Wuthering Heights is a more difficult book to understand than Jane Eyre, because Emily was a greater poet than Charlotte.
Virginia Woolf
Läser om en av mina favoritromaner, Svindlande höjder, nu på originalspråket.
Woolf har rätt och det är tveksamt om man ens ska förstå Svindlande höjder på något rationellt sätt. Jag menar, vad innebär det att förstå konst?
Charlotte Brontës Jane Eyre är en hygglig roman men både konstnärligt och innehållsligt konventionell.
(Georges Bataille skrev tyvärr förringande om Emily Brontë utifrån den darriga och liksom tårögda mansföreställningen att hon skulle ha varit en moraliskt ren, oskuldsfull flicka som förvånande nog på något intuitivt och omedvetet fantasifullt sätt kunde skildra ondska, passion, besatthet och så vidare trots att hon aldrig haft samlag. Alltså så fallocentriskt tänkt, och samtidigt en mytologisering av barnkvinnan som något slags varelse som inte kan vara medveten, göra djuppsykologiska iakttagelser av sin omgivning. Hon är ju stor, hon har ett stort öga osv. Det går att göra många iakttagelser av det mänskliga även i avkrokar. Och därtill kommer genialiteten. Schas Bataille).
Här är Ukuleleorkesterns roliga cover på Kate Bushs musiska gestaltning av Wuthering Heights.
9 kommentarer:
"Maskulinistiska" tolkningsförslag, skriver Sigrid Combüchen i efterordet till svenska översättningen av Svindlande höjder. Hon nämner inte Bataille men annan forskning som famlat efter en man (t.ex brodern Branwell) att placera i centrum som kreativitetens egentliga motor. Intressant förord överhuvudtaget som lyfter fram hur systrarna Brontë flyttats runt "som brickor i ett litterärt konjunkturspel". Charlotte passade sin samtid någorlunda och stod i förgrunden på 1800-talet och en bit in på 1900-talet, medan Emily var för apart och antogs inte ha riktig koll på sin story. Senare har Charlotte kommit att betraktas som lite gammalmodig medan Emily lyftes fram av "generationer som föredrog det olösta, ännu senare av ögon som inte låter litteraturen representera någon annan ordning än sin egen".
Jag har en vag känsla av att den mer konservativa kultursmaken har tagit tillbaks en del mark på sistone. Det ska vara "avrundat", och hur man nu brukar uttrycka det.
Tror du det? Att den konservativa kultursmaken tagit tillbaks mark motsägs väl av alla hyllningar av Laszlo Krasznahorkai. Bara som ett av många exempel. Jag tycker nog att postmodernismen har ett kraftigt grepp om konst- och litteratursmaken fortfarande.
Inte läst denne, tycker det verkar vara de långa meningarnas karga tillknäppta postmoderna dysterhet, men det är som sagt en förutfattad mening.
Emily Dickinson är inte postmodernist, snarare modernist.
Låter lite som ett ungerskt svar på Jerzy Kosinski. Åsynen av en känslokall man som kastrerade griskultingar inspirerade denne till att bli författare.
Det är en viss genre det där, en ganska specifikt manlig genre uppfattar jag det som. Det känslodöda, postmoderna, ödsliga, alienerade, lura barn att äta hullingar, kastrera griskultingar, mörda sin fru utan att veta varför. Stig Larssons romaner var en del av det där också.
Bra på sitt sätt. Men redan gjort, liksom. Och ibland är känslokylan/misogynin rentav lite långtråkig i längden.
Som sagt, efter att ha läst OM Laszlo Krasznahorkai, inget av honom. Tänker främst på Kosinski.
Anne Brontë har jag fortfarande inte läst. Rätt nyfiken, hon ska ha kritiserats för ”en morbid förkärlek för råhet” (enligt Wikipedia)
"Jag vill påstå att när vi har att göra med lasten, och med lastbara gestalter, är det bättre att skildra dem sådana som de verkligen är än sådana som de skulle vilja framstå".
Håller med Ann. Don't shoot the messenger :-)
Men det är orättvist att kalla Charlotte Brontë en "konventionell" författare, tycker jag nog.
Jag vill nog försvara min egen ungdomsläsning. Svindlande höjder tyckte jag var kuslig och för stökig. Svårt att identifiera sig med gestalterna. Jane Eyre svepte med mig på ett annat sätt. Men jag var väl en konventionell läsare, då.... ;-)
Debatten om den identifikatoriska läsarten kunde gärna komma igång igen, jag höll inte med Nina Björk åtminstone inte för egen del men det var intressant, ett slags försvar för Madame Bovarys sätt att läsa böcker. Minns att min mamma tyckte att Flaubert var en iskall usling som beskrev Madame B på det sättet. Har jag för mig. Och visst är hans roman kylig, jag kan inte minnas en enda någorlunda sympatisk person i den sedeskildringen, utom möjligen, möjligen Monsieur Bovary, särskilt å slutet när han troget går till Madames grav trots allt. År efter år, har jag för mig.
Bloggen har alltså dragit på sig en spamrobot som länkar till nåt som påstås avslöja the true meaning of your name. Testar att bara tillåta kommentarer med googlekonton ett tag.
Skicka en kommentar