torsdag 28 augusti 2014

What's in a name

"Knyta nya namn" är en bra märklig metafor.
Bäst att gå till Wikipedia och läsa på om knutar. Då hamnar jag raskt i "knutteorin".

"Ett fundamentalt problem inom knutteorin är hur man bestämmer om två representationer motsvarar samma knut. Ett sätt att särskilja knutar är genom en så kallad knutinvariant, en "kvantitet" som förblir densamma oavsett hur knuten representeras."

Ja, det tror jag. Jag tror att oavsett hur knuten representeras så är det på kulturfester som den representeras,  även om det inte motsvarar samma knut. Det är solklart, alltså. Hyperbegripligt.

Världens bästa redaktör Johan Hilton skriver i DN om något tabubelagt - så kallad svaghet - som inte är svaghet (man går inte in i väggen om det inte är skumma saker i görningen: stämningen på en redaktion, utbytbarhetsfaktorn, konkurrens, diss mellan raderna, nya direktiv, outhärdliga knutinvarianter - inte vet jag, men jag spår i tidens sand och lägger märke till skillnaden mellan den tid då jag lyxigt nog fick Thomas Manns En opolitisk mans betraktelser överbollad på mig av Hilton - som jag väl i princip aldrig träffat, jag tycker det blir bättre jobb om man inte känner varandra - och det senare kravet, när en helt annan individ siktade in sig på att ta över litteraturbevakningen och kanske chefsskapet, alltså, det senare kravet på att luncha , för att diskutera knutteorin, en lunch då jag nämnde recensionen av Mann som den typ av jobb jag ville göra och den nya individen markerade ogillande med hjälp av ett slags negativ skiftning i ansiktet). 

Så kan det gå, så att säga. Men knutkonceptet kan även generaliseras till högre dimensioner, meddelar Wikipedia. Skönt att höra. Det är bara att betrakta n-dimensionella sfärer i m-dimensionella euklidiska rum. 


Dagens astrobild (28/8): Trifidnebulosan skådad genom Hubbleteleskopet.
(Nebulosan befinner sig 5000 ljusår bort, så strängt talat visar nog bilden hur den såg ut för 5000 år sedan).

På återhörande, kära vänner. Himlen är hög och det är höst. 




4 kommentarer:

  1. Låt se om batteriet i tangentbordet räcker till en kommentar.
    I det här inlägget kan man säga att jag simulerar galenskap - man kan tänka sig en författare som söker sig till matematikens rena himmel, befriad från mänskliga intriger, för att i bästa fall hitta det Alexanderhugg som löser upp den kultursidespolitiska gordiska knuten, men som samtidigt sänker sig till den nivå som lätt betraktas som "rättshaveristisk", eller gnällig: en kortslutning alltså mellan högt och lågt, erinran om försåtligheter och... tja, nåt sånt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vackert skrivet, Maja.
      "Matematikens rena himmel befriad från mänskliga intriger, för att i bästa fall hitta det Alexanderhugg..."
      Jag är ju ett hjälplöst fan till dig, ingen anledning att sticka under stol med det.
      Zigge

      Radera
    2. Hm... Läst Hiltons artikel nu. Känns mest som att han vill bevisa vilken fin och känslig man han är. Inte ett ord om eventuella redaktionella orsaker. Vilket säkert är smart av honom. Eller så var det inte redaktionella orsaker?
      Ok jag stoppar här
      Zigge

      Radera
    3. Jag har faktiskt ingen aning, tänker bara på att han slutade ungefär samtidigt som en jag inte kan med började.

      Radera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)