söndag 11 september 2011

Vad gjorde ni?

11 september 2001 stod jag i presentboden på Nationalmuseum med min syrra Kajsa; min syrra Lena var lite sen. Vi skulle leta efter födelsedagspresent till mamma på hennes 70-årsdag. Museernas bodar brukar vara bra när man letar efter presenter, så vi skulle gå en runda med början på Nationalmuseum.
Lena dök upp och var omskakad. Hon berättade om Twin Towers. Jag har för mig att vi bad henne upprepa några gånger, "vad då, TVÅ flygplan?"
Med självhypnos kan jag återvända till känslan av obegriplighet.
Vi står mellan montrar. Smycken och små statyetter bakom glas. Min syster berättar att hon på TV sett flygplanen krascha i tornen.
Det här året, 2001, turnerade jag som ett jehu i Sverige. Jehu om man vill associera till Eriksgata. Annars kanske skottspole är en bättre liknelse.
Ifrån Ystad till Haparanda. Pompeji hade gjort succé och jag gjorde cirka ett scenframträdande i veckan. Överdrift? Knappt, ibland var det två i veckan. Under sommaren hade det varit kravaller i Göteborg. Chock. Jag hade inte en tanke på att snabbt producera en ny bok efter Pompeji. Jag gillar inte Litteratur. Det mesta av mitt skrivande var då utomlitterär kommunikation av olika slag. Försvara försmäktande fångar, ack kvinnan... Men om någon påstår att mitt guldhjärta inte är politiskt, så kommer jag att mörda på allvar.
Jag skrev en del i tidningen också. Håkan Jaensson var kåt fortfarande, även om han flyttat över det mesta av sin specifika ormen khan-flirtighet på andra så var det ett veritabelt elände.
(Jo, jag brukar testa med att skriva in mig själv istället - jag skulle inte ta illa upp. Jag tycker att man ska säga vad man tycker, helst lite rakt och rättframt sådär och inte ur ett tillkämpat "myndighetsperspektiv").
Göteborgsmässan hösten 2001 - om jag inte minns fel satt jag på tåget ner till Göteborg när den offentligt proklamerade tysta minuten ägde rum. Tåget stod stilla under en minut. Jag tyckte att det var tramsigt och irriterande. Jan Guillou (som jag inte hatar på något vis, han ägnar sig åt den nästan omöjliga uppgiften att vara intellektuell i Sverige, dessutom menar jag att Ulrika Kärnborg ska sluta tafsa, på allvar anser jag så: en precis lagom halvdjup karriärfeminist bör åtminstone kunna ta frågan på allvar, alltså huruvida det är mer ok för unga blondiner att smeka äldre herrars underarmar än tvärtom) stormade under den minuten ut i protest från mässhallen, och jag tycker att han hade rätt i sak. Om man ska hedra dödsoffer med en ovanifrån proklamerad tyst minut, en politisk tyst minut som det fattats myndighetsbeslut om, så kommer man inte förbi den makabra uppgiften att räkna lik, och hur man än vänder och vrider på siffrorna så är det svårt att få det till att just amerikanska civila dödsoffer skulle vara flest.
(Jag tror det var 2001 jag skulle ha läst på Aftonbladets scen - inte bjuden till Bokmässan med Bonniers, blev lite förvånad men de tyckte nog att försäljningen räckte, däremot med Aftonbladet men - om detta nu inte var året efter, men jag tror inte det - Aftonbladets scen var det året ett blaffigt hjärta, jag tyckte det var obehagligt att det där bara fortsatte, ormen khan signalerade med blicken och Pelle Andersson blev upprörd, så jag hoppade av.
Är det moraliskt försvarbart att skicka kärleksbrev till gifta män som är ens chef? var en fråga jag fick i DN:s chatt några år senare alltså hösten 2007 och jag svarade att jag tog på mig ansvaret för detta och nej, det är inte moraliskt försvarbart. Det var en av få läsarfrågor som DN censurerade. DN har nämligen en viktig roll när det gäller att bestämma vad som har hänt och vad inte. Senare försökte DN sopa igen spåren genom att hänga ut Stig Larsson och hylla Knausgård).

11 september. Vad gjorde ni när ni fick höra om Twin Towers? En gång i tiden var det livliga diskussioner här, lite sorgligt är det ju att så många har stuckit - nu senast någon som har ryckt i sin egen plupp och försvunnit. Allt är mitt fel - jag tänker aldrig upphöra med att ta på mig ansvaret för allt. Men som någon form av "nu stryker vi ett streck över det här och går vidare" inbjuder jag härmed alla som vill och törs (ehhh...) att berätta om de minns när de fick höra om Twin Towers.


38 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Maja och ni andra, det var länge sedan jag var här inne. Hoppas ni alla haft det bra.

Jag minns inte var jag befann mig men minns tydligt telefonsamtalet från tomtefar som berättade vad som hänt. Det var en chock och känsla av overklighet. Jag har för mig att när han ringde så hade endast det första planet träffat tornet. Jag tog mig hem, satte på tv:n och då hade det andra planet flygit in i tornet.

Med lite självhypnos kan även jag minnas känslan. Det var en blandning av rädsla, chock och overklighet. - är detta början på tredje världskriget var en tanke som snurrade i huvudet kanske flera timmar eller dagar. Men den fanns i alla fall där. Länge.

Här hade man överlevt domedagen 31/12-1999 några år tidigare :) och så nu detta var nog en tanke som svävade förbi med tanke på all upphausning/katastrofscenarior etc inför milleniumskiftet. Att få leva under ett milleniumskifte är en enormt stor händelse. Sedan detta.

Världen borde utvecklas till en bättre och bättre plats för alla människor, men när sådant här händer inser man att alla inte strävar mot samma mål.

Tomtemor

stationsvakt@gmail.com sa...

Jag var för ofödd för att kunna minnas Kennedymordet, och för ung för att minnas månlandningen, men "9/11" minns jag. Bra fråga du ställde, svaret fick bli en bloggpost.

Anonym sa...

Tomtemor, vad trevligt!
Ska jag vara uppriktig är jag inte helt säker på att min syrra även hade sett det andra planet, jag ska fråga henne. Rädsla, chock och overklighet, ja. En gång tidigare har jag varit rädd för ett fullskaligt tredje världskrig, även med kärnvapen, och det var under kriget mellan Iran och Irak. Jag håller helt med om att världen borde utvecklas till ett bättre ställe men att alla inte strävar mot samma mål.
Johnny: Kennedymordet minns inte jag heller, men månlandningen har jag faktiskt för mig att jag vagt kan komma ihåg. Att TV:n stod på, och så de där långsamt studsande Michelingubbarna.

Maja

Anonym sa...

Även om jag inte kan ha associerat till Michelingubbar då, och inte är säker på att minnet inte är en efterkonstruktion.

Maja

Zamenhof sa...

I was too young to remember...

Ciao,

P





Ps: But I do remember the comment of someone sitting next to my office: "well, looks like we'll finally have something interesting to watch on tv tonight!".

It was then that I realised that living in sleepy Luxembourg could make people bitter and cyical, and that it was time for me to move to some other place. By the way, I was working next a 22-floors high public service building, next to an airport, and people felt quite scared those days. In fact a Luxair flight fell down nearby some months later.

valens sa...

God Bless the Victims and Survivors of nine eleven.

Well, I think it was September ten years ago… Maybe nine eleven.

Stood still on a highway - I saw a woman by the side of the road with a face that I knew like my own reflected in my window.
Well she walked up to my quarter light and she bent down real slow. A fearful pressure paralyzed me
in my shadow.
She said: ‘Son, what are you doing here? My fear for you has turned me in my grave’
I said: ‘Mama, I come to the valley of the rich, myself to sell’.
She said: ‘Son, this is the road to Hell’…



Nejmen, Tomtemor! Jag saknade dig så! ;)


Today is nine eleven.

Well I'm standing by a river but the water doesn't flow. It boils with every poison you can think of
and I'm underneath the streetlights. But the light of joy I know scared beyond belief way down in the shadows and the perverted fear of violence chokes a smile on every face and common sense is ringing out the bells.
This ain't a technological breakdown, oh no, this is the road to Hell’…


Yes, I’m sure today is nine eleven…

Anonym sa...

Zamenhof: Maybe "well, looks like we'll finally have something interesting to watch on tv tonight!" was also a way of expressing fear.
Yawning can have different meanings!

Valens: mmm, men man måste jobba på att vända det åt ett annat håll.

Maja

Anonym sa...

Hej Valen, tror att jag saknat dig lite också. Fast jag är inte helt säker :)

Jag har ett svagt minne av familjen samlad framför tv:n. Och så väntan och väntan och väntan. En massa farbröder pratade engelska i den svartvita tv rutan. Det kändes spännande men jag fattade inte riktigt vad alla vuxna väntade på. För mig kändes det som vi väntade en hel dag. Och sen. Blev det svart. Minns inte att jag såg några rymdgubbar. Somnade kanske eller så var det inte månladningen utan nåt annat fast jag alltid trott att det var just månladningen vi alla väntade på. Fan, tänk om jag blev hjärntvättad?

Kennedy var före min tid. Alla generationer har haft sina fasor, dom efter 1:a världskriget oron för "kometen" och 2vk. De efter 2vk levde med oro för atombomben och fick lära sig hur de skulle skydda sig mot den. Jag är ett mångmiljonprojekt barn från betongen och växte upp med skräcken för andra sidan järnridån och kalla kriget. "Ryssen kan komma" närsomhelst men ändå stod våra evakueringsplaner i telefonkatalogen likaså närmaste skyddsrum. Ryssen var FI.

Hann besöka Berlin och se muren året innan den föll. Ung, full och dum försökte jag ta mig in i Östberlin. Jenkaren vid checkpoint Charlie tyckte jag skulle spenda mina dollar på Disney World instead. Det blev varken Östberling eller Disney world men en massa annat.

En del av dagens unga verkar snöat in sig på majakalendern :) och tror på fullaste allvar att jorden går under 12 dec 2012. Jisses, sluta rök braj, läs era läxor och sköt skolan ska ni se att allt ordnar sig. Ja, det var så lilla pappsen sa när jag trodde ryssen låg under sängen.

Just nu oroar jag mig inte för något mer än att jag lider med alla de anhöriga som förlorat nära och kära 911 och i spåren efter det.

Trollmor

Aud Djupaudga sa...

Jag får väl avvika en smula från de flesta som verkar beskriva den 11 September som en chock. Overkligt är också ett återkommande ord och sorg inte minst.
Jag var varken särskilt chockad eller rädd när det hände. Delvis säkert beroende på mina personliga omständigheter.

Vid den här tiden hade jag i en dryg månads tid bott hos mina föräldrar på Österlen för att ta hand om min mor medan min far låg på sjukhus. Det hade gått upp och ner med min far hela tiden.
Just den här dagen tog jag med min mor till sjukhuset som vanligt och vi var ovanligt glada den här dagen, för nu skulle han få komma hem ett par dagar senare. När vi kom dit så kunde vi konstatera en ny tillbakagång och ingen av oss trodde längre ett ögonblick att han skulle komma ifrån sjukhuset någonsin, allra minst han själv (han kom att leva ytterligare fem år men det kunde ingen ana den dagen).
Det här kan verka som en massa personlig överflödsinformation som inte har med saken att göra, men jag försöker beskriva den sinnesstämning jag var i.

När vi varit hemma ett tag så satte min mor på TVn och ropade sen på mig.
- Det är ju hemskt som det ser ut. Två flygplan har kört ihop i luften.

Jag gick in och satte mig för att hålla henne sällskap och såg bilderna som kördes om och om igen. Det hela hade hänt några timmar tidigare så jag kunde se alltihop med lite facit.
Det är ju alldeles för hemskt, tänkte jag, och stackars alla människor. Tänkte jag alltså, men jag kände egentligen ingenting alls. Däremot tyckte jag att det var väl ... intressant.
Senare har jag ofta tänkt att graden av empati vi kan känna med helt främmande människor i andra världsdelar är helt beroende av hur vi har det själva just i den stunden. Efter en känslomässig berg-och dalbana så länge hade jag inte mer plats i kroppen för mer sorg och känslor. Det var helt proppfullt redan och det gick inte att fylla på mer.

Under veckan som följde lyssnade jag på alla berättelser och intervjuer med folk och det slog mig just att alla var så chockade. Om jag minns rätt så stod statsministern i TV och sa att det var som en film. En annan politiker sa att det här kunde ju ingen människa föreställa sig att det skulle kunna hända.
Hallå! Det är en film! För oss som inte var där alltså. Precis som alla dokumentärer från krig är det.
"ingen människa föreställa sig"?
Jag kunde det och många fler, men våra ledande politiker kunde det inte. Det är ju inte så att Bin Laden var helt okänd vid den här tiden.
Detta är nog mitt bestående minne av 11 September. Min häpenhet över våra folkvalda och deras naivitet. Jag fann det oerhört skrämmande och litar inte på politiker för två öre. Det här är alltså de som ska leda landet och skydda oss? Stackars oss.
Särskilt rädd för ett tredje världskrig och liknande var jag däremot aldrig.

Aud Djupaudga sa...

Hejsan Tomtemor! Det var länge sen. Hur har du det nu för tiden?
Firade du midsommar i Dalarna i år också, och har du fortfarande bara sommarminnen från barndomen så tomtemor du är :D
(F´låt kunde inte låta bli)

Anonym sa...

Trollmor: Förortstallulah, eller hur? Vill minnas att du påstod att det var DU som var den riktiga Tallulah. Men jag vidhåller att det var jag som var det. (Jodie Foster var kopian).
Aud Djupaudga: "Det är ju hemskt som det ser ut": kunde inte låta bli att skratta. Vad dom hittar på, ungefär. Jo, jag håller med, hur mycket man känner sig drabbad av katastrofer långt bort har med en massa faktorer att göra. Det här låter säkert rått, men jag kan inte minnas att jag kände särskilt mycket för människorna som omkom, inte mer eller på annat sätt än för andra bilder av krig som väller in. Omskakad - ja, och en tid rädd.
Det är väl främst på grund av 9/11 vi är i Afghanistan, och när det gäller att ta ställning till det är det bättre med analys än med känslor.
Maja

valens sa...

T-mor: äntligen är vi överens – lika osäkra. ;
Allt kan vändas och omvändas. Det beror bara på… principer och synvinkel.

Clam sa...

Jag kom in tidigt i förloppet, en släkting ringde och ropade: sätt på CNN, nu! Därför såg jag det andra planet träffa det andra tornet i direktsändning.

Hur många plan var egentligen kapade? Hur många strategiskt välplacerade självmordsmissiler av Boeingmodell krävdes för att lamslå staten och skapa kaos tvärs över Nordamerika?

Jag tillbringade dagen framför TV:n, i en känsla av overklighet. Stoftmolnen som rullade fram genom gatorna på Manhattan och drev flyende mäniskor framför sig såg så märkvärdigt välregisserade ut. När Pentagon träffades kom jag på mig själv med att beundra den perfekta dramatiska upptrappningren. Och när rapporten kom om ett fjärde, misstänkt kapat plan som hade kraschat på landsbygden på väg mot ostkusten kände jag lättnad. Här verkade ju vändpunkten komma på helt rätt ställe i storyn; kanske hade the good guys börjat få kontroll över situationen och satt igång med att oskadliggöra banditerna?

Men som vi vet utgjorde 9/11 bara anslaget till ett mycket större krigsepos.

Anonym sa...

Claes Samson: jo jag minns också en mycket mycket motvillig beundran, efter Pentagon och när det framkom att Vita Huset var tredje målet. Det var ju vanvettigt välregisserat. Det kan man ju inte direkt säga att krigen efteråt, i Irak och Afghanistan, har varit.
Sen är det väl så att AlQuaida inte är några underdogs, snarast nationalistiskt sinnad överklass (rätta mig om jag har fel) även om de lyckas värva många fattiga män. Givetvis är de inte demokrater. Det här med islam och kristendom är bara utsmycknad, legitimering av krigen. Och man bör nog överhuvudtaget inte godta en beskrivning av att det handlar om en konflikt mellan kristendom och islam. Det handlar om stålar, orättvisor och sårad nationalism.
Ungefär.

Maja

Clam sa...

Ja, det stora eposet harvar på, tungt, sorgligt och fantasilöst. Särskilt the plotline Irak. I Hollywood undrar de nog om Lill-Bush verkligen hade formulerat någon så kallad premiss för den delen av produktionen.

Jo, ledande extremister väl brukar komma ur en elit som vill byta pappas tyranni mot sin egen?

Clam sa...

Korr: jo, ledande extremister brukar väl komma ur eliten? Och vilja byta pappas tyranni mot en som de har gjort alldeles själva?

(Och så fick jag introducera mitt nya, fina nick!)

maja lundgren sa...

CleanKidClaes? hahaha!
Förtjusande.

Jag undvek att titta på tv och läsa tidning; en dag som 11 september tror jag att det är rätt bra att strunta i det. Om man vill kolla upp hur samtidens medier behandlade frågan, så är det ju inget som hindrar att man går till arkiven om tio år. Men att delta i "jubileer" eller... vad motsatsen nu heter, tror jag antingen är kväljande, fördummande, avtrubbande, eller kanske leder till oönskad ilska.

Clam sa...

korr: det heter ETT tyranni ...

maja lundgren sa...

Ja eller det behöver ju inte vara så noga, alltså man behöver inte bemöda sig om perfekt svenska för att slänga in en kommentar. Bara så ingen får prestationsångest menar jag *S*

Aud Djupaudga sa...

Cleanimun. Jag gillar din nya avatar :)
Jag har sett att du haft den ett tag nu men nicket är ju alldeles nytt. Hur går det med bloggen, öppnar du snart eller får vi fortsätta vänta ett tag till?
"vilja byta pappas tyranni mot en som de har gjort alldeles själva" Det var nog mitt i prick det!

Jag undvek också alla medier igår Maja. Tyvärr går det inte att komma undan jubileet ens dagen efter, för då ska det rapporteras om vem som sa vad i gårdagens TV-soffor, och så blir jag lik förbannat irriterad. Men jag låter helt enkelt bli att läsa om det närmare.

Clam sa...

Maja: jag har inga krav på andra. Däremot håller jag mig själv i sträng tukt och förmaning. Det är väl inte riktigt friskt, antar jag.

Aud: Av ovannämnda,patologiska skäl dröjer det högtidliga öppnandet tyvärr lite till.

Anonym sa...

Maja: Vad jag gjorde när jag hörde om - och så vidare... Jag har uppenbarligen ett kroniskt dåligt minne (!) för jag kommer sällan ihåg ögonblicken då jag fick reda på stora katastrofala nyheter...
CleancutClaes: det är nog jag eller Zigge som borde förmana oss strängt... Verkligen. Det menar jag. Jag har sagt det förr och säger det igen.
Men det är mycket roliga och uppfiningsrika signaturer!
Algot

Anonym sa...

Uppfinningsrika.
Jag rättar mig själv och ger blanka f-n i om det ger andra prestatiosångest (ursäkta Maja)
Algot

Anonym sa...

CleanKidClaes: jomen jösses, du är ju frisk coh uppfinningsrik. och herregud, visst kan man rätta sig själv, det var en dum kommentar av mig. Algot:prestatjosanångest?
AudDjupaudga: ja, då kommer retorikexperterna och ska analysera vem som sa vad och hur igår.

Maja

Clam sa...

Men uppfining funkar som ord, även om det är nytt.

Konst: Den här texten är sunkig, den behöver uppfinas.

PR: Vi låter för närvarande vår image genomgå en uppfiningsprocess.

Socialt: Han är en riktig uppfining! (Han försöker verka förnämare än han är)

Ja, så där kan man hålla på.

Anonym sa...

hahaha... Ja!
Maja

Anonym sa...

Eve of Destruction. Den låten står sig.
Mariannesson

Claes Gustavsson sa...

Vaknade upp på Söder när Palme hade mördats och klockorna i Katarina kyrka ringde utan anledning. Lennon. Anna Lindh. 9/11. Michael Jackson. Estonia. Minns var. Finns en anledning att man kommer ihåg sådant och inte svältkatastrofer på Afrikas Horn eller Tsunamis i Japan. Det är en helt annat närhet.

Anonym sa...

Claes Gustavsson: Kul att du tittar in! Att vakna av att kyrkklockorna ringer utan anledning, ja... Lennon var en stor idol för mig (hade en tyst timma för mig själv).
Nej inte är det konstigt att man minns det so är nära bättre (även i televisionens tidevarv). Och när det gäller nyhetsvärdering så är det såklart överallt likadant: stora nyheter här kan vara pyttesmå i Indien och tvärtom.

Anonym sa...

d.v.s skrivet av Maja

Anonym sa...

Jag fick ett mycket pinsamt kontrollord.

prott.

Anonym sa...

Det är bara när jag inte kan kommentera inloggad som jag får kontrollord.
Det är lite lustigt.
Maja

maja lundgren sa...

Däremot - apropå Guillou: jag har inte läst hans senaste och vet alltså inte om han ägnar sig åt historierevisionism och idealiserar tyskarna som kolonisatörer i jämförelse med andra länder. Men såg en meningsutväxling med Jackie Jakubowski i anledning av den alltid lika laddade Mellanösternfrågan, och ställer mig frågande till detta:

"Enligt israelisk dogm är ju alla som kritiserar Israels ockupationspolitik antisemiter, vare sig de vet det själva eller ej. Det är ingenting att göra åt, och inte längre något att bry sig om."

Jag tror för det första inte att det finns någon sådan "Israelisk dogm" - uttalandet kan t.o.m ge intrycket att det inte skulle finnas någon fredsrörelse i Israel.
Jag har generellt inte så svårt för den svenska vänsterns sympatier med palestinierna, däremot oviljan att ens röra vid det faktum att det finns krafter som vill utplåna staten Israel. Och jag tror att den enögdheten ibland har att göra med omedveten antisemitism, ibland med en vilja att endast se USA/Israel som skurkar (och strunta i t.ex Irans och Hamas ideologi, demagogi och våldsutövning), och ibland den mer eller mindre obearbetade och outtalade åsikten att det var fel att grunda staten Israel från första början. Vad heter den där filmen som drev den linjen, minns inte om det var Maj Wechselman.
Roberto Saviano gjorde några kontroversiella uttalanden förra våren som jag försöker få klarhet i vad de handlade om, ett försvar för Israel som väckte upprördhet: tyvärr har jag inte lyckats hitta något översiktligt.

maja lundgren sa...

"Uttalandet är för det första..." Och för det andra: "inte längre något att bry sig om" - vad är det man måste strunta i att bry sig om, och varför? Vem har rätt att säga: "inte något att bry sig om"?
Jo, det existerar en svepande motvilja mot staten Israel som sådan inom vänstern.

maja lundgren sa...

Inom parentes sagt: jag tror att jag lyckades förklara galant vad jag menade med ett visst uttryck tidigare. Men man skulle ju också kunna säga något i den här stilen: "högavlönad artikelstädprälle". Det är bara det att satirens udd då blir lite slöare.

Aud Djupaudga sa...

Mmm. Jag vet inte om det här hör till saken, men jag har förvånat mig över att så få i journalistkåren verkar bry sig om den gryende antisemitism man faktiskt kan se idag. Jag hade aldrig trott det för tio år sen när jakten på nynazister var så prioriterad. Då fick en filmrecensent sparken på stående fot när han i förbigående skrivit att det i Hollywood alltid funnits många judar i producentbranschen. Jag minns inte sammanhanget, men jag kom att tänka på det när jag för några veckor sen läste att ett stort filmbolag velat spela in en film i Malmö men backade eftersom det inte ansågs säkert för judar att vistas där. Engagemanget i den här frågan verkar vara helt borta i media.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4598167

Anonym sa...

Att avråda judar från att besöka Malmö låter som helt fel väg att gå, om inte annat riskerar det att cementera motsättningar som måste övervinnas. Det är bland annat därför jag bruka tjata här om att den planerade gudstjänstlokalen i Fisksätra, med en kristen kyrka och en moské under samma tak, måste inrymma en synagoga också. Det är tre religioner som hänger ihop och som har varit i konflikt mer eller mindre så länge de har existerat.
Mellanösternkonflikten har blivit något av en vattendelare mellan borgerlighet och vänster i Sverige, den är förstås extremt laddad och nästan ohanterlig även på annat håll i Europa och i USA.

Maja

Anonym sa...

Hej och hopp in det här gamla inlägget. @ Aud, jesus du har avslöjat mina dåliga vanor. Ja, att inkränkta hos släkten i Dalarna. hahaha.

Javisst är jag förortstallulah ibland när jag känner för det. Mitt alterago, mina rötter och mina minnen. Ränstensungen inom mig tycks aldrig försvinna helt och hållet och därför ville jag berätta för Maja att hon hade en samtida konkurent :-)

@Valens. Jo gillar dig på ett lite konstigt sätt. Trots att jag inte håller med om allt du skriver. Måste bero på pärlorna du kläcker ur dig ibland ;)