Nå, skriftställarinnan har under senare tid så gott som helt och hållet skytt de förflackade kultursidorna och bara ibland gjort ett strandhugg här och där utan att bre ut den rödrutiga picnicfilten särskilt länge.
Sinnesfriden och gladlyntheten måste omhuldas. Jag vet att om jag läser en artikel à la Svelands och Wennströms om Von Trier, så kommer jag att skrika och svärja om gottköpsfeminism och ressentimentsträsk - eller à la Aros Fioretos oskuldshåla där gamla Forum och den litterära backlashens droit du seigneurdrömmar ruvar.
Men nu tror jag att liksom själsbalansen är som den ska så kan anden kasta loss.
- Har den inte redan gjort det?
- Ja det har den.
Hittade sålunda ett förtjusande initiativ, Lotta Olssons bevara-ord-kampanj, och bland de adopterade orden återfann jag några av mina egna älsklingar (exempelvis "emellertid", ett ord som framstår som svenskans förgätmigej eller kanske blyg viol).
Jag återkommer. Rubriken är tänkt som en variation av "det är ingen ko på isen". Men det märks väl.
Ja, det initiativet gillar jag också!
SvaraRaderaJag blir bestört när jag hör hur en del - som hellre svänger sig med engelska - anser att svenskan är ordfattigt.
Men jag upplever svenskan snarare tvärtom. Problemet är inte ordskatten i sig; det är att den har blivit dold, förborgad eller förmantlad för många!
Jag såg att just "förborgad" och "förmantlad" inte fanns med i Lotta Olssons artikel. Men dessa har jag "adopterat" genom att åtminstone reflektera över att de finns, även om jag inte använder dem.
Svenska Akademin har emellertid (!) förpassat "förmantlad" bortom marginalen i SAOL. Otroligt korkat måste jag säga.
he, he
SvaraRaderajag sökte på förmantlad och det här fick jag upp :)
http://www.newsmill.se/artikel/2009/03/03/endast-bloggosfaren-kan-radda-den-fria-pressen
/Anna-Lena
För många år sen var jag på en fest där ett par tog adjö med orden "vi ska be att få rekommendera oss". Det utlöste glada fnissningar. Det där paret hade verkligen adopterat ett utrotningshotat uttryck.
SvaraRaderaSjälv har jag sen länge adopterat sylta, brännvinsadvokat och baletthoppa. Tyvärr är det inte så användbart i dagligt tal. Hur ofta händer det att man kommer in på ämnet baletthoppor?
Så det är allt dags att ta lite fler ord som åtminstone fosterbarn. Får fundera lite.
Oomkullrunkelig. Smaka på det ordet! Försöker att flika in det lite överallt, bl a i mina journaler. Det fungerar om man lägger manken till. Se där, ett annat vackert uttryck som leder mig till hästhuvude. Som hästtjej tyckte jag att det var (och är) filmvärldens läskigaste scen. Själv har jag bara vaknat med en gigantisk råtta i köket. Katterna hade förmodligen släpat in det självdöda aset. Jag skrek och en av sönerna fick vara lite macho och kasta 20 cm död råtta + svans i soptunnan.
SvaraRaderaDöda människor går bra men döda djur är läbbigt!
Droska gillar jag också. Mycket trevligare än taxi eller bulle. Droskägaren är någon i stilig uniform med guldknappar.
SvaraRaderaOch arbetat i mitt anletes svett har jag f.ö. gjort idag. Ganska okvinnligt.
Droska är ett underbart ord! Men jag tänker förstås genast på hästar då.
SvaraRaderaTaxi hette i min barndom Trafikbil och taxichaffisen kallades trafikare. Helt logiskt eftersom en taxi just är en bil som går i (kommersiell) trafik.
Apropå taxi så såg jag ett avsnitt av Cold Case på TV för ett tag sen som handlade om en taxidancer på 40- eller 50-talet. En taxidancer var alltså en kvinna som arbetade på dansställen och tog betalt per dans av de män som bjöd upp henne. Fast egentligen var det förstås ägaren av stället som fick pengarna. En primitiv form av prostitution som jag förstod det.
SvaraRaderaHar sökt på ordet taxi på internet och även i vanliga ordböcker utan att få en riktig förklaring på ordets ursprungliga betydelse. Tristan! Var är du när vi behöver dig.
Du brukar ha koll på sånt här!
Många har gjort sig lustiga över dialogen i Johan Kindes "Någon sorts extas" och menat att den låter som hämtad ur en gammal Karl Gerhard-film. Men så uttryckte sig faktiskt "de unga moderna" i början av åttiotalet, fantiserande om något sorts svunnet Europa, stil och klass – fast man kom från Åkersberga. Man sade "komplimentera", "droska" och "din gamle sybarit" och citerade Keats och Oscar Wilde. Kinde far inte med osanning. Han vill inte inte heller låta påskina att hans antecedentia är en annan än den var trots att han blandar fiktion med fakta, men nostalgins skimmer inverkar avgjort på framställningen.
SvaraRaderaDet är verkligen ingen bra roman. Mög är ett annat ord. Suger ytterligare ett. Men har man minnen från perioden är det lite kul.
Ett bra ord att ta till är "palimpsest". Kan göra vilken text som helst obegriplig.
The word taxi is shortening of the taximeter cab (introduced in London in March 1907), from taximeter (automatic meter to record the distance and fare) [1898] from the French taximetre, from the German Taxameter (1890), which was coined from the Latin taxa (tax, charge) from taxo (to evaluate, to put in an order, to fix the value of a thing, to rate, to tax, to touch), from the Greek verb tasso (to put in an order, to fix the value of a thing; τάσσω).
SvaraRaderaKom förresten på att det för några år sedan fanns en inverterad form av Bingo som tidsfördriv – det gällde att hitta ett ord som bara hade EN träff på Google. Det går nog inte längre. Det blev ju också snabbt väldigt svårt eftersom sökningen blev en del av resultatet.
SvaraRaderaBingo (vid 19.20). Ressentimentsträsk.
SvaraRaderahttp://www.google.se/search?hl=sv&safe=off&q=ressentimentsträsk&btnG=Sök&meta=
Är ordet mög omodernt? Det har jag missat.
SvaraRaderaIAMB
Lokal slang, numera universellt. Toppmodernt en tid, numera på fallrepet. Ungefär som "suger getballe".
SvaraRaderaAja men... då är det väl fortfarande kvar lokalt, hoppas jag. Skånska och betydelsen "skit, skräp".
SvaraRaderaIAMB
Men "Kökkenmödding" är inte lika bra som "Mög". Det första låter som danska. Skånska, whatever. "Mög" gillar alla. Hoho.
SvaraRaderaLös teori: de saker vi inte gillar har vi döpt till saker med "å" "ö" "å" eller "uääh" i namnet. Vi har alla minnen av att tala skånska och danska med toaletten när vi har roat oss lite för mycket.
På finska droskor står det "taksi". Det gjorde iaf det. När jag extraknäckte i droskbranchen i början av 80-talet kom de lättmanipulerade taxametrarna från Halda i Halmstad. De hade räkneverk som snurrade runt som hjul på enarmade banditer. 6o-öringar var det, inga körsbär. Framkörningen var nåt på 6-7 kronor. Jag känner mig verkligen gammal ibland. Fattar inte att jag som liten snäll, blyg tjej vågade köra taxi (droska) på nätterna i Stockholm. Folk var nog lugnare på den tiden. Jag skulle aldrig tillåta min dotter att hålla på med nåt sånt! Tur att hon är för lat för att ta körkort.
SvaraRaderaFörresten hade vi ett taxireglemente, lite à la militären. Bl a skulle taxa på 5 riksdaler tagas ut om någon ville medta en sparkstötting. Jag fick aldrig köra nån spark, men cyklar kostade lika mycket och det hände då och då att cyketställen åkte på. Blir lite nostalgisk, lärde mig vansinnigt mycket om människor under de där åren. Fyllskallar, sjuklingar, barnaföderskor, folk som ville hoppa från Västerbron. Verkligen livets skola. Har nytta av det idag i mitt arbete.
Vilken bra historia.
SvaraRaderaSparkstötting, där har du ett ord som ingen använder längre.
Ingen använder Spark heller. Alltså, har du inte sett filmen "Night On Earth" av Jim Jarmusch måste du göra det apropå finnar och taxi.
Ohemult (bra ord) frossande i stereotyper. Och roligt.
Finnarna klarar ju inte av två eller fler konsonanter i början av ord. Det är konstigt. Jag gillar att finnarna kallar Chips för Sips.
Sips.
Sedan är det lite kul med varumärken som slår igenom så till den grad att de blir produkten. Jeep, Xerox och Kleenex. Fat jag kommer inte på någon svensk motsvarighet till dessa amerikanska fenomen. Billy, kanske. IKEA´s bokslukande hylla? Och Wettexduk som jag säger istället för disktrasa, oavsett fabrikat.
SvaraRaderaKökkenmödding??? Översättning? Låter som något ätbart, något luat, måhända? Får kanske lyfta luren och ringa min skånska väninna.
Skånskan är väldigt mustig, tycker jag som talar mesig stockholmska men också drillats att uttala "ä" eftersom min far stammar från nordligare landskap. Bevara dialekternas särart är ett annat behjärtansvärt ämne.
Om skånskan (och för all del halländskan, blekingskan och småländskan) har jag läst att tungrots -r:en härstammar från adeln som försökte tala som fransmännen på 1700-talet. Sannning eller skröna? Det låter ju rimligt. Och danska barn lär vara allmänt sena med talet då de liksom jag har svårt att förstå vad deras föräldrar säger. Fast tack vare TV- serien Matador har jag lärt mig att älska det danska språket. Oj, vad jag är snacksalig efter att ha tillbringat dagen i en mörk skrubb på jobbet.
Min f.d. svärmor var på bussresa och satt bredvid en finsk dam. Varje paus ville damen söpa sällvatten. En arbetskamrat till mig kokade en su silos sinka varje jul....
SvaraRaderaOch mina thailändska och kinesiska arbetskamrater kan bara inte sära "r". Det blir det där "fyla små lättöl". Fast det är fult att driva gäck med andra. Men kul...
Själv låter man ju som svenske kocken i Mupparna, det bjuder jag på:
http://www.youtube.com/watch?v=CRIwuxqKyyk
Oslagbar chokladmousse1
Tack Claes för filmtipset. Är du utifrån Berga?
Det skulle stå säga "r". Nån Freudiansk fel- eller särskrivning.
SvaraRaderaJag har en favorit: "att vara i intressanta omständigheter". (Betyder att vara gravid).
SvaraRaderaMan kan se någon framför sig som ser lite i mjugg på en gravid kvinna:
- Mmmm hmmm... intressant...
Talesätt (som del av ordspråk)
SvaraRaderaDet är ingen ko på isen (så länge rumpan är i land)
Pelle Holm- Ordspråk och talesätt.
Besserwisser
Maja
SvaraRaderaMed hänsyn till ditt påpekande tidigare idag (på min blogg) vill jag också så här på nattkröken slå ett slag för behållningen av skillnaden mellan pronomina "de" och "dem", där det förra är subjektsform medan det senare utgör objektsform.
Jag har märkt en tendens att många missar denna distinktion och skriver även "dem" som vore det fråga om subjekt.
(Maja, har idag även märkt att jag själv förväxlat formerna, men då tvärtom) :-)
Lättast väg ut från distinktionsproblemet är att helgardera med det nu hyfsat vedertagna "dom" som alltså har samma morfologiska utformning som subjekt och objekt.
rompa = svans
SvaraRaderabesserwisser 2
På tal om rompa...
SvaraRaderaKerstin Ekman har i sin trilogi Vargskinnet som delrubrik valt "Sista rompan", om jag minns rätt.
"Den stackars människan har råkat i grossess" sa Gunnar Hellström som Raskenstam om en kvinna, spelad av Agneta Fältskog, som han hade gjort på smällen. Det uttrycket är rätt kul, tycker jag. Apropå intressanta omständigheter.
SvaraRaderaTristan: knäppt, vet inte varför, men just detta med de/dem är något som får mig att gå igång. Trots att distinktionen är föråldrad (eller till och med konstruerad enkom för skriftspråket? minns inte riktigt, rätta gärna om jag har fel, har för mig att de flesta sa "di") så gillar jag de/dem.
SvaraRaderaMånga skriver nog "till de" (trots att det uttalas till dom) som en överdriven korrekthet (s.k hyperkorrektion). Men efter till, för osv. är ju de objekt. Till dem.
Claes: mög är ett fruktansvärt ord precis som det ska vara. Det låter äckligt. Gärna en renässans för mög.
Systerdyster: haha, han sa så om en kvinna han själv hade gjort på smällen alltså... Det är väldigt rogligt...
Maja
SvaraRaderaFör egen del var det första gången i mitt liv som jag skrev "Till de i..." som rubrik. Och jag gjorde det utan att reflektera.
Men det finns situationer där distinktionen mellan "de" och "dem" krackelerar lite. Se här:
A. "Vi såg på dem som gick till gruvan för att arbeta..."
B. "Vi såg på de som gick till gruvan för att arbeta..."
Om man bortser från relativsatsen (vilken inleds med "som"), så blir det helt korrekt med objektsformen "dem".
Men eftersom "de/dem" utför en handling som beskrivs i relativsatsen "som gick till gruvan..." uppstår frågan vad egentligen är korrekt form. Och jag måste säga att jag inte egentligen har undersökt detta. Men en gissning är kanske att valet beror på vad man vill betona.
Om man vill betona första person i huvudsatsen, ja då blir alternativ A korrekt.
Men om man vill betona tredje person, ja då blir alternativ B korrekt.
Vad tror du/ni?
Jag upptäckte att mina barn på över tjugo år tror att det heter cool-lugn.
SvaraRaderaVad har jag gjort för FEEEEEEEEL?
Förresten, jag tror också att distinktionen för det personliga pronomenet "de/dem" har uppstått på grund av skriftspråket.
SvaraRaderaJag råkar ha kvar den gamla klassikern "Allmän grammatik" av Ljung/Olander (sjätte upplagan 1988) och de säger kort och gott att kasusdistinktionen i plural upphävs i talspråket och pronomenet uttalas "dom".
Detta styrker väl din hypotes. :-)
Tristan: ja det försöktes väl med ett tag att allt skulle heta "dom" men det slog inte så väl igenom i de breda massorna, då de flesta har en inlärd känsla för de och dem. Och tycker att det låter vettigare.
SvaraRaderaCharlotte, jag vet inte men jag har en känsla av att "dom" har åtminstone slagit igenom i talspråket.
SvaraRaderaDet finns "folkkära" författare som Guillou och Hellström som använder "dom" även i skrift. Men de har väl inte varit tillräckligt tongivande. Hellström kör även hårt med "mej", "dej" och "sej" i skrift. Guillou gör det också tror jag.
Själv är jag kluven där. I skrift skriver jag intuitivt alltid de/dem. Medvetet kan jag någon gång skriva "dom" beroende på sammanhanget. I talspråket beroende på sammanhanget blandar jag de och dom (i subjektsform), men inte dem (!), tror jag. :-)
Ja i talspråket säger väl de flesta dom, fast det finns de som säger dem. Dem är lite gulliga.
SvaraRaderaAhhhhhh... jag menar förstås Hellberg och inte Hellström, återigen. :-)
SvaraRaderaCharlotte, säg att du medvetet skrev fel! ("Dem är lite gulliga") :-)
Vänligen
Språkpolisen
Claes: Johan Kindes roman har jag missat, men den låter väl värd läsning. "Din gamla sybarit", o ja... Det skämtsamma glåpordet minns jag mycket väl. Det var sådär det lät. Ack ung-gom, vad det rullade.
SvaraRaderaEn annan artist som skrivit en roman (och för övrigt blev njuggt bemött av kritikerna) är Jon Jefferson Klingberg. "Jag tror vi behöver prata faktiskt". Det är ingen tillbakablick utan en samtidsskildring, jag tyckte den var verkligen bra. Ska komma på franska också.
Tristan språkpolisen; vad gör du med mig annars? Blir det handbojor? :-)
SvaraRaderaTristan: hahahahaha...
SvaraRaderaMen blev det rätt med sejen den här gången?
En anledning att fortsätta stava "säg" är att släktskapet med sägen, saga, utsaga m.m ska synas och bevaras i skriften även om den blivit allt vagare i talet. Samt att verbböjningen ser mer symmetrisk ut (sagt).
Det gör det ej om man stavar säj.
Å andra sidan kan det vara ett argument mot varje stavningsreform, och då kan det till slut bli som med franskan - ett talspråk som är enormt annorlunda från skriftspråket (till franska skolbarns förtvivlan).
Jag tycker säj är rätt snyggt, emellertid.
Charlotte R:
SvaraRaderaoooouuf, nu börjar det hetta till här, avancerat så det förslår
He he...
SvaraRaderaMaja, ja, om vi talar om "sej" som i "sig". Annars är du rätt i "säj" som i "säg" även för Hellbergs (!) vidkommande.
Charlotte, du kommer att oavkortat förpassas till straffkolonin Grammataltraz med en from förhoppning om att du kommer hel därifrån!
Nu är det ut i solen som gäller...
Det var för väl att Charlotte får förbli oavkortad iallafall.
SvaraRaderaGrammataltraz... snyggt!
(Timpendlar mellan trädgården och inomhuset)
Hej Maja!
SvaraRaderaSnubblade just över detta intressanta inlägg i din blogg och inser att du förväxlat mig med Sigge Sigfridsson (?). Känns viktigt att förmedla eftersom jag reagerade ungefär som du då det begav sig i våras. Lycka till med allt du sysslar med!Ser fram emot att läsa dig i framtiden också. Mvh Sigge Eklund
http://lundgrenmaja.blogspot.com/2009/05/sykofanter.html
Ser nu att du återkommande attackerat mig i din blogg, i tron att jag är Sigfridsson. Jag har hittat tre rätt aggressiva inlägg hittills. Kanske en rättelse är på sin plats?
SvaraRaderaNotera att jag inte på nåt sätt är upprörd. Sånt här kan hända den bäste och jag är stor beundrare av det du skriver.
Mvh
Sigge
Alltså DENNA Sigge: www.siggeeklund.se
PS. Ser nu att ett av inläggen faktiskt handlade om mig- och din ilska över att jag byggt en sajt där man kan diskutera dina, mina och andras böcker. Återstår dock två inlägg där du uppenbart förväxlat mig med hennes bästa vän Sigge Sigfridsson.
SvaraRaderaOj... Jag ber hemskt mycket om ursäkt.
SvaraRaderaJag ska ändra - och lägga in en not om förväxlingen. Återkommer å det snaraste.
Tack! No worries.
SvaraRaderaKändes viktigt att påpeka felet eftersom jag engagerat mig rätt mycket i Monica Antonssons situation. Precis som jag engagerat mig i Carina Rydbergs, din, och (inte minst) Lars Noréns:
http://www.bonnierlyrik.se/ForumPostList.aspx?topicId=91
Sigge: tack själv.
SvaraRaderaMär det gäller Norén kan jag inte vara opartisk, eftersom bemötandet (trots en del sura kommentarer) blev så olikt reaktionen på min bok. Samtidigt har jag inget emot att Myggor och tigrar är mer oroväckande, på många sätt.
Nu är missförståndet uppklarat iallafall!
För att löst anknyta till Kinde – Johan Klings "Människor utan betydelse" som kom i början av året tyckte jag däremot var riktigt bra.
SvaraRaderaKopplingen är att han var med och startade Ratata. Har för mig att jag såg Sigge EKLUND hylla den i en morgonsoffa i TV. Kan bara instämma.