söndag 11 december 2011

i-länders omättliga behov av tröst

Besynnerlig artikel av Johan Svedjedal om årets Nobelpris.
Budet om årets Nobelpris i litteratur möttes av protester från somliga håll. ”Vem är det?” ”Varför en svensk?” Sådant är förutsägbart och tillhör gestiken kring prisbesluten. Det finns alltid fler författare som är värda att få priset än som kan tilldelas det, alltid språkområden och litteraturer som kan känna sig förfördelade.
Arrogansen i detta resonemang - att avfärda kritiken som "förutsägbar" och påstå att den tillhör "gestiken" - är storvulen provinsialism. Europa rämnar och världen står på sina håll i brand. I det ögonblicket ger ett av världens rikaste länder sig självt Nobelpriset.
Hovsamheten i alla invändningar från svenskt håll beror på att nationalpoeten har afasi, och att all kritik av den anledningen uppfattas som lumpna personangrepp. Men det är precis tvärtom: priset hade varit otänkbart utan personkulten, och denna grundar sig i utomlitterära faktorer och har gjort så redan från första början.
Peter Englund har i sin blogg mest rapporterat om positiva reaktioner från Tyskland och några från USA, som för att betona att vad som skrivs i andra länder inte har någon relevans. Av protesterna Svedjedal nämner har man knappt kunnat se skymten i svenska medier.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)