fredag 19 augusti 2011

Lästips

Peter Kadhammar om Libyenkriget:
När USA angrep Irak 2003 var den nationalistiska tonen i amerikanska media skrämmande. Krigisk yra, övertro på den väpnade förmågan och den egna rätt­färdigheten var imperiets reflex: Vi sprider ljuset!
Den svenska rapporteringen påminner mer om den inskränkte, lätt korkade skrythalsen i en bonnhåla. De nya i byn vet inte hur man klipper gräset ens! Men jag sa hur de ska göra. Kom hit så ska jag visa hur en riktig karl jobbar!


Jo det finns nåt lite jönsigt och omedvetet i tongångarna. Inte ens när vi krigar är vi krigiska utan helyllesnälla.
Jag drar Gaggbölemarschen i repris.

Jag vet fortfarande inte om jag anser att det var rätt eller fel av Sverige att gå in i Libyenkriget, även om jag lutar åt det senare, och ifrågasätter Riksdagens alltför snabba och så gott som enhälliga votering. Se tidigare inlägg i frågan. Det är aldrig så viktigt med oenighet som när man ska fatta avgörande beslut i frågor man inte har någon överblick över. Det kan väl ändå inte räcka med att Carl Bildt får ett smickrande mail - Hello, Carl! - från en Natofarbror.
Grundfrågan är denna: exakt när är det motiverat att gå in i andra länder (vilket är något annat än att försvara sig mot länder som börjat invasionskrig): för att ingripa i inbördeskrig eller störta diktaturer? Nej. Om jag inte har missförstått folkrätten så brukar det inte anses vara ett acceptabelt skäl. Det är väl bland annat därför vi gör affärer med Kina istället för att invadera Kina.
För att förhindra massmord och övergrepp på civilbefolkning, ja. Det kan vara ett fullgott skäl. Läget var akut, och Khadaffi planerade massmord. Samtidigt gör inslaget av klankrig och det faktum att rebellerna var beväpnade, till skillnad från exempelvis situationen i Syrien, att det inte är helt självklart att det inte handlar om ett ingripande i ett inbördeskrig. Då har man alltså tagit ställning för den ena sidan i en konflikt. Låt oss då hålla tummarna för att rebellerna inte visar sig vara nya Khomeinis. Han ansågs väl också i början vara en frisk fläkt i jämförelse med shahen.
Det får inte handla om vapenaffärer, en möjlighet att kränga lite mer flygplan. Det får inte handla om hello Carl, eller ett led i smygnatofiering. Det får inte bli som i Afghanistan, där Sverige inte strider under FN-flagg utan under amerikansk flagg. Så mycket vet jag.
Resten är fredag.


Tillägg 23/8: Nato överskred FN-mandatet. (Mandatet var att skydda civilbefolkningen, inte att ta ställning för den ena sidan).

12 kommentarer:

Cuben sa...

Maja här är ett lästips om Irak och Tim Harfords bok "Adapt". Utdrag ur Financial Times.

http://www.ft.com/intl/cms/s/0/76ec21b8-8565-11e0-ae32-00144feabdc0.html#axzz1VUm0SI1s

maja lundgren sa...

Ja det var ju rätt mycket rälig managementprosa för att undvika alla viktiga frågor... Säker på att du (ni) inte är lobbyist(er)? Hur mycket har ni i pröjs?

maja lundgren sa...

Boken kan förstås vara något bättre än recensionen.
Att jag tror att Cuben är fler än en beror på vissa indikationer från sitemetern (å andra sidan finns det folk som nästan aldrig sover också) och det här med anonym lobbyism i olika frågor är jättevanligt på nätet.

Cuben sa...

Maja så vitt jag vet är jag bara en person, men jag ska ta upp frågan med någon hjärnskrynklare så fort jag ser någon. Angående betalning så gäller väl principen på nätet att otack är världens lön. På tal om debatter på nätet. Ibland vet jag inte själv var jag är, men det händer oftast när jag vaknar upp på något hotellrum mitt i natten. Men det är nog ett relativt vanligt fenomen. Det brukar gå över rätt så snabbt (under 5 sekunder).

Om du också läser management litteratur så är det en ytterligare dimension i att ta in kunskap från andra personer. Just nu håller jag på och läser en bok av Bob Lutz ”Car Guys vs. Bean Counters – The Battle for the Soul of American Business”. Det ger än ännu mer ökad förståelse av vad som händer i USA och med dess bilindustri. Det ger en insikt i gruppdynamik och hur människor agerar mellan sig själva och sitt egenintresse. När jag sedan läser det du skriver både i bokform och på nätet så finns det många likheter. Surrealism möter realism och människoöden, liknande fenomen sedda från en annan sida, olika betraktelsesätt. Referensram; Dagens verklighet. ”From the eyes of the beholder”.

Cuben (me, myself and I, plus my alter ego).

Anonym sa...

För tillfället är jag ingen (att kommentera oinloggad känns så gott som jaglöst). Aha, jag tyckte det lät ganska flummigt jag, men jag får väl läsa igenom lite noggrannare. En värld är varje människa som bekant, men bra att du inte är pröjsad lobbyist för någon speciell intresseorganisation eller så.
Maja

Anonym sa...

Jomen det är intressant, Cuben. Och all managementlitteratur är inte flum. "Why a success always starts with a failure" - det kan låta drastiskt, och jag har svårt att riktigt se vilken bäring resonemangen har på Irakkriget. Å andra sidan vet jag inte särskilt mycket om hur det har gått i Irak och hur situationen är där idag. Dags att ta reda på det.
Maja

Anonym sa...

"pröjsad lobbyist"... Stoppa väderkvarnarna...

maja lundgren sa...

Hej lilla väderkvarn 19.23, vifsa på du bara.

maja lundgren sa...

För att kort sammanfatta vad jag menar: "Why a success always starts with a failure", i förhållande till de över 300.000 civila irakier som har dött, kan ju låta lite cyniskt. Och som jag har fattat det är det fortfarande kaos. Men jag ska läsa på bättre, det kanske är fantastiskt bra där nu.

Cuben sa...

Maja du har nog rätt att det fortfarande är kaos i Irak. Nu kan jag ju inte stå för vad författaren menade med sin titel på boken. Däremot ger boken en inblick i den avskärmade värld som ledarna för USA verkade leva i och vilja leva i när Irak-kriget började. Detta var ett misslyckade. Boken beskriver också hur några befäl lyckades bryta "terroristernas" grepp över Tal Afar bland annat. Kom ihåg att det är en management bok, inte en bok om mänskliga rättigheter och övergrepp mot människor.

Ditt intryck av att det var nationalistisk yra i USA när kriget började, stämmer också med vad författaren berättar. Han kommer sedan in på hur individer och inte de högsta ledarna lyckades, i delar, vinna freden. En fred som verkar vara mycket bräcklig för övrigt. Det är ju ofta upp till politiker att vinna freden, detta är ju ofta militärer väldigt dåliga på. Några få som Marshall kanske undantagna.

Vi ser ju bara i Afghanistan hur svårt det är att vinna freden.

Internationell politik verkar ju många gånger vara kålsuparnas afton med skygglappar påsatta. Selektiv perception kanske en psykolog vilja påstå.

För övrigt tycker jag att Sverige ska fortsätta med sin alliansfria politik och bara agera med FN-mandat som stöd. En alliansfrihet syftande till neutralitet i krig.

En helt annan sak, jag ser att Stadsteatern har satt upp Kjell Johanssons Huset vid Flon!

Anonym sa...

Sorry Cuben, jag vet att jag är rätt kantig och snudd på defensiv nu i dessa... orostider.
Ja, jag har också sett att Stadsteatern satt upp Huset vid Flon! Den vill jag se, jag älskar de där böckerna.
Maja

Anonym sa...

Eller snudd på offensiv, kanske man kan säga.
Maja