Asketisk kulturradikalism, nu och då

"Alla epoker har inte haft lika lätt som T.S Eliot att acceptera människors behov av att ta ledigt från verkligheten, närmare bestämt vårt behov ställa upp alternativa verkligheter i litteraturen och konsten, för äventyrets, lekens, flyktens eller forskningens skull. En författare som med kraft skulle ha hävdat att vi tvärtom borde tåla hur mycket verklighet som helst var den fornkyrlige teologen Tertullianus..."
/ ... /
"Vår egen tid har visat upp ett förfärande antal modeller för nya handklovar på poesin, samtidigt som fiktionen i tidigare okänd utsträckning kommit att institutionaliseras och plattas ut... Kreousas uppfordrande skugga förblir tydligen en provokation långt sedan Augustinus gjort avbön för sin ungdoms läsefrukter, långt sedan Vergilius gav den gestalt och långt sedan Troja lagts i aska".

         Anders Cullhed, Kreousas skugga (2006)


Tjolahopp, nu är jag uppkopplad igen och det här är en bok jag tänkt skriva om länge i bloggen. Jag tror att den kräver en del bildning av läsaren men innehållet är allmängiltigt så häng med.

Kreousas skugga handlar om kritiken mot fiktion, verklighetsflykt, sagor, myter, som formulerades under senantiken. Det vill säga, boken behandlar tiden då de fornkristna gjorde upp med den antika traditionen - den behagfulla och färgrika, ofta amoraliska klassiska litteraturen med dess myller av gudar och andra väsen. Kyrkofäderna gick tillrätta med allt det där förföriska tingeltanglet, eftersom det ledde bort tankarna från verkligheten.

Och verkligheten var sanningen, och sanningen var Ordet, och Ordet var hos Gud. 

Det är en extremt spännande bok som tyvärr diskuterats ganska lite på kultursidorna, trots att den har många beröringspunkter med nutiden. 

Det finns en återkommande aggression mot fantasin och ett krav på dikten att uppfylla bestämda krav, som verkligen liknar de fornkristna asketernas tunnelseende. 

För tillfället är det antirasismen som har axlat kyrkofädernas mantel, men förbudet mot att låta tanken irra sig iväg vart den vill har haft många mellanstationer.

"Handklovar på poesin" - jag associerar direkt till litteraturdebatterna på sjuttiotalet, då krav restes på litteraturen att den måste vara politisk, helst underordnad klasskampen. 

Eftersom allt som inte var Kamp och Revolution var småborgerlig verklighetsflykt. (En gång skrev jag ett slags protest mot försöken att tygla fantasin och ställa den i något bestämt syftes tjänst, det blev en essä som hette Nehrslag i språket i tidskriften Nittital, men det är länge sedan och Gud vet bättre).

På sjuttiotalet sökte sig som bekant förkastandet av fantasin ända in i barnkulturen - som värst i Sovjetunionen där det mer eller mindre rådde totalförbud mot fantastik, det fanns en överhängande risk att hamna på korrektionsläger om man skildrade "saker som inte finns" för barnen - men hatet mot "verklighetsflykt" fanns även i Sverige, där till och med Fem myror är fler än fyra elefanter kritiserades för att vara alldeles för frivolt och orealistiskt. Inte minst var där för mycket glitter. Eva Remaeus hade ju till och med en glansig urringad klänning. 

Aggressionen mot fantasin kanske inte är exakt detsamma som hatet mot bildning (som har varit uppe för diskussion många gånger på bloggen, hatet är ytterst reellt och ursinnigt och jag har stött på det många gånger) men det verkar som om de ofta går hand i hand. 

Tillbaks till Kreousas skugga. När man ser närmare på de senantika författare Cullhed skriver om, så får man ändå intrycket att deras kritik är ganska djuplodande, de brottas med den förföriska antika litteraturen på ett mestadels tvehågset sätt, de är visserligen extremister i gudomligt sanningsanspråk men deras bokbålsvurm är fantasieggande och har en del infallsvinklar som överlever den barska tidsålder de tillhörde. Annars skulle det nog inte gå att skriva en intressant bok på sjuhundra sidor om dessa svartrockar.

När nutida kulturradikaler förkastar kanon händer det att de nöjer sig med anklagelsen "vit heterosexuell man", och frågan är -
vad har samtiden gjort för att förtjäna detta?
Var tid får den kulturskymning den förtjänar.


Här några stycken som tycks ta ledigt från verkligheten - det dansas till Adreano Celentanos Prisencolinensinainciusol, framförd på äkta låtsasengelska.
Men enligt Adreano Celentano är det här också politiskt. Han har hävdat att han skrev den här låten på nonsensamerikanska för att illustrera den nutida bristen på, eller omöjligheten av, kommunikation.

Näckros, Rabin Square

Paragraph 3005 in the "Papers of Peace" said that if a war would break out...

Jag vacklar i NATO-frågan, p.g.a att Ryssland putsar på sina kärnvapen och döper om sin polis efter en bolsjevikisk bödel, och p.g.a IS.

Psalmsångare inför rätta

Psamsångare i Jönköping ställs inför rätta för att de suttit i vägen för nazisternas parad och sjungit. Läs t.ex Anna Kristianssons artikel i Tidningen Kulturen.





Jag vill också tipsa om copyriots inlägg om hur polisen, Stockholms stad och media struntar i attackerna mot romska migranter (nazistmarcher i staden tenderar nämligen att följas upp med mordbränder på natten, så i det här fallet kan man inte tala om yttrandefriheten som "pysventil", jfr inläggen nedan)
alltså, jag tar om: samhället (polis, stad) gör gemensam sak med angriparna och fortsätter att fördriva romerna från deras läger.
När det i själva verket är polisens uppgift att skydda dem från mordbränder, och stadens uppgift att antingen låta dem behålla sina läger, eller erbjuda dem någon annan stans att bo.

Än medierna då? Copyriot påpekar:

Nyhetsvinkeln som valdes av Dagens Nyheter blev att bilister drabbas av att det steg rök upp på motorvägen.

En enda mening som säger allt. Att veta men inte vilja veta.
Paralleller till andra epoker i människans dystra nutidshistoria är inte långsökta.


                                                 * * *


Jubla högt, Jerusalem! Frukta inte, du lilla hop! Sjung!

Herren Sebaot i Gaggböle

Det är hemskt och fruktansvärt att Löfven överhuvudtaget vände sig till Alliansen. 

Miljöpartiet talar nu om att det är dags att bryta upp blockpolitiken.
Varför det? I praktiken handlar det om att avskaffa vänsterblocket och ta ifrån många väljare någon valmöjlighet över huvud taget. 

S resonerar som om det var krig och nödvändigt att bilda en koalitionsregering. Är det för att sd fått 13 procent som de resonerar på det sättet, så är det ett stort missförstånd. 

Är det p.g.a Ryssland, så är det också ett missförstånd.

Och är det p.g.a något annat, så är det också ett missförstånd.

Ja ni märker, jag har inte så mycket argument just nu mer än att s, v och mp mycket väl skulle kunna lägga fram en budget och presentera propositioner, och det är långt ifrån säkert att allt skulle röstas ner.
Det är ett jättesvek mot väljarna och ingenting i valresultatet ger S mandat att göra en sån slirig gir högerut.

Jag har en begynnande höstförkylning. 

Rubriken, ja den rubriken.
Jag måste hitta på något som motiverar rubriken.

En gång när det regnade väldigt mycket i Gaggböle, då då då vahettere då trodde gaggbölingarna att det var Herren Sebaot som ångrat sig för att han hade skapat gaggbölingarna, så tigerbossen sa: det är nog bäst att vi bygger en ark. Och då... var det en tysk, en norsk, en fransk, och så Bellman, och de tävlade om vem som skulle få vara med på arken. Men Ank-Käthe, hon ville såklart att allt skulle gå rätt till och att man skulle dra lott eller rösta om vem som skulle få följa med.
Men då kom det ett stort svart moln som det blixtrade ur, och det sänkte sig ner sakta och landade mitt i Gaggböles stora park. Herren Sebaot satt på molnet och sa: luring luring.


                                                    * * *
Nästa val röstar jag nog på Djurens parti.

Mvh.

Den lågmälda megafonen 2

Oj vad påstridig jag var, nästan förolämpande, när jag krävde av bloggens "slöläsare" att alla måste ta ställning i NATO-frågan. T.ex inlägget Den lågmälda megafonen.

                                                     * * *

Här kommer 2 ggr Django Reinhardt.






Här är en icke inbäddningsbar film om Django.

Lästips, med mera

Björn af Kleen i DN: Strategen Reinfeldts avhopp förbryllar - lång och intressant artikel av många skäl, bl.a på grund av det som sägs om Reinfeldts mycket speciella uppväxt.
Egentligen är avhoppet inte så förbryllande, sett utifrån. Det kom tydligen som en chock för partiet, utan förvarning, men i sig är det logiskt.

(Jonas Sjöstedts fråga om Reinfeldt tänkte avgå vid det förväntade valnederlaget, och Reinfeldts kontring med frågan om Sjöstedt skulle få en ministerpost, hamnar i en ny dager då S sagt nej till samarbete med V: båda förlorade).

Öppna-era-hjärtan-talet kunde* ha formulerats i ett mejl till de rika moderata kommuner som enligt uppgift tar emot färre flyktingar än andra.
 Jag har ingen lust att fördöma det där talet - man kan klura på om det var ett slags Ranelid riktad till de egna väljarna, framförallt de som skulle vinna på ytterligare ett skatteavdrag, och alltså ett misslyckat utspel eftersom hjärtana smällde igen klaffdörrarna; eller om det rentav var ett sätt att skaka av sig en del av väljarbasen - "vanligt folk som vill ha mer i plånboken" - och provocera fram en vattendelning.
Under en tid var det väl så att S hade kommit att framstå som ett bidragsparti, medan M lanserade sig som ett nytt arbetarparti. Moderaternas socialliberala väljare (antar att de har en del sådana) kunde ta anstöt av "öppna era hjärtan"-talet eftersom det talade om flyktingar i termer av kostnader, medan välbärgade reaktionära väljare (antar att de har en del sådana) som fortfarande uppfattar Sverige som en socialistdiktatur och har ena foten utanför landet (i Spanien, eller var det är de brukar häcka) tog anstöt av motsatta skäl.
Det är inte säkert att moderaterna blev av med "dem som drabbats av Alliansens politik" (det är ju vänsterns tolkning av det hela) i och med det talet, det kan även ha handlat om väljare som vinner på Alliansens politik.
(Nej, jag vet att det inte finns någon statistik som underbygger den spekulationen - sd:s väljare är för det mesta inte höginkomsttagare).

Även politiker är gåtor. Hur som helst: vad jag uppfattade som ett intressant klarspråk var egentligen "vi måste närma oss USA": jag håller som bekant inte med (och det förändras inte av att ryska flygplan morrat sig in i svenskt luftrum nyligen), men det är ovanligt i politiska sammanhang med en sådan tydlighet. TÄNK OM Reinfeldt talade emot sin övertygelse där, eller åtminstone ville få igång en rejäl debatt. (Ja, jag vet att jag tolkar i princip allt Reinfeldt säger med den största välvilja; hoppas däremot att Carl Bildts och den där Björklunds inflytande över politiken minimeras).

För den som är uppvuxen under den tid då blocken var block är den nuvarande politiska situationen häpnadsväckande, även om man haft en del tid på sig att vänja sig. Kommer moderaterna att kunna återhämta sig efter det här? Hur går det för folkpartiet och centern? Det mest oroväckande framtidsscenariot är två större block, S och sd, och så en rad mindre partier strax ovanför eller strax under fyraprocentsgränsen.

*borde

                                                       

Jaha, och så har klasshat och kulturhat återigen flyttat fram sina positioner. Den som vill kan alltid locka fram antiintellektualism och avsky mot bildning, under förespeglingen att det handlar om klasskamp.
Det ger snurr.
Nybrutaliseringen av kulturen väcker upp trista minnen.

Tankar på ett moln, eller nåt

Jag ritade en teckning av Gaggböles bloggraket Miss Piffy, 16 år, 250.000 besökare om dagen - fick till den ganska bra och så gick den upp i rök.
Bloggraketen Piffy - ett offer för pofffaktorn.
Istället för att berätta om Gaggböle Blog Awards sätter jag mig och halvtänker lite.

Jag vill modifiera det jag skrivit tidigare - eller snarare se till att det inte finns något "vad-var-det-jag-sa"-tonfall. Det är inte min mening att anklaga antirasismen; de som är engagerade där har i många fall råkat ut för både stora och små kränkningar. Men "släpp megafonerna" menar jag fortfarande. En del inslag i kampen (t.ex att hacka sd:s medlemsregister eller avslöja vem som ligger bakom anonyma kommentarer på olika forum) känns inte rätt, särskilt inte när det sker i samarbete med en eller annan stor tidning, Aftonbladet eller Expressen. Och inte bara för att "tidningarna kan göra samma sak mot vänsteraktivister" (en synpunkt jag har hört när jag diskuterat såna här saker) och inte bara för att det kan vara kontraproduktivt (Flashback har flera hundra tusen användare, och vem vet om en del inte röstat på sd i protest?) utan för att det inte är fair play. På informella forum som "Inte rasist, men..." - OK. Men inte i samarbete med etablerade medier.

En annan sak att fundera över är när ett fritt utlopp för förbjudna åsikter och fula ord kan funka som en pysventil, och när det kan vara farligt och smittsamt att de uttrycks - jag tror inte att gränsen är skarp där.
I regel brukar man säga att det är konsten som ska ha rätt att vara amoralisk, låta "osympatiska" personer tala utan att författaren markerar att det här är fel, så får man inte säga (min Lemmy i Mäktig Tussilago t.ex. Det finns ingenting som säger att Lemmy har helt fel - visst har han lite rätt ibland ändå, eller hur?).

Konsten ska vara en frizon. Den behöver inte vara vacker eller uppbygglig. (Det här håller ju inte sd med om, i likhet med nazisterna tar de avstånd från Entartete Kunst).
Poängen med att författaren avhåller sig från att lägga saker tillrätta är bl.a att läsaren ska vara fri att göra sina egna tolkningar. Men det är ingenting som säger att skönlitteraturen inte skulle kunna vara förledande eller destruktiv bara för att det är fiktion. Konsten är kanske en frizon, men ingen skyddad verkstad och ingen oskyldig barnpromenad.
Kan anonyma forum på nätet också få vara en fristad för fula åsikter, tankar och ord, eller är det tvärtom så att de genom att - till exempel - trumma in hatbudskap och fördomar hypnotiserar och förleder människor? Jag har verkligen inte några som helst svar på det där. Som bloggare sedan några år vet jag att outningar, spekulationer om olika nicks identiteter, eller gissningar att en pseudonym är samma som en annan pseudonym som på ett annat forum har betett sig illa mot en tredje, är en hel vetenskap, ett elände och en ganska spännande följetong.
Som jag fattat det har några av antisemiterna på Flashback outats - jag har inte kollat upp avslöjandena om identiteter eftersom det inte intresserar mig särskilt mycket. På något sätt så vill jag ju att det ska fortsätta som det är, utan att folk känner sig rädda eller börjar uttrycka sig hövligt. Jag vet inte om det är författaren i mig som läser även de grova inläggen på Flashback med en sorts förtjusning, en författares uppgift är ju mer att lyssna än att fördöma (eller vara en kärleksapostel som Ranelid, men för det krävs att man är alltigenom god). Eller så är det för att jag själv aldrig har varit någon hejare på hövligt tal.

Antirasister är ofta rätt unga. På Debatt häromkvällen var det en kvinna som sa ungefär:
"Jag måste kunna peka på en rasist och säga: det där är en rasist".

Det här är snett. Det är inte bara väldigt unga människor som tänker så här: det är ganska svårt att INTE tänka så. Skilja mellan sak och person. Det är klart att man tar bort vem man vill som vän på Facebook, men "om du röstar på sd så ta bort mig som vän"-kampanjen är avgrundsytlig. Ungefär som TV-debatter där publiken får rösta på vem som vann.
Det här som jag uppfattar som ytligt - "All Cops Are Bastards!" Hundra likes, tjugo delningar - är inte risken att man då lever i en bubbla som är väldigt långt från den arbetarklass man menar ska göra revolution?

Min musikaliska fantasi är trög idag så det får bli en repris. Down-and-out-scenen från Bugsy Malone.
Bugsy rekryterar arbetslösa män: inte till socialismen, inte till fascismen, inte till den religiösa fanatismen, utan till maffian.

Trevlig helg.

"Svart på vitt": kampanjjournalistikens förbannelse

Många tycker illa om när medierna talar om vad de ska rösta på.
Det här inlägget kommer att bli ganska vindlande, det utgör inte någon förklaring till valresultatet utan är mer att betrakta som randanmärkningar.

Först av allt: i söndags kväll då allt var klart mådde jag illa - bara för att stöka undan det här med känslorna - ett fascistiskt parti hade fått så mycket som 12,9 procent. Ganska många hade alltså tyckt att partiets ännu fullt synliga brunsvarta rötter var om inte tilltalande så åtminstone försumbara. 
Det är antagligen fler än 12,9 procent som skulle vilja begränsa invandringen. Det är inte alls säkert att de som röstar på sd är mer rasistiska än andra partiers väljare. Det är alltså vanskligt att göra det till en fråga om två läger: det ena vill stoppa all invandring, det andra vill ha helt öppna gränser ("Ingen människa illegal!") De flesta tror jag tillhör en vankelmodig gråzon. 
Kvällspressen har i allt högre grad tagit på sig uppgiften att "ta itu med skiten" - i bjärt kontrast till SvT, där Jimmie Åkesson behandlas med mysande välvilja - och i marginalen till kampen mot sd återfinner man en massa fenomen som skulle kunna ses som psykologiska delförklaringar - anklagelser mot omhuldade barnböcker, nerrivna gardiner med Pippi på Kurrekurreduttön, skrämseltaktik mot det populära forumet Flashback, upploppen i Husby, med mera. 

"Gör som vi: rösta mot rasismen" ropade Expressens löp på valdagen. Och följande dag var löpsedeln svart. Aftonbladets löp ställde 87 procent förmenta icke-rasister mot 12,9 procent uslingar.

I samband med EU-valet antydde samma tidning att Jimmie Åkesson var djävulen, med löpsedeln 
F! FAN! 

Expressen är ju tidningen som drog igång brutaliseringen av det offentliga samtalet med "Kör ut dom!"-kampanjen, någon gång tidigt nittiotal. Rättare sagt, artikelserien hette Svart på vitt. Kampanjen hade som syfte att "lyfta på locket". Klyftan mellan det svenska folket och makthavarna när det gällde invandringen och flyktingpolitiken var "en opinionsbomb på väg att brisera", hette det i artikelserien. Tidigare hade tidningen haft som policy att man i princip inte släppte igenom några inlägg alls som ville stoppa/begränsa invandringen. Den metafor som användes då var förstås inte lyfta på locket, utan "så vind och skörda storm" (något man alltså skulle undvika). 

På den tiden satt jag med jämna mellanrum i något som hette "Hallå Expressen", en liten opinionspejlare som nästan framstår som lite jordnära gammaldags idag. Läsarna fick ringa in och säga sin mening om det ena med det andra - Dallas nya sändningstid, chocken efter mordet på Olof Palme, schlagerfestivalen: vann rätt låt? - och vi som satt och svarade i "Hallå Expressen!" sammanfattade deras åsikter så samvetsgrant och kortfattat som möjligt, och nästa dag blev det ett uppslag i tidningen med "folkets alla röster", så att säga. (Det finns ju inte en folkets röst). Hallå Expressen blev överflödigt i och med nätet, men det var ett roligt extraknäck så länge det varade. (Av flera skäl: dels att man fick prata med många om vad de tyckte, och dels var det en träning i att försöka få med det väsentligaste på mycket liten plats, och gärna lyckas fånga tonfallet också. Bra träning inte minst för en författare). 

Jag minns faktiskt inte riktigt hur det var att sitta i Hallå Expressen under "Svart på vitt"- kampanjen, har en känsla av att det var ganska dämpade reaktioner. Expressen hade utgått ifrån en opinionsundersökning som hade visat att över hälften av svenskarna ville att staten skulle hjälpa flyktingar att återvända när det lugnat mer sig i deras hemländer. 

Det här var för ungefär tjugo år sedan.

Kampanjen var ganska nervös och echaufferad. Det gällde att skapa en pysventil för åsikter "innan det smäller". Kanske var den bakomliggande tanken att det som inte får uttryckas i ord kommer igen som handlingar (lasermannen hade härjat åren innan, möjligen påverkade det Expressens beslut att "lyfta på locket"). Det bortträngdas återkomst: att det kan vara farligt att förbjuda åsikter, tankar och känslor. 
(Jag tror att man kan urskilja två olika synsätt på förhållandet mellan tankar, ord och handlingar: det ena säger att ett kraftigt undertryckande av eller förbud mot att uttrycka åsikter som betraktas som fula, eller rentav ett förbud mot att tänka dem, kan leda till en explosion: det andra synsättet är att ord kan förleda människor, de kan vara kränkande men också farliga på ett annat sätt, "smittsamma" som Victor Klemperer uttryckt det. Jag tror att båda synsätten har sina poänger). 
Men kanske fanns det bakom Expressens kampanj även en "nu räcker det!"- tanke, som det långtifrån bara var arbetslösa män på landet som hyste. På löpsedeln som inledde kampanjen stod det: "Kör ut dom!" Det blev förstås protester, och Expressens dåvarande chefredaktör fick så småningom sparken.

Där tror jag att man verkligen gick ur askan i elden och grundlade en stor misstro, kanske avsky, mot media. Först en uppmaning att tala fritt ur hjärtat (även om Expressen mer eller mindre bestämt på förhand vad svenskarna tyckte, kanske utifrån hur medelklassen resonerade när ingen hörde) och sedan ett slags fördömelse. 

Några år senare ägde en annan brutalisering av det offentliga samtalet rum: nazistuthängningen. De fyra största tidningarna hängde ut ett antal nynazister och Hells Angels på sina löpsedlar. Jag har skrivit om den flera gånger i bloggen, och nämner den bara i förbigående nu. Det var en medeltida metod, skampålen, och såvitt jag har förstått kom den till stånd genom ett samarbete med den allra yttersta flanken av den allra yttersta vänstern. Metoden var som kalkerad efter nazisternas egna svarta listor. Man tog i med hårdhandskarna och tänkte sig att skräcken det väckte skulle utrota nazismen, några uslingar sattes ut på påle allmänheten till varnagel, om en och annan var oskyldig spelade inte så stor roll, för här demonstrerade media sin goda allsmäktighet.

Massor av människor fördömde givetvis de uthängda. Det blev folkstorm. Metoden väckte upp det sämsta inom allmänheten. 
"Smygrasismen tar vi itu med sen", sa någon av de fyra tidningscheferna. 

Hur gör man när man "tar itu" med smygrasismen? 

Jag påstår nu inte att nazistuthängningen har ökat antalet nazister. Men jag tror inte att man kan hävda motsatsen heller. 
De senaste åren har det ju varit en intensiv debatt om näthatet. Den kom kanske igång på allvar efter Utöya, då tidningarna förskräcktes av att kommentarfälten fylldes av kusliga, känslokalla eller grova kommentarer. Under en tid bestämde sig flera tidningar för att stänga av kommentarfälten helt och hållet. Det var helt rätt, allt annat hade varit att skända offren och deras anhöriga. Senare har flera tidningar öppnat upp igen men med kravet att man registrerar sig, möjligheten att kommentera helt anonymt har inskränkts eller blivit krångligare. Det tror jag också är en god idé.

Däremot tror jag inte att det funkar särskilt väl att attackera andra forum, outa, hänga ut: hur fula åsikter det än handlar om, så blir intrycket förföljelse av oliktänkande. Man har också tagit över fascismens språkbruk: det har talats om "skit" och "ohyra". 
Medlemsregister har hackats, "Researchgruppen" påstår sig ha lagt beslag på Flashbacks databas, man har unfriendat på Facebook m.m. Så kanske man kan hålla på, men åtminstone tidningarna borde låta bli sådana metoder.

Här följer Sandinistaversionen av Career opportunities mixad med scener ur Our Gang, The Little Rascals,, en kortfilmsserie från 20- och trettiotalen 

Jag har skrivit mer, det får räcka så här så länge.

När godheten skriker sig hes

Jag vill påminna om mitt inlägg Släpp megafonerna, som jag skrev 2010 när sd kom in i Riksdagen.

Återkommer med ett längre inlägg senare.
Jag tycker att vänstern är dum.
MVH en så kallad medborgare.

Mattes papiljotter

 Det är egentligen för varmt för dräkten. Men det ska man inte klaga på.

Jag har glömt att kolla upp de olika partiernas järnvägspolitik. Jag skulle vilja att subventioneringen av flyget flyttades över till tåget. Det är dyrare att åka tåg ner i Europa än att flyga. Det är dumt inte minst ur miljösynpunkt.
Och kanske framförallt så vill jag kupéerna återinförs.
Det blir liksom inge Hitchcock utan kupéer.
Nu bär det av - eller ja, matte ska ta av sig papiljotterna först och förmodligen konstatera att håret inte blev speciellt lockigt ändå, men det spelar ingen roll. För idag är en stor dag, mycket mer spännande och högtidlig än julafton och allt möjligt annat.
Tjakloff så länge.

Kvällen före valdagen

Efter valpropagandan kommer någon form av jubel i morgon, men jag kommer inte att titta på segeryran i TV.
Jag har svårt för TV i politiska sammanhang: tittar inte på valdebatter, intervjuer eller experternas analyser. Politik gör sig bäst på papper - det låter kanske lite underligt men jag föredrar det skrivna ordet när det handlar om saker som kräver mer eftertanke än suggestion.
Några blygsamma förändringar jag hoppas på:
Attendo lär ha plockat ut stora vinster som de inte betalat skatt för. Jag vill att eventuella vinster ska gå till lönehöjningar. Jag råkar ha kontakt med Attendos hemtjänst, som är fantastiskt bra. Det är absurt att skattebetalarnas pengar och deras arbete ger en vinst som sedan försvinner. (Det är så jag har uppfattat att det går till).
Ett bilfritt Midsommarkransen vore inte dumt. Men nä, så kommer det inte att bli.
Och så en återgång till alliansfrihet. Värsta farhågan är kombinationen NATO-medlemskap och värnplikt. Men S och Fp talar dessvärre om ett samarbete om den saken.
Jag tror inte att det blir så stor skillnad hur det än går, uppfattar Alliansen och S som ganska nära varandra.
Ja, och så vill jag ju att Sverige skaffar kärnvapen.
Luring luring, tror vi klarar oss ändå!

Socialdemokratiska opinionsbildare har bedrivit riktigt ful retorik mot F!
Jag vet inte vem som varit värst, Katrin Kielos eller Daniel Suhonen. 

Jag undrar om Expressens kampanj, ihop med den så kallade Researchgruppen (som svarade "för att vi kan" på frågan varför de skulle outa Flashbackskribenter - ett ganska maktfullkomligt svar) påverkar valet på något sätt. Kanske inte alls. Jag tycker hur som helst att det är ett auktoritärt och trist hot.

Jag tänker nog hålla mitt val hemligt i år.
I morgon går jag till vallokalen, finklädd. Inte partyklädd men i en randig dräkt från sextitalet som jag fått av en vän, och fin blus. Det är högtidligt att rösta.

Frid i Gaggböle

OK, nu ska jag pausa NATO-snacket - tack för visat tålamod och för allt engagemang. Sedan länge är det ju försvarspolitiken som gör mig utom mig. Att vara utom sig är ett bra uttryck: att gå utanför sig själv, nästan som om själen/anden/psyket lösgör sig från kroppen. Ja, det kan likna besatthet. En förvissning. Ändå brukar jag för det mesta föredra velighet, ambivalens, tveksamhet: å ena sidan, å andra sidan... Men det upphör just när det kommer till övergivandet av alliansfriheten och neutraliteten - som smugglats förbi både folkomröstningar och Riksdagsvoteringar - då upphör min tvekan, kanske för att alliansfriheten innebär just ett mått av velighet och ambivalens, vilket kan vara absolut fel i vissa lägen men rätt i andra. Jag tycker inte att territoriellt försvar är mossigt (som Expressens ledarsida brukar hävda) och jag tror inte att Sveriges deltagande i konflikter långt borta är klyftig säkerhetspolitik. Men det har jag ju redan sagt.

Man bör kunna ompröva sina ställningstaganden, jag har väldigt svårt att tro att jag någonsin kommer att göra det i de här frågorna. Jag anser t.ex fortfarande att det var fel att Sverige deltog i Libyenkriget. 

Ryssland drar sig tillbaks från Ukraina, förefaller behålla Krim (de har ju en militärbas där, folkomröstningen är inte erkänd av FN, men som jag förstått det tyder det mesta på att majoriteten vill tillhöra Ryssland), Ukraina kan komma att delas, och vem vet om det inte skulle gå att införa demokrati i Ukraina, kanske medlemskap i EU, utan en för Ryssland provocerande NATO-anslutning. Jag borde åka dit egentligen, det går flyg till Kiev. 

Snart är det val i Sverige. Det ska bli spännande, tror jag.

Trevlig kväll.

Eder tillgivna, etc etc

Fansfarbror och anonymiteten

Jag har varit utsatt för jämförelsevis lite näthat, det är kanske därför jag skriver om Fansfarbror på Flashback ibland, man får göra det mesta av det som finns så att säga. Mina duster har väl mest varit, och är fortfarande, med s.k gammelmedia.
Nu läste jag just i en artikel att några frilansare planerar att avslöja vilka som döljer sig bakom nick som går till personangrepp på Flashback. Fansfarbror bryr jag mig inte om vem det är, det var så lite så, snudd på komiskt med någon som ilsket la fram inlägg ur cachen och bevakade min blogg som Pluto vid spiselfrisen (ja, jag använde den liknelsen då också). Nej, om något är jag lite nyfiken på ett nick som påstod att hans bror varit ihop med mig för tjugo år sen, tror helt klart att det är bluff men just den göken skulle det vara intressant att veta vem det är.
Jag kan inte riktigt säga att jag har någon åsikt om detta, men vill gärna höra om någon annan har det. Är det bra/dåligt/rätt/fel att röja nick på Flashback?
Ni får vara helt anonyma, på denna blogg råder anonymitetsrätten.


2 x Scott Joplin:

Jag har förresten hittat

en sida där man kan köpa Facebook likes.

40 likes för 15 dollar i månaden

100 för 25 dollar

250 för 45 dollar

500 för 80 dollar. 

Yiiiiiiiiiihaaaaa!

Vad anser vänstern om ett svenskt NATO-medlemskap?

Björklund vill införa en ny värnplikt för både män och kvinnor. 

Detta alltså i kombination med ett NATO-medlemskap. 
Ungdomar skulle då kunna kommenderas ut på i princip vilka uppdrag som helst. Till Afghanistan, LIbyen, kanske Ukraina, Jugoslavien, Mali. 

Endast i kombination med alliansfrihet och neutralitet är värnplikt försvarbart. Med tillägget att det självklart måste vara möjligt att välja vapenfri tjänst. 

Reinfeldt är emot Björklunds förslag. Jag gillar faktiskt Reinfeldt. Jag tror att det är ganska mycket hans förtjänst att den främlingsfientliga retoriken inte slagit igenom i svensk politik. Jag menar att han har helt fel i att Sverige måste närma sig USA, men jag uppskattar att han sa det rakt ut. 

Sossarna säger varken bu eller bä, men Göran Perssons beundran för George W Bush solkar fortfarande ner det partiet. 

Någon tycker säkert att jag bagatelliserar hotet från Ryssland. Kanske många, med tanke på hur den svenska retoriken är pepprad med uttryck som kallblodighet, brutalitet, irrationalitet när det gäller Ukrainakrisen. Den svenska gamla borgerligheten har törstat efter att få delta i krig sedan minst det andra världskriget. Puerila liberaler vill se svenskt blod flyta, det är mesigt att vi lyckats hålla oss utanför både det första och det andra världskriget. Nu ska det bli andra takter, och då måste befolkningen förberedas på stora uppoffringar i ärorika strider mot Ryssland. 

Jag tror inte att det föreligger några ryska planer på att invadera vare sig Finland eller Sverige. Jag tror heller inte att särskilt många svenska politiker tror det på allvar. På sikt är jag för ett stärkt svenskt försvar ändå, men det är för neutralitetens och självständighetens skull. 

Ryssland morrar till när Finland av obegripliga anledningar snackar om att gå med i NATO. Ukrainakrisen bröt ut när Ukraina av lika svårbegripliga anledningar snackade om att gå med i den nordatlantiska pakten.
Rysslands reaktion är inte konstig. Detta handlar inte om att ha gått på den ryska propagandan, utan det handlar om ett mycket tydligt mönster där Nato är den påstridiga parten. 
Den stora frågan är varför NATO flyttar fram positionerna på det här sättet. Det är tänkbart att det har med BRICS eller konkurrensen om Nordpolen att göra. Självklart har det inget med fred, demokrati och frihet att göra. 

Lovar jag att äta upp min hatt om vi har ryssen här om ett par år? Nä, om det skulle ske tror jag att det beror på att Sverige lät NATO operera härifrån. Så jag skulle ändå inte ändra min ståndpunkt. Jag tror att jag skulle avvakta och se hur det utvecklade sig, och sedan gå med i en motståndsrörelse. 
Men inte ens aggroliberala Expressens ledarsida tror på en rysk invasion. Det är "blågul nostalgi" att förespråka territoriellt försvar, menar de. Hotet är utspritt lite här och där och Sveriges enda chans är att gå med i Nato och delta i operationer i Libyen och liknande. 
Pressen har alltid spelat en viktig roll för att trissa upp konflikter. DN och Expressen är väl samma tidning numera, kanske för att det är enklare att lägga ner en tidning än två. Det ser vi fram emot.

Men - vad tycker vänstern? Den är så gott som helt tyst. Jag är inte vänster. Det är väl därför jag skriver så mycket om det. 

En porrnovell

 A black dude is out scouring the neighborhood for a bit feminine companionship, and he bumps into brunette Emma Cummings as she waits for the bus. He convinces her to accompany him again to his residence, and he has her strips bare and 

Resten återger jag inte.
Jag dyker ner i spamkorgen ibland eftersom det händer att vanliga, rejäla kommentarer hamnar där också.


Nu till saken. Rubriken har som syfte att locka till sig fler läsare. Jag vill skriva om den viktiga paragraf 5 i The Washington Treaty, d.v.s Natofördraget, som alla svenskar måste sätta sig in i noga.
Det påstås ganska ofta från politiskt håll att ett svenskt Natomedlemskap inte innebär att vi behöver dras in i några krig per automatik: varje land har rätten att stå utanför.
Jag tycker att det verkar rimma illa med ordalydelsen i paragraf 5:

The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

Vad detta innebär förtydligas ytterligare här, på Natos egen hemsida: 

Article 5 is at the basis of a fundamental principle of the North Atlantic Treaty Organisation. It provides that if a NATO Ally is the victim of an armed attack, each and every other member of the Alliance will consider this act of violence as an armed attack against all members and will take the actions it deems necessary to assist the Ally attacked.

This is the principle of collective defence.  

Vidare: efter attacken mot Twin Towers utökades artikel 5 till att gälla även för terroristattacker, såtillvida det går att avgöra att angreppet kommit utifrån. Här blir resonemangen på Natos hemsida vagare - det behöver inte nödvändigtvis handla om att alla Nato-länder måste göra militära insatser.

This assistance is not necessarily military and depends on the material resources of each country. Each individual member determines how it will contribute and will consult with the other members, bearing in mind that the ultimate aim is to "to restore and maintain the security of the North Atlantic area".
By invoking Article 5, NATO members have shown their solidarity toward the United States and condemned, in the strongest possible way, the terrorist attacks against the United States on 11 September.

Nu förhåller det sig så här, att det är Nato som "drog först" när det gäller Krimkrisen och Ukrainakriget. Ett svenskt medlemskap skulle också vara ett slags aggression.
Som synes i paragraf 5, i synnerhet tillägget om terroristattacker, så är de övriga Natoländernas uppgift att backa upp USA. Med den sannolika följden att terrorattacker i t.ex Sverige skulle öka vid ett medlemskap, samtidigt som Ryssland skulle upprusta mer kring Östersjön.
Jag minns inte om det var Ronald Reagan eller George Bush den äldre som storvulet hävdade att efter Sovjetunionens fall var USA den enda stormakten. USA hade vunnit. Så kan man ju också se på det, om man strävar efter världsherravälde. Men det spelet ska Sverige inte delta i.

Både politiker och media har mer eller mindre velat att dessa beslut ska fattas utan att svenskarna får reda på vad det handlar om, varför det sker nu, vilka ekonomiska och geopolitiska strategier som oåterkalleligen ska leda bort Sverige från neutralitet och alliansfrihet, och vilka konsekvenser man får räkna med. Hur många har ens hört talas om paragraf 5?

Nu kan ni återgå till att fantisera kring porrnovellen som jag så snålt kapade av.

Freden kan ännu räddas

Jag hyser en mycket stor vrede inom mig och ni, kära läsare, kommer nog att få stå ut med lite mer Natosnack.
Hållen eder i hatten med andra ord.
Gudskelov finns det kvar några spillror av förnuft i landet. I artikeln Sverige halvvägs in i Nato skriver Hans Blix och Sven Hirdman:

Det borde ändå stå klart för oss att en allt starkare Natointegration av Sveriges och våra Östersjökusts försvarsanläggningar kommer att leda Ryssland till att trappa upp sin militära förmåga och aktivitet i Östersjöområdet. I väst tycker vi att varje tanke på angrepp från västhåll på Ryssland är absurd. Kanske ter det sig inte riktigt så för Ryssland som under den långa svaghetsperioden efter Sovjetunionens – välkomna – sammanbrott sett Nato och dess militära styrkor komma allt närmare och frågar sig varför.
Resultatet blir ökad spänning, risk för konfrontationer och ökade militära utgifter på ömse håll. Vill vi medverka till denna utveckling?
Vi finner det stötande att ett för Sverige och fredsutvecklingen potentiellt mycket viktigt militärt samarbetsavtal med Nato kan presenteras för landet en onsdag ett par veckor före ett allmänt val, kan utan föregående offentlig diskussion godkännas av en eventuellt utgående regering dagen därpå för att vara klart till ett stundande Natotoppmöte och först senare i enlighet med grundlagens kapitel 10 paragraf 3 underställas en nyvald svensk riksdag. Vi utgår från att uttryckligt förbehåll för riksdagens godkännande görs i avtalet eller vid undertecknande.

Jag gissar och hoppas att en majoritet av svenskarna skulle svara: nääe vi vill inte medverka till denna utveckling. Men nu ser det ut som om det ödesdigra beslutet inte bara har smusslats förbi en folkomröstning, utan rentav förbi votering i Riksdagen. Presenteras först i efterhand, fait accompli.
Ändå talas det stup i kvarten om att Sverige är en ärorik demokrati. 

                                                                 *

Det kan komma att bli förbjudet att resa utomlands och kriga för IS.
Unga män som trängtar efter en fast identitet, broderlig gemenskap och ärofulla strider, och lite våldtäkt och sånt kanske, ska inte kunna göra detta med lagen på sin sida.
FN:s säkerhetsråd håller ett toppmöte om två veckor då rådet väntas anta en resolution som förbjuder det. Det kan nog vara en bra åtgärd. Men det skulle ju vara smart om de förbjöd nazister att åka till Ukraina och kriga också.

Voilà le länk.


                                                                *

För övrigt anser jag att Expressens samarbete med Antifascistisk aktion för att hänga ut sverigedemokrater är en så kallad ohelig allians. Jag är övertygad om att det är kontraproduktivt. Sd får inte färre anhängare av det, snarare tvärtom. Den typen av uppmärksamhet leder bara till att Sd framstår som förföljda. Och självgodheten hos den högutbildade och välbärgade medelklassen ökar. Det här håller inte, om man nu inte tycker det är ok att sd når upp till 20 procent (extremvänstern vill ha polarisering och konflikt, de är ju inte sossar så att säga).
Vi lever i den besynnerligaste tid som världen månde skåda, och just den där mystiska och halvhjärtade kopplingen mellan kommunism och etablissemang uppfattar jag som ett delikat... vad ska jag kalla det, ett delikat problem - man kan nämligen betrakta det mesta ur positiv synvinkel, titta på det som en paradox, en bisarr krumbukt.

Antifascistisk aktion må vara övertygade om att gatukampen mot nazismen är absolut nödvändig för att den inte ska spridas. Men det är svårt att förstå hur de kan kombinera avståndstagande från hela samhällsordningen med ett samarbete med kvällstidningar för att röja vilka som döljer sig bakom vilka nick eller vem som skrivit kommentarer här och där. Varken AFA eller medierna har som uppgift att vara något slags anticimex, och den motreaktion som kommer är sannolikt att någon påpekar att även andra lägret vräker ur sig fula saker.
Nej, jag är inte säker på att jag skulle gilla metoden ens om den funkade. Men det tror jag som sagt inte att den gör.
Fansfarbror på Flashback må betrakta mig som vänsterextremist, men sanningen är den att jag tycker att slagord som ACAB (All Cops Are Bastards) är töntiga och narcissistiska; här har jag ungefär samma inställning som Pasolini som lite förenklat menade att polisen var arbetarkillar och studenterna som kastade sten på dem medel- eller överklassbarn. Det blir svårare att uppröras över hästar som galopperar in i folkmassor, när det finns töntar som skriver ACAB på twitter.


                                                                          *

Men Gud i Gaggböle vad långt det här blev, då.
Nu hoppas jag att alla Natomotståndare lyckas vrida klockan tillbaka.
Personligen har jag även blivit betydligt mer emot EU, än jag var före Ukrainakrisen.

Norrsken över Östersund

Schysst polarsken. Se dagens astronomibild.

Song of Joy

Come, sing a song of joy
For peace shall come, my brother
Sing, sing a song of joy
For men shall love each other






Skönt ironisk klang den där biten har fått.

Det är begripligt att Ukraina, ett fattigt land, vill vara med i EU även om den här konflikten sannolikt inte handlar särskilt mycket om EU. Frågan är mer hur EU resonerat. Det är ekonomisk kris, dessutom lär Ukraina vara mycket korrupt. Det är inte säkert att bidragen hamnar där de ska. Därför skulle man kunna gissa att EU agerar Natos lockbete. Att Ryssland inte vill ha Nato inpå knutarna är väl inte så oväntat.
Civilbefolkningen vill inte ha krig, utan förmodligen fred och demokrati. Det brukar väl vara så.
Ukrainakonflikten är ett steg mot EU:s upplösning, det är jag övertygad om. Det kan även handla om ett steg mot ett tredje världskrig.
Nationalismen - ja, vänstersinnade menar ju att själva EU-idén är nationalistisk. Schengenavtalet har lett till den beryktade inre utlänningskontrollen. 

Jag kanske borde skriva lite mer om The Last Night in Peace, den gamla uppsatsen. Jag gick alltså i en internationell skola, och idén bygger på att barnen i skolan ett antal år senare hamnat på olika sidor, kommit att tillhöra fiendenationer. Den stora skräcken är att USA ska bomba Jugoslavien. Min skola hade fått stänga då en italiensk och en tysk kille nästan slagit ihjäl varandra.
 Inget om Ryssland, lustigt nog.




Paragraf 3005. Welcome to hell.

Det kalla kriget har blivit hett

Nato skickar vapen till Ukraina.
Sanktionerna mot Ryssland var det dummaste jag bevittnat under min levnad. EU inför sanktioner mot Ryssland för att Nato vill lägga vantarna på Ukraina: en omvänd Kubakris, och EU som inte precis går lysande ekonomiskt och har en växande högerextremism att handskas med, ska plötsligt fungera som Natos lockbete. Ryssland kan handla med andra länder, sanktionerna drabbar nog Europa hårdare.
Ukrainakrisen skulle självklart kunna lösas, Ukraina kan gå med i EU men inte i Nato, landet kan också delas (kunde Jugoslavien delas så kan väl Ukraina) men en sådan lösning vill inte Nato ha.
Så långt dumheten, nu har den övergått till förberedelse för a smashing and exciting third world war, och med hjälp av lilla paragraf 5 (se nedan) är det tänkt att Sverige ska delta i en så snar framtid som möjligt.
Jag håller på med ett inlägg om den pågående kulturella legitimeringen för ett Natointräde, i förstone koncentrerad till Expressen kultur, och som bottnar i en nationalism som inte är en svensk nationalism. Termen landsförräderi reserverar jag dock åt Carl Bildt med flera politiker, som inte har utsocknes lojaliteter att skylla på.
På återhörande, alltså.

Grattis buddhismen, vilken fullträff!

Tjuvstart på hyllningen. The Hologram Experiment är inte färdigt än.
(Hinduismen då, invänder någon - ja, den med).
Maya betydde för övrigt inte illusion från början utan något i stil med övernaturlig kraft (på fornpersiska). Som jag fattat det är "magi" etymologiskt besläktat med detta ord.

Kan själavandring, eller återuppståndelse, förenas med den vetenskapliga upptäckten att de tre dimensionerna är inbillning? (Delar av Rebecca Montefioris upptäckt vet jag inte om vetenskapspersonerna skulle instämma med, t.ex att det handlar om projektioner som härrör ur ett svart hål). Religion och vetenskap bör inte separeras: de måste sammanfalla, bekräfta varandra, annars är det livsfilosofi, humanism eller renodlad etik och inte religion. Extremt irriterande när det talas om att skilja mellan tro och vetande.

Ni förstår, novellens titel Tillit är ganska grym. Men bli inte sådär ledsna eller ångestfulla nu, spring och läs Tao enligt Puh eller konsten att reparera en motorcykel eller något åt det hållet, så blir allt bra igen.

Månregnbåge på Hawaii

... syns då man förstorar upp bilden (dagens astronomibild).
Inte bara solen ger regnbågar. Kanske är det även möjligt att skaffa sig en tintarella di luna: månbränna.
Italienskt 50-tal. Det är grejer det.

Paragraf 5

- inte 3005 som jag skrev i uppsatsen (se nedan). Jag vet inte om jag då hade hört talas om Natofördragets paragraf 5. Uppsatsen beskriver ett Stockholm fullt av flyktingar. Jag möter en skolkamrat från Rom, och vi gör sällskap den sista dagen före världskriget. Jag trodde nog att Sverige skulle förbli alliansfritt.*
Märkligt att mänskligheten aldrig förändras. Samma blindhet och tro på "nödvändighet"  och "ofrånkomlighet". Samma uppförstoring av konflikter i stället för försök att förstå dem och lösa dem. I stället för att "göra allt för att förhindra krig", som jag (medvetet syrligt) ironiserar i uppsatsen, slänger man sig över första bästa förevändning till ökad polarisering. Små förskjutningar - "det är krig i Europas centrum! eller ja, eh, i - i- i dess periferi"...
Det är mycket hyckleri i medierna just nu, man bara baxnar.
Även om media är sunkiga och enfaldiga så måste jag försöka härda ut med att kolla in nyhetsrapporteringen. Metaforerna, språkets insjuknande, in medias res.


* I det här framtidsscenariot lät jag Tyskland och Italien vara i konflikt. Jag vet inte om det är töntigt att lägga ut gamla uppsatser, jag är förtjust i den också för att den vän jag skriver om, som flytt till neutrala Sverige, är samma som jag hälsade på i Galiléen häromsistens.

Vid den helige andes fontaneller

samlas barnen när det blir kväller
håller sina händer mot fjunen
mjuka såsom ängladunen.

Apropå vaddå? Inget. Ville dikta så bara.
Buona notte.

Oj vilka söta små kissar, vad kan de heta måntro?

Papers of Peace

Om det visar sig att världen är ett hologram är det väl bara att gratulera buddhismen. Alltså, mayas slöja, o.s.v. Buddhismen torde då vara den religion som träffar mest rätt. Fysik och ontologi står där inte i motsättning till varandra.
Ja herregud, vad ska man tro.
- - - - - - - - - - - -
^^^

Här är bevis. Fjortonåring i Rom. En gulnad skoluppsats som kan tolkas som att jag var för alliansfrihet redan då.

The irony of it; people from the countries that had signed the "Papers of Peace" were escaping to a country that hadn't, to escape from the war. Paragraph 3005 in the "Papers of Peace" said that if a war would break out (which of course never would happen), you had to join it to help the other countries that had signed the paper. 

Eller nåt.

(Fyller eventuellt på med mer inlägg sen så att det inte framstår som ett hålfotsinlägg)

Dagens astronomibild

... visar en Holometer. Den sägs mäta tid och rum för att klargöra vad dessa storheter är, och hur de förhåller sig till materia och energi.
Lycka till säger jag bara, moahaha.

2 hippies eller jesusar (pausbilder)

Jag försöker låta bli att påpeka att Sverige inte ska gå med i Nato. Jag vill ju inte verka besatt eller monoman.

Det är därför jag lägger ut pausbilder i stället.

Men jag kanske kan nämna i förbigående att jag upptäckt ett nytt skällsord på nätet:

"ryskt troll".

Som jag uppfattat det riktas det tillmälet mot alla som har en något annan syn på Ukraina än Carl Bildt, och sedan fortsätter diskussionen i kommentarfälten i fråga 

medan alla ignorerar "det ryska trollet".

Det är bara en iakttagelse. 

Inte ett ställningstagande, utan bara något jag uppfattat med ena ögonvrån då jag luffat runt och kollat in retoriken på nätet.

(Paranoian går för övrigt hand i hand med anonymiteten: vem kan man lita på och vem kör med dold agenda? Visst är det tänkbart att både CIA och KGB och andra organisationer för den delen skickar ut agenter som kommenterar anonymt).

Sedan är det ju så, att i krig blir till exempel pacifister lätt anklagade för att vara landsförrädare. Ryskt troll kan då envar kallas som tror att alliansfrihet och neutralitet är klyftigast och bästa garantin för fred.

Men jag tror inte att svenskarna kommer att gå med på ett Natomedlemskap, lika lite som de ville ha EMU, som beskrevs som lika fatalt nödvändigt.

Klart slut.

För tillfälle.

P.S Jag ska leta reda på den intervju med folkpartiets Allan Widman där han på en fråga vad Natomedlemskap skulle vara bra för svarade: "Man slipper tänka själv". 

Lägg märke till att den nedersta jesusen blöder tårar av guld, medan den översta är helt synkad med universum.
Den allra understa bilden har jag fotat av på Louvren.