Häpnar över mitt träffsäkra omdöme ibland. Jag har nämligen aldrig gillat Roman Polanski. Repulsion är snaskig, det är så uppenbart att den här kvinnan som ska föreställa lida av sexualskräck är konstruerad direkt för "den manliga blicken" som man brukar säga. Catherine Deneuve riktar sig direkt till pitten. En kvinna med sexualskräck hade inte gått omkring och behagat och eggat, på det sättet. Så det är billigt. Sett några andra Polanski-filmer som också varit billiga. Bitter Moon hade något, det kan jag gå med på. Den var hemsk på riktigt så att säga. Inte så värst förljugen, som jag minns det. Men det finns så mycket filmer att man gott kan destruera våldtäktsmännens. Och tydligen antisemit också. Genidyrkan inom konsten är djävulens rövsvett.
På generöst humör i afton - fladdermusinfluensapaniken är en yttring av dåligt samvete. Den är en form av hypokondri, vars funktion är att leda tillbaks empatin till dig/mig själv, där den alltid hör hemma.
Men för att det inte ska kännas alltför skamligt, måste hotbilden överdrivas. (Det här vet jag förstås inte men det är mitt intryck. Det är kraftigt överdrivet).
Jag är tyvärr inte bättre än någon annan men de isande kommentarerna om flyktingkatastrofen - en huvudvärk för EU, en mardröm för EU - är oförlåtliga, Europa är stort med många miljoner invånare och det är självklart att det går att ta emot flyktingar. Tyvärr har ganska så stora delar av östeuropa blivit öppet fascistiskt, Ryssland verkar inte ta emot några flyktingar alls, trots att Ryssland mördat enormt många fler civila än IS. Så, Europa (inklusive Ryssland) gör sig förtjänt av sin undergång, Det är här fladdermusinfluensan kommer in, för även om corona är oskyldigt idag, så kan viruset mutera. Den straffande rättvisan kommer förr eller senare, den råa likgiltigheten och människohatet kommer att straffa sig själva, även om det tar tid.
Den s.k coronapaniken (tycker den är absurd, men syftet med rädslan är ju att den ska urholka själen så även om sjukdomen inte har dödat många i lekamlig bemärkelse så faller ju andarna som käglor) verkar tas till intäkt för att kunna sänka lönerna. Det är en otroligt fantastisk och bisarr Västerlandets Undergångstämning som råder i det så kallade samhället.
Man måste avvisa den seglivade tendensen att sortera kvinnliga skribenter för sig -- t.ex i den styvmoderliga kategorin "besvärliga kvinnor". Ska böcker jämföras ö.h.t - jämför över könsgränserna. Jämför Ola Juléns Orissa och några av Stig Saetterbakkens böcker med Den högsta kasten, Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, eller Egenmäktigt förfarande, till exempel. Sånt kan bli intressant. Så till vida det inte är ett hafsverk. Men lägg ner de krampaktiga försöken att släta ut litteraturen. Skippa trender, tendenser, etiketter, sluta skriva om litteratur i krönikeform, odla essäkonsten i stället. Ansvaret ligger på redaktionerna, och de har ont om pengar. Därför prioriteras krönikor och kåserier. Det tar väldigt mycket mindre tid att få ihop en krönika om en åsikt, än att läsa en bok, begrunda den och formulera något hyfsat klokt om den, utan att hänfalla till löst fladdrande etiketter och generaliseringar, ytliga jämförelser med fjolårets böcker, osv osv.
Än så länge - - just nu - - i samtiden - - lutar offentligheten åt att tolka "kvinnlig svaghet" och "manlig svaghet" enligt olika parametrar, tror jag, Orissa jämförs inte med Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, även om inlevelsen i de båda böckerna är lika stark hos läsarna (det kanske är/verkar hjärtlöst att ens skriva om Orissa med tanke på att förtvivlan där var mycket bokstavlig och att det slutade illa, likadant för Saetterbakken)....
Men jag har fortfarande en kraftig känsla av att "folk" (inklusive merparten av den litterära offentligheten) tolkar det som att kvinnor sjunker och män dyker, eller på något sätt, att en kvinna i sig är ju svag, därför är det pinsamt om hon skriver om svaghet (Aase Bergs bok Haggan känns tyvärr rätt mycket som ett förakt för svaghet, alltså det blir så otroligt jävla stenkaxigt rakt igenom, är det något ideal för kvinnor eller män? Att aldrig tveka, aldrig vekna, slakna, sänka tempot för då visar man sig vara ett jävla klent fruntimmer? Eller Egenmäktigt förfarande, med det hyperrationella, på något sätt manligt tillknäppta språket?)
Så, ja. än så länge tror jag att det är så här - måtte framtiden bli annorlunda: kvinnliga skribenter och manliga bedöms på olika sätt, och sorteras fortfarande bisarrt nog i olika kategorier, Utforskande av manlig svaghet är förknippad med att dyka, medvetet, konstnärligt, kvalitetsmässigt Kvinnligt utforskande av svaghet är förknippat med att sjunka, brist på kontroll, offerkofteri, omedvetenhet osv.
7 kommentarer:
Häpnar över mitt träffsäkra omdöme ibland. Jag har nämligen aldrig gillat Roman Polanski.
Repulsion är snaskig, det är så uppenbart att den här kvinnan som ska föreställa lida av sexualskräck är konstruerad direkt för "den manliga blicken" som man brukar säga.
Catherine Deneuve riktar sig direkt till pitten. En kvinna med sexualskräck hade inte gått omkring och behagat och eggat, på det sättet. Så det är billigt. Sett några andra Polanski-filmer som också varit billiga.
Bitter Moon hade något, det kan jag gå med på. Den var hemsk på riktigt så att säga. Inte så värst förljugen, som jag minns det.
Men det finns så mycket filmer att man gott kan destruera våldtäktsmännens. Och tydligen antisemit också.
Genidyrkan inom konsten är djävulens rövsvett.
På generöst humör i afton - fladdermusinfluensapaniken är en yttring av dåligt samvete.
Den är en form av hypokondri, vars funktion är att leda tillbaks empatin till dig/mig själv, där den alltid hör hemma.
Men för att det inte ska kännas alltför skamligt, måste hotbilden överdrivas. (Det här vet jag förstås inte men det är mitt intryck. Det är kraftigt överdrivet).
Jag är tyvärr inte bättre än någon annan men de isande kommentarerna om flyktingkatastrofen - en huvudvärk för EU, en mardröm för EU - är oförlåtliga, Europa är stort med många miljoner invånare och det är självklart att det går att ta emot flyktingar. Tyvärr har ganska så stora delar av östeuropa blivit öppet fascistiskt, Ryssland verkar inte ta emot några flyktingar alls, trots att Ryssland mördat enormt många fler civila än IS.
Så, Europa (inklusive Ryssland) gör sig förtjänt av sin undergång, Det är här fladdermusinfluensan kommer in, för även om corona är oskyldigt idag, så kan viruset mutera. Den straffande rättvisan kommer förr eller senare, den råa likgiltigheten och människohatet kommer att straffa sig själva, även om det tar tid.
Att hålla sig Rosa Luxemburglugn funkar inte jämt.
Den s.k coronapaniken (tycker den är absurd, men syftet med rädslan är ju att den ska urholka själen så även om sjukdomen inte har dödat många i lekamlig bemärkelse så faller ju andarna som käglor) verkar tas till intäkt för att kunna sänka lönerna.
Det är en otroligt fantastisk och bisarr Västerlandets Undergångstämning som råder i det så kallade samhället.
Man måste avvisa den seglivade tendensen att sortera kvinnliga skribenter för sig -- t.ex i den styvmoderliga kategorin "besvärliga kvinnor".
Ska böcker jämföras ö.h.t - jämför över könsgränserna. Jämför Ola Juléns Orissa och några av Stig Saetterbakkens böcker med Den högsta kasten, Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, eller Egenmäktigt förfarande, till exempel.
Sånt kan bli intressant. Så till vida det inte är ett hafsverk.
Men lägg ner de krampaktiga försöken att släta ut litteraturen. Skippa trender, tendenser, etiketter, sluta skriva om litteratur i krönikeform, odla essäkonsten i stället.
Ansvaret ligger på redaktionerna, och de har ont om pengar. Därför prioriteras krönikor och kåserier. Det tar väldigt mycket mindre tid att få ihop en krönika om en åsikt, än att läsa en bok, begrunda den och formulera något hyfsat klokt om den, utan att hänfalla till löst fladdrande etiketter och generaliseringar, ytliga jämförelser med fjolårets böcker, osv osv.
Än så länge - - just nu - - i samtiden - - lutar offentligheten åt att tolka "kvinnlig svaghet" och "manlig svaghet" enligt olika parametrar, tror jag, Orissa jämförs inte med Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, även om inlevelsen i de båda böckerna är lika stark hos läsarna (det kanske är/verkar hjärtlöst att ens skriva om Orissa med tanke på att förtvivlan där var mycket bokstavlig och att det slutade illa, likadant för Saetterbakken)....
Men jag har fortfarande en kraftig känsla av att "folk" (inklusive merparten av den litterära offentligheten) tolkar det som att kvinnor sjunker och män dyker, eller på något sätt, att en kvinna i sig är ju svag, därför är det pinsamt om hon skriver om svaghet (Aase Bergs bok Haggan känns tyvärr rätt mycket som ett förakt för svaghet, alltså det blir så otroligt jävla stenkaxigt rakt igenom, är det något ideal för kvinnor eller män? Att aldrig tveka, aldrig vekna, slakna, sänka tempot för då visar man sig vara ett jävla klent fruntimmer? Eller Egenmäktigt förfarande, med det hyperrationella, på något sätt manligt tillknäppta språket?)
Så, ja. än så länge tror jag att det är så här - måtte framtiden bli annorlunda:
kvinnliga skribenter och manliga bedöms på olika sätt, och sorteras fortfarande bisarrt nog i olika kategorier,
Utforskande av manlig svaghet är förknippad med att dyka, medvetet, konstnärligt, kvalitetsmässigt
Kvinnligt utforskande av svaghet är förknippat med att sjunka, brist på kontroll, offerkofteri, omedvetenhet osv.
Skicka en kommentar