Vilken mes!

En liten anekdot, apropå att Madeleine Grive rivit sönder en nazistisk flagga. Grive är med på ett litet hörn i Myggor och tigrar. Jag nämner att hon ringde och skällde ut mig efter Sprickan i ögat. Jag tyckte att det var obehagligt, jag skrev i hennes tidskrift 90-tal så det var ju så att säga en arbetsgivare som ringde och tog mig i upptuktelse. Hon uppskattade inte kvinnoporträttet i Sprickan i ögat. "Tjejen är en mes, klart att han inte ville ha henne".
Men det var inte det jag tänkte berätta, utan en annan sak, en bagatell som jag tycker är rätt festlig. Några av mina krönikor i 90-tal ägnade jag åt den falskt kramgoa svenska nedlåtande attityden mot invandrare, och åt den svenska självgodheten (föreställningen att svenskar är tolerantare, godare och mindre aggressiva och nationalistiska än andra folk). Jag skrev om självbildens förändring i rasande takt, och en formulering - att svenskar eventuellt börjar inse att svenskar inte är bättre än alla andra turkar - ville Grive att jag skulle ändra. Hon föreslog att jag skulle byta ut turkar mot japaner, eftersom turkar skulle kunna uppfattas som rasistiskt.
Jag tycker det är komiskt. Huruvida jag gick med på ändringen eller inte minns jag ej.
Den här erinran är bara en randanmärkning till diskussionen om vad rasism är, men utöver att det hela byggde på ett missförstånd (min formulering var inte rasistisk mot turkar) så anknyter episoden även till diskussionen om totalitära strömningar i nutiden. Det finns auktoritära tendenser inom kultursfären, ett slags myndighetsutövning som jag tror vittnar om ett annat slags främlingsrädsla. Rädsla för den mesiga främlingen, för avvikelsen, för det som icke går att etikettera eller underordna stolta paroller.