En favoritlåt, helt enkelt.

Har redan spelat den i bloggen, kanske flera gånger t.o.m men hittade den här videon jag aldrig sett förr.

1967-10-11 

348 rue Lecourbe Paris

 

En härlig av anden stiger fram i denna världens mörker

De stora chimärerna äro icke chimärer. De äro verklighets-chimärer.

Ekelund, Vilhelm. 

 

Litteraturen är en papegoja som upphört att existera

Så här är det. 

Åtminstone sen tidigt 90-tal har litteraturkritiker skrivit att litteraturen är död. 

Det fanns ett kompakt maskineri av kritiker som trummade in att litteraturen är en papegoja som upphört att existera. 

Jag tänker inte dra alla litanior över den värdelösa litteraturen, kanske gör det vid tillfälle, några strandhugg kunde vara på sin plats. Mallen var: kritikern skriver att allt som kommer ut är uselt utom det här, som JAG har hittat. Nåt år senare kunde samme kritiker skriva att det verkligen står illa till med litteraturen men nu har JAG hittat den här debutanten som är ett undantag. På en annan kultursida kunde en kritiker skriva äntligen en debutant som bryter litteraturens dödläge, och ett par år senare storslaget hylla en annan som det lysande undantaget osv. I början av 90-talet drogs det igång en debatt: FINNS 90-talsgenerationen? 

Slask, modd, skare.

På sistone har klagovisan utökats med två nya klagerier. Det ena rör högläsning. Att lyssna på böcker är inte lika intellektuellt som att läsa dem, sägs det.

Spottloska på kringvandrande barder.

Det är tänkbart att sångbarhet kommer att bli viktigare igen. Upprepningar, omkväden, inrim, allitteration. De syntagmatiska axelmakterna rytm klang och -  ?. 

Men en del böcker kräver en genstörtig skådespelare. Alla ska inte ha en varm och sympatisk berättarröst. 

Den som vill skriva för en lyssnande publik bör kanske låta en del ekvilibristiskt som är mer avsett för tanken och det inre bildskapandet än för tungan utgå. 

(Nej, bort det!) 

Det andra nya klagomålet rörande papegojan Litteratur handlar om nåt som kallas autofiktion, vilken påstås dominera litteraturen idag på ett destruktivt vis. 

Förr hette det navelskåderi. 

1915:

Människor som skriver ner sina upplevelser är långsinta, hämndgiriga människor med sårad fåfänga. De håller krampaktigt fast vid sina belägg och dokument, likt Shylock vid sitt skrin. De tror på en variant av yttersta domen. Då skall de framlägga sina anteckningsböcker. De kommer att belönas med en höjning av skaparens vänstra ögonbryn. Man måste akta sig för att förfalla till en sådan misantropi. Det senaste århundradets realism avslöjar en pedantisk tro på den straffande rättvisan. Vad skulle annars alla dagböcker, brevväxlingar och promemorior tjäna till?

Hugo Ball, Flykten ur tiden

(Jag hade det här för ögonen när jag skrev Myggor och tigrar).

Begreppet autofiktion lanserades på nittonhundrasjuttiotalet för ett slags ironisk postmodern lek, och det var då inte alls menat som en synonym till självbiografiskt skrivande eller bekännelse. Idag kallas Knausgård autofiktiv, och det är så fel det kan bli. Jag tycker att Knausgård är en överskattad författare, men autofiktiv är han inte. Ta och läs på lite om vad autofiktion är. Man kan rycka på axlarna åt begreppsförvirringen, men den är typisk för en kritikerkår som vill låtsas att den hänger med. Autofiktion är ett både liksom ballt och avfärdande begrepp som sällan används om, till exempel, PO Enquists Ett annat liv. Den boken är inte heller autofiktiv, trots att den använder pronominet Han i stället för Jag Jag Jag. Men att den sällan kallas autofiktiv beror inte på att kritikerna vet vad autofiktiv betyder, utan på att de ser Enquist som en respektabel författare, och sådana sysslar inte med autofiktion.

Autofiktion skärskådar inte och rannsakar inte utan grumlar medvetet gränsen mellan sant och falskt. Det är en lek.

Performativ konst är inte autofiktion. 

* * *

Det genstörtiga, motspänstiga, har det inte svårare idag än alltid.

Möjligen har klyftan mellan bred och smal litteratur vidgats. Det sägs att såna här mellanstora författarskap har blivit färre och mindre. 

* * * 

Jag tycker inte att man ska undvika att leva sig in i hur andra har det. Och verkligen inte bara skriva om dem som är som en själv för dem som är som en själv. 

Men jag tycker att det är avslöjande att ingen bryr sig om ifall "Ferrante" har folklig bakgrund eller ej (eftersom en kvinna född på 50-talet i Neapel som gör den typen av klassresa är otänkbar, och eftersom skildringen av det napoletanska folket är kitschig).

Lika avslöjande är påpekandet att språket visserligen är banalt men det gör inget, för "Ferrante" är som en väninna. 

Om att avskaffa maffiaromantiken

Jag gjorde ett försök att lyssna på Who I Smoke. 

För den som missat det är den en ny dunderhit ur gangsterrapens softa tradition. 

(Att något är viralt behöver iofs inte betyda att det är populärt, bara att det väcker uppmärksamhet). 

Men i mina öron låter så gott som all ny pop ungefär sådär. Pastöriserat, menlöst, och om det nu är avsett att vara rått och våldsamt, så är det ju inte det minsta ruskigt (möjligen ruskigt långtråkigt). 

Jag var hos frisören häromdan och en radiokanal stod på. Det tog ett bra tag innan jag fattade att det inte var en och samma artist som infiltrerade rummet med sin slätstrukna närvaro. Jag vet att det ska vara sömlösa övergångar mellan de olika hitlåtarna, jag har förstått att det är meningen. Banden kanske inte har samma producent, men det ska låta som om det är samma producent. 

Vad hör mitt södra öra

Skulle bara störa.

Det är rituellt, handlar om att försätta i stämning. 

Men det ska helst finnas någon gimmick, något som är lite catchy. Ljudmatta - och så nånting i stil med örongodis.  

Who I smoke är kryddad med namn på mördade pojkar. Det är inte samhällskritik, såvitt jag förstår. 

Nej nej, allt behöver inte vara så himla politiskt hela tiden. Och jag har svårt att tro att det leder till fler mord. Möjligen ökad avtrubbning hos den dansande publiken. Kanske inte ens det. Kanske leder till lite rasism eller nåt sånt. Drömmar om medborgargarden. Skydda golfbanorna! 

Våldsromantiken sitter i köttet. Maffiaromantiken är Västerlandets afrodisiakum. Att vara gatugangster är sällan rafflande i längden. 

Rappers delight gjorde skandalsuccé på mig när jag var fjortis. Det var väl rappens första kommersiellt breda genomslag. Gillar den fortfarande, ren nostalgitripp att lyssna. Tjohooo vad det var kul när den dök upp. Texten är bitvis aja baja, inget våld men en del sexism. 

Nu när jag börjar närma mig 60-årsåldern, tycker jag att ungdomen ska hitta på nåt nytt. 

Men för några år sedan, när jag var och gympade, spelade de en låt som först inte väckte min uppmärksamhet alls, men sen kom den här raden: 

"A dangerous man with some money in my pocket". 

Då började jag skratta. Ett ljudlöst gapskratt. Humorn är lustens seger över verkligheten, när den är som otäckast. 

Men inte står humor i motsättning till förtvivlan. 

  F. Chopin : Etude op. 10 no. 3 in E major "Tristesse" (Pollini)

Dagens citat

Men vi tänkte, vi, på själviakttagelsens underliga ande,
som redan hade hållit sitt intåg i vårt inre. Vi tänkte på
honom med isögonen och de långa, krokiga fingrarna, han,
som sitter där inne i själens mörkaste vrå och plockar sönder
vår varelse, såsom gamla kvinnor plocka sönder lappar av
siden och ylle.

Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna plockat,
tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade
våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi
hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönder-
plockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen
hade hånlett och viskat:

– Se, det är trasor, bara trasor.

Det fanns väl ändå en av den tidens människor, som hade
upplåtit sin själ för anden med isögonen. Hos en av dem
satt han, vaktande vid handlingarnas källa, hånleende åt ont
och gott, begripande allt, fördömande intet, undersökande,
letande, sönderplockande, förlamande hjärtats rörelser och
tankens kraft genom att hånle utan återvändo.

Lagerlöf, Gösta Berlings saga

Avlyssnat

-Har du använt papiljotter idag eller är det bara jag som ser saker?
Pojke cirka 14 år till en kamrat.

-Du ska inte svära. Du ska inte bli som mig.
Flicka cirka 9 år till flicka cirka 6 år.

Kristus stannade på Via Toledo

 Där ligger Eboli.

(Internt skämt för Neapelkännare)

How To Handle A Woman

"Det här är en klarsynt och vidsynt bok som borde bli en manual för män, en slags ”Kvinnor – så funkar de”.

Bloggaren Bernur om en ny bok: "Mutant" av Elisabeth Hjorth. 

Den seglivade föreställningen att alla kvinnor är samma kvinna = Kvinnan. 

Till den grad att en kvinnas bok skulle kunna fungera som manual för män som vill lära sig