onsdag 2 september 2009

"Bildning och kultur, verkligt rara djur"

Ank-Käthe säger:
- Kan jag inte få fråga om svininfluensan?
Hon vill bara fråga och fråga...

- Vad tänkte du fråga, då?
- Till exempel: har du köpt antibakteriell tvål.
- En sån ankkäth tycker jag skulle se lite bacillskräckig ut, Käthe.
- Känner du någon som har svininfluensan, då?
- Men finns det inte redan en massa såna ankkäther?
- Tror du att det finns ett stort mörkertal?
- Ah. Det är en vacker fråga. Men här slår vi ju ett slag för det lilla mörkertalet.

Jag har inget emot paniken - om det nu existerar någon folklig sådan, eller om den mest iscensätts i media. Jag gillar den eftersom den kan bidra till att mota Olle i grind. Jag har köpt handdesinfektion och på stan har jag med mig savetter. Tills vidare skjuter jag upp besök på badhus. Tar inte så mycket i ledstänger, och dessutom - men det här borde man nog inte berätta, för att inte förvärra sitt rykte - torkar jag av husets dörrports handtag, lås samt portkoden med en trasa indränkt i klorin då och då. Men det är ändå ingenting mot James Bond.

Lite töntigt, jag tycker att det är roligt. Sensmoralen blir nog till sist att jag åker på en släng av den där flunsan. Det är jag inte orolig för, även om det skulle vara skönt att slippa.

Ingenting mot James Bond.

Genansen tätnar. Jag hittade nyligen ett nytt fan, en New Yorkbo som skriver om varför hon älskar Myggor och tigrar. Bland annat för att jag berättar saker om mig själv som "nobody else would ever write about".

Nej just det, och det ligger ju i bekännelseromanens natur. När jag planerade att skriva denna fasansfulla bokjävul klurade jag på Augustinus och Rousseaus olika förhållningssätt till bekännelsen. Den förre säger: "så här usel var jag, men nu är jag räddad och det kan du också bli". Den senare säger: "så här usel är jag, men är du så säker på att du är bättre?" Och så Salvador Dalis galna självbiografi, eftersom förhävelsen och självförhärligandet kräver ironisk distans.

Men inga skildringar av samlag. Läser man noga ser man att vissa saker är tabu. "Det var mycket passionerat" tror jag är den enda kommentaren om den berömda akten.

Särskilt mycket "mensblodslitteratur" är det inte heller. Jag har svårt för uppförstoringen av det fysiska, kanske i synnerhet det "själväckel" som ett tag nästan var mode bland kvinnliga författare. Jag uppfattar inte kroppen som äcklig.

James Bond? Hänger det här ö.h.t ihop?

Jag minns inte riktigt var James Bond kom ifrån från början. Den kan ha varit dekoration på en glass. Jag har den fortfarande i min ägo, tänker inte beskriva den, det spelar faktiskt ingen roll hur den ser ut.
James Bond är så att säga en tandpetare i vars topp det sitter fast remsor. Jag la den i direkt anslutning till dörren så att det skulle märkas om någon tagit sig in i lägenheten. Ungefär som James Bond i någon film klistrar fast ett hårstrå som ska brytas om någon öppnar dörren.

Det här var alltså när jag stundom var fullständigt skräckslagen för camorran. Och det är inte konstigt att jag var traumatiserad. Att någon skulle komma efter mig i Stockholm antog jag var ganska osannolikt, men jag hade den där lilla prylen, som jag kallade James Bond - den heter fortfarande så och är idag en leksak för mina katter, Ljusrödis Xerxes Brorsan Snusis Busis och Lillan Tussis Lisa Gräddisbusis Knasis - som ett slags amulett, antar jag.

Och den funkade. Jag tror att camorran skulle ha blivit jätterädd om de såg den.

17 kommentarer:

  1. Maja
    Du är rolig du!

    Jag kan se dig smusslandes med din klorindränkta trasa när du putsar porthandtaget samtidigt som du sneglar över axeln så att ingen ska se vad du håller på med. Vilken syn det måste vara!

    I bland är du faktiskt riktigt cool!

    SvaraRadera
  2. Såna här tendenser ska man förstås inte uppmuntra. Det skulle ju kunna bli en rejäl neuros av det hela. Och sett ur ett globalt perspektiv är influensahysterin skamlig, med tanke på hur många som dör av exempelvis malaria dagligen. Jag kanske slutar med klorindrajven, nu torkar jag förstås av med en torr trasa efteråt så att folk inte ska få allergiska reaktioner, och som du skriver sker det i smyg eftersom jag utgår ifrån att grannarna skulle flabba. Nej, det går inte an, om det var frågan om en pestepidemi hade det varit motiverat, men nu får jag ta och skärpa mig.

    SvaraRadera
  3. Eller "Livet från den ljusa sidan", som filmen hette på svenska.
    Har du sett den?

    Förresten brukade man döpa tjurar till Olle förr, det är därför talesättet finns. Jag är svag för sådant, när talesätt och liknelser får en förklaring. Världen blir liksom begriplig en liten stund.

    SvaraRadera
  4. Nej, den har jag inte sett. Är den bra?
    Jag gillar talesättet mota Olle i grind, visste inte att det var en tjur. Har alltid föreställt mig att det handlar om en björn (men mors lilla Olle var ju en pojke, björnen hette inte Olle).

    SvaraRadera
  5. Snälla Maja. Sprita inte katterna, trots om de nog kan hysa lite ohyra och en och en annan bakterie.
    Jag köpte en urgullig liten Spritgelflaska på apoteket, sådär 10 ml, bara för att den var gullig. Och jag har faktiskt använt den nån gång. Ibland känns det väldigt ofräsch att hålla i sig i T-banan eller bussen.

    SvaraRadera
  6. Filmen är finfin. Jack Nicholson har tvångssyndrom och packar upp tvålar, tvättar av saker, är skitstövel och charmerande odräglig.
    En bra romantisk komedi. Ja, faktiskt. Absolut sevärd.

    Som innerstadsbonde ser jag ju framför mig tjuren – Olle – i grind. Där måste han stanna. Mota. Slipper han ut blir det jobbigt. It makes sense.
    Alla kossor heter fortfarande Klara eller Gullklocka tror jag.

    SvaraRadera
  7. Systerdyster: skulle aldrig falla mig in! Jag har egentligen inte bacillskräck. Nej, kissarna är så bra på att slicka sig och varandra och mig också, de är så kärvänliga.
    Det där med klorinet var en nyck, hahaha, jag tyckte det var kul.
    Claes: Jack Nicholson med renlighetsmani, det låter bra.
    Jag har alltid tänkt mig en björn som försökte ta sig in genom en grind. Men det låter mycket rimligare som du beskriver det.

    SvaraRadera
  8. Jag skrev om Mors lilla Olle en gång, gjorde en version där björnen äter upp Olle. "Hördu jag tror att du tycker om Olle" var refrängen. Den var ganska grym.

    SvaraRadera
  9. Låter som en tysk version.

    Ja, i filmen spelar han ju författare också. Hemmaarbetande.

    Beundrarinna: How do you write women so well?
    Nicholson: I think of a man, and I take away reason and accountability.

    Många sådana repliker.

    SvaraRadera
  10. Häromdagen fick jag reda på, att jag genom jobbet skulle vaccineras mot H1N1, aka svininfluensan. Avskyr sprutor så jag ska försöka trassla mig ur situationen, eller jag kanske biter ihop när någon elak kollega sticker mig.
    Kan inte Ank-Käthe få ställa någon liten, försiktig fråga? Kanske hon kan få någon känd psykiater att uttala sig om sin syn på flunsan? Är det bara masshysteri, och är vi i själva verket kränkta över att något så löjligt som en infektion skulle få oss att gå i däck?
    I bloggvärlden tycker jag mig bara finna inlägg som hånar de stackare som de facto är rädda att drabbas. Ett jäkla högmod i sig, vissa grupper har all anledning att vara oroliga, som patienten i Västerås som avled till följd av ett nedsatt immunförsvar. Det är samma, gamla förakt (eller om det nu handlar om rädsla) mot fysiskt sköra människor som det mot de psykiskt sjuka.
    Det är antagligen inte bara du och jag som i smyg spritar av handtag och undviker franska kindkyssar. Men när man i ena sekunden har deklarerat att hela spektaklet handlar om läkemedelsindustrins intresse av en massvaccination som vädjar till människors rädsla, ja, då blir det aningen löjeväckande att smyga runt med en liten spritflaska eller klorinindränkt duk i handväskan.
    Jag vet att man aldrig ska önska någon annan sjukdom eller olycka, men visst vore det intressant att få se vissa debattörer nerbäddade nån vecka med 40 graders feber och rejält on i hela kroppen?

    SvaraRadera
  11. Konspirationsteorin med läkemedelsindustrin tror jag inte på (även om industrin är cynisk och girig så är det inte den som hittat på det här). Jag lutar åt att fågelinfluensan (som var betydligt farligare än svininfluensan) bromsades p.g.a panikrapporterna och åtgärderna. Spanska sjukan tog som bekant fler liv än det första världskriget, på den tiden daltade man inte så mycket med människor i Europa men när det kommer till kritan tror jag inte många skulle vilja ha massdöd här igen, och tanken på ett muterande virus är ju inte så kul.

    Hur som helst: jag går in för det här. Fortsätter kloringrejen. Det skulle inte spela så stor roll om jag blev sjuk, har inte ett yrke där jag riskerar att smitta många, tillhör ingen riskgrupp osv. Men jag gillar att tvätta handtaget, låset och portkoden i mitt hus med klorin ett par gånger om dan. Sorry, jag har liksom fäst mig vid att göra så.

    SvaraRadera
  12. I största allmänhet kan det vara en bra grej att se över civilförsvaret, eller den nationella beredskapen eller vad tusan det heter: vilka skulle kunna rycka ut i vilka verksamheter om det blev kris? Snarare än att tyda på bortskämdhet och hypokondri kan "masshysterin" bero på ett slags insikt att civilisationen inte är osårbar. Då kan man väl passa på och använda de onda aningarna på ett konstruktivt sätt. Se det som en brandvarning i skolan ("samlas vid flaggstången!")

    SvaraRadera
  13. Hihihi, roligt att se att även andra har "skumma" saker för sig.
    Gillar inte sprutor ett dugg men har bestämt mig för att vaccinera mig. Dels för egen del men även för andras. Har en syster med hjärtproblem så det finns inget annat alternativ tycker jag. Sen får man komma med alla möjliga konspirationsteorier om man vill.

    Numer har jag bytt våtservetter till spritflaska i väskan :), kan jag varmt rekommendera.
    Ulrika

    SvaraRadera
  14. Claes, livet från den ljusa sidan är jättebra i mina ögon. Men så gillar jag verkligen Nicholson.
    Ulrika

    SvaraRadera
  15. Jag kan ju berätta att när jag gjorde lumpen skulle man i händelse av kärnvapenattack gräva en grop – förebilden var ett så kallat "ståvärn" – som vi tvingades att gräva, det tog en hel dag – och därefter slänga en regnkappa över sig.
    Det var vårt skydd.
    Jag svär, det är sant. Vi skrattade åt det redan då, vill jag tillägga. Men det var lumpen, och alla var skitarga.

    SvaraRadera
  16. Jag tyckte Livet från ljusa sidan var rälig. Ung snygg trevlig brud ska vara jävligt tacksam att hon får äran att styra upp en gammal fet skitskalle.

    Snart måste jag också rita en tiger åt Maja. Alla tigrarna här är underbara. Minns du Edon, Claes?

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)