maria Schottenius Nurse Rached för några år sedan. Idag kan jag omöjligt se DN kulturs senaste utspel som något annat än en hurril i samma stil. Blev just intervjuad av Stockholm City om saken.

Vad ska man illustrera det med, då. Det kan få bli en gammal helylleskandal.

Att pissa sig ut ur etapissemanget

Det råder delade meningar om vad som egentligen inträffade under samkvämet på DN kultur. Ber att få återkomma.

Välkomna till Gaggböle

Bloggen heter egentligen inte Gaggböle. Men man kan väl kalla den så ett tag. Den är seriös trots att man får gagga om vad man vill. Under en sommar arbetade jag som kokerska på ett daghem för hiv-positiva barn. Det var ganska betungande eftersom det var innan några verkningsfulla mediciner hade tagits fram. Med betungande menar jag att det var sorgligt, de som var fast anställda fick gå i stödsamtal men eftersom jag var där en såpass kort tid och dessutom jobbade i köket och inte så mycket med barnen egentligen, så fick jag hantera de känslor som vällde upp själv. Däribland en rädsla som jag skämdes för. Ett av barnen, som fäste sig särskilt vid mig, var alltid mycket snorig och hade en ögoninfektion. Det är klart att han fick krama mig ändå. Men jag fick på något vis övervinna en sorts rädsla.
Han och en annan pojke ville gärna vara med när jag lagade mat. En gång när de stod och pratade i köket gick jag fram till dem och sa: "Och vad står ni och gaggar om då?" De exploderade av skratt, och sprang omkring och ropade: gagg gagg! Gagg gagg!
Nåja. Om kvällarna bölade jag en hel del.
Fjärr-empati är däremot inte alltid så lätt. Stora katastrofer långt bort. Jag tittar nästan aldrig på TV heller. Däremot har jag kommit igång med inbetalningarna till Läkare utan gränser igen.
Den här bloggen har en ganska speciell geografi. Kanske man helt enkelt kan kalla den Gaggböle. Vi får se.

Lite news

En intervju med mig i ETC kan läsas här. Jag letar efter en i Sydsvenska Dagbladet också, det kan ju faktiskt vara en grej att ha länkar till sånt i bloggen.
Annars har en av dess mest frenetiska angripare övergått till att uppmana till bränning av mina böcker.
Nån länk till det? Forget about it.
Jag kommer att fortsätta skriva om högern på nätet. Det kan varken smicker eller hot, kapning av signaturer eller punktmarkering av mina besökare göra nåt åt.
Men min hulda vana trogen övergår jag raskt till något angenämt. Den här TV-serien gillade jag mycket i tolvårsåldern. Det är rätt lustigt att se om den nu, inte minst att höra dialogerna, tonfallen, uttrycken. Tempot är förstås mycket långsammare än idag. Apropå signaturmelodier, som vi pratade om under föregående inlägg, så är väl den här något av en klassiker.

Andreas Blek Af Nosen, med mera

Ank-Käthe har kommit tillbaks från Düsseldorf. Jättemånga frågor surrar i huvudet på henne, ojojoj. Hon har frågor så det räcker till ank-käther hela året.
Hon känner sig lite smålurad av Systerdyster eftersom de flesta i Düsseldorf lutar åt att att danskar inte äter ankor. Sjuttio procent svarade nej, tjugo procent ja och resten visste inte. Så svarade de på hennes snabb-ank-käth.

Apropå Tomtemors guldmedalj så kom den i rättan tid, och kan firas så här:



Annars letade jag efter Per Oscarsson i rollen som Andreas Blek Af Nosen i en legendarisk TV-uppsättning av Shakespeares Trettondagsafton, från 1977 eller 78. En del pojkar härmade Andreas Blek Af Nosen i min skola efter det, och det var väldigt roligt. Den borde sändas i repris - har den redan gjort det så hojta gärna till.

Tillägg:
Uppsättningen är från 1967, vilket innebär att den har sänts i repris, bland annat 77 eller 78.

Vi ska klara av'et

"Skärmdumpa".
Det kommer ett inlägg till den här videon, jag skrev något som kändes för jolmigt så jag tog bort det.

Det som är troll i dig är troll även i andra

Apropå föregående inlägg: kolla in Copyriots trollserie. Exempelvis ett utkast till bestiarium som ett par britter eller engelsmän, eller hur man ska uttrycka det, formulerade i somras. De drar bland annat en parallell till universitetsvärlden, för "trollande" begränsar sig inte till Internet.
(Jag tror också att begreppet troll, som från början inte hade något med folktrons övernaturliga varelser att göra, leder lite vilse, åtminstone för den typen av underliga von oben-kommentarer som vi diskuterar just nu).
Universitetsvärlden, ja - inom den florerar den attityd som diskuteras hos Rasmus Fleischer, och som Jenny W tog upp och beskrev mycket träffande i en kommentar till det förra inlägget. Ett slags hat mot entusiasm, som yttrar sig på ett avmätt vis.
Jag associerar direkt till mellanstadiets uttryck "ville bry sig...". Jag vet inte om det är ett specifikt stockholmsuttryck, men "ville bry sig..." var standarfrasen för den som ville framställa sig som föredömligt likgiltig, blaserad.
(En något roligare variant: "intresseklubben antecknar").

Dostojevskij skriver i någon av sina böcker om "administrativ extas", jag vet inte om översättningen av uttrycket är riktig, extas låter ju som något ganska positivt, men det Dostojevskij avser är ett slags byråkratiskt krånglande som drivs av bittra personer som vill sätta käppar i hjulen för andra, och som lägger ner nästan all sin energi på det.

Ursinne tycker jag inte är administrativ extas. Några som jag kallade Drutten och Gena for runt här ett tag och högg omkring sig, argt och sarkastiskt: ja, man måste ha rätt att lufta sig, det är inte alls nödvändigt eller önskvärt att alltid ha ett hövligt tonfall, för vem har det? Madsen/Svantesson/Tilghman är heller ingen administrativ extatiker, utan snarare en trippel-Groucho Marx.

Lisa Förare-Winbladh har skrivit om angreppen som kan komma efter ett TV-framträdande, och hur hon en gång bemötte ett rysligt snicksnackande genom saklig storsinthet. TV är jobbigt, folk kan bli skitförbannade på vad som helst, till exempel det blotta faktum att någon överhuvudtaget tar sig rätten att figurera i TV.
En viktig synpunkt någonstans på Copyriot är att "troll" är något vem som helst kan vara då och då.
En viss stränghet behöver inte vara fel, d.v.s om någon tycker att det flamsas för mycket vid fel tillfälle är det ok att säga det.
All right, vi diskuterar vidare, det är väl första gången i världshistorien som det offentliga samtalet har blivit så demokratiserat, det krävs alltså kontinuerlig reflektion men huvudsakligen handlar det om en stor, stor glädje.


Tillägg 14.07: betydligt värre former av näthat skriver Isobel Hadley Kamptz om i inlägget Ibland är hat inte lulzigt allt. Läs och begrunda.

Humor är inte motsatsen till allvar

Den här bloggen har världens konstigaste... troll vill jag egentligen inte kalla dem, de liknar inte folktrons klumsiga varelser. Om man ska associera till sagans värld är det intriganta hovmän/hovdamer som ligger närmast till hands. En del talar om mig i tredje person:
"Försäljningsutvecklingen blir negativ om hon förknippas med umgänget i en stundtals asocial blog". Andra anklagar mig för falskhet, och ända sedan bloggens start har det kommit ständiga ifrågasättanden av mina motiv. "Det skulle vara intressant att veta vad du har för syfte med din blogg bortom marknadsföring"... "Jag tycker den nojsiga och skojsiga tonen du har i bloggen är rätt otäck".
Troll häver väl mest ur sig saker, men här handlar det mer om att sprida misstänksamhet omkring sig. De dimper ner från diametralt olika håll.
Det var egentligen först idag som jag höll på att tröttna till, så att säga. Kanske för att det är nytt år och till och med decennium, inte vet jag. Och så kommer det såna där! Jag blev helt enkelt bedrövad.
Det finns en del schizoparanoia i landet, eller hur det stavas. Mer allmänt brukar det kallas ett svart-vitt tänkande. Det finns underliga och skeva knogjärnsbloggar, jag tycker till exempel att Unni Drougges är en av dem.
De som bryter in här ibland, som något slags skolgårdscamorra, läser allt som skrivs här genom en kantig monokel.
I bakgrunden finns en stor social oro - akta er, det börjar urarta till rena nyårstalet detta...
Om man hävdar att det inte är bra med ett uppspaltat tänkande, så betyder det inte ett uppgivande av kravet på stringens och ansvar. Det är tunga samhällsfrågor det handlar om. Bland annat har vi diskuterat ifrågasättandet av de samhälleliga institutionerna och rättsapparaten som pågår från olika håll, och riskerna med privata ingripanden. Verkliga öden kräver eftertanke.
Ja, så är det.

Men allvar utesluter inte humor.
Jag skulle vilja sända en särskilt glad hälsning till IAMB och Anonym 19.11. Och sedan övergå till något riktigt otäckt skojsigt.