söndag 19 juli 2009

Hörvärt och läsvärt

Vill tipsa om ett intressant avsnitt av Olle och Gud på temat Förbjudna tankar med Olle Carlsson och gästerna Carl Johan De Geer och Stefan Sundström.
(Uppskattar bland annat avståndstagandet från det ständiga kravet på glättighet i media. Hurtighetstyranniet).

En invändning mot programmet: signaturmelodin...
Måste svensk andlighet låta dystert och generat? Lite högtidligt men aldrig blodigt allvar.
Likt någon som anstränger sig för att inte störa.

I övrigt är programmet inte dumt.

Vet ej hur inslaget där jag själv medverkade blev - tycker mig minnas att politikern med kräftkalaset snackade mest, erinrar mig en allvarlig och sammanbiten Niklas Strömstedt som schavotterat i skvallerpressen. Därutöver har jag för mig att den bästa diskussionen uppstod efter det att bandspelaren knäppts av.
Hur det blev kan man höra om några veckor tror jag.

Men Carl Johan De Geer och Stefan Sundström sa många hörvärdheter hemma hos Olle, så just det avsnittet är det riskfritt att rekommendera.

Jag begick en gång misstaget att säga i en intervju att jag är kristen socialist. Fick en välförtjänt utskällning av några av mina uppriktigaste vänner... men uttalandet hade fördelen att bidra till att dämpa skandalen. Det påminde ju om Strindberg, och det som påminner om Strindberg är redan musealt.
Jag ville inte gå i landsflykt, även om många trodde att jag skulle bli tvungen att göra det, och även om jag höll den möjligheten öppen.

Kristen socialist - det är bara två etiketter. Men metafysik, vetenskap, konst och politik är inte skilda saker.

Therese Bohman har skrivit en artikel om skandaler
där hon sätter fokus på något viktigt: i regel efterlyser litteratursfären skandaler, ingen vill missa det som är genuint upprörande, alla vill tillhöra de framsynta "vinnarna" och inte bakåtsträvarna som blir indignerade. Jag blir också glad över att hon förstår hur mycket jag riskerade. Förresten hade jag ju lika gärna kunnat vara död idag.

För den som undrar så fick jag stöd av den feministiska opinionen, vilket inte var självklart eftersom jag inte precis beter mig som ett exemplariskt offer, och inte heller som någon hjältinna. För den som undrar så är det förstås inte bara lilla Drutten och Gena som är mina fiender idag, utan en hel del personer med positioner inom etablissemanget. Och för den som undrar ännu mer så är jag på intet vis knäckt, utan på språng, med ett nytt solgult manus.

Jepp. So long tiger babies.

21 kommentarer:

Bitten sa...

Fiender??? Ibland är du faktiskt mer än lovligt knäpp, Maja!

maja lundgren sa...

hehe... det låter bra det drutt.

lena sa...

Tror inte att vi är fiender. Att vara fiende är något allvarligt.
Så mycket på allvar tar jag inte dej, Maja.

Men jag tror att du älskar att ropa på mej och drutt i olika sammanhang, du vill så gärna få en reaktion.
Och, japp, det fick du.

Anonym sa...

Att inte ta någon på allvar kan vara ett slags fiendskap. Så kallad myggighet, kanske...?
Uppskattade programmet med Carl Johan De Geer och Stefan Sundström. Två allvarliga karaktärer.
Algot

maja lundgren sa...

Så är det.
Men jag ska inte drutta och gena mer, promise.

valens sa...

Vad får man skriva om andra människor? Vems sanning är sannast? undrar Therese Bohman i sin artikel...
Någon kallades för lögnerska på SVTs bästa sändningstid, häromdagen...
(Den som gjorde det verkar ha 110% belägg för det!)
Är det sanningen som är förbjuden tanke?
Ställdes frågan hos Olle och Gud...

Och för den som undrar ännu mer så är jag på intet vis knäckt förklarar du Maja.
Jag tycker som Therese att det är vackert, att riskera den totala ensamheten...

Tristan sa...

"Hurtighetstyranniet", är du upphovsmannen till begreppets form, Maja? :-)

Det är i vart fall träffande.

maja lundgren sa...

Tristan: Uttrycket hurtighetstyranniet har jag hittat på, ja.

Valens: ja, Therese Boman ställer en viktig fråga. Och man får aldrig försöka hindra någon från att ge sin syn på saken. Det bör dessutom alltid ifrågasättas om man har rätt att använda riktiga namn i böcker. Eller för den delen fiktiva namn där folk ändå går att känna igen. I mitt fall har de jag skriver om egna pennor och forum.

Jo, Janne Josefsson... problemet är i mitt tycke att han var sur för att hon kallat honom fradgatuggande. All right, men hans påstående om lögn begränsade sig såvitt jag förstår till just att just han själv blivit angripen. Ingen tar skit i de lättkränktas land, som Doktor E säger. Och som någon påpekat: det är inte säkert att någon annan hade reagerat lika kraftigt, eller fått igenom ett uttalande i TV.

Det finns ju andra som har blivit granskade/grillade av Janne J som kan ha lite större fog för att kalla honom både det ena och det andra, eftersom han (i mitt tycke) går väldigt hårt år personer som inte alltid befinner sig på särskilt hög nivå. Ibland har han fått fram rena lynchstämningar, han har idkat viss självrannsakan när det gäller detta - den där lusten att sätta dit någon. Jag är inte någon oreserverad beundrare av Janne J, det beror på vad han sätter tänderna i.

På sätt och vis kan man se detta som ett exempel på fenomenet att journalister är ovanligt stingsliga.
Marklunds uttalande stämde tydligen inte i sak, Janne Josefsson hade inte jagat henne. Men kanske finns det trots allt annat som är viktigare i sammanhanget än att Marklund skymfat Josefsson.

Tristan sa...

Valens, "den totala ensamheten" är väl inte att förakta, även om den på sin höjd är blott en chimär. I synnerhet inte om en bestämd tvåfald eller flerfald är vansinnigt föraktfull enfald? ;-)

Tristan sa...

Marklunds uttalande om en "fradgetuggande Janne Josefsson" kan rent pragmatiskt för övrigt tolkas som en metafor för just det att hans redaktion sökt henne i det sammanhanget då hon kände sig som mest jagad och utsatt av drevet (förtjänstfullt för visso enligt min mening, även om mina anti-sympatisörer tror annat).

Jag försvarar inte Marklundskan men "fradgetuggandet" är nog mer en tolkningsfråga än en bevisfråga.

valens sa...

Vad ska jag säga?
Om jag bara hör namnet Marklund (saltat och pepprat med den sanna historien gömda) blir jag riktigt gråtfärdig...
Däremot är jag en oreserverad beundrare av JJ och hoppas på att han hinner sätta tänderna i mycket mer.

Nej, den totala ensamheten är absolut inget att förakta, oavsett...

Tristan sa...

Skulle du vara lika oreserverad om "JJ" satte tänderna - bokstavligt eller bildligt - i dig, valens?

Tristan sa...

Therese Bomans uppmålade moment 22 är för övrigt lysande. Träffsäkert.

Litteraturkritikerna skulle upplösas i eller utplånas till (välj vilket som) ett inte, om "skandalromaner" inte gjorde deras existenser meningsfulla.

valens sa...

Jag älskar intelligenta frågor typ skulle du vara lika oreserverad om "JJ" satte tänderna - bokstavligt eller bildligt - i dig, valens?...
Tyvärr, jag är ett alldeles för obetydligt... byte.
Oavsett byte mellan bokstavligt och bildligt... Det skulle bli ett bra... försök...

"Skandalromaner" som gör andras existenser meningsfulla?...
Om jag inte minns fel, någon har förklarat skillnaden (språkliga hårklyveriet) - provokativ/provocerande.
"Skandalromaner" eller "skandalskapande romaner"?

Annars beställer jag alltid fönsterplats på x2000...

maja lundgren sa...

Janne Josefsson skulle inte ha en chans mot Valens. Han skulle bara göra en elegant och gåtfull kursivering, några plötsliga versaler för att avsluta med några menande .... ... Josefssons vapen är för trubbiga för sånt.
Skillnaden mellan en skandalroman och en skandalskapande roman - ja, vari ligger den?

valens sa...

Vari ligger skillnaden mellan en skandalroman och en skandalskapande roman? Ojdå!
Låt mig återkomma när du har löst gåtan...
God natt!

Tristan sa...

"Deconstruction of Valens writing technique" - ett slags handbok om maximal exploatering av skiljetecken.

Tristan sa...

Nu tror jag inte att jag kan påminna mig om att det finns någon etablerad distinktion mellan skandalroman och skandalskapande roman.

Men en skandalroman skulle förmodligen kunna explicit rymma skandalen i sig själv medan en skandalskapande roman innehåller incitamentet till att andra skapar skandaler i kölvattnet av romanen.

Magnus J sa...

Therese Bohmans artikel var läsvärd och jag tycker att hon gör en del bra iakttagelser och ställer en del intressanta frågor i artikeln.
Kuriosa: Therese Bohman har tidigare medverkat ganska flitigt på Aftonbladets kultursida, men skriver numera i Expressen. Jag påstår inte att Bohman svängt i sin inställning till Maja Lundgrens bok "Myggor och Tigrar" efter att hon lämnat Aftonbladet. Men jag utesluter inte heller att det kan ha spelat viss roll.

maja lundgren sa...

Nja alltså, T.B tyckte boken var fascinerande, såg jag i hennes blogg för nåra år sen.

Men egentligen är det intressantaste att diskutera normaliteten. Det var inte bara namngivandet som väckte upprördhet.

Normaliteten, idealet: vad är det som inte betraktas som skört och bräckligt i våra dagar?

Charlotte.R. sa...

Tror ni verkligen Janne skulle ta tag i Gömda nu? Finns det ens något att ta tag i?

Jag tror att man får lägga det där till handlingarna och inse att var sak har sin tid.