Den som klagar på den som klagar, slösar bort sin och andras tid.
Men den som klagar på den som klagar på den som klagar, den däremot, är en visdomshärskare.
Mitt huvud kränger så mycket efter en veckas influensa att jag trillar tillbaks till det där lite självbespeglande draget som jag har svårt för i bloggen. Någon form av korsdrag mellan egenkärlek och sen - ta tillbaks.
Det är bökigt med likeonomics. Det stör mig och jag måste erkänna att det stör mig. Lägga ut länk på facebook och ingen gillar? WTF som sagt var.
Snabbåtervänt till "Ferrante" och återigen, det är... OK, läste en krönika i LRB, skribenten skrev om den totala identifikationen, tydligen håller kvinnor på och pratar om "vem var Lila i din klass?" osv. Och så skrev hon att den litterära stilen inte var märkvärdig alls, snarare tvärtom, eftersom det viktiga var att teckna ner det som faktiskt hade hänt. "Ferrante" har sagt att han genom att skriva de här böckerna har återupplevt sitt liv. Alltså (resonerade skribenten) är det ursäktligt att det rent litterära inte är bra. Hon utgick alltså ifrån att det är självbiografiskt. Precis som alla andra. Och just därför är det viktigt att behålla föreställningen om en blygsam, fint tillbakadragen kvinna som skriver om sitt eget liv men inte vill synas själv. Beslöjad. Så passande, vilken fin och ödmjuk karaktär till skillnad från alla de här knausgårdarna. Men fan, man måste ju få veta om det är fejk eller inte.
Tänker också på det Nina Björk skrev i Siréners sång, om kvinnlig identifikatorisk läsning, att kvinnor är ointresserade av formen, det är innehållet de vill åt. Hon jämförde med att äta godis - kvinnor slänger bort godispappret (dvs den litterära stilen). Inte jag. Skriv inte kvinnor, skriv en del kvinnor.
Apropå Ola Magnells "Pappa", som Göran Greider citerar ur i sin artikel om Magnell, så påminner den om hurpass nära i tiden jordbrukssverige är. En sträng, trygg, avlägsen storbonde som troligtvis inte tyckte att konst och trubadurskap var något att satsa på - "Jag kunde offra konsten för bilden jag har kvar" antyder tycker jag ett slags dåligt samvete
"Av dej bland folk och fä och nån gång med din fiol Som fick din blick att glimma Fast inga barn fick stimma Fast du var trygg som urberg var du fjärran som en sol"
Inga barn fick stimma (mycket sträng)
Troligen mycket kritisk till socialdemokratin och moderniteten?
Greiders vinkel känns nästan anakronistisk. Är det inte intressantare att tänka på Ola Magnells plåga och vemod utan att låta det utmynna direkt i ekonomisk dagspolitik? Det känns lite "har ingen lokal", "borde fått högre pension" - o ja det är fullt tänkbart, absolut absolut, men vad blir det av lantbrukarsonens ruelse då? Och det är ju liksom inte helt otänkbart att Ola Magnells lite för tidiga död har mer att göra med Joe Strummers alldeles för tidiga död, dvs många konstnärskaps ofrånkomliga prestationsångest, än med ekonomisk ojämlikhet?
10 kommentarer:
- Lao Tzu
Mitt huvud kränger så mycket efter en veckas influensa att jag trillar tillbaks till det där lite självbespeglande draget som jag har svårt för i bloggen.
Någon form av korsdrag mellan egenkärlek och sen - ta tillbaks.
WTF?? Jag tycker inte du egenkär. Tycker du kul.
Zigge
Det är bökigt med likeonomics. Det stör mig och jag måste erkänna att det stör mig. Lägga ut länk på facebook och ingen gillar? WTF som sagt var.
Snabbåtervänt till "Ferrante" och återigen, det är...
OK, läste en krönika i LRB, skribenten skrev om den totala identifikationen, tydligen håller kvinnor på och pratar om "vem var Lila i din klass?" osv.
Och så skrev hon att den litterära stilen inte var märkvärdig alls, snarare tvärtom, eftersom det viktiga var att teckna ner det som faktiskt hade hänt. "Ferrante" har sagt att han genom att skriva de här böckerna har återupplevt sitt liv. Alltså (resonerade skribenten) är det ursäktligt att det rent litterära inte är bra.
Hon utgick alltså ifrån att det är självbiografiskt. Precis som alla andra.
Och just därför är det viktigt att behålla föreställningen om en blygsam, fint tillbakadragen kvinna som skriver om sitt eget liv men inte vill synas själv. Beslöjad. Så passande, vilken fin och ödmjuk karaktär till skillnad från alla de här knausgårdarna.
Men fan, man måste ju få veta om det är fejk eller inte.
Men nu räcker det. Vårt sekel är vigt åt lögn och taskig litteratur.
Tänker också på det Nina Björk skrev i Siréners sång, om kvinnlig identifikatorisk läsning, att kvinnor är ointresserade av formen, det är innehållet de vill åt. Hon jämförde med att äta godis - kvinnor slänger bort godispappret (dvs den litterära stilen).
Inte jag. Skriv inte kvinnor, skriv en del kvinnor.
Det där temat ska du släppa om du inte vill bli av med ALLA tänkbara framtida läsarinnor.
;-)
Algot
Godnatt.
Apropå Ola Magnells "Pappa", som Göran Greider citerar ur i sin artikel om Magnell, så påminner den om hurpass nära i tiden jordbrukssverige är. En sträng, trygg, avlägsen storbonde som troligtvis inte tyckte att konst och trubadurskap var något att satsa på -
"Jag kunde offra konsten för bilden jag har kvar"
antyder tycker jag ett slags dåligt samvete
"Av dej bland folk och fä och nån gång med din fiol
Som fick din blick att glimma
Fast inga barn fick stimma
Fast du var trygg som urberg var du fjärran som en sol"
Inga barn fick stimma (mycket sträng)
Troligen mycket kritisk till socialdemokratin och moderniteten?
Greiders vinkel känns nästan anakronistisk. Är det inte intressantare att tänka på Ola Magnells plåga och vemod utan att låta det utmynna direkt i ekonomisk dagspolitik? Det känns lite "har ingen lokal", "borde fått högre pension" - o ja det är fullt tänkbart, absolut absolut, men vad blir det av lantbrukarsonens ruelse då?
Och det är ju liksom inte helt otänkbart att Ola Magnells lite för tidiga död har mer att göra med Joe Strummers alldeles för tidiga död, dvs många konstnärskaps ofrånkomliga prestationsångest, än med ekonomisk ojämlikhet?
På grund av allt sånt här har jag infört moderering av kommentarer.
Skicka en kommentar