tisdag 30 september 2014

Asketisk kulturradikalism, nu och då


"Alla epoker har inte haft lika lätt som T.S Eliot att acceptera människors behov av att ta ledigt från verkligheten, närmare bestämt vårt behov ställa upp alternativa verkligheter i litteraturen och konsten, för äventyrets, lekens, flyktens eller forskningens skull. En författare som med kraft skulle ha hävdat att vi tvärtom borde tåla hur mycket verklighet som helst var den fornkyrlige teologen Tertullianus..."
/ ... /
"Vår egen tid har visat upp ett förfärande antal modeller för nya handklovar på poesin, samtidigt som fiktionen i tidigare okänd utsträckning kommit att institutionaliseras och plattas ut... Kreousas uppfordrande skugga förblir tydligen en provokation långt sedan Augustinus gjort avbön för sin ungdoms läsefrukter, långt sedan Vergilius gav den gestalt och långt sedan Troja lagts i aska".

         Anders Cullhed, Kreousas skugga (2006)


Tjolahopp, nu är jag uppkopplad igen och det här är en bok jag tänkt skriva om länge i bloggen. Jag tror att den kräver en del bildning av läsaren men innehållet är allmängiltigt så häng med.

Kreousas skugga handlar om kritiken mot fiktion, verklighetsflykt, sagor, myter, som formulerades under senantiken. Det vill säga, boken behandlar tiden då de fornkristna gjorde upp med den antika traditionen - den behagfulla och färgrika, ofta amoraliska klassiska litteraturen med dess myller av gudar och andra väsen. Kyrkofäderna gick tillrätta med allt det där förföriska tingeltanglet, eftersom det ledde bort tankarna från verkligheten.
Och verkligheten var sanningen, och sanningen var Ordet, och Ordet var hos Gud. 

Det är en extremt spännande bok som tyvärr diskuterats ganska lite på kultursidorna, trots att den har många beröringspunkter med nutiden. 
Det finns en återkommande aggression mot fantasin och ett krav på dikten att uppfylla bestämda krav, som verkligen liknar de fornkristna asketernas tunnelseende. 
För tillfället är det antirasismen som har axlat kyrkofädernas mantel, men förbudet mot att låta tanken irra sig iväg vart den vill har haft många mellanstationer.

"Handklovar på poesin" - jag associerar direkt till litteraturdebatterna på sjuttiotalet, då krav restes på litteraturen att den måste vara politisk, helst underordnad klasskampen. 
Eftersom allt som inte var Kamp och Revolution var småborgerlig verklighetsflykt. (En gång skrev jag ett slags protest mot försöken att tygla fantasin och ställa den i något bestämt syftes tjänst, det blev en essä som hette Nehrslag i språket i tidskriften Nittital, men det är länge sedan och Gud vet bättre).

På sjuttiotalet sökte sig som bekant förkastandet av fantasin ända in i barnkulturen - som värst i Sovjetunionen där det mer eller mindre rådde totalförbud mot fantastik, det fanns en överhängande risk att hamna på korrektionsläger om man skildrade "saker som inte finns" för barnen - men hatet mot "verklighetsflykt" fanns även i Sverige, där till och med Fem myror är fler än fyra elefanter kritiserades för att vara alldeles för frivolt och orealistiskt. Inte minst var där för mycket glitter. Eva Remaeus hade ju till och med en glansig urringad klänning. 


Aggressionen mot fantasin kanske inte är exakt detsamma som hatet mot bildning (som har varit uppe för diskussion många gånger på bloggen, hatet är ytterst reellt och ursinnigt och jag har stött på det många gånger) men det verkar som om de ofta går hand i hand. 


Tillbaks till Kreousas skugga. När man ser närmare på de senantika författare Cullhed skriver om, så får man ändå intrycket att deras kritik är ganska djuplodande, de brottas med den förföriska antika litteraturen på ett mestadels tvehågset sätt, de är visserligen extremister i gudomligt sanningsanspråk men deras bokbålsvurm är fantasieggande och har en del infallsvinklar som överlever den barska tidsålder de tillhörde. Annars skulle det nog inte gå att skriva en intressant bok på sjuhundra sidor om dessa svartrockar.
När nutida kulturradikaler förkastar kanon händer det att de nöjer sig med anklagelsen "vit heterosexuell man", och frågan är -
vad har samtiden gjort för att förtjäna detta?
Var tid får den kulturskymning den förtjänar.


Här några stycken som tycks ta ledigt från verkligheten - det dansas till Adreano Celentanos Prisencolinensinainciusol, framförd på äkta låtsasengelska.
Men enligt Adreano Celentano är det här också politiskt. Han har hävdat att han skrev den här låten på nonsensamerikanska för att illustrera den nutida bristen på, eller omöjligheten av, kommunikation.







2 kommentarer:

  1. Jamen nu håller jag ju på och småfilar på ett inlägg om "demonens" etymologi - daemons tvetydighet - det kunde även betyda vakt, väktare på grekiska i vissa sammanhang, och - ja, samma tvetydighet går genom camorran, sedan medeltiden då de härskande i Neapel anlitade banditerna för att hålla koll på befolkningen och "upprätthålla ordningen": all ambivalens som går rakt genom Myggor och tigrar och som även har att göra med gränsen mellan inre och yttre, med mera med mera men det är tänkbart att en lilla utläggningen får ske i min andra blogg, eller vad man ska kalla den.
    det är ju den tvetydigheten

    SvaraRadera
    Svar
    1. oh shit det blev avbrutet, det kan tänkas att jag verkar galen. Men jag ska lägga ut texten kring det här temat i min bok, så småningen. :-)

      Radera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)