lördag 7 juni 2014

Lästips: om sosseadelns liv och leverne

Jag har inte läst Thomas Bodströms självbiografi Det man minns. Men...
Karin Olssons sågning, hejdundrande, ger ett ganska övertygande intryck. (Boken har tydligen blivit kritiserad på flera håll, medan andra har förbigått den med generad tystnad).





Man får ju se upp lite - det är inte givet att varje sossebarn är en lyxlirare utan kontakt med arbetarrörelsen och glada amatörer kan vara rätt mycket tjohejsan på ett odemokratiskt sätt alltmedan proffsen, "denna mjukhårda blandning av ull och sten" som "får sina tal från partiets central" kan vara opersonliga men ändock demokrater.
SSU påstås vara fullt med karriärister med sylvassa klackar. Stämmer det? Hur är det inom SDU, som förmodligen fångar upp ungdomar som annars hade sökt sig till SSU? Jag tror inte att det i första hand är medelklassens barn som söker sig till SDU. 

Jag vill påminna om Carl Hamiltons "S-koden. Den socialdemokratiska utmaningen". 

12 kommentarer:

  1. Hamilton uppförde sig som en kolerisk tölp, vid ett intermezzo som diskuteras i Mäktig Tussilago. Men den där boken S-koden var riktigt bra tyckte jag, den hade nog kunnat kritiseras mer men det var en hel del, kanske mycket, som kändes förhoppningsfullt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte säker på att jag hänger med riktigt i svängarna här. Hehe. Det är väl ingen som tror att varje sossebarn är en lyxlirare. Men en och annan är det väl, däremot... Jag får väl börja med att läsa artikeln så kanske jag begriper lite mer. Bodström är inte direkt en av mina favoritpolitiker. Mitt förtroende är ungefär så lågt det kan bli. Men jag är faktiskt lite nyfiken på hur han beskriver sitt liv.
      Tage Danielsson blev ju allt mer kritisk till socialdemokratin med tiden, från att ha varit hängiven sosse. Jag tror inte att han hade haft särskilt mycket till övers för Thomas Bodström och andra karriärsossar. Göran Persson hade han säkert riktat en del satir emot.
      T.S Älgot, skogarnas knug

      Radera
    2. Jag är också nyfiken, Älgot. Väldigt nyfiken blir man. Jag hade tänkt läsa "Väninnan" också, av Anna Lindhs kamrat. På beskrivningarna lät den så cynisk, som om det inte alls handlade om vänskap. Jag tänker bl-a på Maria Schottenius skriveri om den. Att gå på borgerlig parmiddag eller pussa på kind är ju inte vänskap, det är mer "bekantskap" eller "användbar kontakt". Och så vidare. Att du inte hänger med i svängarna kan bero på att jag skriver snabbare än präriebranden, men jag ska titta igen om inlägget igen, kanske kan fylla ut med några explicationer. Ja, det var inte bara kärnkraften Tage D var emot - det där är som jag redan nämnt en blind fläck hos mig, jag borde nog vara oroligare men tänker återigen att avveckling kan vänta, "i det här läget", är det så viktigt att ekonomin och allt det välståndsmässiga fungerar. Industrierna och de varma duscharna. Kärnkraften är en kall fråga för mig men ska ta en funderare igen. Bilarna skulle jag vilja ha bort men det är mer en estetisk vardagstrivselfråga. Tänk ett bilfritt Stockholm! Men det är inget jag skulle driva som fråga. Däremot fattade jag aldrig riktigt vänstermotståndet mot Dennispaketet och ringleden runt Stockholm, tvärbanan blev ju jättebra och en ringled som för bort genomfartstrafiken borde ju vara kanon. Jag fick världens utskällning när jag sa: det där med ringled kanske inte är så dåligt. "DU är så JÄVLA antiradikal!")

      Radera
    3. Jag har hört en del säga ungefär så här - det spelar faktiskt ingen roll om sd ökar på grund av Fi!FAN-kampanjer. Vi får helt enkelt vänja oss vid att ungefär tio procent av befolkningen är ond. Det här har gjort det nödvändigt för mig att vända mig emot den goda klicken. De kommer att forsätta njutningsfullt se hur sd växer, i takt med att deras egen godhet växer, men det är inte där jag vill vara.

      Radera
    4. Oj då. Jag har läst lite fler recensioner av Bodströms självbiografi. Det låter ju som ett typiskt rötägg ur överklassen. Och ingen vuxen sa ifrån, tvärtom skällde mamman ut en kioskägare där Bodström gjort inbrott? Ganska många måste väl ha känt till det här när Bodström blev justitieminister? Jag håller inte alls med svenskans recension, att "problemet är litterärt". Problemet är politiskt och moraliskt.

      Radera
    5. Frat boys. Sa nån ifrån när Mårten Palme gjorde inbrott? Jo man har säkert kunnat läsa om det här på Flashback redan, jag hänger ju inte alltid med.

      Radera
    6. De kanske inte hade tid att uppfostra sina barn. Nu har jag läst Karin Olssons artikel. Den var bra - men "Glöm detta?" Är inte det en ganska märklig slutsats? Om något bara ska glömmas bort bör man väl inte skriva en artikel om det. Och självbiografins innehåll verkar ju vara såpass chockerande att det inte borde (eller ens kan) glömmas bort.
      Älgot

      Radera
    7. Nej, det förstår jag inte heller, inte riktigt heller att den inte borde ha givits ut, snarare tvärtom tycker jag. Och det där med att den inte kan bli en kommersiell framgång, tycker jag är ovidkommande. Den säger ju av allt att döma en hel del om tiden.

      Radera
    8. Ett problem i sig är kontakten mellan journalister/opinionsbildare/krönikörer, och partipolitiker.

      Radera
  2. "Oj då. Jag har läst lite fler recensioner av Bodströms självbiografi. "

    Nej, Aftonbladet var ju inte heller direkt översvallande i
    sin recension.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Aftonbladets var vass och bra, t.ex förslaget till titel:
      ”Det man minns och inte reflekterat över”.
      Skribenten tycker dock att Bodström är en driven författare, jag har aldrig läst något av honom. Hur som helst, "litterär kvalitet", denna litteraturkritikernas kretongsoffa, är ointressant i det här sammanhanget (funderar lite på Stig Larssons självbiografi också, den var ju obehaglig på fel sätt tyckte jag)

      Radera
    2. P.S Carl Hamilton är inte Carl B Hamilton (den senare är en av de allra värsta folkpartisterna, enligt min mening). Det vet ni säkert, jag ville bara påpeka det.

      Radera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)