Du är Luxemburgstor, och jag är f-n, käre bror

Här är citatet jag talade om.
Tror jag kallade det "spritsigt" eller nåt sånt.

Jag hittade det i Vårt sekel är reserverat åt lögnen, en samling artiklar av Olof Lagercrantz, utgiven på Karneval förlag.
Det innebär att jag måste reservera mig för att något kan ha blivit fel längs vägen. Som viskleken. Lagercrantz kan ha citerat fel, eller redaktörerna till Vårt sekel är vigt åt lögnen kan ha återgivit citatet på ett felaktigt sätt.
Rosa Luxemburg lär ha skrivit detta i ett brev till en väninna 1917. RL satt i fängelse, väninnan var utanför men hade tydligen suckat över tillståndet i världen i ett brev till RL. RL svarade:

"Förstår du då inte att den allmänna bankrutten är alltför stor för att man skulle stöna över den. Detta fullständiga uppgående i dagens jämmer är mig överhuvud taget obegripligt och outhärdligt. Se till exempel hur Goethe med kyligt jämnmod stod ovanför tingen. Men betänk vad han måste uppleva: den stora franska revolutionen, som dock sedd på nära håll tog sig ut som en blodig och fullkomligt meningslös fars, och sedan från 1789 till 1815 en oavbruten kedja av krig, där världen återigen såg ut som ett lössläppt dårhus. Och hur lugnt, med vilken andlig jämvikt bedrev han inte samtidigt sina studier över växternas metamorfoser, över färgläran, över tusen ting. Jag fordrar inte, att du ska dikta som Goethe, men hans livsuppfattning - intressenas universalism, den inre harmonien - kan envar skaffa sig eller åtminstone sträva efter. Och när du säger: men Goethe var ingen politisk stridsman, så menar jag: en stridsman måste först söka stå helt över tingen, annars sjunker han med näsan ner i all smörja. Självfallet är det en stridsman i den stora stilen jag här tänker på."

Lagercrantz gillar den här pigga attityden. Trotskij lär ha gillat det också, enl. Lagercrantz.
Nyfikenhetsandan, talet om intressenas universalism och den inre harmonien, påminner mig om den napoletanske revolutionären Emmanuele de Deo som jag skriver om i Myggor och tigrar.
"Emmanuele de Deo, tjugotvååringen som givit namn åt den gata där en malavitoso nu blivit mördad, var en revolutionär, jakobin och anti-Bourbon, franskinspirerad, en själsfrände till Eleonora Fonseca och han blev torterad och avrättad på Piazza Municipio 1794. Jag har på nätet hittat ett brev Emmanuele skrev till sin bror före avrättningen.
Käre bror, varför kallar du mig olycklig? Varför ge mig det epitetet? Jag skulle avundas andra mitt öde om jag upptäckte det hos dem; detta borde räcka för att få er att inse mitt sinneslugn när jag tar emot påbudet från den högre rättvisan och från min och din Suverän. Döden väcker skräck hos den som inte har vetat att leva väl - -
et cetera - et cetera.
Hänvisar tillbaks till min bok om resonemangen om Emmanuele de Deo, den mördade Antonio Cardillo, upplysning och fascism.


Rosa Luxemburgcitatet under DET FÖRSTA världskriget sticker av mot dadaismens kollapskonstaterande under och efter samma världskrig, som det beskrivs av Hugo Ball (att Västerlandet hade slutgiltigt visat att talet om europeisk humanism och civilisation bara var en fasadlögn, en ursäkt för masslakt).

Det sticker av mot flera berömda uttalanden runt DET ANDRA världskriget (Adorno: Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt; Brecht, ett samtal om träd är nästan brottsligt).
Efter nazismens bara en aning uppförstorade version av den europeiska chauvinismens perversa groteskeri, och nu när det går ett spöke genom Europa igen, samtidigt som konst och kultur fortsätter att vara skrytfaktorer, så låter både "kyligt jämnmod", "inre harmoni" och "intressenas universalism" naivt? Världsfrånvänt?

Alla kan skaffa sig eller åtminstone sträva efter nyfikenhet.