söndag 15 augusti 2010

Vem kirrade originalet?

Det hände att jag målade av tavlor. Den här har jag ett bestämt minne av att den hette Älg på en kobbe i havsbandet.









(Inte så tokig, om man klickar på den).
Jag har försökt googla fram vem som målade originalet, men inte hittat något ännu. Jag såg den i ett nummer av Blandaren 1978, slöt den till min själ och ville göra en nästan likadan.

Lite deep thoughts:
Man sluter något till sin själ och gör något nästan likadant: det är TRADITIONEN.
Man gör något nästan eller exakt identiskt utan att ha slutit sig till det eller det till sig: det är EFTERAPNINGEN.
Man sluter något till sin själ, mumsar på det, glömmer det och gör något annat: det är fortfarande traditionen, fast förnyad.
Och älgen står där den står.

Jag tillverkade några andra bortkomna tavlor som inspirerats av just det numret. Särkilt en grön.
Jag gillade Blandaren. Humorn, och något slags nästan spöklik dimmighet. Som trettonåring kunde såna här skämt - "Gud älskar alla lamm i sin sprängkåta hage" - tillsammans med besynnerliga teckningar tydligen göra ett bestående intryck, ungefär som John Lennons I am the Walruss.
Jätteprinsesstavlor:













Men den här är lite udda barnteckning eftersom den kommer från det större gangsterkollaget på svart botten. Tänk vad liten man var.
Det nya målandet... pja. Jag vet inte om jag lyckas uppnå tillräcklig självförglömmelse. Min känsla är att teknik och självförglömmelse går hand i hand.
Tekniken har jag aldrig haft. Självförglömmelsen är det som kan röra handen på känn. Har man både och kan man bli en stor konstnär. Och det är ju idag lika viktigt som förr att inte verka konstig, samtidigt som "stor konstnär" har paradoxalt hög status.
Hehe, nejdå, jag siktar inte på att bli en stor målare, utan jag tycker att det här är en rolig reminiscens.
Det är ju alldeles onödigt att måla av en älg på en kobbe i havsbandet. Det är intressant att plocka fram det som gjordes i onödan, och jag tycker ju att samtiden är ganska slätstruken. Avvikelserna är strömlinjeformade, och då kan det vara bra att samla sig, till och med genom att plocka fram de där första impulserna, trevandet efter ett annat slags seende.


Det är augustisöndag, och Lundgren laddar för hösten.

2 kommentarer:

Marianne Johansson sa...

jag har klickat på älgen - den ensamma - det blåa fascinerar mej - din förmåga att frå fram alla nyanser - chatteringar - det är din styrka - så som jag ser det... (sen flickan med det gula håret säger oxå en hel del - så som jag ser på det - ensamhet är det ord jag rent spontant kommer på... - ja ensamhet och övergivenhet - den vänstra bilden alltså - den högra bilden med den liggande flickan associerar jag till en flicka full av drömmar...(den mörkblåa färgen i klänningen associerar jag till allvar - nästan 'kyskhet'...)(hade klänningen varit i röd färg så hade det varit annorlunda - tänk vad en färg kan betyda mycket...)

maja lundgren sa...

Stor ensamhet, ja.