Elefantfittan, eller impulsen att hitta hem

Det är konstigt med vår tidsepok. Låt oss säga att någon är deprimerad eller förtvivlad; då brukar det idag antingen beskrivas som något medicinskt (brist på t.ex serotonin) eller något som har med bakgrunden att göra (olycklig barndom) eller möjligen något som har med nuvarande privata omständigheter att göra (tråkigt jobb, olyckligt äktenskap, ensamhet). Men - världsläget? Nej, det brukar inte beskrivas som en anledning till desperation, sorg, förtvivlan.
Jag tror att det var lite annorlunda förr med den saken - kanske för att religionen var något slags gemensam nämnare mellan individ och samhälle, och att en psykisk kollaps inte nödvändigtvis beskrevs ur en vetenskaplig synvinkel. Man kunde ju vara besatt av djävulen och gud förr i tiden, till exempel.
Nej, jag bara bluddrar.
Massakern på Utöya och utrotningen av kristna är två världshändelser som tagit hårdare på mig än många andra händelser, och det är inte lätt att veta vad göra. Demonstrera tror jag inte på.

Med detta sagt, så vill jag framföra min hyllning till djuren.
Här är Baby Elephant Walk.
En av mina allra första favoritlåtar.
Jag brukade tänka mig en miniatyrelefant som promenerade på vår spiselfris när jag lyssnade på den.
(Vi hade öppen spis, och av någon anledning fantiserade jag alltid om att den här låten ackompanjerade en pytteliten elefant som promenerade fram och tillbaks på spiselfrisen, rytmiskt gungande i take med musiken).



Det här kallas också elephant walk.