Äh låt dom få en ballong, en enda gång

Ännu under min barndom spelades denna på radio, som jag minns det helt utan ironi - med reservation för den godmodiga glimten i ögat-ironin, så att säga Hyland-ironin.
Nu är den i och för sig från tidigt femtiotal (glad efterkrigstid, folkhemmets blida tillförsikt, lojt och lalligt, bara i början av konsumtionshetsen - en rest av protestantisk stränghet och återhållsamhet kan anas, det var Spara som var idealet och inte Slösa, fast den här familjen har inte riktigt råd med ballonger och glass heller - om föräldrarna nu inte tar till ett fulknep mot barnen, de ska ju tydligen dricka vin på värdshus!), och den måste ha spelats en bit in på sjuttiotalet, ganska ofta som jag minns det.
Folkbildning för knatteöron, nostalgi för gammöron. Bloggen har en del besökare från fjärran land också, och jag vill bjuda på något riktigt exotiskt svenskt ibland.
Jag tycker även att denna familjehit passar när det är såpass varmt som det är svårt att förneka att det faktiskt är för tillfället. Och ändå har den verkliga hettan inte ens infunnit sig, enligt löpsedlarna.