tisdag 13 december 2011

Klubb

Upphittat på facebook: De 53 sämsta familjejulsfotona. Mycket vrickade (man får hoppas att människorna på fotona inte har nåt emot att hamnat på listan).

* * *
Dagens mest mystiska uttalande: "De samtal jag har med statsministern kommer jag aldrig att återge". Juholt i TV 4-nyheterna (apropå att Juholt och Reinfeldt är överens om att avvakta med att säga ja till det nya Europapaketet).
Jaså, vad pratar de om egentligen? Vad är det som inte är avsett för väljarnas öron? Det är inget demokratiskt uttalande, utan en lojalitetsförklaring till statsministern. Hemliga klubben. Frimurarorden.
Apropå lojalitetsförklaringar: Dagens Nyheter (som har en fäbless för att publicera mailväxlingar) publicerade igår världens konstigaste mailväxling mellan Jerker Virdborg och Håkan Juholt.
Virdborg skriver att han varit på Bokmässan många gånger och "noga lärt mig det litterära systemets alla koder och outtalade spelregler" (noga lärt sig anpassa sig till dem och begagna sig av dem, borde det nog stå).
Sedan ställer han sig frågan varför han inte mötte några andra skönlitterära författare när han besökte Almedalsveckan (tja, jag var där och några till vet jag om, till exempel en av författarna till den inte helt okända och garanterat inte opolitiska boken Den motvillige monarken - men det är förstås inte skönlitteratur).
Slutsatsen Virdborg drar av att han bara mött sig själv under Almedalsveckan, tycks vara att författare är ointresserade av politik.

Jag har länge funderat över de anslående avstånd som har uppstått mellan olika grupper i den svenska offentligheten. Under besvärande många år har det öppna samtalet mellan till exempel konstnärer och politiker varit i princip obefintligt. En sådan liksom dånande tystnad är inte bara omodern, utan också generande för Sverige som nation.

Det ska vara ett avstånd mellan politiker och intellektuella. Jag är ingen politikerföraktare, jag tycker inte heller att det är fel om författare talar om vad de röstar på eller är partipolitiskt engagerade. Men det innebär inte att författare ska sätta sig i politikers knä. Virdborg frågar om Juholt har något tips om födelsedagspresent till dottern och pratar lite rönnbär och lite Elvis. Det är inte politik, det är hångel. Det Virdborg förespråkar är korrupt kuttrasju, motsatsen till samhällskritik och politiskt engagemang.
Det kommer mig att tänka på en sak jag tyckte var förbryllande för några år sedan: Tidskriften 00-tal hade fest i det Sagerska palatset. Mer om det en annan gång.
Nej, jag tycker inte att statens pengar är förgiftade (som en kommentator skrev här för en tid sedan, apropå att h*n menade att kultur inte ska finansieras av Staten). Däremot föredrar jag partipolitiskt oberoende skribenter och tidskrifter.

31 kommentarer:

Anonym sa...

"generande för Sverige som nation". Fantastiskt. Vilka brösttoner. Det är punch! Men varför publicerar DN en sån grej?
glad lucia!
Zigge

Anonym sa...

Zigge: Ja, det är punch. Personfixering, jubelfest, makt, punch, korruption, men utklätt till intimitet och gemyt.
Godnatt.
Maja

Anonym sa...

Jag tror den är skräddarsydd för Madeleine Grive - "varför finns det inga samhällskritiska författare, varför är författare ointresserade av politik?" - är hennes käpphäst. En kulturkarriär måste nästan ofrånkomligen gå via att slicka Grives röv, så jag gissar att Virdborg här verkställer en av det "litterära systemets alla koder och outtalade regler".
När det gäller brösttonerna, så finns det stora mängder kryptofascism i kulturvärlden.
Jag kommer att tala om hur det kommer sig att en samtida Strindberg inte skulle kunna skriva i tidningarna. Det har tjockat ihop sig totalt i etablissemanget, läs Amanda Svenssons "Giftas-novell" i Expressen och förstå hur långt kvalitetssänkningen har gått.
Maja

Anonym sa...

Det är bra, Maja. Men hur kan någon bli förvånad över att DN publicerar den?
För övrigt anser jag att Juholt har en besvärande likhet med kungen. Båda borde ha avgått för längesedan.
Algot

Anonym sa...

Algot: jag är inte alls förvånad - DN är ondskans och hyckleriets högborg.
Maja

Anonym sa...

Men mailväxlingen är tydligen jättepopulär - opinionen upphör aldrig att förvåna mig. Det räcker med en underskrift "Jerke", lite snack om Elvis och rönnbär, så myser svenskar i hjärtat. Mycket märkligt. Nå, jag är i alla fall inte helt ensam om min åsikt.
Maja

Anonym sa...

Nåja, menar jag (nå tillhör det förgångna)

Anonym sa...

Enligt min hulda mening (ursäkta stölden) är du den samtida författare som ligger Strindberg närmast, frånsett att din produktion inte är så stor. I temperament, ursinnig tjurskallighet, ständiga attacker på politiskt och kulturellt etablissemang, "paranoia" och samhällskritisk udd. Men också i lågmäldhet och bräcklighet (ockulta dagboken!) Jag har ett annat alternativ på listan över tänkbara nutida Strindbergar - en bloggare. Gissa vem!
Algot

Anonym sa...

Algot: tack så mycket. En bloggare - jag vet inte, eller kanske. Kanske en som verkar ha tagit djupt illa vid sig av att få beröm av mig, eller jag vet inte. Forget about it.
Det kommer mig att tänka på några rader i Horace Englunds senaste bok (som är bättre än sin titel): något om att ett litterärt verk som går utöver gällande mått bara beskrivs som nydanande om författaren tar ledningen (eller något åt det hållet). Står på barrikaderna, så att säga. Det är inte riktigt sant - Kafka tänkte bränna sina.
Nu hinns det inte med att skriva här, på återhörande
Maja

Anonym sa...

"Det ska vara ett avstånd mellan politiker och intellektuella ... V frågar om J har något tips om födelsedagspresent till dottern och pratar lite rönnbär och lite Elvis. Det är inte politik, det är hångel ... motsatsen till samhällskritik och politiskt engagemang."

Utsökt sammanfattning. Jag håller helt med dig och har efter några olyckliga prenumerationsår själv kommit att inse att DN faktiskt ÄR ondskefullhetens, den missriktade välviljans och fromleriets svenska högborg par preferance.

Tack för dina ekelundska myggor och tigrar, vill jag också passa på att säga. Viktigt att någon törs käfta emot och visa mod och litterärt egensinne på riktigt, som sagt.

Anonym sa...

Ola K: Tack så mycket. Ja, det är innantilläxor, fingret i vädret, idéstöld, och så hyser de i grund och botten ett hat mot konstnärer.
Maja

Anonym sa...

Maja, det är lätt att älska dig som skribent, ska du veta.

Inte bara skriver du insiktsfullt och djärvt, det är roligt också!

Själv höll jag på att gå under redan då de började svamla om rönnbären, liksom lite pliktskyldigt för att sätta tonen, suggerera stämningen, men med resultatet att deras text blev en parodi på sig själv.

Ja, är inte tonfallen som många av DN:s mejlväxlare tar till påfallande lika varandra, rentav samma tonfall? Det ska låta Ett Intimt Samtal. Urfånigt, när det inte görs från hjärtat.

maja lundgren sa...

Gunnar Strandberg: Det är en underlig ide, jag har inte läst särskilt många ska jag säga men de jag sett har varit rättså självgoda och ansträngda - jag tror att tanken är att det ska vara sjuttonhundratal, vittra samtal för öppen ridå, fast mer populärt hållet. Det ska inte verka för märkvärdigt, och inte för privat, utan hjärtligt och allmängiltigt, men
resultatet blir både internt och halvhjärtat.
Ja, rönnbären var svårsmälta - men jag tycker nog att "Vänliga h Jerke" var allra värst, om man ska gradera.

maja lundgren sa...

Det är några slarvfel i inlägget - faibless stavas med e (tänkte dra till med fäbless först, det blev ett mellanting) och det var inte Sagerska palatset utan ett palats på Riddarholmen vars namn jag för tillfället glömt.

Anonym sa...

Det märkligaste med detta är kanske att Håkan Juholt är gt kritiserad även inom det socialdemokratiska partiet (på mig ger han intrycket att vara en utpräglad maktmänniska, dessutom lite ohederlig sådär). DN:s val att publicera den här mailväxlingen är inte bara ett partipolitiskt ställningstagande, utan även för en falang inom ett parti. Skumt. Vad ligger bakom?
Mariannesson

Anonym sa...

"Vad ligger bakom": tät vänskap mellan kulturetablissemang och socialdemokrati (Maria Schottenius kompis med Anna Lindh t.ex - eller kompis och kompis - Schottenius skrev iskallt om boken om Lindh, "Väninnan").
Jag menade inte att jag är förvånad utan skulle vilja höra mer om bakgrunden.
Zigge

Anonym sa...

Jag kunde kommentera inloggad ett tag, det var trevligt. Men tyvärr verkar det ha varit tillfälligt.
Mariannesson: Ingen aning. Det skulle vara mer underligt om Virdborg fick mailväxlingen i uppdrag, tycker jag, än om han fick idén själv. Fast det vet man ju inte.
Zigge: Jag tycker inte att intellektuella ska fläta in sig i det politiska etablissemanget. Å andra sidan är det väl ingen som uppfattar Schottenius som intellektuell, så det kan komma på ett ut.

Anonym sa...

Underskrift: Maja

Anonym sa...

Nej, visst kan skribenter engagera sig i politik, mycket gärna - men helst inte knyta vänskapsband med politiker. För mig undergräver det trovärdigheten.
Mariannesson

maja lundgren sa...

För mig med. Om jag inte minns fel skrev Marklund en deckare tillsammans med Bodström: sånt kanske man inte kan stifta lagar emot, men jag tycker att det sänker både politikerns och författarens/krönikörens trovärdighet.
Givetvis gäller detta även täta band mellan borgerliga författare och politiker.
Kanske är mailväxlingen Virdborg/Juholt tänkt att vara ett svar på brevväxlingen Gustafsson/Ahlmark. Den har jag inte läst och tänker inte göra heller. Nu blåser sådana vindar att Virdborg/Juholt är i politiskt och opinionsmässigt underläge (vilket de borgerliga Gustafsson/Ahlmark var för länge, länge sedan - bland annat för ett Nobelpris sedan).
Maja

MagnusJ sa...

Jag gillade Virdborgs och Juholts mailväxling. Jag förvånas över att så få valt att kommentera innehållet. Det var även intressant att ta del av Göran Greider och Lars Gustsafsson mailväxling i DN inför förra valet.
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/tva-poeter-pa-vag-mot-valdagen
Likaså Kristian Lundberg och Crister Enander
http://gd.se/kultur/brevvaxling

maja lundgren sa...

Jag ska kolla upp mailväxlingarna, Magnus J.

maja lundgren sa...

Nej, allt var inte illa i mailväxlingen, och jag tror att Juholts intresse för kultur och idédebatt är genuint. Om inte hade varit för den överdrivna intimiseringen (à la vad ska jag ge mina barn i juklapp), i kombination med orden om minskat avstånd mellan politiker och intellektuella (jag menar att där bör vara ett avstånd), som på något vis stod i kontrast till de för mig storvulna orden "generande för Sverige som nation", så hade det kunnat bli rätt ok - det är bara det att Juholt ger ett rätt rangligt och ambivalent intryck när det kommer till realpolitiska frågor (Åsa Linderborgs artikel om mailväxlingen är intressant, och lite mer diskussion om den hade man nog förväntat sig), kanske beroende på både interna och externa konflikter. Sen tycker jag inte att det stämmer att skönlitterära författare överlag är likgiltiga inför politik. Från Jan Guillou till Carina Rydberg (främst bloggen) - och även sådana som jag uppfattar som smått idiotiska, t.ex Liza Marklund - nog försiggår det ganska mycket politiska diskussioner. Debatten om Scum är också politisk, oavsett hur man ställer sig. "Varför finns det inga engagerade skönlitterära författare" är en fråga som upprepats ofta, den är tjatig och, tycker jag, enögd. Dessutom drar Virdborg en gräns vid de senaste trettio åren och där håller jag inte alls med, eftersom jag uppfattade ett flertal av de så kallade åttitalisterna som politiska, även om de inte var partipolitiska. Detta skrivet i all hast, som nästan alltid...

MagnusJ sa...

Jag blev medryckt av intimiseringen och tappade den kritiska blicken. Din skarpa iakttagelseförmåga behövs alltså. Men det var delar i mailväxlingen som kändes viktiga och ett slags samtal som jag saknar.

Saxade det här ifrån vasabladet 6 juli 2011. Det är Crister Enander som skriver om en beröringsskräck inför det politiska. Jag antar att du inte helt ochhållet håller med honom?

"Det finns en tilltagande beröringsskräck bland intellektuella i det bistra Mosterlandet. En beröringsskräck inför det politiska. Alla vill vara finlitterära, höjda över sådana trivialiteter som vardag och vanligt folks verklighet. Ibland tycker jag att nutiden ångar av unket femtiotal. Det är surnat själsliv och stearinljus, förståelse och kvävda hummanden. Den stora skillnaden är att dåtidens unga poet och författare satt i billiga, nergångna smålägenheter och vindskupor och frös och slet för att dra in salt och bröd på bordet. Dagens nyandlighet och förnäma upphöjdhet odlas bäst i villakuvöser och nydesignade kök. Den svällande medelklassen har redan ockuperat litteraturen. Allt hänger samman. Det får vi inte glömma. Litteraturen existerar inte i ett tomrum. Den skrivs av människor och speglar - oftast - deras egen situation och livserfarenheter

Vad bryr sig dessa människor, där de sitter i sina trädgårdar med grillen tänd och vinboxens kran rinnande som en strid vårflod, om att det finns barnfattigdom några kvarter längre bort; vad bryr de sig om utförsäkrade människor som knappt klarar sig de sista veckorna förrän deras nödpeng betalas ut som en förnedrande allmosa; vad bryr de sig om pensionärer som inte kan äta fast föda då de inte har råd att gå till tandläkaren eller uteliggarna eller de mentalt sjuka som tvingas driva omkring på stan hela dagarna - och inte sällan nätterna - då vi skrotat huvuddelen av mentalvården?

Inte får dessa människor någon plats i litteraturen heller. Annat än som pikant staffage. Några knivsuddar småmysig eländeskrydda skadar aldrig den litterära anrättningen! Men inte mer. Inget som stör. Inget som betyder något. Ingenting som är på allvar.

Vrede och vanmakt, som sagt. Inte är det direkt någon gåta varifrån dessa känslor stammar, var de får sin dagliga näring. När Anders Ehnmark för ett tag sedan fyllde åttio var det knäfall och rökelse överallt. De skrev hur klok han var. Hur briljant. Hur lysande. Per Svensson - som numera har den märkliga titeln "Senior Columnist" - gick längst i undfallenheten och i den oädla konsten att vara mest devot. Han skrev bland annat: "Anders är mästaren. Det lyser om allt han gör." Häpp! Det kan man inte ens att säga om Shakespeare.

Det har i dagarna dessutom dykt upp några recensioner av nyutgåvan av Anders Ehnmarks "Frihetens rike. Om det roliga". I den boken hyllar han i ett kapitel med stor entusiasm - och ganska medryckande - arbetet på en kvällstidning, alltså Expressen. Minnet är i dag kort. Historielösheten och amnesin sprider sig som en epidemisk farsot. Ingen, eller ytterst få, är längre medveten om att Ehnmark under buller och bång en gång lämnade den "kapitalistiska" tidningen Expressen och började arbeta på den då renodlat stalinistiska Norrskensflamman. Där, mellan standardskrivelser utsända från Moskva om Sovjetunionens framgångar som översattes och trycktes rakt av, skrev han reportage om arbetare och strejker. Han skrev då även en riktigt bra bok om hur kvällspressen fungerar; humoristisk men ändå avslöjande om den inre mekanik som driver lösnummerförsäljningen vidare i en ond spiral av tilltagande infantilism och sensationslystnad och hur cynism och råhet härskar på redaktionen. "Karamellkoket" heter den boken.

MagnusJ sa...

Vem bryr sig i dag om att Anders Ehnmark genom decennierna varit en av de skickligaste kappvändarna som svängt som en berusad kyrktupp i svensk press? Han har alltid haft rätt åsikt i rätt tid. Svängt åt höger, sedan åt vänster, åter åt höger, vänster igen och just nu odlar han uppenbarligen en sorts icke-uppfattning, liksom höjd över oss andra mumlar han klokheter och gör små inpass om murklor. Han deltog en gång i tiden glatt i de CIA-finansierade kulturjippona. Han var länge en "pålitlig" liberal. Han svängde under sextiotalet alltmer över åt vänster. Sedan då Norrskensflamman, därefter medlemskap i VPK. När högerreaktionen kom under åttiotalet blev han åter alltmer liberal i sin framtoning och dök plötsligt upp i tidskriften Moderna Tiders redaktionsråd. Eller som Jan Myrdal, gammal vän till Anders Ehnmark sedan femtiotalet, skriver: "Märkligt! I Norrskensflamman eller Expressen; som VPK:s officielle partirepresentant i utredningar och som betrodd hemvärnsman vandrar han ständigt vänligt leende fram genom tiden som vore han doppad i teflon... Ty Anders Ehnmark har årtiondena igenom vandrat märkligt torrskodd fram över skeendets flod. Han är den ständigt anständige ur vårt femtiotal. Men kan någon människa gå så torrskodd och oberörd över livets flod? Aldrig en fläck på kostymen; aldrig en rispa i teflonet."

Så Per Svenssons ord - "Anders är mästaren. Det lyser om allt han gör." - omfattar det även Ehnmarks skriverier i Norrskensflamman?

Vad nyttar det till att dra fram sådant här? Att demonstrera att det mesta är sig likt? Då som nu, samma spel för gallerierna? Eller att visa att det är viktigt att hålla minnet vid liv? Ska skenet vara viktigare än vad som egentligen har hänt? Sanningen? Vad är sanningen värd?

Här finns dessutom en dold mekanik, en välbeprövad scenografi. Det finns alltid en uppsättning lätthanterliga - lydiga! - skribenter som villigt skriver det som förväntas och krävs av dem. De blir en sorts radikala alibin. De levererar lagom friserad upprördhet på beställning. Deras ljumma och tillrättalagda indignation trycks med braskande rubriker. Åsikterna är alltid lika ofarliga, alltid lika uddlösa. De är som harmlös tamboskap. De ställer frågorna men når aldrig fram till svaren. De ringar in problemen men vidrör aldrig lösningarna. Där en gång Anders Ehnmark fick stå för radikalismens brandkårsutryckningar har väl i dag Göran Greider fått hedersposten som den lydigaste av lydiga vänstertyckare."

Crister Enander i Vasabladet juli 2011

maja lundgren sa...

Magnus J: det är intressant, jag ska svara vid senare tillfälle (tidsbrist). Själv bor jag i en etta och försöker engagera mig i saker jag vet någonting om - barnfattigdom känner jag inte till, och kan ibland tycka att talet om densamma låter underligt, alltså exemplen som ges (att inte kunna åka utomlands på semester - vilket brukar tas upp - bör inte kallas fattigdom, däremot kan man hävda att det är fel med för stora klyftor; likaså menar jag att Greiders ord om massarbetslöshet är överord när det kommer till Sverige, bland annat eftersom jag känner till Neapel där det i vissa områden råder 70 procents arbetslöshet). Återkommer som sagt

maja lundgren sa...

Det är mycket på en gång i den artikeln, och en del har jag svårt att kommentera - bland annat för att jag inte läser den sorts romaner Enander beskriver, även om jag är övertygad om att de finns. Jag tror att de är kryddade med lite radical chicness. Själv har jag svårt för en viss typ av sentimentalitet. Det är inte fel att skriva med känsla, men gråtmildhet känns ofta... väldigt borgerligt, åt Dickenshållet (och det är att gå åt fel håll, 1800-talet borde få vila i sin grav). T.ex en del skriverier om tiggare, med sorgflor på rösten. Nej, hellre Brecht än Dickens.
Orden om Anders Ehnmark tror jag är mycket träffsäkra, de få gånger jag läst ut en artikel av Ehnmark har det bestående intrycket varit nada, ingenting. Jag skulle vilja tillägga att en del av dessa genomförträffliga skribenter som har en åsikt om allt - och alltid en god åsikt, alltid utan sälta, det finns ingenting där - faktiskt rewritar artiklar de läst i utländsk press, med en lagom personlig infallsvinkel på det hela. Det är bland annat därför de kan vara så produktiva.
Jag tror att Rasmus Fleischer kallar det Enander beskriver för vänsterborgerligheten. Där kan det förstås även ingå "liberaler".
Men jag vill invända att det finns de som skriver på allvar och som inte är vare sig radical chic, bor i villakuvös eller tillhör det förgångna - Fleischer är en, nog tycker jag Åsa Linderborg brukar vara värd ett getöga, Carina Rydberg, Jan Guillou, varför inte Johan Lundberg som envisas med att vara jobbig, även om han nu inte är skönlitterär författare och det var väl det diskussionen skulle handla om. Stig Larssons romaner och filmer uppfattar jag som politiska, mina egna romaner har ambitionen att vara det (även Pompeji, om man ser mer än till det skojsiga), och så finns det ju Kristian Lundberg (även om jag inte läst hans romaner): däremot tror jag att det stämmer att de stora förlagen allra helst vill ha sånt som går att känna igen (till skillnad från Enander tror jag alltså att vanliga människors vardag är ytterst välkommet), med undantag för diktsamlingarna som får vara smala och svåra.
Fortsättning följer

maja lundgren sa...

Och Kjell Johansson, som sällan nämns när det ska namedroppas och göras listor - för att han inte är en debattör? Visst finns det samhällskildringar och politisk litteratur.

maja lundgren sa...

Men "vanliga människors vardag" - den vill jag inte läsa om.

maja lundgren sa...

Och litteratur behöver inte vara samhällskritisk.

maja lundgren sa...

Ett tillägg om barnfattigdomen, kommentaren lät säkert grym - även om jag alltså tycker att det ser rätt konstigt ut att det tas upp som exempel på fattigdom, att barnet aldrig kunnat åka på utlandsresa, så är det självklart så att allt sånt kan kännas som en skam. Barn är mycket känsliga för status, jämför varandra, retas, tror att alla andra har något även när det inte är så. Dessutom bör sådana här saker även ses relativt: medelklassens barn är idag "bortskämda" på ett sätt de inte riktigt var när den stränga protestantismen rådde, och innan den verkliga konsumtionsboomen ägde rum. Det här är ju redan söndersnackat många gånger om, men om jag jämför hur många paketer jag fick när jag var liten med hur många medelklassens barn får idag, så är skillnaden ganska monstruös.
Och barn med fattiga föräldrar, för svenska förhållanden idag alltså, känner såklart av trycket, mår illa av överflödet som väller över andra småttingar men inte de själva.