Detta är milkshakens tid. Amerika är inte längre bannlyst, en oroväckande feber har brutit ut, många får den.
12/11 1978
Milkshakens tid... Jag fick frågan av tidningen Vi om jag skrev dagbok. Jo. Med patos sedan mycket unga år.
Men varje gång (jag berättar detta trots att det får mig att framstå som löjlig) ja varje gång jag dristar mig till att lägga ut någonting ur den, så fylls jag av skamkänslor. Det känns helt enkelt förmätet. För att den har ett lite pompöst tonfall ibland? Det är inte några skandalösa dagböcker. Men är det inte kutym att man väntar till efter döden med att ge ut sina dagböcker?
Jag är en ohyggligt långsam människa. Och uppenbarligen en långsam människa som oroar sig för att bli begabbad.
Ett högtidligt kungörande: litteraturen är ingen Guinness rekordbok. Man ska aldrig låta sig spelas ut mot andra författare eller spela ut sig själv emot dem. Det är endast fånigt.
Så var det med det.
8 kommentarer:
Hear, hear. Att spela ut författare mot varandra kan man lämna åt såna som Jonas Thönte och Åsa-Nisse Beckman. Det är ju, i brist på andra talanger, deras lilla specialgren. Var det inte Dylan Thomas som sa, när någon presenterade honom som den störste levande engelskspråkige poeten: "Jag visste inte att det var en tävling."
Willy Lorens
Willy Lorens: jag vet. Guinness rekordbok syftade just på det. Och... ja, pungråtta syftade på exakt det också. Exakt detta, men vad tjänade det till? Absolut ingenting har förändrats. Och jag tycker att det är tråkigt, trots att det kanske borde vara något att rycka på axlarna åt. "Det här är det bästa som skrivits de senaste tre decennierna och det ställer allt annat i skuggan och får alla andra författare att verka som idisslande kor". Hemskt, förtryckande.
godnatt
Maja
Jonas Thente är en jävla pungråtta.
Så var det bekräftat.
Godnatt.
Maja
När jag blir chef för alla kultursidorna ska jag införa getingar och plus i nekrologerna.
Anonymus Rex
Hu, Anonymus Rex.
Man kan ha gillaknappar i nätupplagan av döingkatalogen.
Maja
Själv gillar jag Thente bättre som bloggare än som litteraturkritiker. Han kan inte låta bli att få litteraturen att låta som en tävling. Mest för att framhäva sig själv.
Algot
Algot: jo, det instämmer jag med. sedan är det visserligen så att jag delvis håller med om den höga sömnighetsfaktorn i mycket av den prisade och lovprisade litteraturen. Böcker som inte når upp till riktig litteraturs fotknöl, som är duktiga men saknar samhällskritik och friskhet (ett exempel nyligen får mig bara att skaka på huvudet) lanseras som knivskarpt epokgörande.
Kritiker måste sluta droga sig med superlativer och hyperboler och lära sig läsa. Man koncentrerar sig på texterna, och bränner den litterära Guinness rekordbok.
Majaa
Knausfarm är en traditionell författare. Det behöver inte vara något fel med det.
Men det är inte jag.
Maja
Skicka en kommentar