Puh!

Ett lite bloggocentriskt inlägg, för att landa.

Som uppmärksamma läsare har märkt, så fick tigerbloggen besök av kapare i helgen. Det var ingen större konst att upptäcka vilka signaturer som var äkta och vilka falska. Jag vill hävda att det märktes direkt, vilket kan tyda på att kaparna ville bli upptäckta, de var angelägna om att det skulle märkas att de störde. Eller så var de dåliga på att härmas.
Eftersom syftet verkar ha varit manipulativt, det vill säga man ville få vanliga hederliga signaturer att framstå som så kallat bloggdrägg, så bör man emellertid kunna dra slutsatsen att det handlade om usla imitatörer snarare än om skojsiga skojare som ville bli upptäckta.

Så gott som alla fejkkommentarer har hamnat i Hades, som bloggens papperskorg heter. Någon kan jag ha missat, någon kan jag ha låtit stå kvar som illustrativt exempel.

Att det går att kapa signaturer och dessutom länka till en blogg (i de fall den skrivande personen har en sådan) skulle kunna omöjliggöra meningsutbyte på nätet. Det finns folk som är ute efter att bråka, lägga ord i meningsmotståndares mun; kanske bevisa att denna blogg är en avskrädeshög för banditer till exempel. Det finns också folk som drivs av hat mot överlevare och vill få dem att framstå som omänskliga och föraktansvärda.

(Men bloggvärlden är egentligen inte mycket hårdare än medievärlden, enligt min mening - mer om detta senare).

Lite bekymmersamt var det. Det hade ju kunnat handla om personer med avancerade tekniska kunskaper, mer eller mindre hackers, som givit sig sjutton på att den här bloggen skulle läggas ner. Det var ganska sorgligt att se några kära signaturer plötsligt börja uttala sig på ett sätt som de i vanliga fall aldrig gör.

Men Tristan, som enligt egen utsago inte är särskilt tekniskt bevandrad, "provkapade" till sist några signaturer och det visade sig inte alls vara svårt. På sätt och vis är det oroväckande att det var såpass lätt, men mest av allt betryggande att helgens kaos inte iscensattes av folk med tekniska kunskaper.

(För ett ögonblick trodde jag att någon låtsades vara Tristan som provkapade, men så barockt var det lyckligtvis inte).

Nu finns det emellertid ett sätt att sålla ut falska signaturer!
Bloggaren Medborgare X påpekade att krumeluren är orange istället för grå när nicket är äkta. Mer om detta kan man läsa hos Tristan.

Lite bus är alltid tillåtet. Man måste få begagna sig av den möjlighet till lek och maskerad som anonymiteten tillåter.

Columbo är den deckare jag tycker mest liknar Sokrates. Hans list påminner om filosofens. Sokrates brukar låta dem han talar med reda ut begreppen och ibland falla på eget grepp. Och han gillar sitt jobb.




Det har hänt mer i helgen också. Jag skulle i lätta ordalag vilja säga något om vår kultur. Uppror mot auktoriteter är åtminstone på pappret ett ideal i Västerlandet. Att tänka själv och inte gå i någons ledband. På det stora hela tycker jag att det är bra.
Men till och med i vår förtappade kultur händer det att en och annan älskar sin familj. Det har nästan blivit en kliché att man inte ska göra det. Man ska ge sina föräldrar skulden för sina tillkortakommanden, och det är absolut inte tabu på något sätt att skriva närgånget och utlämnande om sin familj. Det ingår i standardutbudet av uppror. Ingenting är mindre heligt än familjen.
Men om man har den stora turen att digga sina päron, som stockholmare inte säger längre men ändå, så kan man förlita sig på att det väcker huvudbry, det stämmer inte med några mallar, och allt det som avviker från förutfattade meningar och givna mönster väcker vantro. Eller kan göra det. Då fyller de misstrogna till exempel ut
med vulgärfreudianism, om uttrycket tillåts (jag gillar att läsa Freud men uppskattar inte den massmediala förvrängningen av psykoanalysen) eller ännu värre, med Jung.

Konkretionen försvinner. Rökelsedoftande snömos sänker sig. Man vet saker om människor man aldrig träffat - som om man ställt deras horoskop och sitter inne med stjärnornas sanning om dem.

All verklighetsprövning (ett verkligt schysst freudianskt begrepp) lämpas över bord.

Det blir istället New Age, ungefär som när Ingrid Carlqvist och Carolina Gynning knöt förbund på Medeltiden, eller när det nu var. Verklighetsförankring: noll.

Någonstans i allt detta kommer antifeminismen in. Jag menar nu inte kritik av dogmatisk feminism, utan ett förvirrat tunnelseende i kombination med viktoriansk moral som plötsligt godkänner en och annan Gynning och mest av allt drivs av ett närsynt bevakande av egna intressen och upptagenhet med status och en törst efter välvilligt eller illvilligt skvaller om kändisar.
Den antifeminismen drivs främst av kvinnor. Man får titta noga på vad de fördömer, snarare än att spekulera om varför.

Alla människor projicerar, föreställer sig saker om andra. Det är ofrånkomligt.
Att få sina cirklar rubbade kan vara kämpigt, å andra sidan är det roligt när oväntade saker händer.

Det blev långt det här. Ciao.