"Svart på vitt": kampanjjournalistikens förbannelse

Många tycker illa om när medierna talar om vad de ska rösta på.
Det här inlägget kommer att bli ganska vindlande, det utgör inte någon förklaring till valresultatet utan är mer att betrakta som randanmärkningar.

Först av allt: i söndags kväll då allt var klart mådde jag illa - bara för att stöka undan det här med känslorna - ett fascistiskt parti hade fått så mycket som 12,9 procent. Ganska många hade alltså tyckt att partiets ännu fullt synliga brunsvarta rötter var om inte tilltalande så åtminstone försumbara. 
Det är antagligen fler än 12,9 procent som skulle vilja begränsa invandringen. Det är inte alls säkert att de som röstar på sd är mer rasistiska än andra partiers väljare. Det är alltså vanskligt att göra det till en fråga om två läger: det ena vill stoppa all invandring, det andra vill ha helt öppna gränser ("Ingen människa illegal!") De flesta tror jag tillhör en vankelmodig gråzon. 
Kvällspressen har i allt högre grad tagit på sig uppgiften att "ta itu med skiten" - i bjärt kontrast till SvT, där Jimmie Åkesson behandlas med mysande välvilja - och i marginalen till kampen mot sd återfinner man en massa fenomen som skulle kunna ses som psykologiska delförklaringar - anklagelser mot omhuldade barnböcker, nerrivna gardiner med Pippi på Kurrekurreduttön, skrämseltaktik mot det populära forumet Flashback, upploppen i Husby, med mera. 

"Gör som vi: rösta mot rasismen" ropade Expressens löp på valdagen. Och följande dag var löpsedeln svart. Aftonbladets löp ställde 87 procent förmenta icke-rasister mot 12,9 procent uslingar.

I samband med EU-valet antydde samma tidning att Jimmie Åkesson var djävulen, med löpsedeln 
F! FAN! 

Expressen är ju tidningen som drog igång brutaliseringen av det offentliga samtalet med "Kör ut dom!"-kampanjen, någon gång tidigt nittiotal. Rättare sagt, artikelserien hette Svart på vitt. Kampanjen hade som syfte att "lyfta på locket". Klyftan mellan det svenska folket och makthavarna när det gällde invandringen och flyktingpolitiken var "en opinionsbomb på väg att brisera", hette det i artikelserien. Tidigare hade tidningen haft som policy att man i princip inte släppte igenom några inlägg alls som ville stoppa/begränsa invandringen. Den metafor som användes då var förstås inte lyfta på locket, utan "så vind och skörda storm" (något man alltså skulle undvika). 

På den tiden satt jag med jämna mellanrum i något som hette "Hallå Expressen", en liten opinionspejlare som nästan framstår som lite jordnära gammaldags idag. Läsarna fick ringa in och säga sin mening om det ena med det andra - Dallas nya sändningstid, chocken efter mordet på Olof Palme, schlagerfestivalen: vann rätt låt? - och vi som satt och svarade i "Hallå Expressen!" sammanfattade deras åsikter så samvetsgrant och kortfattat som möjligt, och nästa dag blev det ett uppslag i tidningen med "folkets alla röster", så att säga. (Det finns ju inte en folkets röst). Hallå Expressen blev överflödigt i och med nätet, men det var ett roligt extraknäck så länge det varade. (Av flera skäl: dels att man fick prata med många om vad de tyckte, och dels var det en träning i att försöka få med det väsentligaste på mycket liten plats, och gärna lyckas fånga tonfallet också. Bra träning inte minst för en författare). 

Jag minns faktiskt inte riktigt hur det var att sitta i Hallå Expressen under "Svart på vitt"- kampanjen, har en känsla av att det var ganska dämpade reaktioner. Expressen hade utgått ifrån en opinionsundersökning som hade visat att över hälften av svenskarna ville att staten skulle hjälpa flyktingar att återvända när det lugnat mer sig i deras hemländer. 

Det här var för ungefär tjugo år sedan.

Kampanjen var ganska nervös och echaufferad. Det gällde att skapa en pysventil för åsikter "innan det smäller". Kanske var den bakomliggande tanken att det som inte får uttryckas i ord kommer igen som handlingar (lasermannen hade härjat åren innan, möjligen påverkade det Expressens beslut att "lyfta på locket"). Det bortträngdas återkomst: att det kan vara farligt att förbjuda åsikter, tankar och känslor. 
(Jag tror att man kan urskilja två olika synsätt på förhållandet mellan tankar, ord och handlingar: det ena säger att ett kraftigt undertryckande av eller förbud mot att uttrycka åsikter som betraktas som fula, eller rentav ett förbud mot att tänka dem, kan leda till en explosion: det andra synsättet är att ord kan förleda människor, de kan vara kränkande men också farliga på ett annat sätt, "smittsamma" som Victor Klemperer uttryckt det. Jag tror att båda synsätten har sina poänger). 
Men kanske fanns det bakom Expressens kampanj även en "nu räcker det!"- tanke, som det långtifrån bara var arbetslösa män på landet som hyste. På löpsedeln som inledde kampanjen stod det: "Kör ut dom!" Det blev förstås protester, och Expressens dåvarande chefredaktör fick så småningom sparken.

Där tror jag att man verkligen gick ur askan i elden och grundlade en stor misstro, kanske avsky, mot media. Först en uppmaning att tala fritt ur hjärtat (även om Expressen mer eller mindre bestämt på förhand vad svenskarna tyckte, kanske utifrån hur medelklassen resonerade när ingen hörde) och sedan ett slags fördömelse. 

Några år senare ägde en annan brutalisering av det offentliga samtalet rum: nazistuthängningen. De fyra största tidningarna hängde ut ett antal nynazister och Hells Angels på sina löpsedlar. Jag har skrivit om den flera gånger i bloggen, och nämner den bara i förbigående nu. Det var en medeltida metod, skampålen, och såvitt jag har förstått kom den till stånd genom ett samarbete med den allra yttersta flanken av den allra yttersta vänstern. Metoden var som kalkerad efter nazisternas egna svarta listor. Man tog i med hårdhandskarna och tänkte sig att skräcken det väckte skulle utrota nazismen, några uslingar sattes ut på påle allmänheten till varnagel, om en och annan var oskyldig spelade inte så stor roll, för här demonstrerade media sin goda allsmäktighet.

Massor av människor fördömde givetvis de uthängda. Det blev folkstorm. Metoden väckte upp det sämsta inom allmänheten. 
"Smygrasismen tar vi itu med sen", sa någon av de fyra tidningscheferna. 

Hur gör man när man "tar itu" med smygrasismen? 

Jag påstår nu inte att nazistuthängningen har ökat antalet nazister. Men jag tror inte att man kan hävda motsatsen heller. 
De senaste åren har det ju varit en intensiv debatt om näthatet. Den kom kanske igång på allvar efter Utöya, då tidningarna förskräcktes av att kommentarfälten fylldes av kusliga, känslokalla eller grova kommentarer. Under en tid bestämde sig flera tidningar för att stänga av kommentarfälten helt och hållet. Det var helt rätt, allt annat hade varit att skända offren och deras anhöriga. Senare har flera tidningar öppnat upp igen men med kravet att man registrerar sig, möjligheten att kommentera helt anonymt har inskränkts eller blivit krångligare. Det tror jag också är en god idé.

Däremot tror jag inte att det funkar särskilt väl att attackera andra forum, outa, hänga ut: hur fula åsikter det än handlar om, så blir intrycket förföljelse av oliktänkande. Man har också tagit över fascismens språkbruk: det har talats om "skit" och "ohyra". 
Medlemsregister har hackats, "Researchgruppen" påstår sig ha lagt beslag på Flashbacks databas, man har unfriendat på Facebook m.m. Så kanske man kan hålla på, men åtminstone tidningarna borde låta bli sådana metoder.

Här följer Sandinistaversionen av Career opportunities mixad med scener ur Our Gang, The Little Rascals,, en kortfilmsserie från 20- och trettiotalen 

Jag har skrivit mer, det får räcka så här så länge.