Vejpa

Innevarande midsommar vejpar jag. Kanske ökar mitt nikotinberoende nu - jag bryr mig inte så mycket om ifall det gör det - eller så blir det tvärtom - och det vore ju helt ok.

Att vejpa är alltså ett slangord för att röka en elektronisk cigarett. Det kommer ifrån engelskans vapor, tror jag - det lär heta "to vape" på engelska.

- Ska vi hänga i helgen och vejpa lite?

- Ska vi ta en vejp?
- Vejppaus! 

Jag tror inte att vejpande ska förväxlas med rökavvänjning. Vill man bli av med nikotinberoendet, ska man satsa på t.ex plåster. Vejpen är en ersättning för cigaretten. Lite eller kanske mycket mindre farlig (men den är rätt ny så alla skadeverkningar är man kanske inte på det klara med).

Mina ambitioner att bli nikotinfri har jag redan skrotat. Det förefaller väldigt osannolikt att jag skulle bli av med mitt nikotinberoende, och jag tänker inte lägga ner någon större kraft på att försöka. Tugga nikotugg är segt i ordets alla bemärkelser. Men att vejpa! 

Rökningens njutning och ritual bibehålls men man slipper ett antal av de farligaste gifterna i cigaretten; det lämnar ingen röklukt efter sig, vita väggar blir inte gula (tänder, fingrar osv), kläder och gardiner börjar inte stinka. Inga fimpar, ingen glöd som kan trilla ner på kläderna, inget man kan bränna sig på, ingen risk för eldsvåda.

Det är roligt när det kommer nya uppfinningar, och om nu summan av alla laster ska vara konstant, ja varför inte, så är vejpen en ok grej.

Midsommar firar jag inte. Det är den högtid jag tycker sämst om. Jul går väl an, men en dag räcker - julafton, de andra juldagarna är det vardag. Ett julbord om året, inte mer (jag är inte så förtjust i julmat).

Nyår, oavsett om jag är bjuden på partaj eller stannar hemma, gillar jag. Förr i tiden kunde det kännas stressigt, förödmjukande att ringa runt och leta efter kalas; trots att jag visste att det inte alls är så att alla andra är på roliga fester, så pinades jag (som många andra) av efterhängsna fantasmer, inre bilder av storslagna begivenheter någon annanstans, där man borde vara. Allra värst var det inför tvåtusenårsskiftet. Jag satt med adressboken i knät och funderade över hur långt ut i bekantskapernas periferi och glesa tundra jag kunde sträcka mig utan att det blev för pinsamt. Till slut fick jag tag i en kamrat och fick följa med till en middag, men innan dess hade jag till och med blivit nobbad - hej kul att du ringer, nej det är jämna par på vår fest, och vi har redan beställt maten och har särskilda glas, det skulle se konstigt ut så det går inte.
När jag levde i ett parförhållande var det lite annorlunda - det är inte familjen utan paret som är den socioekonomiska enheten i tjyvsamhället, exakt hur det kommer sig vet jag inte, det har väl något med det regelbundna kopulerandets koppling till gemensamma banklån att göra, eller något åt det hållet.
Numera blir jag glad om jag blir bjuden på nyårsfest, men det känns inte som om jag missar något oumbärligt om jag stannar hemma.

Nu ska vi se, jag skriver alltså om helger - påsken gillar jag på grund av färgerna, ljuset, fjädrarna och äggen. Nationaldagen, ingen fara, man kan läsa på lite om Gustav Vasa, nån gång begav jag mig till Skansen och kunde märka att nationaldagen tycks vara extra populär bland "nya svenskar", lite festligt att det är så.

Men midsommar, fy. Den är pest.
Kanske för att det mer magi och naturtro kring den - på midsommar ska det nästan hända övernaturliga saker under den ljusa natten, förväxlingar, älvor, människor ska förvandlas till väsen. Men det som händer är väl, skulle jag tro, parmiddagar med eller utan barn, och så ungdomarna som lufsar omkring och dricker. I den långa ljusa natten, och det är outhärdligt att tänka på det. Inte för att jag skulle vilja vara någon annanstans, "där det händer", utan för att det är något så plågsamt glåmigt över det. Jag ber om ursäkt om jag trampar någon på helgtån. Dans runt majstången är inte lockande, så jag vet inte varför jag tycker att midsommar är värst, svårast att bara rycka på axlarna åt.

Jag gick en långpromenad och fick se en fiskmås käka på en skata. En äcklig syn. Jag har en bekant som såg en fiskmås äta upp en talgoxe för ett tag sedan. Jag vet inte om det är något som har kommit för att stanna. Måsar käkar upp andra fåglar. De kanske alltid har gjort så, eller så är det en nördlösning eftersom det är så många måsar i stan nuförtiden att människornas sopor inte räcker till.
Ja, det var det mest spektakulära som hände denna midsommar. Men jag är på väldigt gott humör ändå.

Om någon undrar över etiketterna till detta inlägg, så valde jag "kineserier" eftersom vejpen är en kinesisk uppfinning (man borde egentligen kalla den något annat, introducera ett lånord från kinesiskan); "Freud" vet jag inte men det kan nog passa, om man tänker sig att jag är omedveten om varför jag tycker illa om midsommar; "knep och knåp" får stå för elcigaretten.

Vejp på er!

Musique:

Tre stycken, tre! Vilket slöseri med favvolåtar... Men Midsommar är väl fruktbarhetens högtid, då kan man kosta på sig att slösa, med ett ymnighetshorn av låtar, i hopp om att musiken ändå ska räcka hela bloggen lång, och nya älsklingstrudelutter infinna sig allteftersom.

Först en som begränsas från uppspelning på vissa webbplatser men som går att se på YouTube:





Och så en som begränsas från uppspelning på vissa webbplatser men som går att se på YouTube:
Chet Baker. Let´s get lost.




Och så sensuellaste av sensuella - rysningar, huden knottrar, jag tycker den är sååå... åh... ah... Någon har gjort ett roligt kollagemontage. Kanske just därför begränsas den inte från uppspelning ens på den här dubiösa webbplatsen.





Tillägg: nu går det att titta på även de första två, utan att gå ut på YouTube.