Byter ämne.
Konsten, vill jag lova.
Jag älskar Oscar Wilde. Bespottad, det finns inget egenvärde i att vara bespottad. Hyllad av societeten och fördömd av societeten, har inget egenvärde. Numera kan det gå hur snabbt som helst att bli hyllad och fördömd och återupprättad av societeten eller pöbeln. Men jag gillar Oscar Wilde. Tout court. Han skrev väldigt bra. Han gick under för att han hade mer nerver och hjärta än strategiskt tänkande. Det kanske var ett hjärtlöst hjärta. Det låg en rätt bra film om Oscar Wildes sista tid på SvT Play, The Happy Prince.
Jag gillar Sinéad O'Connor för hennes brist på ironi och Oscar Wilde för hans ironi.
Och sen så vad skulle jag säga mer då - vad som helst utom kriget, NATO och koranbränningar.
Jag har knappt skrivit något alls om klimatförändringarna, tror aldrig att jag tvivlat på dem, men det var inte förrän sommaren 2018 som insikten blev lite mer akut.
Jag kanske skulle säga att det är läskigt när nyliberaler och fascister samarbetar? Att ju mer kapital de får med sig desto farligare. En av många saker de har gemensamt är att de inte står ut med konst. Jag tror att det beror på att de älskar konst men hatar den, som ett protect me from what I want.
27 kommentarer:
När jag såg rubriken associerade jag omedelbart till denna fascinerande sång av Blå Tåget. https://www.youtube.com/watch?v=ivgL1WcitJ4
Precis! Du kände igen den direkt alltså?
På en sekund.
"I am not a career writer" - jättebra intervju med Brett Easton Ellis i Aftonbladet kulturs talkshow. Han säger sanningen, det kommer ut för många romaner. Haha!
Ellis gör inte som så att han får en beställning från förlaget, leverera, och så sätter han sig ner och levererar. Det tar ofta åratal för en roman att växa fram. I Sverige och kanske USA har skrivande kommit att förknippas med nåt slags ganska mekanisk produktion, förlagen beställer en bok och författaren levererar. Och så finns det en överdimensionerat stor business med skrivarskolor och coacher som ser till att det blir en jämn och ambitiös prosa.
haha, DNF!
Den kommentaren har jag också fått, bland annat om Den skenande planeten. Det var en läsare som skrev att h*n hade slutat läsa för att den var så rasistisk.
Jag skämtar inte, kan leta upp kommentaren om någon blir misstrogen. Den skenande planeten var så rasistisk att läsaren slutat läsa.
Feminismen har lagt hämsko på den manliga vitaliteten i en tid då det råder ett akut behov av en ny Strindberg.
Varför skulle jag inte få skriva så?
Klart du får. Du skriver lite vad du vill eller hur? Själv håller jag inte med. Bl.a för att en Strindberg idag säkert skulle vara reaktionär på många sätt. Han skulle gå i spetsen mot islam, t.ex. Se det som ett viktigt krig mot vidskepelse och för västerländsk upplysning och/eller kristendom. Han hade varit emot feminismen och för att kvinnan gick tillbaks till hemmet, avstod offentliga roller och yrkesval. Troligen vore han även militarist och förespråkare av svenskt krig mot Ryssland. Strindberg hade nog kunnat skriva artiklar som attackerade Svenska Freds, likt dem vi sett på ledarsidorna. Det är vad jag tror. Svårt att veta, Strindberg är så mycket. Nej, om det finns ett behov av något är det väl en Elin Wägner, Alva Myrdal, Ellen Key, Simone Weil. Kvinnliga intellektuella med betoningen på kvinnliga. Så man jag är, tycker jag det. Sen tycker jag ju du är väldigt bra, annars skulle jag inte hänga här.
Zigge
Du har nog rätt i det, jag prövade tanken, kände lite på den som en sten man hittar på stranden, kom på att "tiden har behov av" är suspekt särskilt när det kopplas till en person, det finns många gamla texter som samtiden vore betjänt av att läsa men att upphovspersonerna upphört att existera spelar verkligen ingen roll, beträffande gamle Strimpa är jag mest förtjust i pjäserna, och i hans metafor att kvinnans hjärna fungerar som en grov gökklocka. Det sved lite när jag var ung att läsa det, tror jag tog åt mig på något sätt, men sedan dess har jag kommit att omvärdera själva hierarkin mellan kronometern (som Strindberg menade var den manliga hjärnans funktionssätt) och gökklockan. Kronometern präglas av "precision och okänslighet" (enligt bl.a Wikipedia). Nej, tusan. Då jag hellre känslig och vag.
Jo, Strindberg hade varit höger idag, det kan man nog slå fast. Frågan är lite hur han hade ställt sig till den snart hundraprocentiga amerikaniseringen. Frågan behöver inte ställas, han är död. Och "tiden har behov av" att en mer eller mindre heroisk person kliver upp på barrikaderna, för att styra tidsandan så att säga, det är tveksamt för det är ett helt nytt läge idag, för det första med rebellmodet, efterfrågan på "vågar gå mot strömmen", "vågar vara kontroversiell", varufieringen av punk så att säga, snabbheten i opinionsväxlingarna, sociala medier har en del i det här, en fråga som engagerar jättemycket ena stunden kan vara bortblåst den andra, för det andra står vissa frågor och stampar år efter år inneslutna i det digitalas aggressiva värmestuga.
Inte för att ett grovt gökur är känsligt och vagt. Men ändå.
Ja Zigge, Simone Weil, Rosa Luxemburg, men inte för att "det finns ett behov av"...
Men Weil är ju fruktansvärt mörk, alltså idealisering av lidandet - om man nu ens ska hålla på och säga "vår tid behöver den och den, varför är ingen lika bra som den och den var, varför är det ingen som/varför finns det inga förebilder, varför är allt så dåligt i jämförelse med den här storheten", osv, en seg litania som återkommer i kulturartiklar, sociala medier, och ditstädes, så kan jag inte tycka att det här är något som det behövs mer av:
"Lyckliga de vars olycka, när den tar sig in i köttet, är världens olycka i den egna epoken".
Fruktansvärt men underbart mörk.
Zigge
Jo jag tycker också det är vackert. Och hon satt ju inte bekvämt ombonad och idealiserade andras lidande, det är sig själv hon skriver om också. Lite svårt med det martyriska, men tycker inte man ska fnysa bort det. Tror dock det är ok att skratta lite.
Man måste försöka göra sig glad trots de här vidriga tiderna.
Förvånade mig själv med att gilla Tyngden och nåden. Ateist, allergisk mot martyrer... Men läser det som mörk poesi.
Z
"Lyckliga de vars olycka, när den tar sig in i köttet, är världens olycka i den egna epoken". Ja det är tungt, och man kanske får säga sublimt. Men inte ur Tyngden och nåden, utan Oordnade tankar.
Godnatt, måste nanna kudden.
Houllebecque, i Lanzarote : "det smärtsamma uppdagandet av Sveriges nazistiska förflutna". Berättaren nämner bara i förbigående en artikel i Libération. Galghumoristisk bok i stort. Men fransk media uppvisar ofta syrlig skadeglädje när sverigebilden solkas, vågar nästan påstå att det tävlas i hitta världssamvetets alla skamligheter. Kan vara ett ärvt ressentiment efter att Sverige bytte sida i napoleonkriget, ungefär lika sent och påpassligt som världskrigets omsvängning, om jag inte minns fel.
Hur som, finns betydligt mer höger bland svenska kulturkändisar än vad som märks än så länge, det är lite kontroversiellt fortfarande, apropå Stina Oscarson.
Fortfarande fler besökare från runtom i världen än Sverige. Tycker om det och utgår ifrån att ingen tror att jag är talesperson för "svenskarna". Stina Oscarson är talesperson för svenskarna, med reservation för att hon är pacifist.
Tvärtom - så kan det gå när man tycker krig är fruktansvärt långtråkigt: det svensk-franska kriget ägde rum redan 1805-1810. Ett kolonialkrig mellan Storbritannien, Sverige och Preussen på ena sidan och Frankrike på den andra.
Hur som, franska skadeglädjen existerar och det var inte så längesen Sverige var i krig med Frankrike och förlorade.
"Det är vår uppgift att upprätthålla tron på andens oövervinnelighet".
Stefan Zweig.
Es ist an uns heute.
Es ist an uns heute.
På tyska faller meningen sönder i två delar, syns det mig -
den första delen låter som en rätt mild maning, till och med "den glauben an die"... men sen är det som om Zweigs språk påverkats av det nazistiska.
unbesiegbarkeit des Geistes unerschütterlich aufrechtzuerhalten
Man kan inte göra massutvisningar till Irak efter koranbränningarna, om det nu överhuvudtaget finns ett uns av etiskt försvar för massutvisningar.
Unheard melodies are sweeter, heter det. Eller nåt åt det hållet.
Det ska vara tyst i bloggen.
Men herreminje vilken ful mening det här var
"unbesiegbarkeit des Geistes unerschütterlich aufrechtzuerhalten"
Just ja, nittitalsnostalgin. Det var lite gulligt, om det nedlåtande uttrycket tillåts, att upptäcka att det finns nåt slags nittitalsnostalgi bland en del unga människor. Men den nostalgin måste väl vara i minoritet. Finns det inte mer tjugotalsnostalgi, medeltidsnostalgi, renässansnostalgi, gamlaromnostalgi, sjuttitalsnostalgi (särskilt disco), femtitalsnostalgi, osv, än just nittitalsnostalgi?
"La nostalgie n'est plus ce qu'elle était", som sagt var.
Skicka en kommentar