onsdag 17 september 2014

"Svart på vitt": kampanjjournalistikens förbannelse

Många tycker illa om när medierna talar om vad de ska rösta på.
Det här inlägget kommer att bli ganska vindlande, det utgör inte någon förklaring till valresultatet utan är mer att betrakta som randanmärkningar.
Först av allt: i söndags kväll då allt var klart mådde jag illa - bara för att stöka undan det här med känslorna - ett fascistiskt parti hade fått så mycket som 12,9 procent. Ganska många hade alltså tyckt att partiets ännu fullt synliga brunsvarta rötter var om inte tilltalande så åtminstone försumbara. 
Det är antagligen fler än 12,9 procent som skulle vilja begränsa invandringen. Det är inte alls säkert att de som röstar på sd är mer rasistiska än andra partiers väljare. Det är alltså vanskligt att göra det till en fråga om två läger: det ena vill stoppa all invandring, det andra vill ha helt öppna gränser ("Ingen människa illegal!") De flesta tror jag tillhör en vankelmodig gråzon. 
Kvällspressen har i allt högre grad tagit på sig uppgiften att "ta itu med skiten" - i bjärt kontrast till SvT, där Jimmie Åkesson behandlas med mysande välvilja - och i marginalen till kampen mot sd återfinner man en massa fenomen som skulle kunna ses som psykologiska delförklaringar - anklagelser mot omhuldade barnböcker, nerrivna gardiner med Pippi på Kurrekurreduttön, skrämseltaktik mot det populära forumet Flashback, upploppen i Husby, med mera. 

"Gör som vi: rösta mot rasismen" ropade Expressens löp på valdagen. Och följande dag var löpsedeln svart. Aftonbladets löp ställde 87 procent förmenta icke-rasister mot 12,9 procent uslingar.
I samband med EU-valet antydde samma tidning att Jimmie Åkesson var djävulen, med löpsedeln 
F! FAN! 

Expressen är ju tidningen som drog igång brutaliseringen av det offentliga samtalet med "Kör ut dom!"-kampanjen, någon gång tidigt nittiotal. Rättare sagt, artikelserien hette Svart på vitt. Kampanjen hade som syfte att "lyfta på locket". Klyftan mellan det svenska folket och makthavarna när det gällde invandringen och flyktingpolitiken var "en opinionsbomb på väg att brisera", hette det i artikelserien. Tidigare hade tidningen haft som policy att man i princip inte släppte igenom några inlägg alls som ville stoppa/begränsa invandringen. Den metafor som användes då var förstås inte lyfta på locket, utan "så vind och skörda storm" (något man alltså skulle undvika). 

På den tiden satt jag med jämna mellanrum i något som hette "Hallå Expressen", en liten opinionspejlare som nästan framstår som lite jordnära gammaldags idag. Läsarna fick ringa in och säga sin mening om det ena med det andra - Dallas nya sändningstid, chocken efter mordet på Olof Palme, schlagerfestivalen: vann rätt låt? - och vi som satt och svarade i "Hallå Expressen!" sammanfattade deras åsikter så samvetsgrant och kortfattat som möjligt, och nästa dag blev det ett uppslag i tidningen med "folkets alla röster", så att säga. (Det finns ju inte en folkets röst). Hallå Expressen blev överflödigt i och med nätet, men det var ett roligt extraknäck så länge det varade. (Av flera skäl: dels att man fick prata med många om vad de tyckte, och dels var det en träning i att försöka få med det väsentligaste på mycket liten plats, och gärna lyckas fånga tonfallet också. Bra träning inte minst för en författare). 

Jag minns faktiskt inte riktigt hur det var att sitta i Hallå Expressen under "Svart på vitt"- kampanjen, har en känsla av att det var ganska dämpade reaktioner. Expressen hade utgått ifrån en opinionsundersökning som hade visat att över hälften av svenskarna ville att staten skulle hjälpa flyktingar att återvända när det lugnat mer sig i deras hemländer. 
Det här var för ungefär tjugo år sedan.
Kampanjen var ganska nervös och echaufferad. Det gällde att skapa en pysventil för åsikter "innan det smäller". Kanske var den bakomliggande tanken att det som inte får uttryckas i ord kommer igen som handlingar (lasermannen hade härjat åren innan, möjligen påverkade det Expressens beslut att "lyfta på locket"). Det bortträngdas återkomst: att det kan vara farligt att förbjuda åsikter, tankar och känslor. 
(Jag tror att man kan urskilja två olika synsätt på förhållandet mellan tankar, ord och handlingar: det ena säger att ett kraftigt undertryckande av eller förbud mot att uttrycka åsikter som betraktas som fula, eller rentav ett förbud mot att tänka dem, kan leda till en explosion: det andra synsättet är att ord kan förleda människor, de kan vara kränkande men också farliga på ett annat sätt, "smittsamma" som Victor Klemperer uttryckt det. Jag tror att båda synsätten har sina poänger). 
Men kanske fanns det bakom Expressens kampanj även en "nu räcker det!"- tanke, som det långtifrån bara var arbetslösa män på landet som hyste. På löpsedeln som inledde kampanjen stod det: "Kör ut dom!" Det blev förstås protester, och Expressens dåvarande chefredaktör fick så småningom sparken.

Där tror jag att man verkligen gick ur askan i elden och grundlade en stor misstro, kanske avsky, mot media. Först en uppmaning att tala fritt ur hjärtat (även om Expressen mer eller mindre bestämt på förhand vad svenskarna tyckte, kanske utifrån hur medelklassen resonerade när ingen hörde) och sedan ett slags fördömelse. 

Några år senare ägde en annan brutalisering av det offentliga samtalet rum: nazistuthängningen. De fyra största tidningarna hängde ut ett antal nynazister och Hells Angels på sina löpsedlar. Jag har skrivit om den flera gånger i bloggen, och nämner den bara i förbigående nu. Det var en medeltida metod, skampålen, och såvitt jag har förstått kom den till stånd genom ett samarbete med den allra yttersta flanken av den allra yttersta vänstern. Metoden var som kalkerad efter nazisternas egna svarta listor. Man tog i med hårdhandskarna och tänkte sig att skräcken det väckte skulle utrota nazismen, några uslingar sattes ut på påle allmänheten till varnagel, om en och annan var oskyldig spelade inte så stor roll, för här demonstrerade media sin goda allsmäktighet.
Massor av människor fördömde givetvis de uthängda. Det blev folkstorm. Metoden väckte upp det sämsta inom allmänheten. 
"Smygrasismen tar vi itu med sen", sa någon av de fyra tidningscheferna. 
Hur gör man när man "tar itu" med smygrasismen? 

Jag påstår nu inte att nazistuthängningen har ökat antalet nazister. Men jag tror inte att man kan hävda motsatsen heller. 
De senaste åren har det ju varit en intensiv debatt om näthatet. Den kom kanske igång på allvar efter Utöya, då tidningarna förskräcktes av att kommentarfälten fylldes av kusliga, känslokalla eller grova kommentarer. Under en tid bestämde sig flera tidningar för att stänga av kommentarfälten helt och hållet. Det var helt rätt, allt annat hade varit att skända offren och deras anhöriga. Senare har flera tidningar öppnat upp igen men med kravet att man registrerar sig, möjligheten att kommentera helt anonymt har inskränkts eller blivit krångligare. Det tror jag också är en god idé.

Däremot tror jag inte att det funkar särskilt väl att attackera andra forum, outa, hänga ut: hur fula åsikter det än handlar om, så blir intrycket förföljelse av oliktänkande. Man har också tagit över fascismens språkbruk: det har talats om "skit" och "ohyra". 
Medlemsregister har hackats, "Researchgruppen" påstår sig ha lagt beslag på Flashbacks databas, man har unfriendat på Facebook m.m. Så kanske man kan hålla på, men åtminstone tidningarna borde låta bli sådana metoder.


Här följer Sandinistaversionen av Career opportunities mixad med scener ur Our Gang, The Little Rascals,, en kortfilmsserie från 20- och trettiotalen 




Jag har skrivit mer, det får räcka så här så länge.

18 kommentarer:

  1. Att IS rekryterar i Sverige kan nog ha påverkat, t.ex.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Tagit över fascismens språkbruk" - eller använt kommunismens?

      Radera
    2. Skit och ohyra och sådana tillmälen förknippar jag mer med fascismen.

      Radera
  2. Och visst finns det stora klyftor som inte bara gäller inkomst: jag vill inte skuldbelägga här alltså, men författare är väldigt mycket mer kommunistiska än vad de flesta är: jag skulle vilja hävda att det nästan bara är författare som vill ha revolution.
    Jag tänker också lite på Husbykravallerna, efter dem så uttalade sig en organisation som kallas Megafonen, de gav intryck av att vara något slags revolutionärt råd, uttalade en kommuniké som om de representerade hela området, och flackade med blicken och såg lite skumma ut om jag ska vara uppriktig - sånt går kanske bara hem i en ganska begränsad krets både bland invandrare och infödingar. Inte för att det behöver ha påverkat valet,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det är svårt att inte fundera över klyftan mellan den politiserade litteraturen - den har väl inte varit så politisk och uttalat kommunistisk sedan sjuttiotalet - och folk annars.

      Radera
  3. Och : både Alliansen och S håller väl fast vid den där idén att det krävs en viss arbetslöshet för att hålla inflationen nere.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En ganska tvivelaktig teori, som jag fattat det.

      Radera
    2. Och som sagt, jag tycker inte att tidningarna ska samarbeta med AFA, och vice versa. Förtroendet för medierna ökar inte direkt på så sätt.

      Radera
  4. Det finns också medel/överklassperser, revolutionära, som kommit till ett underlägset land (man ser faktiskt rätt ofta det påpekas, att Sverige inte är ett kulturland - ungefär: här kommer vi från en urgammal kultur och blir bemötta med förakt från barbariska svenskar!)
    Ett slags kränkt stolthet.

    SvaraRadera
  5. Och då är det trots allt inte HELT oväntat att den svenska allmogen reagerar så här: marxismleninismen har varit så gott som avsomnad i Sverige och få här vill ha den längre - men högutbildade barn till högutbildade marxistleninister vill införa en kommunism som så gott som ingen vill ha - det är inte demokratiskt.

    SvaraRadera
  6. "Jag har sett den institutionaliserade rasismen göra offer av en generation välutbildade revolutionära iranier. Det är oförlåtligt." (Negar Naseh i SvD idag). Jag vet inte riktigt om jag tycker att det är oförlåtligt, ärligt talat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag reagerade på detta i Negar Nasehs artikel:
      "Jag hörde de vuxna samtala om hur de inte trodde att polisen kunde hjälpa oss, att det enda de kunde göra för att skydda sina barn och sig själva var att bilda brigader och beväpna sig."

      Hoppsan - så skulle förstås aldrig svenska föräldrar resonera. Tanken på att bilda brigader och beväpna sig är enormt främmande. Misstro på förhand mot polisen: kan det vara minnen av hemlandets polis som spökar också?

      T.S Algot

      Radera
    2. haha, förlåt att jag skrattar lite... Nej, det finns inte i svenska föräldrars föreställningsvärld. Bilda brigader och beväpna sig. mouhaha.

      Radera
    3. Alltså det var ju ett hemskt läge, jag skrattar mest åt att man inte ens kan tänka sig en pappa och mamma Svensson eller Lindgren som bildar brigader och beväpnar sig.

      Radera
  7. Jaja. Nu säger plötsligt alla vad jag sagt länge fast utan så mycket tuppjucktonfall. Men strunt i det :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fullständigt lysande! Briljant! Enastående!
      hehe Facebook alltså...

      Radera
    2. Sådana superlativer är monopolpengar, de duger till att köpa plasthus med.

      Radera
  8. Och här skrivs om Aftonbladets uppföljning till uthängningarna:
    http://www.journalisten.se/nyheter/aftonbladets-gravgrupp-gar-langre-bara-till-statistiken-gravande-med-ansikte
    Jag tror att humanism och förståelse (samhällelig, psykologisk) står sig slätt ibland - mordet på John Hron är en sån händelse som ger känslan att här står verkligen gott mot ont - den absoluta ondskan. Och John Hrons grav blir tydligen ofta vandaliserad.

    Det går inte att sätta något slags likhetstecken mellan nynazism och antifascism - alltså, "de är lika goda kålsupare". Det kan framstå så i media ibland men så är det inte. Jag är inte direkt förtjust i det svarta blocket, stenkastning mot poliser, osv, och jag tycker att vänstern borde tona ner kampanjer i stil med "Free Joel!" Och jag tycker också att det finns odemokratiska strömningar där, ibland lite luriga - man låtsas t.ex ibland att en stor demonstration mot nazismen innebär att folk ställer sig bakom våld mot nynazister. "Den här uppslutningen bevisar att antifascism är självförsvar" kan någon säga och lite grann le i mjugg, eftersom h*n vet att de flesta som demonstrerar inte håller med om den parollens konkreta innebörd. Det känns för listigt för min smak.

    Men det innebär inte att nynazism och antifascism är lika goda kålsupare. Folk skräms av de svarta maskerna och kanske rentav tycker att de är värre än de nynazister som paraderar. Så är det verkligen inte, nazismen är den absoluta ondskan.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)