onsdag 20 juni 2012

Block That Metaphor

Klasshat är en litterär attityd. Symptomet kallades för negativ uppbygglighet av ett par danskar i en bok för några år sedan. Det subversiva modet som inte chockerar någon, eftersom det inte är subversivt utan just ett mode. En omedelbar och ständig medvind brukar inte möta det som är nyskapande. Jens Liljestrand tjänstgjorde med en aning pliktskyldig upprördhet på Jönsons böcker, för att det hela inte skulle bli allför uppenbart. Idag skriver Jönson, förmodligen byxis inför tanken att ha stött sig med Akademien, att han aldrig haft för avsikt att utpeka Tranströmer som klassfiende. Han ville bara "rekontextualisera" Nobelpristagarens poesi. Han skriver även att han "aldrig skulle använda ett ord som underklass utan citationstecken eller kursivering". Så varför använda det alls? För att det går hem, givetvis. Våldspornografi för en pseudovänsteristisk medelklass med stor vana vid att läsa mekaniska och poserande böcker, och som älskar uttryck som "rekontextualisera". Till och med Åsa Beckman applåderar.

Ty i deras mun är intet visst
Deras innersta är fördärv
En öppen grav är deras strupe
Sin tunga göra de hal.

61 kommentarer:

  1. Tack för morgonens smilbandsövning, Maja.

    "Johan Jönson" är ju inte bara en hejare på att rekontextualisera och begagna föregivet oskyldiga barnhanddukar; han kan även revidera sina egna uttalanden förhållandevis fritt och lätt tack vare sin noggrant avlagda språkmaterialistiska trosbekännelse. Allt efter hur landet för tillfället ligger och de byiga midsommarvindarna råkar "blåsa" kring kvarteret Rådstugan och palatsen vid Högvaktsterassen.

    Så mycket för den radikalismen. Och hela den inhemska kåren applåderar, som sagt, lite slött.

    Vilhelm Ekelund kallade dem kort och gott för koprofager, vill jag med ens dra mig till minnes?

    SvaraRadera
  2. Ola K,
    Så är det. Det är inihelvete tråkiga böcker fulla med språkmaterialistiskt lingo och kokett koprofagi. Dysterhet är inte samma sak som allvar.

    SvaraRadera
  3. Det där var riktigt bra.
    Läste Jönsons text innan ditt inlägg och insåg efter några rader att det handlade om en kökkenmödding.

    SvaraRadera
  4. "Jag är fast övertygad om att idel ont kommer av alltför fasta övertygelser".

    Jag försöker undvika att tala om politik när jag träffar människor, men jag stöter ju på män som har en röd stjärna på kavajslaget eller kvinnor som är fast övertygade om att alla är offer för det patriarkala tjyvsamhället. Visst. Efter en stunds resonemang landar det ofta i att man nog inte vill ha väpnad revolution eller planekonomi eller kvoteringar som rör en själv, man är bara lite arg, och det är ju bra. Han med den röda stjärnan på kavajen – snyggt – är bara så övertygad att han är mer solidarisk än alla andra. De andra är fascister. Jag har fel jämt.

    SvaraRadera
  5. Såna komplimanger är alltid en aning tveeggade - "Det DÄR var riktigt bra".

    SvaraRadera
  6. Två tungt vägande röster i enkäten!

    SvaraRadera
  7. Haha. Som om du skulle skriva strunt för det mesta, men DÄR fick du till det. Så var det inte menat.

    SvaraRadera
  8. Oavsett om Jönsson skrivit artikeln av rädsla för Akademien eller ej, så tycker jag att han har rätt till sina invändningar mot Tranströmers metaforer; att metaforerna ofta hämtar sina bildled från en relativt trygg, klassiskt bildad och harmoniserande tjänstemannaklasstillvaro: sorgegondoler, romanska bågar, pianostycken, schubertiana och så vidare.
    Jag tror att liknande kritik framförts tidigare kring Lars Noréns dramatik på 1980-talet om borgerliga familjer.

    SvaraRadera
  9. Claes: skojar bara. Men precis, kan låta som komplimangen: "Vad PIGG du ser ut!!??"
    MJ: jo det stämmer. Och uppvaknandet är helt enkelt inte ett fallskärmshopp från drömmen.

    SvaraRadera
  10. En annan observation är att tillskyndarna av Johan Jönssons poesi ofta är mer intresserade av kontexten kring den och tillskriver poesin värden den inte har därför att den befäster en i deras ögon korrekt världsbild.

    Och det är i sin tur okej, eftersom ju inget aldrig någonsin får tas ur "sin" kontext.

    Eller fick, måste jag ju nu skriva, eftersom Jönsson själv kränger sig ut och in och börjar svamla om re-kontextualisering.

    Vad skulle hända om man re-kontextualiserade hans egen poesi? Är det då ens frågan om poesi längre?

    SvaraRadera
  11. Nu måste jag svara mig själv, trots att jag har lite bråttom:

    Jönsson behöver inte oroa sig.

    Poesin han skriver kommer med färdig kontext och allt, det är ju därför böckerna är på tusen sidor.

    Kanske kan man, i skönt språkmaterialistisk anda, konstatera att han materialet för hans poesi är själva kontexten? Kontextualiserad poesi, låter det nåt?

    Äsch, nu dummar jag mig.

    SvaraRadera
  12. "Vad pigg du ser ut". Åh, de där komplimangerna som får en att fundera. "Du ser ut precis som förr". Eller att man gör ett "ovanligt bra jobb" på en grej. Bra eller dåligt?

    SvaraRadera
  13. jag undrar om någon av er bevistade paneldiskussionen i nässjö som liljestrands och jönssons texter handlar om?

    och om inte, hur kan ni vara så tvärsäkra på att jönssons bara kryper för akademien? om det nu är så att han inte har kallat tranströmer för klassfiende bör han väl vara i sin fulla rätt att påpeka detta.

    jag ser inga tecken på att han relativiserar sina egna ord i språkmaterialismens namn, snarare handlar väl hans text om att tala klarspråk om vad som faktiskt har blivit sagt.

    jönsson har dessutom helt rätt i att tranströmers metaforer ofta är konnoterade till klassisk bildning snarare än något tidlöst allmänmänskligt, och jag tycker att det finns en poäng i att diskutera detta i en panel om poesi och politik.

    för övrigt ser jag inte vilken relevans cg:s skildring av sina triumfer i diskussioner med politiskt naiva ungdomar skulle ha i det här sammanhanget. även om jag inte är förtjust i jönssons dikter, eller i den språkmaterialistiska skolan så som den ser ut i sverige idag, så tycker jag att det är tydligt att jönssons politiska ställningstaganden har djupare och mer genomtänkta grunder än ett koketterande med "snygga röda stjärnor".

    SvaraRadera
  14. jgfgfgff: du har helt rätt i det mesta du säger där menar jag - för övrigt är det alldeles för enkelt eller snarare billigt att knipa poäng genom att haka i en allmän avsky mot vänstern, eller misstänkliggöra allt engagemang/all politisk vrede, osv. Eller att blanda ihop en poet med ett trött etablissemang som applåderar lite för lättvindigt. Så min koppling till "negativ uppbygglighet", provokationen som mode, i det här inlägget var egentligen ganska ytlig.
    Jag var inte med i Nässjö, och självklart är det fel att påstå att Jönson pekade ut Tranströmer som klassfiende (som Liljestrand gör) om han inte gjorde det, och rätt att han säger ifrån mot det och förklarar vad han menar.
    Och jag tycker ju faktiskt att Tranströmer är en aning överskattad. Det måste man ha rätt att säga, liksom det måste vara möjligt att påpeka att "allmängiltighet" i det här fallet använder mycket klassiskt borgerlig rekvisita.

    Beträffande hatet, så vill jag lägga till att om jag har råkat moralisera över det så har jag gjort fel - eftersom det händer att jag själv hyser ett mycket kraftigt hat.
    Lösryckta meningar som valsar runt - det har jag förresten varit med om själv - säger aldrig allt utan blir förenklingar.
    Nej, egentligen är jag förstås sur på Jönson för att han avfärdat Myggor och tigrar. Varför inte hosta upp lite klarspråk? Varför inte lite öga för öga? Och så gillar jag inte riktigt språkmaterialismen. Och menar att (även om detta blir tjatig upprepning) det är skillnad mellan vad en man kan ta sig rätten att skriva, och en kvinna (för övrigt tror jag det stämmer som någon - Babbis? - kommenterade (under inlägget "Öfverklassgeneratorn, och så detta med Lenin") att en poet med ett icke svenskklingande namn eventuellt inte hade kunnat tillåta sig motsvarande våldsfantasier och ändå bli nominerad till Nordiska rådets pris. Men då hamnar diskussionen i djungeln klass-kön-etnicitet och går kanske vilse.

    SvaraRadera
  15. Klasshat ÄR en litterär attityd - också. Tycker inte kopplingen till "negativ uppbygglighet" är långsökt. "Våldspornografi för en pseudovänsteristisk medelklass" - det är vasst, som gammal aktivist kan jag gilla det.
    Glad midsommar.

    SvaraRadera
  16. Jag vet inte vad som skulle vara mer "tidlöst allmänmänskligt" än klassisk bildning. Jgfgfgff – fick jag med alla f och g:n? – kanske har några bra förslag…

    Willy Lorens

    SvaraRadera
  17. Willy: Jag vet vad som skulle vara mer tidlöst och allmängiltigt, men vad säger jag inte (än). Men bildningsföraktet och den överdrivna uppvärderingen av popkulturen som funnits inom vänstern tror jag är på väg att klinga ut. Det är bra i så fall (inte kul om smockan hänger i luften bara någon nämner Proust). Se även mkt intressant diskussion om saken under "Överklassgeneratorn, och så detta med mannen med den långa skinkan" (Dalis tavla är ett typiskt fall av negativ uppbygglighet som nästan fick mig att tappa tron på vuxenvärlden när jag var liten, "jag vill aldrig bliva stur", men idag gillar jag Dali - jag måste alltså ha vulgäriserats sedan jag var barn).
    szigge: tack, men du behöver väl inte kalla dig gammal - det gör mig uråldrig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som aktivist är man pensionär redan vid tjugosju.

      Radera
    2. haha, men du bryter den trenden?

      Radera
    3. Nä jag är ganska försoffad.

      Radera
  18. Apopå Dali:

    http://www.dn.se/ekonomi/man-spatserade-ut-med-miljontavla-av-salvador-dali

    Tavlor ska inte kosta en miljon kronor, det borde sättas ett tak, i så måtto är stölden en bra sak. Mest överskattade konstnären idag är dock Joan Miro. Han är inte ens bra.

    SvaraRadera
  19. Kort sagt: "stora män" vördas hur mycket de än snuskar sig.

    SvaraRadera
  20. Maja: tack för förtydligandet, det hade undgått mig att jönsson avfärdade myggor och tigrar. det förklarar tonen i inlägget, som jag inte riktigt begrep. detta är något jag uppskattar med bloggtexter: formen tillåter att man blottlägger de personliga motiv som ju ofta, kanske alltid, ligger bakom ens offentliga åsikter - i andra sorters publikationer kan dessa mestadels bara anas.

    dessa (illa) dolda sårade känslor tycker jag verkar vara ovanligt presenta i klasshatsdiskussionen som bubblar här och där just nu. anledningen till att jag själv engageras i den - så till den milda grad att jag nu lämnar den stumma bloggläsarens trygghet - är, föga förvånande, att jag själv bär på ett klasskomplex i form av ett avundsjukshat mot dem som är "födda in i kultureliten". jag tror att denna känsla av att vara dömd för något man inte kan rå för, om det så är klassiskt bildade föräldrar eller bristen på klassisk bildning i barndomshemmet, präglar båda sidor i debatten. och jag tror att det är viktigt att hejda sig här, och inte tillskriva sina egna känslor alltför stor allmängiltighet.klassanalyser som är alltför djupt rotade i den egna avundsjukan tenderar att bli så personliga att de inte säger något om någon annans situation än den egna. så tycker jag tex är fallet med kristian lundbergs texter: som skönlitteratur har de sina förtjänster, men när k. lundberg skriver om barnfattigdom med utgångspunkt i sin egen uppväxt gräver han ner sig för mycket i sitt eget trauma för att lyckas få en överblick över fattigdomen i det nutida sverige.

    Willy Lorens: tolkar jag dig fel, eller har du läst mitt inlägg som om jag hävdar att allmänmänsklighet och tidlösthet är något eftersträvansvärt i poesi? det var absolut inte min poäng. jag återgav bara jönssons resonemang, som ju gick ut på att tranströmers poesi oftas PÅSTÅS besitta dessa två egenskaper, medan jönsson alltså hävdade av tranströmers bildspråk är hämtat ur den historiskt och socialt specifika klassiska bildningens kontext.

    att den klassiska bildningen inte skulle vara just detta (historiskt och socialt specifik) låter i mina öron absurt. eller kanske ville du poängtera att klassisk bildning bör eftersträva en kunskap som är just tidlös och allmänmänskligt? faktum kvarstår dock att erfarenheten av och tillgången till klassisk bildning är allt annat än allmänmänsklig, och att de tranströmerbilder jönsson tar upp som exempel (sorgegondoler, romanska bågar, pianostycken) inte slår an en sträng hos alla människor. exempel på mer tidlösa och allmänmänskliga motiv är absolut inte svåra att finna - hat, avundsjuka och våldsfantasier är några exempel, vilket jag också tror är anledningen till att klasshatsdebatten engagerar så många.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jgfgfgff : Du återger bara Jönsons resonemang, säger du, men det är du och inte han som ställer klassisk bildning mot ”något tidlöst allmänmänskligt”. Tvärtom säger han så här om Tranströmers referenser till bildningsarvet: ”Men jag sa ingenting om att dessa referenser skulle vara ’svåra för underklassen att ta till sig’, som Liljestrand påstår, eftersom jag inte tror det.”
      Vidare ger du exempel på hat och avundsjuka som mer tidlösa och allmängiltiga motiv än bildning, men vem har pratat om bildningen som ett m o t i v för poesin? Inte jag i alla fall. Det är möjligt att jag uttryckte mig onödigt dunkelt i mitt lilla inpass men vad jag syftade på var bildningens funktion som ett hjälpmedel och ett redskap för poeten att ge sina ämnen – t ex hat och avundsjuka – större tidlöshet och allmängiltighet. Att många människor av olika anledningar saknar samma bildningsnivå som en del av sina samtida poeter och därför är förhindrade att tillägna sig deras verk kan man förstås anse beklagligt, men det är knappast poesins eller poetens problem. Jag vet ärligt talat inte ens varför alla måste förstå poesi eller varför det är ett problem ”att de tranströmerbilder jönsson tar upp som exempel inte slår an en sträng hos alla människor”. Inte heller Homeros, Sapfo, Dante, Shakespeare eller Goethe slår an ”en sträng hos alla människor”. Men det säger ju inte ett skit om deras litterära värde eller allmängiltighet. Vi får nog förlita oss på andra metoder än de rent statistiska, dvs. antalet läsare som en diktare ”slår an en sträng hos”, när vi ska avgöra hans eller hennes allmänmänsklighet och tidlöshet. Det är min enkla gissning.

      Willy L.

      Radera
    2. Willy: ja, jag ser att jag har övertolkat jönssons inlägg. det han skriver om är en avpolitisering av tranströmers poesi genom beskrivningar som "koncentrerad fulländan" och "poetisk essens". för att återgå till min egen åsikt om saken: det som är intressant med jönssons påpekande är att han vad jag vet är ensam om att placera tranströmers bildspråk inom en "klassiskt bildad och harmoniserande tjänstemannaklasstillvaro" - medan tex jönssons poesi (ett extremt exempel visserligenn) aldrig nämns utan att låglönetillvaron utnämns till huvudtema. för att återgå till de metaforexempel jönsson tar upp (schubertiana, romerska bågar etc) anser jag fortfarande att sådana m o t i v snarare bidrar till att förminska diktens allmängiltighet än tvärtom. men det är du och inte jag som verkar vilja likställa litterärt värde med allmängiltighet.

      Radera
    3. Willy L: Jag undrar lite över det här som du skriver:

      "Inte heller Homeros, Sapfo, Dante, Shakespeare eller Goethe slår an ”en sträng hos alla människor”. Men det säger ju inte ett skit om deras litterära värde eller allmängiltighet. Vi får nog förlita oss på andra metoder än de rent statistiska, dvs. antalet läsare som en diktare ”slår an en sträng hos”, när vi ska avgöra hans eller hennes allmänmänsklighet och tidlöshet. Det är min enkla gissning."

      Är det inte ganska paradoxalt att hävda att det allmänmänskliga och allmängiltiga inte hänger ihop det minsta med hur många det slår an en sträng hos?
      Som jgfgfgff skriver behöver man ju inte förväxla allmänmänsklighet med litterärt värde.

      Radera
    4. Aj då! Och jag som för ett ögonblick trodde att jgfgfgff och jag var eniga åtminstone på den punkten. I mina öron lät det nämligen förvillande likt ett värdeomdöme när hen ställde det tidlöst allmänmänskliga mot det snäva och exkluderande kultur- och bildningsarv som alltför ofta förekommer i Tranströmers diktning. Tidlöst och allmängiltigt brukar väl annars betraktas som honnörsord när man talar om poesi, i motsats till t ex tidsbundet och privat.
      I övrigt håller jag med om att det vore ”ganska paradoxalt att hävda att det allmänmänskliga och allmängiltiga inte hänger ihop det minsta med hur många det slår an en sträng hos”.

      WL

      Radera
    5. tror diskussionen slår lite knut på sig själv, tycker nog att du vrångtolkar jgfgfgff, men ska inte svara i h*ns ställe.

      Vad var det för metod du tänkte på, för att kunna avgöra en författares tidlöshet/allmänmänsklighet?
      Lätt är det väl inte?

      Man kan bli galen på en del av det som folk gillar och få en släng av folkförakt, eller tro sig ha ögonen fästade på evigheten övertygad om att det finns en annan allmänmänsklighet, bara det att folk blivit grundlurade och matas med falskt djupsinne och brackig avgudadyrkan.
      Eller nåt, bör inte sitta och chatta utan jobba.

      Radera
    6. Haha, ja det hade varit nåt – en metod för att avgöra tidlöshet och allmängiltighet! Den kunde man ta patent på och sälja till Johan Lundberg kanske. Nej, vad jag avsåg var poetens användande av referenser och allusioner till ett bildnings- och kulturarv som ett sätt att förankra sina teman i traditionen, bruket av en kultursfärs hävdvunna symboler, myter och annat som väckt genklang århundraden bakåt i tiden och förhoppningsvis även århundraden framåt, i syfte att ge sin poesi en räckvidd långt utanför samtiden.

      WL

      Radera
    7. Det låter som Gadamers Sanning och metod.
      Jag både håller med och inte - svarar gärna längre sen.

      Radera
    8. Willy Lorens, vem du än är.
      Den gamla stöten Harold Bloom har hävdat att Shakespeare är bäst för att han både är folklig och djup. Jag skulle rentav kunna luta åt att Shakespeare kommer så nära allmängiltighet som det är överhuvudtaget är möjligt - i vår kultursfär, törs inte riktigt uttala mig för hela världen.
      När jag undervisade på Södertörn, innan jag avpolletterades inte i anledning av att jag misskött det hela utan av ekonomiska orsaker, så gick jag in för att ge studenterna rådet att läsa böcker som var äldre än tjugo år gamla, gärna över hundra år gamla och allra helst ännu äldre än så. Samt gärna sätta sig in i andra tiders litteratur. Jag förstod att jag måste motivera det, eftersom tiden är inställd på det nya och det närbelägna, och på "upplevelsen", så jag sa bland annat att det är så man får perspektiv på sin samtid, man ser vad som är likt och vad som är olikt, man undgår närsynthet, kan ana sig till vad som är allmänmänskligt, berikar sitt språk osv osv. Bland annat lät jag dem läsa Sei Shonagon, japansk adelsdam från 900-talet. Då hade jag föreläsningar men förra terminen hade jag seminarier och då fick de läsa en essä av Montaigne och skriva en kort text inspirerad av den - studenterna verkligen lyfte sig i håret och presenterade rätt häpnadsväckande saker tyckte jag. Jag är inte så säker på att det handlade om "hävdvunna symboler" eller kontakt med kulturarvet, kanske snarare chockverkan när de mötte en tomte. En som inte liknade de vanliga förebilderna.
      Fortsättning följer, we hope
      Godnatt

      Radera
    9. "samt gärna sätta sig in i andra tiders litteratur" haha, det blev tårta på tårta.
      Andra kulturers, skulle det stå.

      Radera
  21. jgfgfgff: ilska/avund mot dem som föds in i kultureliten är inget konstigt. Särskilt inte idag då det blir allt svårare att göra en kulturell klassresa. Ett tydligt exempel är nerläggningen av Södertörns översättarutbildning. Den var ju ett sätt att sprida översättandet, så att det inte bara går i arv eller hänger på kontakter. Beror nerläggningen på dumhet, eller ska man vara mer konspirationsteoretisk och tänka sig att alliansen faktiskt vill ha och aktivt går in för att öka nepotismen och skapa djupare klassklyftor? Ja det är kris i ekonomin, men måste man nödvändigtvis lägga ner någon kurs på Södertörn så ska det inte vara den av alla. Ett annat övertydligt exempel är att fattiga skolbarn inte längre självklart får läsglasögon. Jag är kluven till "klassisk bildning"; jag kan samtidigt begripa dem som blir förbannade på Schubert och Proust, känner sig nertryckta i skorna av de fina miljöerna, känner att de aldrig kan frigöra sig från sin egen tunga uppväxt, att de inte vill bli klassförrädare eller lära sig "spreta med fingret" och låtsas behandla den kulturen som något självklart allmängiltigt. Att den kulturen bygger på förtryck, just för att den struntar i att den handlar om en liten klick och är avsedd för en liten klick. Samtidigt är det hatet mot stora delar av litteraturen begränsande, eller kan vara det. Åsa Linderborg skrev förresten något jag tror det ligger något i för några dagar sedan, att många kulturskribenter ur medelklassen har svårt att ta till sig en klassanalys eftersom de själva tjänar så lite pengar. Om Jönson skriver att familjen måste äta makaroner och dricka vatten några dagar innan barnbidraget kommer så tänker den genomsnittlige kulturskribenten javisst, men vafan så är det ju att vara intelletell. Hat, avundsjuka och våldsfantasier tror jag också är mer allmängiltiga och tidlösa än rutor som inte går sönder av stenar - jag förstår alltså dem som menar att Tranströmers dikter präglas av en sorts idealism som förutsätter en relativt välbeställd och skyddad tillvaro. Klasshatsdebatten är viktig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det vore väl förfärligt, om poesin skulle tvingas hålla sig till hat, avundsjuka och våldsfantasier, bara för att de är garanterat allmänmänskliga? Varför skulle inte en arbetare kunna gilla exempelvis dikten "Allegro" av Tranströmer?

      Babbis

      Radera
    2. Babbis: jo, och det är ju en ganska dyster världsbild om man tror att det BARA är hat, avundsjuka och våld som är allmängiltigt. Litteraturen i stort tippar över lite åt det hållet, åtminstone på senare tid - "egentligen" så har alla egoistiska motiv, egentligen finns det ingen kärlek och egentligen råder hela tiden allas krig mot alla. Där bryter ju Tranströmer av, det är mestadels mycket ljus poesi.

      Radera
    3. Babbis: Men poängen med mitt inlägg var inte att det allmänmänskliga är mer värt att skriva om än allt annat. Jag menar bara att det kan vara bra att göras uppmärksam på att vissa teman som betraktas som eller behandlas som allmänmänskliga inte är det. Och jag tror att det även var det Jönssons Tranströmerinlägg gick ut på.

      Radera
    4. jgfgfgff: Exakt vad är det som inte är allmänmänskligt i dikten "Allegro"? Haydn?

      Babbis

      Radera
    5. Babbis: ja, precis. haydn i allegro tycker jag är ett ypperligt exempel på en tranströmersk bild som är hämtad ur den klassiska bildningens repertoar.

      Radera
  22. Men jag vet inte om man ska undvika såriga känslor i debatten - det politiska är ju personligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. nej, jag vet inte heller om jag tycker att man ska undvika de såriga känslorna.

      det jag ofta slås av är att argument av typen "något är fel i samhället eftersom jag har blivit ruttet behandlad" lätt blir politiskt intetsägande. den personliga erfarenheten är ofta för komplex för att man ska kunna peka ut ett specifikt samhälleligt missförhållande utifrån den. att ha vuxit upp med en psykiskt sjuk mor är stort och svårt, men det är svårt för mig att dra några slutsatser om barnfattigdom utifrån skildringen av den situationen. jag tänker att samhället är dåligt på att ta hand om psykiskt sjuka för att MÄNNISKOR är dåliga på att hantera detta, psykisk sjukdom, det är helt enkelt inte ett tillstånd som passar in i samhälssbygget. vi måste förstås göra allt vi kan för att anpassa samhällsbygget efter det svåra mänskliga, men jag blir inte heller förvånad över att det ibland går åt helvete.

      kanske ger jag mig in på ett område jag inte vet något om nu, och jag vill inte säga att det inte är vårt, samhällets ansvar att försöka se till att människor får den hjälp de behöver för att inte hamna snett. men det är inte nödvändigtvis ett politiskt problem att livet är svårt.

      jag vet inte, jag kanske raderar det här snart...

      Radera
    2. Johan Hakelius skrev något om psykisk ohälsa bland överklasskvinnor i England på tidigt 1900-tal (tror jag) och att de inte blev stigmatiserade på samma sätt som kvinnor med psykisk ohälsa ur arbetarklassen. På något sätt sågs de som excentriska och man hade större överseende med deras aparta beteende. Den aningen mer konforma arbetarklassen visade inte alls samma överseende.

      Radera
    3. Hm. Jag tror man ska undvika generaliseringar... Men om det var så, så är det väl lättare att ha överseende med excentricitet eller "klenhet" om de materiella förutsättningarna är goda. Det behöver alltså inte ha något att göra med konformism utan livsnödvändighet. Lite som på bondlandet, den som hade astma och inte klarade av skörden kunde bli betraktad som en maskare (å andra sidan fanns det religiösa tänkandet som kunde förklara avvikande upplevelser som uppenbarelser, alternativt besatthet, eller naturtron som kunde tala om folk som bergtagna: alltså ett öde som man inte kunde fördöma)

      Radera
  23. Det där är både knepigt och känsligt - ibland ingriper samhället för snabbt, gör fel då de t.ex omhändertar ett barn, ibland reagerar samhället för långsamt eller inte alls. Det är ju inte bara en ekonomisk fråga då - det var någon här som skrev i en kommentar att om en svår uppväxt med en förälder som missbrukar, eller misshandlar, eller är psykiskt sjuk räknas som barnfattigdom skulle kanske även Felicia (i Felicia försvann) räknas som fattig. Och jag tycker väl ändå att barnfattigdom också har blivit något av en nisch - det där diskuterade vi också under ett inlägg (Öfverklassgeneratorn, osv). Jag tycker nog att samhället inte gör tillräckligt mycket många gånger, och att det även handlar om just det att omvärlden har svårt att säga ifrån eller göra något när barn far illa. Jag tror egentligen att det är en annan diskussion än den om barnfattigdom.

    SvaraRadera
  24. Men jag brukar återkomma till Kjell Johanssons trilogi De utsatta ibland, för att jag tycker att han beskriver ett annat slags allmängiltighet. Det tycker jag är stor litteratur (inte för att trampa några andra författare på tårna nu, men jag tycker så).

    SvaraRadera
  25. De utsatta, alla tre böckerna, var en underbar läsupplevelse!
    Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. haha du är rolig Lisa.
      Nu är det iofs en rätt trist litteraturpolitik (en av de vanligare) att spela ut författare mot varandra. Johansson skriver en klassiskt avskalad, realistisk och "genomskinlig" prosa med heta stråk medan Jönson kanske skulle kunna beskrivas som expressionist.
      Ressentiment är en helt ok känsla, det är inte direkt så att jag har en dödsmördarlista över folk som dissat Myggor och tigrar och det vore korkat av mig att inte medge att den har fått erkännande men också att jag vill att den ska vara kuslig, och svårkanoniserbar. Jag hade min sista kurs på Södertörn i våras (jo, jag känner också av nerskärningarna, de har inte råd att ta in löshästar längre utan de fast anställda lärarna måste ta alla kurser) och då var faktiskt Myggor och tigrar på litteraturlistan, den hamnade på mitt bord den terminen alltså och det var ju en intressant men också lite märklig upplevelse - bör den vara ett obligatorium? Hur som helst så fick jag återigen den fråga jag nästan alltid får - ångrar du ingenting? Att den är laddad är ju klart, många svåra ord tyckte en (han hade aldrig läst en bok där han varit tvungen att slå upp så många ord), en del hade svårt att få ihop det här med slutet, och en undrade lite generat flinande om det inte var bra att den här typen dök upp, det var ju det som var bokens slutsats.
      Vad vill jag säga med det här då - antingen är man med mig eller så är man mot mig? Jag har inget att beklaga mig över, ångrar inget, förde en laddad dagbok under skandalen, vill hellre att boken kallas för en svetslåga än för en klassiker, men det kanske inte var det jag tänkte säga utan det här: klass är ju ett av de allra viktigaste motiven i boken. För övrigt i Pompeji och Mäktig Tussilago också.
      Så var det med det.

      Radera
  26. jgfgfgff: kritiken mot Tranströmer var häftigare förr - det var främst metaforerna man riktade in sig mot men nog blev han väl skälld för att vara borgerlig och världsfrånvänd även på 70-talet?
    Kristian Lundberg skrev en artikel i Expressen där han flög på Tranströmer som högborgerlig - det var väl 2002 eller 2003, jag tyckte det då var lite... billigt blapga att Tranströmer inte kunde försvara sig. Jag nämner det i Myggor och tigrar apropå kulturpolitik i spalterna.
    (jag lyckas inte skriva under-kommentarer så det får bli en ny istället)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Maja: ja, jag har egentligen för dålig koll på de olika tranströmerdiskussionerna för att kunna uttala mig om huruvida någon är ensam om att påstå något eller ej. sedan nobelpriset har det åtminstone varit glada miner så långt jag har kunnat se. folk får gärna hylla honom om de är förtjusta, men att som liljestrand via andrahandskällor leta upp och fördöma minsta lilla kritik mot tranströmer får något vindflöjelaktigt/nobelyrt över sig.

      Radera
    2. Ja Liljestrand byggde på något Ola Klippvik (har jag för mig) hade skrivit - det borde nog ha framkommit från början.

      Radera
    3. Hittade en artikel av Kristian Lundberg i Expressen 2003-01-07. Där stod bl a
      "Och vad ser jag då? Tomas Tranströmer som klassfiende? Tomas
      Tranströmer som en konsekvens av den brist på mod som präglar
      bokmarknaden? Tranströmer som en porslinsfigur på bokhyllan i ett
      välstädat medelklasshem?

      Jepp. Detta ser jag - och mycket därtill."

      Och så slutade artikeln med något om att dikterna var som att man skulle sitta i en mörklagd disponentvilla och molnen drar förbi utanför eller hur det nu var.

      Kan konstatera att jag inte begriper just nånting av detta, och för all del, kanske inte så konstigt eftersom jag inte har läst mycket poesi i min dar. Men vissa dikter, däribland "Allegro", tycker jag både beskriver och förmedlar en känsla som är svår att få tag i på något annat sätt.

      Babbis

      Radera
    4. Jag vill inte förstöra din upplevelse av Allegro (det går nästintill att läsa in skattebetalarnas förening i den, apropå att inte betala skatt, och att koppla "frihet" till en politisk, alltså borgerlig diskurs). Men jag blir en slingerbult om jag först säger att jag tror att det är en pose att hävda att Tranströmer är borgerlig, sedan säger att jag själv faktiskt uppfattar honom som borgerlig på ett sätt som gör det omöjligt för mig att riktigt gilla dikterna...
      Jag tror inte att det var den artikeln av Lundberg jag tänkte på utan en annan, men det var hur som helst inte särskilt välvalt att hävda att just utgivningen av Tranströmer var ett exempel på bokmarknadens brist på mod - det är ju helt självklart att hans dikter ska ges ut. Vill man ha exempel på att bokmarknaden ger ut taskiga böcker så finns det många, och man kan inte generellt säga att det är poesin som står i bokstaplar i handeln och fyller skyltfönstren. Dessutom, det var före Nobelpriset och det årslånga födelsedagsfirandet, och i det läget var det rätt lumpet att flyga på just Tranströmer. Tycker jag fortfarande.

      Radera
    5. "Att någon inte ger kejsaren skatt" måste vara ett slags invertering av "Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud".

      Radera
  27. DN kultur har en tendens att uttrycka sig som en myndighet.

    SvaraRadera
  28. Som gammal Housedåre ger jag inte mycket för Swedish House Mafia. Inte min smak. Inget jag lyssnar på. Det gnölas nu från visst håll om att de fått Stockholms Stads kulturpris. "De behöver inte pengarna". Jag tycker de förtjänar pris på grund av deras gigantiska happenings, så välregisserad scenkonst att man baxnar även via YouTube. Om man skall politisera i tider av klasskampsretorik – vilket man gör – tror jag att det här är "arbetarklassmusik" precis som disco eller Abba var det. Den musiken mötte samma protester. Det har ju dundrat från Stureplan och Stockholmsveckan i Båstad förvisso, men den publiken är inte så stor att den fyller arenor.

    SvaraRadera
  29. Nu fattar jag ingenting. Swedish House Mafia suger men det är bra att de får pengar för att de gör stora happenings. Jaha, wow.
    Lisa

    SvaraRadera
  30. Jag är ute efter den där gamla synen på fin- och fulkultur. Den regerar fortfarande. Jag tror att SHM och deras kolleger har flyttat fram idéer om vad man kan göra på scen, och nästan själv. Inte nytt, men det är nytt på den här skalan. Lär inspirera. Sedan är invändningen "det är pengarna, inte principen", eller hur var det?

    SvaraRadera
  31. Jag ville ha ett nytt nick, fick Slynis av Öfverklassgeneratorn, ryckte igen och fick Pysan. Från och med nu är jag alltså Pysan.
    Den gamla synen på finkultur och fulkultur? jag vet inte men det man kan lära sig av böcker är något helt annat än bara underhållning.
    Pysan

    SvaraRadera
  32. Musik är bara trams. Bara underhållning. Betyder inte så mycket. Det håller ni ju inte med om. Men det är underligt. Jan Myrdal får statlig inkomstgaranti och delar ut sitt Leninpris till tja, Maj Wechselmann. Samma summa. 100 papp. Eller om de delade ut kulturpriset till Hjort Anders från Bingsjö eller så, finfint. Inga protester.

    SvaraRadera
  33. Har SHM några dansare på scen?

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)