tisdag 22 maj 2012

Sak och person

Idag recenserar jag lite igen.
Jag var tvungen att grubbla lite extra kring den här recensionen. Det är ju alltid viktigt att kritik endast handlar om boken i fråga, och att recensenten sätter in texten i ett litterärt och/eller samhälleligt sammanhang. Ingenting annat. Så... eh... hur ska jag uttrycka det här. På sätt och vis var det ett eldprov för min integritet att tacka ja till att recensera den. Varför det?
Jo, "det är inte systemet, det är fan du" - det är en sån där slagkraftig formulering som bokens författare är så bra på, för det är hon verkligen. Och just denna slogan var ju då så att säga riktad mot mig personligen. Det var ett briljant formulerat inlägg i skribentens blogg, det var grymt och segervisst, och landade i slutsatsen att jag borde läsa en bok som hette "Han vill inte ha dig för att din häck är för bred" (här citerar jag ur minnet, för jag hittar inte skribentens blogg idag, men det var en bok som handlade om att oattraktiva kvinnor kapar feminismen trots att det är dem själva det är fel på).
Ja och sen var det ju då förstås en svans av beundrare, en hejaklack, som instämde å det livligaste.
Något år senare gav författaren ut en bok som hette Våldtäkt och romantik, och som fick mig att vråla - det var en viss lättnad att se att det blev en mindre bloggbävning, även andra våldtagna kvinnor hade tagit djupt illa vid sig av boken. Den fyndiga formuleringen "kvinnan konstruerar våldtäkten med sin kropp" kan fortfarande få mig att skaka av vrede.

Under dessa omständigheter - går det överhuvudtaget att läsa en ny bok av samma författare och göra en rättvis bedömning av den? Skilja mellan sak och person, som det heter. Finns det inte kvar ett slags bitterhet? Eller misstänksamhet, till exempel: hon är bara feminist på pappret men inte i praktiken? Och går det överhuvudtaget att recensera en bok utan att redovisa sina egna utgångspunkter?

Jag tycker att recensionen blev rätt ok. Den hade kunnat göras lite mer stringent. Men det uppstod en annan svårighet, som handlade rätt mycket om andrahandskällor. Och det här kan säkert verka som överdrivet mossig akademism, eller som att jag förväxlar en debattbok med en akademisk avhandling. Rätt många unga (jag har inget emot att bli betraktad som gammal) tror jag inte ens förstår problemet. Är inte huvudsaken den intellektuella hungern och nyfikenheten, och lite måste man väl få sampla?
Tja, jo. Men risken är att det uppstår missförstånd eller förenklingar på vägen.
Så jag tänker nu sjunka djupt ner i gammaldags filologiska ideal, och hoppas att bloggens läsare vill följa mig i dessa snåriga resonemang.

Om man skriver så här:
Den andra delen av Johann Wolfgang von Goethes stora drama Faust är mycket märkligare än den första, så bör man själv, med egna ögon, ha läst den andra delen av Faust. Den är svår, proppad med symbolik, många stupar i farstun och läser aldrig ut den. Själv har jag läst den första delen tre gånger, andra delen kämpade jag mig igenom när jag pluggade litteraturvetenskap och har inte återvänt till den sedan dess.
OK. För mig är det inte hårklyverier att säga att det är viktigt att inte ge sig ut för att ha läst något man inte läst - men å andra sidan, kan jag verkligen veta att författaren, som skriver att hon tycker att den andra delen är märkligare än den första, inte har det? Jag kan gissa det, eftersom det står i notapparaten att resonemangen om Faust bygger på en annan bok. Men kan jag veta? Att veta att man inget vet är alltings början.
Hur det än ligger till med det här, och för att hålla diskussionen mer principiell, så är det mycket mycket svårare att ta den långa vägen via egen tolkning, än att återge andras resonemang, och (som sagt var) det riskerar också att uppstå missförstånd på vägen om man använder sig av andrahandskällor.
Platons Staten har jag läst, och tycker att författarens omdöme om den är lite skev och missvisande. Freud har jag också läst, och menar detsamma. Men - OBS - med detta vill jag inte säga att man inte får vara kritisk mot Freud eller Platon, och inte heller att man måste ha läst dem. Endast att det kan uppstå en viss fartblindhet om man eventuellt grundar sin uppfattning om dem på vad andra har skrivit, och använder sig av andras tolkningar av deras verk för att bevisa sin tes.

Ungfär så. Det här är alltså inte alls avsett att avfärda en hel bok, som säkert kan göra nytta. Den har fått med beröm godkänt av en nationalekonom, och det torde vara det viktigaste i sammanhanget - även om jag fortfarande, det ska jag erkänna, har vissa frågetecken kring den mer filosofiska och litterära delen av verket.
Ja det är svårt att vara recensent. Men kul också. Det skulle vara roligt om ni kom med synpunkter (rätt svårt om man själv inte läst boken förstås).
Behåller countrytemat ett tag. Den här är härlig.

35 kommentarer:

szigge sa...

Fausts tvåa är ungefär som Finnegans Wake - nästan ingen har läst. Har inte hunnit läsa din recension än, återkommer då.

Charlotte sa...

Det här är kanske en dum fråga. Jag har förstått att KAtrine Kielos inte tycker om ekonomisk konkurrens. Men vad tycker hon om kulturell konkurrens? Är det ok att ägna sig åt? Är det det ekonomiska tänkandet som har infört konkurrens i kulturvärlden? SKulle den konkurrensen upphöra om det ekonimska tänkandet gav upp tanken om konkurrens och egoism? Jag har förstås inte läst boken o inte Faust del 2. Är det tillåtet att konkurrera i perfektion? Hur bra, vacker o framgångsrik får man egentligen vara? Andra frågor är: Får man vinna? Får man förlora? Vilka områden är fria från konkurrens? Kanske skulle jag få svar på detta om jag läste boken. Eller så har jag missförstått alltihopa. (Jag läste din recension som så vitt jag ser verkar nyanserad, tror du klarade eldprovet)

maja lundgren sa...

szigge: gör gärna det. Jag vill tillägga en sak apropå det här med amerikansk feminism - det kan låta som om jag är enormt provinsiell, men det är ju inget fel i sig att använda sig av utrikiska böcker, det kan vara ett sätt att hålla distansen. Ändå tycker jag att det blir lite konstigt, det jag ju rasat en debatt om Nina Björks ställningstaganden under senare år, är det inte självklart att man nämner eller diskuterar det, i en bok som kommer ut i Sverige? Inte för att hålla med, utan kanske tvärtom för att kritisera eller visa på vilka punkter man instämmer och på vilka inte. Nu handlar Det enda könet mest om amerikanska förhållanden överhuvudtaget, och det är väl ok.

Charlotte: Jag tror inte att hon vill avskaffa ekonomisk konkurrens (hon uttalar sig inte för planekonomi) utan mer ifrågasätta dess urspårade varianter, kritisera nyliberalismen, och inte minst slå ett slag för höjda löner inom vård och omsorg. Och det är bra. Dessutom påvisa att konkurrenstänkandet har invaderat mänskliga relationer, och att det främst skadar kvinnor. Det är bland annat här en diskussion om Nina Björks böcker hade kunnat komma in.
Apropå konkurrens inom kulturen: först vill jag säga att det inte var avsett att snobba när jag sa att jag läst Platon och Freud osv, det enda jag menar är att man inte ska tala om böcker som om man läst dem, om man inte har det. Hur Kielos ställer sig till kulturell konkurrens vet jag faktiskt inte, men själv är jag på sätt och vis för - allt är inte lika bra, och genom att tävla kan man bli bättre själv. Däremot är det ju inte så bra med missunsamhet. Hon förespråkar rätten att vara svag, och där håller jag med.
Tack, jag försökte vara nyanserad och det är bra om det blev så också.

szigge sa...

Nä det där var väl balanserat. Man kan hänga med i din kritik. Jag har ju inte läst boken, drar öronen åt mig av att bli tilltalad så här: "Varför du är förförd av den ekonomiske mannen". Är jag? Det visste jag inte. Men jag ska läsa den, verkar ju ha sina intressanta sidor.

szigge sa...

Kielos konkurrerar förresten rätt friskt med sina behag. Får man säga så eller är det sexistiskt?

maja lundgren sa...

szigge: Ett gränsfall, men jag tycker att man ska avhålla sig från såna kommentarer. *S*

Charlotte sa...

Jag menade inte att du snobbade med platon etc. du har ju läst dom! Jag bara pratade allmänt om konkurrens. Att det kan vara lätt att se konkurrens inom vissa områden men inte inom sitt eget. och var drar man gränsen mellan bra o dålig konkurrens. det var inget ställningstagande för eller emot ngn eller ngt. Det var egentligen mest på skoj. jag har ju inte läst boken, vet inget om kielos etc etc.

maja lundgren sa...

Det där med Nato är nog kört, förresten. Ank-Käthe känner sig svårartat förbisedd. Ja det var OT men jag ska lägga upp lite länkar sen tänkte jag.

maja lundgren sa...

Charlotte: jomen det förstod jag ju egentligen. Och det är inte så lätt att dra gränsen mellan bra och dålig täfvlan. Sport till exempel. Är det dåligt med sport? Det finns det de som menar - men jag tycker att det kan vara kul att titta på fotboll. Osv.

Anonym sa...

Jag skulle vilja invända mot att du drar in primatologin i det hela - nu har jag lika lite som andra här läst boken, men den fokuserar ju på ekonomi, ekonomiskt tänkande, liberalism och marknadsekonomi. Frågan om människans natur, hör den hit? Kanske? Kanske inte.
Att Adam Smith inte inkluderade sin mamma i sina teorier tycker jag verkar vara träffsäkert påpekat av Kielos. För övrigt menar jag att du lyfter fram både det du tycker är bra och mindre bra i din recension, så jag ger den godkänt, med reservation för att jag inte läst boken ännu.
Algot

maja lundgren sa...

Algot: Jo, jag vet - vad jag menade med det var egentligen bara att dagens människosyn inte är helt präglad av "den ekonomiske mannen", som ideal. Jag höll på att börja skriva om bonoboapan också, hehe, men insåg att det hade varit att dra det hela för långt. Alltså, om man studerar nutidens mentalitet så kan man också finna väldigt många böcker och artiklar på idagsidor och liknande, som tvärtom betonar människans altruism, och till och med hävdar att den ligger i den mänskliga naturen snarare än konkurrensen. Det här kan självklart diskuteras, det enda jag ville ha sagt är att det finns ideal som... eh... konkurrerar med "den ekonomiske mannen". Ungefär så.

maja lundgren sa...

Eller att det blir lite ensidigt, helt enkelt.

Anonym sa...

Point taken.
Andra delen av Faust, hehe... Nej den har jag aldrig orkat mig igenom.
Algot

maja lundgren sa...

Fjärrkontrollens skapare död. Han hette Polley och blev 96 år. Såg jag just.
Får man ta fjärrkontrollen med sig in i himlen - hm, var det en billig vits? Ja antagligen, va? Frid vare över hans själ, givetvis.

Karin S sa...

Hej Maja,
Jag har inte kommenterat här förut, men läst av och till.
En annan skribent som jag gillar mycket, Jenny Maria, sa väl ungefär samma sak som du:
http://www.svd.se/kultur/diagnosen-saknar-skarpa_7217889.svd
Möjligen var hon ännu hårdare.
Jag har svårt att bedöma det både hon och du bedömer, följer inte den debatten liksom. Men jag har förtroende för både hennes och ditt omdöme.

Läste fö din rec innan det här inlägget - den var helt ok.

Anonym sa...

Fin låt! Har du något av gamle Hank Williams?

Charlie Siringo (Pseud).

maja lundgren sa...

Hej Karin S,
Ja, alltså jag tycker ju samtidigt att boken har sina poänger, den är välskriven och innehåller väldigt många fakta och exempel. Så läs den gärna. Men som helhet får jag säga att jag instämmer rätt mycket med Svenska Dagbladets recensent.

maja lundgren sa...

Charlie Siringo!
Gamle Hank, ja han är bra. Kanske blir nåt i morgon.

Mariannesson sa...

Jag har förtroende för både ditt och Henrik Berggrens omdöme (Svenska Dagbladets recensent känner jag inte till sedan tidigare). Jag kommer alltså att läsa boken med nyfikenhet men med lite kritisk distans.
"Det där med Nato är nog kört" - ja, någon folkomröstning lär det inte bli och allt är redan klappat och klart. Man kanske får nöja sig med att hoppas på att Sverige inte deltar i alltför många militära operationer som går snett.

maja lundgren sa...

Jag har inte riktigt gett upp hoppet ännu.

reinfeldt bildt och enström skrev en artikel i svenskan igår där de bakar ihop Nato med humanitärt arbete. Lurigt. Återkommer till den.

Anonym sa...

Hanks son 4 1/2 år lirar dragspel och sjunger Jambulaya - kanske ännu vassare än farsan...

Charlie Siringo

Anonym sa...

Sonson är det väl...

Charlie S.

maja lundgren sa...

Hank williams fyraårige sonson lirar dragspel etcetera??? Den vill jag se - men lyckas inte hitta på youTube. Har du en länk?

Anonym sa...

Knappa "Hank Williams jr Youtube" så hittar du den bland urvalet. Mitt gamla datorskrälle serverar bara olidligt upphackade sekundsnuttar av den men du klarar det nog bättre. (Hank Williams III kanske också går).

Charlie Siringo-Columbus

Anonym sa...

Youtube: Hank Williams jr Jambalaya!

maja lundgren sa...

haha, tack, den var underbar!

Anonym sa...

"Din häck ser stor ut och han vill faktiskt inte ha dig".

maja lundgren sa...

Ja så hette boken, tack för påminnelsen. Nå, hur jag än kommenterar detta kommer det att låta bittert, och jag är allt annat än bitter - mer storögt förundrad över vilka uttryck modern feminism kan ta sig...

szigge sa...

Hon är väl individualist? Jag har liiite svårt att tro på de socialistiska inslagen... Jag minns mycket väl det där inlägget, bland annat att hon bara läst ett par sidor ur din bok. Så andra delen av Faust, tveksamt om hon läst den eller?

maja lundgren sa...

Jodu... Det är bland annat sånt som kan göra recenserande ganska knepigt. När man bara har en känsla av att någon inte riktigt menar det h*n skriver, utan mest testar lite olika attityder, låter sig inspireras av diverse skrifter, lånar en del och lanserar något kärnfullt - typ "moderna kvinnor är alldeles för hårda mot sig själva" - jooo, jaaa... hm... Det kan kännas lite robotaktigt.
Hur som helst var det där inlägget inte så farligt i sin helhet, hon tyckte att de sidor hon läst av min bok var välskrivna, vissa andra försökte ju göra gällande att jag inte kan skriva och det var kanske det fulaste och mest oärliga knepet. "Det är inte systemet, det är fan du" verkar vara bortplockad från nätet, man borde väl ha skärmdumpat och ramat in det hela - ett hedersbetyg.

szigge sa...

Ett diplom. Diplomerat systemfel.

maja lundgren sa...

Gärna det.

maja lundgren sa...

Då tycker jag att boken "Våldtäkt och romantik" är mer dubiös, i viss mån beror det helt enkelt på att jag är gammaldags - redan omslaget uppfattar jag som ytligt och kommersiellt på ett sätt som i sammanhanget är direkt kränkande. Det kallas för personlighetsmarknad... Vad beträffar innehållet så handlar det om (och exploaterar) fantasier, inte om verklighet. Men det här har andra redan analyserat bättre än jag, trots upprördheten lyckades de granska boken på ett både intelligent och personligt sätt.

Anonym sa...

Finlandssvenska Ny Tid brukar vara pålitliga, gedigna, och deras recensent fäller ungefär samma omdöme om Det enda könet som du. Kritiken är snarast skarpare. "En ganska kladdig mindmap". ("Välskrivet kompilat" som du skrev är välvilligare men kontentan är ungefär densamma):
http://www.nytid.fi/2012/05/den-bortglomda-omtanken/

Algot

maja lundgren sa...

Ser man på. Jag ska inte avgöra om det är för hårt eller inte, men håller med om att boken innehåller massvis med briljanta exempel men känns ganska tom. Den utmynnar i att någon (ett du) ska "ta av sig skorna och stanna ett tag" - det går till och med att tolka boken (om man är riktigt infam förstås...) som att Kielos vill gifta sig med en rik man, och att det där med den bortglömda omtanken (där hon påminner väldigt mycket om Nina Björk) inte sitter sådär jättedjupt egentligen. Hur som helst är det en hel del som är svårtytt, särskilt det som inte är referat av andra böcker utan förefaller vara Kielos egna tankegångar...