tisdag 25 januari 2011

"Jag är hellre tom än full av lån"

Nina Björk recenserar en roman om Michel de Montaignes "adoptivdotter" Marie de Gournay.
Romanporträttet tycks vara något av en nidbild:
"Hennes hjältinnas begåvning står helt enkelt inte i paritet med hennes vilja. Hon är inte genial i sitt kall och tämligen jobbig som person", skriver Björk.
Bodil Malmsten har lackat ur rejält på Diskis roman. Malmsten har inget emot att man blandar historiska fakta med fantasier:
"Men nu handlar det inte om Thomas Bernhard, utan om en författare som fantiserar fritt, fabulerar, tillskriver föremål mänskliga känslor och annat som inte är vad jag vill ha när jag läser en bok.
Särskilt inte en bok om en kvinna som svimmar när hon första gången läser Montaigne.
Särskilt inte det
."
Bodil Malmsten svimmar väl när hon läser Thomas Bernhard, kan jag tänka.
Jag vet inte om Diskis roman är bra men en intressant aspekt är att hon verkar ha närmat sig en fransk femton/sextonhundratalsstil: en tid då romaner ogenerat kunde innehålla aforismer och andra allmängiltigheter, och då de gärna präntade analyser av karaktärerna rakt på näsan på läsaren. Alltså i det närmaste motsatsen till det filmiska idealet. Att tillskriva föremål mänskliga känslor är i och för sig inget jag förknippar med barocken specifikt.
När det gäller Marie de Gournay tycker jag att det kanske mest intressanta (jag skulle vilja ha det engelska uttrycket intriguing här) hon har skrivit är den rad jag haft som citat här i bloggen: "Jag är hellre tom än full av lån". Det finns en väldig laddning i det uttalandet, med tanke på att hon var självlärd och satte i sig en oerhörd mängd luntor på latin och i viss mån även grekiska, samt till stor del skrev i en stil som liknade Montaignes. Som jag fattat det (det kan vara fel, jag har sett en uppgift om det någonstans) var det hon som spårade upp alla citat Montaigne har i sina essäer, och försåg dessa med en notapparat.
Att avgöra om Marie de Gournays vilja överskred hennes förmåga menar jag är onödigt, jag gillar hennes storhetsvansinne - t.ex att ge ut en skrift med titeln "Marie de Gournays skugga" - och det där citatet om att hellre vara tom än full av lån är på något sätt i sammanhanget dödsföraktande.

19 kommentarer:

Anonym sa...

Skönt att läsa Nina Björk:
"Om den typen av hjältinna har det redan skrivits fler böcker än om hennes många kvinnlighetens uppfyllande systrar."
Jag skulle hellre läsa en roman om en helt vanlig kvinna på femtonhundtalet. Hur livet var på en bondgård. Eller på Paris bakgator. De som uppfyllde kvinnligheten. Det här är överklass och misslyckad blåstrumpa.
skittröttpåfeminismen

maja lundgren sa...

Anonym 13.54: femtonhundtalet?
Ja jävlar, då fick man slita hund.

maja lundgren sa...

Jag har hamnat lite grann i situationen "recensera recensioner av böcker jag inte läst", men eftersom jag läst Marie de Gournay så kunde jag inte låta bli.
Det är svårt att veta vad som är Diski och vad som är Björk här. Men jag hajar till inför en hel del formuleringar hos Björk, som jag sätter i samband med att kvinnor (obs inte alla kvinnor) rätt mycket står för den sociala kontrollen. Det här är någonting som jag inte riktigt förstår. Skulle Björk skriva "erbarmlig ensamhet" om Proust eller Kafka? Att de inte bidrog till reproduktionen, gör det att deras verk är mindre värda? Jag har upptäckt det där successivt - till och med väninnor som jag har rätt höga tankar om, menar att kvinnans enda egentliga plikt är familjelivet och att meningen med kvinnors liv är att föda barn, punkt. Allt annat är klotter i marginalen. Jag tycker att det är bra att det börjar sägas mer tydligt, alltså att kvinnliga skribenter öppet gör det ställningstagandet - det är betydligt värre om det är outtalat.
Jag tänker på anekdoten "Fruarna först, lilla Selma..."
Och det gör mig väldigt förvånad, alltså verkligen, att upptäcka sånt. Det här finns ju redan i Björks Siréners sång, hon argumenterar där för att det aldrig kan finnas någon "Faustina" (kvinnlig Faust alltså).

"Kvinnlighetens uppfyllande systrar" i artikeln låter som ett ideal, och det har jag ingenting emot så länge det sägs tydligt. Jag upprepar mig lite nu (och för övrigt har jag redan sagt det här i Myggor och tigrar).

Långt ifrån alla kvinnor som har familj resonerar så här, och jag är inte alls någon anhängare av att kärnfamiljen ska avskaffas.

maja lundgren sa...

... och apropå detta med överklass, det är klart att den lärda historien är överklass, långt fram i tiden var ju nästan hela folket analfabeter. Men... tja. Då får man väl avskaffa all litteratur fram till modern tid, i så fall.

maja lundgren sa...

Det är jätteroligt att Nina Björk är på banan igen. Ville tillägga det, det är ofta jag inte håller med men jag tror aldrig det hänt att jag varit likgiltig till en text av Björk.

maja lundgren sa...

ja, eh... ursäkta monologen... men jag ville bara tillägga att det där citatet inte är det enda intressanta Marie de Gournay skrivit, det finns mer. Men det är väl zenbuddhisten i mig som tycker att det är extra kryddigt och pikant sagt.

Zigge sa...

"Hon är inte genial i sitt kall och tämligen jobbig som person."
hahahaha... ja det är bra, dra fram dem ur skuggorna och avrätta dem, fruntimren.
Men det är väl romanfiguren som Nina Björk beskriver så. Jenny Diskis påhitt. (Aldrig läst Jenny Diski)

maja lundgren sa...

"dra fram dem ur skuggorna och avrätta dem, fruntimren": väl rutet. Jag tror att Jenny Diskis roman är en attack på de feminister som lyft fram de Gournay. Det verkar helt enkelt som om Diski har skapat sin bild av henne utifrån samtida och senare nidskrifter, hon har blivit väldigt häcklad, hatskrifter under hennes levnad och långt senare. Det verkar vara den traditionen Diski ansluter sig till...
Jag har för övrigt aldrig heller läst Jenny Diski, däremot kan jag utläsa av den här recensionen att bilden av M d G är felaktig:

http://entertainment.timesonline.co.uk/tol/arts_and_entertainment/books/fiction/article5050198.ece

maja lundgren sa...

Recensionen påpekar det ohistoriska:
"This is a long way from the rarefied culture of Renaissance France and Marie de Gournay, novelist, poet, protofeminist and editor of Montaigne's Essays. And yet, as portrayed in Jenny Diski's..."

Anonym sa...

Men det är ju Jenny Diskis bild! Inte Nina Björks! Allt det du kritiserar finns ju i Nina Björks artikel! Slutraderna:

"Så på sätt och vis kan ”Till den skrivande kvinnans försvar” läsas som en Varning till den alltför läsande kvinnan. Men förmodligen gör man den en större tjänst om man läser den som en studie i köns- och klassbarriärer. Ensamhet som hierarkiernas pris."

Det finns ingenting i Björks artikel som pekar på det du skriver i din kommentar 14.17. Kanske i Sireners sång. Men inte i den artikeln!

Det Bodil Malmsten tycker illa om är nidbilden! Alla som kan läsa vilket du inte verkar kunna ser det!

arg

maja lundgren sa...

arg: nja. Jag håller faktiskt inte med.

maja lundgren sa...

Äsch - får väl översätta lite mer Marie de Gournay istället. Det här är faktiskt nonsens: att försöka tolka någons tolkning av någon.

maja lundgren sa...

OK, hon översatte alla Montaignes citat på latin och grekiska, och utförde först av allt det filologiska detektivarbetet att hitta dem i de citerade författarnas verk (han angav inte alltid var han hämtade citaten, inte heller vem som skrivit dem).
Jenny Diski beskriver henne som en hysterika, vilket hon mer eller mindre måste ha saxat direkt ur de många hatskrifterna om henne (Montaigne själv testamenterade sitt bibliotek till Marie de Gournay, och det verkar inte som att han föraktade henne).
Vissa saker verkar väldigt mycket here we go again, i världshistorien, det verkar handla om djupt rotade föreställningar om alltför intellektuella kvinnor. Det är klart att man kan "göra boken en tjänst", som Björk skriver, och inte läsa den så - men vem är det egentligen då man gör en tjänst?
Tänk att jag tycker att Gournay är häftig.

Anonym sa...

"det är klart att den lärda historien är överklass, långt fram i tiden var ju nästan hela folket analfabeter. Men... tja. Då får man väl avskaffa all litteratur fram till modern tid, i så fall."

Inte mig emot. Vad är det för häftigt med en adelskvinna som det är så synd om så synd om för att folk tyckte att hon var löjlig. Snyta ungar är mer värt än latin och grekiska.

maja lundgren sa...

Nämenvisst, 23.31. Framförallt är det bra att säga sånt i klartext (det är några i kommentarfältet till Björks artikel som påpekar det också - och det brukar ofta påpekas att Montaigne var överklass också). Och omtanke, till exempel att snyta barn, har ett absolut egenvärde. Jag tror inte att jag nånsin har sagt något annat.
Här ett citat på engelska jag hittade på nätet:
"Happy are you, reader, if you do not belong to this sex to which all good is forbidden".
Godnatt

maja lundgren sa...

Däremot - sorry, jag kan tydligen inte släppa det här, trots att jag har annat att tänka på och borde kurera förkylningen ordentligt - så kommer jag att tänka på filmen Timmarna (som jag gillade) och klasskonflikten mellan Virginia Woolf och tjänstefolket - hon snorkig, de hatiska. Som jag minns det. Det var välgjort - Virginia Woolf framstod som en jobbig person, trots att det inte var uppbyggt så att man skulle tycka att hon borde sluta skriva.

Anonym sa...

Tragiskt. Kallt. Sterilt.

maja lundgren sa...

Komiskt. Varmt. Fruktbart.

maja lundgren sa...

DN kultur har hittat en logisk efterträdare till Knausgård i sin läsecirkel - Diskis "Till den skrivande kvinnans försvar".
Jag hoppas att de uppmanar sina läsare att även läsa Marie de Gournay.