Not so easy, meh!

Tretton elever väger mer än fem.
Skolan har talat med eleverna om vikten av att följa hissreglerna och ska gå ut med förtydligande angående hissåkandet.



Vad är skillnaden mellan bah! och meh! ?
Åtminstone på svenska uppfattar jag meh som mer invändning än gäspning - det är en tvetydig interjektion, har jag förstått: kan både betyda "intresseklubben antecknar" (som bah) men även: nämen, nä, va, tra på trisser som man sa i Stockholm på... trettitalet.
Videon blev grytlappsstor, tanken var att den skulle vara luxemburgstor.

En ding ding värld

Jag har mycket att göra och är lite efter med allt. Översättningen och förberedelserna inför höstens kurs på Södertörn. Det känns roligt alltihop men som sagt var, jag är lite sen. Så nu måste jag jobba på.
Så vart tog resten av inlägget vägen? Det blev konstigt fokus på det. Jag ber om ursäkt till er som hunnit skriva kloka kommentarer.

Det är inte som om ingenting hänt

Ungdomar som överlevde Utöya klarar inte av skolarbetet. Här.
Nej, hur skulle de kunna gå i skolan nu? Är det verkligen någon som redan förväntar sig att de ska kunna det? Det var nyss. Det var en händelse som ingen kan bearbeta eller leva med.
Det ringer in, jaha? Jaha, det ringer in, jaja.

Hiss-Hades

Jag kan bara inte förmena er detta monster. En ond robot säger "elevator music". Det är begripligt om ni vill slänga er på fy-fan-stäng-av-knappen direkt. Men vänta åtminstone tills ni har hört den onda roboten. Jag lutar åt att det är Hiss-Hades själv.

Rymdskrot och självantändning

Det är inte metaforer. Det är
VERKLIGHETEN.

här och här.

Piero Terra di Ontano

... eller är jag inspirerad av Per Ahlmark? (jfr inlägget nedan). Det måste kännas snopet att vara Piero Terra di Ontano. Först massakrerad av sossarna, sen stjäl sossarna fp:s politik och himlar med ögonen, och vad händer då - moderaterna stjäl sossarnas image som arbetarparti och fp vill ju inte framstå som alltför fjösiga i det läget, så de tuffar till sig och kapar lite högerfrågor, och vad händer då - Piero Terra di Ontano känner sig helt avlövad. Personligen avlövad. Som om en jätte grabbat tag i stammen och skakat om. Alla löven ligger på marken och ingen bryr sig ens om att sparka runt bland dem. Så han måste dra igång nåt. Så här får det ju inte gå till, liksom. Han börjar först lite lätt med att hämnas på vänstern, som gjorde livet så in i helvete surt på sjuttitalet, och sen tar han itu med Carl Bildt, vars oljiga järnnäve ruskade av de sista löven från socialliberalismen på typ 80-talet och framåt.
Nä, det kan inte vara lätt. Att vara Piero Terra di Ontano. Men man är alltid själv skapare av sin egen olycka.

Funktionell infernohiss

Nästa steg i denna successivt sig självframkallande hiss-historia skulle kunna vara att placera någon i den. Problemet är bara att de som röstat fram infernohissen kan ha invändningar mot vem jag placerar i den, det kanske är någon de gillar. Men jag vill inte ordna omröstning om vem som ska placeras i hissen eftersom det skulle bli nätmobbing. Utan det är jag, självsvåldiga jag, som ska bestämma det.
Det blir Carl Bildt.
Delvis inspirerad av Jonas Thentes eminenta blogg (man använder aldrig ord som skandal och mirakel i urvattnad överförd bemärkelse utan endast bokstavligt, även om det är betydligt värre att skända mirakel).
Det blir inte en folkpartist. Det blir Carl Bildt.

Foutre Dieu! 2

Så gott som varje novelltitel i Nelly Kaplans samling är en oöversättlig ordlek.
Jag klagar inte.

Dagens citat

Ja, visserligen landstiger man på månen, men ingen verkar intresserad av det bultande människohjärtat. Det där tycker jag är bra. Det är ett fragment av Marilyn Monroe, vars Fragment, dikter och dagboksanteckningar kommer ut på svenska i dagarna. Jag har inte läst den engelska utgåvan. Men jag har sett några citat på svenska här och där och har gillat det. Johan Hilton i Expressen kallar det förrädisk litteraturpornografi, och Jenny Tunedals recension i Aftonbladet - "en sådan kvinna är ofta mycket ledsen" o.s.v o.s.v - ger ungefär samma intryck av... tidstypiska kulturmalar som kretsar kring en låga, kanske? Båda recensionerna är nedlåtande och fäster störst vikt vid att ta avstånd från olika manliga läsare.
Fragmentet ovan är inte alldeles sant - det är inte så att ingen är intresserad av det bultande människohjärtat. Till exempel i Sverige idag, så är det jättemycket som handlar om kärlek och indignation och bultande godhet. Ibland så har jag en annan smak än den gängse, och det som stundom uppfattas som autentiskt, sant och okonstlat som okarvat trä, kan jag tycka är en alldeles för lättvindig svada. Men fragmentet om månen och hjärtat tycker jag om, och adderar ett sprillans nytt fragment själv: Hjärtat på kroken är en sak, hjärtat på den elektroniska kroken en annan.

* * *

Glöm nu inte att rösta fram en infernohiss. Man behöver inte lyssna på varje låt ända till slut. Att gradera hissarna kanske är lite för mastigt, det räcker med att välja vilken musik som är värst. Eller vilken musik som låter mest skum, och skulle passa bäst i en hiss till helvetet.

Tillägg: den som inte vill/törs/ids lyssna på musiken kan till nöds nöja sig med att rösta på den visuellt läskigaste hissen, även om det är lite, lite synd eftersom jämförelsen mellan de olika styckena är en del av det hela.

Infernohissen

Here we go. Rösta på den värsta. Gärna med motivering. En samlad bedömning av musik och bild, men mest av allt gäller det musiken. Vilket av dessa stycken leder snabbast till helvetet? Gradera dem gärna: på första plats den muzac man skulle stå ut med kortast tid instängd i en hiss, andra plats näst kortast tid, och så vidare.

1: 2:  

3: 4:


5: 6:


7: 8:

9:

Aaaaarrgh neeej det är en kolsyrepatron!

Akta er för att fastna i den här. Det kan vara dags att rösta på den värsta hissen och muzaken snart. Vilken av dessa hisslåtar tror ni skulle bli outhärdlig snabbast i just den specifika hissmiljön? Ett klassifikationsproblem har uppstått: Herb Alperts Spanish Flee är inte muzac. (Man kan nog få panik av att fastna i en hiss där Spanish Flee upprepas också, tillika av Schuberts kvintett i C Dur, och givetvis även i en alldeles tyst hiss eller en med bara lite diffust elektriskt surr där det inte ens finns någon gemensam muzacfiende som de instängda kan rikta sina aggressioner emot i stället för att ge sig på varandra). Men det är i alla fall högst förbryllande att nån gjort en video med hissar och lagt ut den på YouTube med Herb Alperts låt och påståendet att den skulle vara elevator music. För oavsett om man gillar Spanish Flee eller ej, själv tycker jag att det är en alldeles utmärkt bit, så stämmer den inte med konceptet muzac. För det första är det knappast bakgrundsmusik. Det pockar den alldeles för mycket på uppmärksamheten för. För det andra är den totalt onyttig, och uppviglar snarare lyssnaren till att ge sjutton i allt (arbete, konsumtion, korrekt beteende ) och istället leka och vara karnevalisk. Som här (mille grazie Johnny). Så när det gäller omröstningen om värsta hissen så utgår Spanish Flee. Men det finns ju en del andra att välja mellan. Och några till lägger jag väl ut. Jag tänkte som sagt krympa dem från början, och lägga ut dem på rad för att underlätta omröstningen, men det lyckas jag inte med så det får bli på det här sättet i stället.

Fragment om foliehatten

- Låter som nåt sånt därnt konspirationsteoretiskt hehehe...

Två i köket här på Solidaritetshuset pratade.

* * *

Hisstemat: man blir snurrig av det. Jag kanske borde varna känsliga.

* * *

Ska man ta på sig en foliehatt bör det av allt att döma vara en foliehatt som skyddar från folkpartister.

* * *
Foliehatten är en riktigt rolig metonymi. Om det nu inte är en synekdok, jag brukar blanda ihop de där. En metafor är det i alla fall inte. Nej nej, det är ett exempel på pars pro toto: delen för det hela.

* * *

För den som inte känner till uttrycket: foliehatten symboliserar en milt uttryckt knasig konspirationsteoretiker. Någon som är rädd för inbillade signaler och manipulationer från utomjordingar och som tar på sig en hatt av foliepapper till skydd. Sorgligt, gulligt, fantasifullt, det används som en mjuk smädelse på nätet, man kan knappast kalla det för ett påhopp att kalla någon för en foliehatt. Lite förlöjligande, jo.
Ibland utvidgas bilden till att även omfatta alla stackare som vill göra motstånd mot det osynliga och det outtalade som finns men som det inte går att göra något åt. Till exempel smygnatofieringen.
Där lär folkpartister ligga i frontlinjen.
Och de borgerliga medierna knappt ens undersöker eller debatterar saken. Om man känner till provbombningarna i Norrland till exempel, så beror det antingen på ren slump eller på ett mycket aktivt och medvetet letande.

* * *

Inlägget om skillnaden mellan kritik och indignation på copyriot: får mig att tänka på den affekterade sentimentalitet med vilken den borgerliga kulturmedievänstern gärna avhandlar fenomenet tiggare.

* * *

Jag är inte indignerad på folkpartiet. Jag hatar folkpartiet.
Jag älskar tystnad. Men jag hatar de borgerliga mediernas tystnad om centrala och viktiga saker.

Hermetiskt stängd:



... men muzacen ger uppebarligen aldrig upp.

Den fasansfulla hissen

... fortsätter pampig och mystisk.



Den tycks ha kommit ner i lobbyn...

Bra låt för ena räliga hissar

Det här råkar vara en låt jag gillar. Jag tänker på partyhattar när jag hör den.
Nu är det förvisso söndag idag. Ateistiskt söndagsparty med tillbörliga partyhattar på diverse vederbörande.

För svårt

Den här begriper jag inte. Är det satir?

"If you like it, LIKE it"

Dagens citat

Megafoner förvandlar en demonstration, oavsett de verbala budskap som kommuniceras, till en manifestation av diktatur. Någon dikterar bokstavligen ett budskap, de övriga repeterar.
Rasmus Fleischer, Det postdigitala manifestet

Lundgrand

Inte fan är jag ett neutrum.
Skrev understundom som en gubbe när jag var en tvärhand hög.
Men ett neutrum? Petite moi?
Knappast.
Men jag ska sluta svära.
En ambition sedan länge.
Svordomar bör hålla sig till det talade språket.

(Lundgrand var en rätt vanlig felskrivning av mitt namn i Neapel. Tilltalar min hybris. Nåt det där med att inte göra sig mindre än man är, osv)

Viktigt

Fängslade journalisterna i Etiopien skulle granska Lundin Oil, enligt ETC.

”För att förstå vad vi försökte uppnå, läs Kerstin Lundells bok som publicerades av Ordfront förra året”, står det i brevet.I boken Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika beskriver ekonomijournalisten Kerstin Lundell hur oljebolaget bidragit till övergrepp mot civilbefolkningen i sin jakt på naturgas i Ogaden, den region som Schibbye och Persson försökte resa in i tillsammans med rebellrörelsen ONLF. Kerstin Lundell avstod själv från att resa till Ogaden av rädsla för att råka illa ut.
Brevet har skickats via den svenska ambassaden i Addis Abeba och är daterat den 12 augusti, en knapp månad innan de båda journalisterna åtalades för terrorbrott och illegal inresa. Det är skrivet på engelska eftersom all korrespondens till och från svenskarna granskas. Martin Schibbye skriver att han mår bra efter omständigheterna.

Mer om detta
Här.

Vad gjorde ni?

11 september 2001 stod jag i presentboden på Nationalmuseum med min syrra Kajsa; min syrra Lena var lite sen. Vi skulle leta efter födelsedagspresent till mamma på hennes 70-årsdag. Museernas bodar brukar vara bra när man letar efter presenter, så vi skulle gå en runda med början på Nationalmuseum.
Lena dök upp och var omskakad. Hon berättade om Twin Towers. Jag har för mig att vi bad henne upprepa några gånger, "vad då, TVÅ flygplan?"
Med självhypnos kan jag återvända till känslan av obegriplighet.
Vi står mellan montrar. Smycken och små statyetter bakom glas. Min syster berättar att hon på TV sett flygplanen krascha i tornen.
Det här året, 2001, turnerade jag som ett jehu i Sverige. Jehu om man vill associera till Eriksgata. Annars kanske skottspole är en bättre liknelse.
Ifrån Ystad till Haparanda. Pompeji hade gjort succé och jag gjorde cirka ett scenframträdande i veckan. Överdrift? Knappt, ibland var det två i veckan. Under sommaren hade det varit kravaller i Göteborg. Chock. Jag hade inte en tanke på att snabbt producera en ny bok efter Pompeji. Jag gillar inte Litteratur. Det mesta av mitt skrivande var då utomlitterär kommunikation av olika slag. Försvara försmäktande fångar, ack kvinnan... Men om någon påstår att mitt guldhjärta inte är politiskt, så kommer jag att mörda på allvar.
Jag skrev en del i tidningen också. Håkan Jaensson var kåt fortfarande, även om han flyttat över det mesta av sin specifika ormen khan-flirtighet på andra så var det ett veritabelt elände.
(Jo, jag brukar testa med att skriva in mig själv istället - jag skulle inte ta illa upp. Jag tycker att man ska säga vad man tycker, helst lite rakt och rättframt sådär och inte ur ett tillkämpat "myndighetsperspektiv").
Göteborgsmässan hösten 2001 - om jag inte minns fel satt jag på tåget ner till Göteborg när den offentligt proklamerade tysta minuten ägde rum. Tåget stod stilla under en minut. Jag tyckte att det var tramsigt och irriterande. Jan Guillou (som jag inte hatar på något vis, han ägnar sig åt den nästan omöjliga uppgiften att vara intellektuell i Sverige, dessutom menar jag att Ulrika Kärnborg ska sluta tafsa, på allvar anser jag så: en precis lagom halvdjup karriärfeminist bör åtminstone kunna ta frågan på allvar, alltså huruvida det är mer ok för unga blondiner att smeka äldre herrars underarmar än tvärtom) stormade under den minuten ut i protest från mässhallen, och jag tycker att han hade rätt i sak. Om man ska hedra dödsoffer med en ovanifrån proklamerad tyst minut, en politisk tyst minut som det fattats myndighetsbeslut om, så kommer man inte förbi den makabra uppgiften att räkna lik, och hur man än vänder och vrider på siffrorna så är det svårt att få det till att just amerikanska civila dödsoffer skulle vara flest.
(Jag tror det var 2001 jag skulle ha läst på Aftonbladets scen - inte bjuden till Bokmässan med Bonniers, blev lite förvånad men de tyckte nog att försäljningen räckte, däremot med Aftonbladet men - om detta nu inte var året efter, men jag tror inte det - Aftonbladets scen var det året ett blaffigt hjärta, jag tyckte det var obehagligt att det där bara fortsatte, ormen khan signalerade med blicken och Pelle Andersson blev upprörd, så jag hoppade av.
Är det moraliskt försvarbart att skicka kärleksbrev till gifta män som är ens chef? var en fråga jag fick i DN:s chatt några år senare alltså hösten 2007 och jag svarade att jag tog på mig ansvaret för detta och nej, det är inte moraliskt försvarbart. Det var en av få läsarfrågor som DN censurerade. DN har nämligen en viktig roll när det gäller att bestämma vad som har hänt och vad inte. Senare försökte DN sopa igen spåren genom att hänga ut Stig Larsson och hylla Knausgård).

11 september. Vad gjorde ni när ni fick höra om Twin Towers? En gång i tiden var det livliga diskussioner här, lite sorgligt är det ju att så många har stuckit - nu senast någon som har ryckt i sin egen plupp och försvunnit. Allt är mitt fel - jag tänker aldrig upphöra med att ta på mig ansvaret för allt. Men som någon form av "nu stryker vi ett streck över det här och går vidare" inbjuder jag härmed alla som vill och törs (ehhh...) att berätta om de minns när de fick höra om Twin Towers.

Helt okrisigt

- Jag är sugen på dom där rosa brallorna. Och sen en olivgrön tröja till....
Man cirka 35 till en annan på en lunchrestaurang i Liljeholmen. Längtansfullt tonfall.
Inget att retas för. Har jag retats då? Nej.

Det det kanske har varit väl mycket Yang i bloggen ett tag. Men vilken Yang? Lemmy som sjunger Capricorn (kanske sjunger han om mig): jag tror att han inspirerats av Gérard de Nervals dikt El Desdichado (ungefär den arvlöse):

Je suis le ténébreux, — le veuf, — l'inconsolé,
Le prince d'Aquitaine à la tour abolie :
Ma seule étoile est morte, — et mon luth constellé
Porte le soleil noir de la Mélancolie.

(Den ska finnas i översättning av Kristoffer Leandoer och Kennet Klemets, inte hittat den på nätet).

Alldeles ogift är Lemmy. Det finns en stor skillnad - ja, det finns flera. Unga läckra gossar hänger inte som ekorrar kring min hals, jag skulle bli djupt generad om de försökte. Knarket är en skillnad också. Annars - tja.

Men jag är rätt lat för tillfället. Dags att slutspurta med översättningen och förbereda höstens undervisning, men egentligen vill jag helst vara ute och lapa sol med tanke på att det kan dröja innan den visar sig igen.
Lazy Woman's blues. Blanche Calloway och Louis Armstrong.

Minnas fotbolls-VM

Skriv upp att jag blev besviken när Mexiko åkte ut. Jo, jag tittade på VM i damfotboll i somras också - matchen mellan Sverige och Japan. Och jag tyckte att japanskorna var fantastiska: fair play, schysst teknik. Jag är ingen särskilt bra patriot - jag hejade faktiskt på Japan. Det är orimligt att heja på något annat lag än det som spelar roligast fotboll och använder minst fula trick. Orimligt. Så är det med det. De facto.

Strictly for informational reasons

Reklampaus

(favorit i repris, I know)

Pausmusik