torsdag 5 november 2009

Tystnad, normalitet

Det gick inte att tala om det. När Roberto Saviano nu skriver om normaliteten, det normala, så slås jag förstås av att det var just de orden jag använde, något motvilligt, när jag redogjorde för besöket vid mordplatsen. För att begripa Myggor och tigrar bör man veta att det inte fanns särskilt mycket skrivet om camorran då, åtminstone inget som var överskådligt, och själva omfattningen av dess grepp om regionen blev egentligen inte avslöjad förrän med Savianos Gomorra. Det innebär att Myggor och tigrar består av egna iakttagelser, och en successiv undersökning, med början i den kusliga händelsen i Boscoreale. En främlings blick på en främmande värld, och inslag av slump - att två mord inträffade på min parallellgata under skrivandets gång, varav jag till en början inte begrep att det första var ett mord utan trodde att det var fyrverkerier, medan jag den andra gången gick ner på gatan - jag visste inte särskilt mycket om camorran, och det som chockade mig mest var känslan av normalitet. En grannkvinna i sjuttioårsåldern pratar oberört om ditt och datt med mig en bra stund, innan det framkommer att hon just bevittnat en avrättning. Det har inte bekommit henne det minsta. "Vi får höra i morgon vem det var".
Och när jag var hemma några veckor på sommaren, strax efter det första mordet, kunde jag inte berätta för någon vad jag hade hört. Det var omöjligt, som när man i drömmen vill ropa men inte kan det.

Inga kommentarer: